Fantasygenren - kan vi enas om vad det är?

[erikt]

Jag kan förtydliga mig ytterligare: Jag ser ju pga just min humanioraingång i det här ingen anledning alls att någonsin egentligen slå fast såna här saker.

Att anlägga ett perspektiv är ju skiljt från kategorisering genom att kategorisering känns, för mig, som något mer definitivt.

För mig blir alltså frågan: "I den här specifika kontexten, vad händer om vi anlägger perspektivet 'Mio min Mio är fantasy'?"

Vad vinner vi på att betrakta "Mio min Mio" som fantasy? Ingenting.
Vad vinner vi på att betrakta "Mio min Mio" som icke-fantasy? Ingenting.

Vad som däremot kan vara väldigt intressant är ju att betrakta och undersöka hur "Mio min Mio" har inspirerats av, och bygger på, olika traditioner, och vad det finns för likheter och skillnader mellan den och liknande verk.

Exakt vilken kategori den tillhör spelar egentligen bara roll när man funderar på vilken hylla i bokhandel/bibliotek den skall stå på. (Antagligen bland 'Barnböcker')

 

[Rymdhamster]

Det finns ingen "gängse" fantasytradition eftersom det beror på vad du räknar in begreppet fantasy.

En definition från Wikipedia om fantasylitteratur som jag gillade säger "en skönlitterär berättelse som beskriver företeelser som läsaren anser är omöjliga". Och redan där ser vi att det är fullkomligt subjektivt =D

För mig är bibeln fantasy. För nån bokstavstroende är det inte fantasy, eftersom de troligen inte håller med om att bibeln är skönlitterär eller sakerna som händer där i är omöjliga.

Om du tycker att Mio min Mio handlar om en unge som hallucinerar medan han fryser ihjäl på en parkbänk kanske du inte ser den boken som fantasy. För mig handlar den boken inte om en unge som fryser ihjäl så för mig är den i allra högsta grad fantasy. Utifrån ovanstående "definition" dårå. Är det rätt definition? Även det är så klart subjektivt.

Den enda SAOB verkar säga om saken


Vilket jag absolut tycker göra Mio min Mio, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Pippi Långstrump etc till fantastik även om man tycker att Mio min Mio är en bok om en unge som fryser ihjäl, och vad det nu är folk tycker bröderna lejonhjärta är. Ja, bortsett från det där med "nedsättande mening" dårå. Men det var ju bara ofta, och kanske nu snarare skall bröja ses som en "äldre betydelse".

Men är fantastik samma sak som fantasy? Fair point. SAOB nämner inte fantasy, men det gör däremot SAOL, och då i bemärkelsen "en fantasigenre inom film och litteratur". Säger inte så mycket, men så är väl SAOL inte heller något "styrande dokument" (om man nu ens vill betrakta SAOB som det). För är inte även Milleniumtrillogin fantasi? Men jag tror det är väldigt få personer som skulle hävda att den ska räknas som varken fantastik eller fantasy.

Och inte tusan blir det enklare för att man slår upp "fantasi" i SAOB heller =D

Nej, jag håller fast vid min inledande mening; det finns ingen "gängse fantasy tradition". Det som finns en är oformlig hologramsfär som skiftar form och utbredning beroende på från vilken vinkel du tittar på den från. Och det är full möjligt för ett enskilt verka att vara både uppenbart fantasy och uppenbart "icke fantasy".

Att försöka definiera fantasy är som att försöka definiera en smörgås.

 

[Gamiel]

Exakt vilken kategori den tillhör spelar egentligen bara roll när man funderar på vilken hylla i bokhandel/bibliotek den skall stå på. (Antagligen bland 'Barnböcker')

Fast nuförtiden har barnboksavdelningen ofta underindelningar, d.i.b. fantasy.

 

[adrian_of_arcane_lore]

som att försöka definiera en smörgås

 

[avatarex]

REALISMEN OCH SAGOTRADITIONEN ÄR TES OCH ANTITES, DEN MODERNA FANTASYLITTERATUREN ÄR DESS SYNTES!
Yes, där fick jag till det!!

Utmaning: Hur ska rollspel.nu:s Hegel-emoji se ut?

 

[Franz]

De tidigaste verken som kan räknas dit är från andra halvan av 1800-talet, och genren som sådan föddes på 1930-talet.

Fast om jag får vara ytterligare lite besvärlig, kan man verkligen prata om fantasy som en genre redan då?

 

[Magnus Seter]

Fast om jag får vara ytterligare lite besvärlig, kan man verkligen prata om fantasy som en genre redan då?

Javisst!

(som du redan påpekat har vi ju redan en hel tråd om det där vi kom fram till just det ... eller inte just det )

 

[Franz]

(som du redan påpekat har vi ju redan en hel tråd om det där vi kom fram till just det ... eller inte just det )

Absolut och den diskussionen var så utmattande att jag inte gärna tar den ett varv till Men jag menade med mitt inlägg att det ju kan vara rätt bra att vara tydlig med vad man menar med ”genre” så att man inte pratar om olika saker (tycker att många meningsskiljaktigheter handlar om att man tror att man pratar om samma sak när man egentligen pratar om olika saker). Så om vi kommer överens om vad som avses med ”genre” kan ju alla hålla sig till de premisserna för diskussionen tänkte jag

 

[RasmusL]

Så om vi kommer överens om vad som avses med

Där sprack det!

 

[krank]

Vad vinner vi på att betrakta "Mio min Mio" som fantasy? Ingenting.
Vad vinner vi på att betrakta "Mio min Mio" som icke-fantasy? Ingenting.

Jag håller inte riktigt med.

Eller snarare – jag tycker att något måste till för att frågorna ens ska bli begripliga. Kontexten saknas!

När vi funderar specifikt kring fantasyns ställning i svensk mainstreamkultur, vad händer om vi i den kontexten tänker oss MmM som fantasy?
Vad händer om vi inte gör det? Händer något med startpunkten eller utvecklingen vi ser, vad gäller den gradvisa acceptansen? Idag är vi ju ändå vid den punkt där Game of Thrones kunde bli hushållsnamn. På vägen hade vi perioden där varannan unge läste Belgrion, men där många vuxna betraktade fantasy som kanske fånigt eller åtminstone amerikanskt. Men om vi då ser MmM som fantasy, betyder det att den bild denna vuxenvärld hade av fantasyn stämde sämre än den annars hade? Kan vi se att fler egentligen började anamma fantasyn tidigare?

Eller säg att vi ska skapa rollspelet Mio min Mio. Är MmM fantasy? Gör svaret något med hur vi föreställer oss att ett sådant spel skulle se ut? Jag tänker det. Om vi tänker oss MmM som fantasy, så blir det lätt att göra ett tradspel och bygga spelvärlden utifrån de glimtar man får i boken. Lite som jag gjorde med Universums Öde. Om vi däremot tänker oss MmM som renodlad saga, och tänker oss att vi ska göra ett sagorollspel, då blir det lätt (i mina ögon) att tänka sig något mer samberättande och experimentellt och lekfullt. Kanske ett spel där man spelar ut olika variationer av sagan, eller med en struktur som producerar liknande sagor med liknande teman.

Kanske.

Jag håller med om att kategorisering i rätt hög grad är något som mest är användbart när man ska sortera sin bokhylla. Men jag tycker inte heller att det är så intressant att bara prata influenser och vilken kontext verket är i. Jag tänker att det är minst lika viktigt att fundera på vilken kontext frågan ställs i.

Typ.

 

[Khan]

För att svara på trådens titelfråga.

Nej.

 

[JohanL]

Exakt vilken kategori den tillhör spelar egentligen bara roll när man funderar på vilken hylla i bokhandel/bibliotek den skall stå på. (Antagligen bland 'Barnböcker')

Även för vilka priser det kan vinna. World Fantasy Award delas till exempel ut till, ja, fantasy.

Syftet är annars mest "jag gillar fantasy; vad mer är fantasy?" Och det känns ju rätt relevant.

 

[Anthrox]

Fantasy är en tropfylld och mallformad genre, förutom när den inte alls är det och är något helt annat.

 

[Gerkub]

Utmaning: Hur ska rollspel.nu:s Hegel-emoji se ut?

Fast dagens gäng kanske klär sig lite mer modernt, t ex Haglöfs rebrandade nyligen sig själva och blev poppis bland kidsen:

 

[Gerkub]

”Författarens död” tycker jag låter lite märkligt, minskar man inte förståelsen för ett verk om man struntar i författarens intentioner? Det blir jättekonstigt att kalla religiösa eller mystiska verk för t ex ”fantasy”, man får ju noll förståelse för hur människor historiskt tänkt och fortfarande tänker om de texterna.

 

[Svarte Faraonen]

”Författarens död” tycker jag låter lite märkligt, minskar man inte förståelsen för ett verk om man struntar i författarens intentioner? Det blir jättekonstigt att kalla religiösa eller mystiska verk för t ex ”fantasy”, man får ju noll förståelse för hur människor historiskt tänkt och fortfarande tänker om de texterna.

"Författarens död" är något som får förstås i det sammanhang det uppkom (lite som fantasy, am I right?). Nykritiken och författarens död uppkom som en reaktion på en tidigare kritiktradition där man gått väldigt mycket in på det biografiska i tolkningen av litteratur och där läsningen av texter dominerades av externa faktorer. Man ville då istället köra en mer formalistisk tolkning där man enbart tittade på texten i sig, dess estetiska kvaliteter, vad den kunde sägas säga i sig, et cetera. Det var en nyttig impuls i mitten på 1900-talet – men det betyder ju inte att det är en hållning som utmönstrade de gamla tolkningssätten, utan enbart sade "vi tänker inte på texter på det här viset så mycket, det borde vi göra". Nu har vi tänkt på texter på nykritikens sätt i över sjuttio år, så det är inte som om man på samma sätt behöver lyfta det perspektivet som något nytt och annorlunda.

 

[Rymdhamster]

Det blir jättekonstigt att kalla religiösa eller mystiska verk för t ex ”fantasy”,

Ja, det var en del av poängen. Är bibeln fantasy? Är en pizza en smörgås? Det är klart, en annan del av poängen var "varför inte" =D. Men det handlar mer om min personliga syn på religösa texter och hur de framkommit, samt organiserad religion i stort. Ämnen som jag naturligtvis inte kommer diskutera mer i den här tråden (nån slags respekt har jag ändå kvar för administrationens helgfrid =).

Vad gäller författarens död tycker jag det låter lite märkligt att jag måste plugga författarintentioner innan jag kan läsa en bok. Absolut skapas en bok i ett viss sammanhang, men på samma gång måste den också stå på sina helt egna ben. Och det är därför en bok kan vara både fantasy och "icke fantasy" samtidigt, beroende på hur du vinklar hologrammet.

Det är exempelvis därför Pippi Långstrump både är en bok av sin tid, OCH kräver lite lättare revideringar av exempelvis Pippis pappas titlar idag. För sammanhang är inte statiska.

 

[Gerkub]

Ja, det var en del av poängen. Är bibeln fantasy? Är en pizza en smörgås? Det är klart, en annan del av poängen var "varför inte" =D. Men det handlar mer om min personliga syn på religösa texter och hur de framkommit, samt organiserad religion i stort. Ämnen som jag naturligtvis inte kommer diskutera mer i den här tråden (nån slags respekt har jag ändå kvar för administrationens helgfrid =).

Vad gäller författarens död tycker jag det låter lite märkligt att jag måste plugga författarintentioner innan jag kan läsa en bok. Absolut skapas en bok i ett viss sammanhang, men på samma gång måste den också stå på sina helt egna ben. Och det är därför en bok kan vara både fantasy och "icke fantasy" samtidigt, beroende på hur du vinklar hologrammet.

Det är exempelvis därför Pippi Långstrump både är en bok av sin tid, OCH kräver lite lättare revideringar av exempelvis Pippis pappas titlar idag. För sammanhang är inte statiska.

Man måste inte plugga nånting, men det kanske kan vara bra om man vill ha ökad förståelse för något. Och det kan i sin tur verkligen förhöja upplevelsen av ett verk tycker jag. Typ att få lite historisk kontext, att det kan öppna en portal till en annan tid. Och att inte få kontext kan leda till att man får både en sämre läsupplevelse och sämre förståelse, att man misstolkar och missförstår.

Jag tror inte det finns nån bok som står helt på egna ben, det är väl bara att vi inte alltid är så medvetna om hur vår egen världsbild och värderingar färgar hur vi tar oss an en text.

 

[krank]

”Författarens död” tycker jag låter lite märkligt, minskar man inte förståelsen för ett verk om man struntar i författarens intentioner? Det blir jättekonstigt att kalla religiösa eller mystiska verk för t ex ”fantasy”, man får ju noll förståelse för hur människor historiskt tänkt och fortfarande tänker om de texterna.

Det beror såklart på vad som är syftet – och huruvida man tänker sig att "förståelse" är något man kan nå, och att det finns en entydig Betydelse av ett verk och att det är ens uppgift som läsare att liksom lära sig mer om, och komma så nära den Betydelsen man kan.

När man pratar om författarens död så tänker man sig ju att ett verk inte har någon inneboende eller entydig betydelse, utan att tolkning alltid är något som uppstår mellan text och läsare, och att ingen tolkning egentligen är "definitiv". Man är så att säga aldrig "klar"; allt man gör är att anlägga olika perspektiv.

Det går med andra ord inte att "misstolka och missförstå" – inte egentligen.

 

[Franz]

Man kan tolka ett verk precis som man vill. Sedan kanske man ibland vill övertyga andra om ens egen tolkning. I sådana fall måste man ofta ha ett väl underbyggt resonemang som styrker ens tes. Resonemang i stil med ”Författaren säger att det är så” finner i alla fall jag föga övertygande. Å andra sidan tycker jag att det kan vara intressant att veta i vilken kontext ett verk kan vara gjort, och det kan ge en större förståelse för verket (pratar här inte om en entydig betydelse utan en allmän kontextuell förståelse), men för mig är inte det riktigt samma sak.