Händelser från ork-krigen, del 1
Svärdet gick igenom trollkarlen och in i väggen bakom honom. Jag drar ut svärdet och slår det i den redan döda halv-alvens huvud tills stötarna i armen började göra så ont att jag känner det genom vreden. Jag drar in ett djupt andetag genom näsan och andas sakta ut genom munnen. Jag går ut ur tältet och försöker att inte tänka på vad skinnet som hängde framför dörren är från. Lägret såg ut som det hade gjort innan jag jagade Jaquim in i tältet. Trollkaralen hade försökt gömma sig bakom sina koboldssoldater medan han kastade magier på mig. Det hade slutat illa för halv-alven. Ärligt talat hade det nog slutat värre för kobolderna som stektes av studsande magi om de inte reda fått mitt svärd i sig.
Varför slutar det alltid så här? Och varför skickar de alltid mig? Jag minns hur samtalet med översten och majoren hade gått:
Översten: Ditt uppdrag är att resa upp för den Gröna floden i en långbåt. När du når Yeakun följ trollkarlen Armunans spår och lär dig allt du kan på vägen. När du når honom infiltrera hans grupp och eliminera honom.
Wernner: Eliminera trollkarlen?
Översten: Han är ute i fältet och agerar fullständigt utan kontroll. Han har slutat lyda order och han agerar långt bortom acceptabelt alviskt beteende. Han har samlat ihop en arme av kobolder och utför olagliga attacker mot orkerna.
Majoren: Du förstår att det här uppdraget inte finns och aldrig kommer att ha funnits. Oh, och du kanske vill veta. Han är en halv-alv.
En till halv-alv. Jag har döda så många av dem. Så många av dem som gått över gränsen. Är vi alla dömda att bli galna? Jag minns när de gav mig det första uppdraget. Jag ville ha ett uppdrag och för mina synders skull gave de mig ett. Det var ett viktigt uppdrag, ett saftigt uppdrag, precis vad jag ville ha. Och när jag var klar med det ville jag aldrig ha ett till av dem.
Jag gav mig av uppför floden med en av långbåtarna. Gruppen bestod av Eladina, en berömd halv-alv magiker och antagligen den mest erfarna gruppmedlemen. Charles var en krigare från någon männsklig stad lång söder ifrån, han luktade som han hade lyckats undvika vatten även på floden. Anders var den enda dvärgen jag någonsin sett vara en skeppskapten, det var kanske mitt uppdrag men det var dvärgens grupp och båt. Sedan hade vi hade en magiker/tjuv med oss som hette Svartlöv, en till halv-alv. Hon var inte gjord för kriget. Hon var alldeles för nervös. Hade en magiskformel som skickade ut en regnbåge som slet köttet av de som blev träffade. Hon var inte redo.
Vi passerade en av de små byarna på väg upp för floden och stannade för att skaffa proviant. En halv-ork unge kom springade mot oss med ett paket inlindat i en handuk. Vi hade alla fått orderna att skjuta lokalbefolkning som kom springande mot oss med paket. Orkerna använde folket som självmordsbombare med alkemisk eld. Men jag kunde inte, ingen i gruppen kunde. Jag bara stod där och väntade på explosionen och elden. Svartlöv kunde. Regnbågen slet ungen i bitar framför ögonen på oss. Han bar på en paj under handuken. Svartlöv hängde sig i en av hyddorna samma kväll. Vi visste alla att hon skulle göra det. Ingen hindrade henne.
Eladina klarade sig ett tag. Men en dag stod vi mitt i en liten by bestående av människor, orker och halv-orker. Hon skrek, hon bara skrek "Bränn dem! Bränn dem alla!" medan hon kastade eldklot in i hydorna. Charles försökte stoppa henne, gud välsigne hans själ. Han försökte tale henne till rätta. Han brann med dem andra. Jag försökte inte prata med henne. Jag bara drog svärdet och innan jag visste det låg hennes huvud på marken.
Anders tog mig resten av vägen uppför floden. Han såg ut som en man som inte längre hade en själ. Jag vet inte vad som hände med honom. Jag hoppas på det bästa men jag vågar inte tro det. Jag släpptes av vid Yeakun och följde slakten till Armunans läger. Jag följde spåret av döda kvinnor och barn och brända byar. När jag anlände sitter Aruman på sin tron som kobolderna har konstruerat av ben och senor. Vi talade med varandra. Han var galen. Jag försöker att inte tänka på vad det var han sade för i mina mörkaste stunder verkar han nästan ha rätt. Efter att han hållit sitt tal viftar han med handen och kobolderna anföll.
Jag står mitt i lägret, mitt bland de döda kobolderna när jag hör orkernas trummor som kommer närmare. De har en stark ledare här. Han heter tydligen Thagrim. Han kan få bränna lägret, mitt jobb här är avslutat. Jag försvinner ut i djungeln och börjar röra mig tillbaks mot det alviska hemlandet. Tillbaks mot vad som är ordentligt alviskt.
), men ska skapa karaktär tillsammans med Cissi när grundboken kommer så troligen får ni ha tålamod fram till mitten/slutet av veckodagarna om inte posten är allt för långsam
