solvebring
Superhero
Lite spoilervarning om man lirar DoD6:R med mig.
Hur mycket jag än gillar att spelleda deckare, rota runt med intriger, hemligheter och sådant så tycks jag alltid återvända till gammalt hederligt grottröj a la upptäckarlusta.
Av någon anledning, trots alla spel jag har i hyllan och trots min utveckling av bredd i spelsmak, tycks jag för det mesta hamna ihop med gäng som vill spela fantasy. Då blir det typ alltid DoD av något slag, ofast 91 eller 6:R. Tjatigt fast tja, inte mig emot. Jag gillar att spelleda sådant och fantasy har alltid legat nära till hands.
Nå, visst har jag spelat blandade scenarion genom åren och det har förekommit deckare där också, liksom lite mer mystiska prylar. Fast ändå tycks pojken inom mig, han som lät sig hänföras av Tolkiens Sagan Om Ringen för X antal år sedan, alltid vilja återgå till resan, färden, platserna och upptäckarlustan. Så fort jag ska sno ihop något enkelt, vilket det mestadels blir pga dagens tidsbrist, så hamnar jag där.
Nu spelar jag DoD6:R med några och efter att vi spelat Vinterskogen så hann jag inte förbereda något mer. Fast tja, samtidigt som förberedda saker är roligt så ser jag en ära i improvisation och vill hellre improvisera och öva den färdigheten än att skiva detaljerade, stumma scenarion. Nå, så jag kastade på dem en del rykten och sagor om ett, enligt vad folk sade, gammalt alvfäste djupt inne i en skog i nordvästra Mittland. Det sades vara ointagligt då ingen lyckats öppna den massiva, igenvuxna porten. De undersökte och letade och kom in via en bergsskreva.
Så, vad har jag gjort med platsen? ... Jo, jag har bara matat in en massa stödord på knappt ett halvt A4 som jag vill att stället ska bestå av. Det är egentligen enbart beskrivande ord och stämningsord. Bland annat har jag petat en underjordisk skog, ett gammalt gruvsystem osv. Under allt detta, i de djupaste avgrunderna ruvar en bitter gammal Brotbest som käkat upp halva stället och förstört det som en gång var vackert.
Scenariot, om man ens kan kalla det för det, går inte ut på något. Det är bara en skum plats där det kommer att hända en massa saker och finnas en massa konstiga lämningar och ting som uppstått genom naturens egen magi mixad med den magi som alverna en gång för länge sedan ingjutit in berget. Det är ett simpelt, billigt påhitt utan minsta djup.
... På ett sätt älskar jag detta och på ett annat sätt hatar jag det. Jag älskar det för att det är naivt, lättskött, skitkul att spelleda på improvisation och skönt just för att det bygger på stämning och vilda idéer och inte så mycket mer. Det är kul att hitta på along the way, så att säga. Fast jag hatar det för att jag känner mig som en riktigt kass SL, som en riktigt kass rollspelare på över tjugo år och med ca tio års spelerfarenhet, just för att jag tycker att jag borde vara bättre; borde kunna ge något mer kvalitativt och vara mer fyndig och allmänt awesome än så. ... Det är en riktig barnsjukdom hos mig, eller vad man ska kalla det för.
Någon annan som lider av samma syndrom?
Vad tycker ni om sådana scenarion och varför?
Kan man utveckla den här barnsjukdomen till något bättre med enkla medel?
Är detta typiskt för fantasyspelledaren eller är det bara jag som är lat och kass?
Vad har ni för tankar i övrigt?
Jag får förövrigt känslan av att jag blivit en sämre spelledare med åren. Varför vet jag inte, jag kan inte sätta fingret på det. Naturligtvis spelar tidsbristen in men det känns också som att jag ställer högre krav på mig själv och därför kastar bort alla scenarioidéer som inte känns "troliga" eller som kräver omfattande jobb som liksom skrämmer bort mig, vilken resulterar i att jag bara kör direkt från bakfickan och inte alls uppnår något awesome. ... Plus att jag som sagt vill improvisera för det är något jag strävar efter att bli bra på. ... Ehm, hur FAN vet man ens om man är bra spelledare eller inte? Jag brukar be spelarna om kritik men får inget att gå på. Om de inte har någon eller bara är trångkäftade vet jag inte.
Hur mycket jag än gillar att spelleda deckare, rota runt med intriger, hemligheter och sådant så tycks jag alltid återvända till gammalt hederligt grottröj a la upptäckarlusta.
Av någon anledning, trots alla spel jag har i hyllan och trots min utveckling av bredd i spelsmak, tycks jag för det mesta hamna ihop med gäng som vill spela fantasy. Då blir det typ alltid DoD av något slag, ofast 91 eller 6:R. Tjatigt fast tja, inte mig emot. Jag gillar att spelleda sådant och fantasy har alltid legat nära till hands.
Nå, visst har jag spelat blandade scenarion genom åren och det har förekommit deckare där också, liksom lite mer mystiska prylar. Fast ändå tycks pojken inom mig, han som lät sig hänföras av Tolkiens Sagan Om Ringen för X antal år sedan, alltid vilja återgå till resan, färden, platserna och upptäckarlustan. Så fort jag ska sno ihop något enkelt, vilket det mestadels blir pga dagens tidsbrist, så hamnar jag där.
Nu spelar jag DoD6:R med några och efter att vi spelat Vinterskogen så hann jag inte förbereda något mer. Fast tja, samtidigt som förberedda saker är roligt så ser jag en ära i improvisation och vill hellre improvisera och öva den färdigheten än att skiva detaljerade, stumma scenarion. Nå, så jag kastade på dem en del rykten och sagor om ett, enligt vad folk sade, gammalt alvfäste djupt inne i en skog i nordvästra Mittland. Det sades vara ointagligt då ingen lyckats öppna den massiva, igenvuxna porten. De undersökte och letade och kom in via en bergsskreva.
Så, vad har jag gjort med platsen? ... Jo, jag har bara matat in en massa stödord på knappt ett halvt A4 som jag vill att stället ska bestå av. Det är egentligen enbart beskrivande ord och stämningsord. Bland annat har jag petat en underjordisk skog, ett gammalt gruvsystem osv. Under allt detta, i de djupaste avgrunderna ruvar en bitter gammal Brotbest som käkat upp halva stället och förstört det som en gång var vackert.
Scenariot, om man ens kan kalla det för det, går inte ut på något. Det är bara en skum plats där det kommer att hända en massa saker och finnas en massa konstiga lämningar och ting som uppstått genom naturens egen magi mixad med den magi som alverna en gång för länge sedan ingjutit in berget. Det är ett simpelt, billigt påhitt utan minsta djup.
... På ett sätt älskar jag detta och på ett annat sätt hatar jag det. Jag älskar det för att det är naivt, lättskött, skitkul att spelleda på improvisation och skönt just för att det bygger på stämning och vilda idéer och inte så mycket mer. Det är kul att hitta på along the way, så att säga. Fast jag hatar det för att jag känner mig som en riktigt kass SL, som en riktigt kass rollspelare på över tjugo år och med ca tio års spelerfarenhet, just för att jag tycker att jag borde vara bättre; borde kunna ge något mer kvalitativt och vara mer fyndig och allmänt awesome än så. ... Det är en riktig barnsjukdom hos mig, eller vad man ska kalla det för.
Någon annan som lider av samma syndrom?
Vad tycker ni om sådana scenarion och varför?
Kan man utveckla den här barnsjukdomen till något bättre med enkla medel?
Är detta typiskt för fantasyspelledaren eller är det bara jag som är lat och kass?
Vad har ni för tankar i övrigt?
Jag får förövrigt känslan av att jag blivit en sämre spelledare med åren. Varför vet jag inte, jag kan inte sätta fingret på det. Naturligtvis spelar tidsbristen in men det känns också som att jag ställer högre krav på mig själv och därför kastar bort alla scenarioidéer som inte känns "troliga" eller som kräver omfattande jobb som liksom skrämmer bort mig, vilken resulterar i att jag bara kör direkt från bakfickan och inte alls uppnår något awesome. ... Plus att jag som sagt vill improvisera för det är något jag strävar efter att bli bra på. ... Ehm, hur FAN vet man ens om man är bra spelledare eller inte? Jag brukar be spelarna om kritik men får inget att gå på. Om de inte har någon eller bara är trångkäftade vet jag inte.
