Nekromanti Fantasyras fokus: Svartalver

[God45]

Vad är det här? Med jämna mellanrum kommer jag skapa en tråd där vi diskuterar en ras från fantasy rollspel. Jag kommer göra en öppnande post med en genomgång av rasen i fråga och vad jag tycker gör den intressant att spela och sedan är tråden öppen för fri diskussion. Jag vill mycket gärna både veta vad som gör att ni tycker det är kul att spela en viss ras och tips på hur man kan göra det på bästa möjliga sätt.

Den här gången fokuserar vi på Svartalver:

Svartalver är onda alver. De är nästan alltid en sidogren från resten av alverna (oftast högalverna) som drivs bort från resten av alverna på grund av inbördeskrig, dyrkan av onda gudar eller någon annan sorts ideologisk splittring. Ibland flyttar svartalverna ner under marken frivilligt, ibland drivs de ner under marken av resten av alverna eller gudarna och ibland stannar de på ytan men är ändå geologiskt skilda från sina kusiner.

Det finns en ytlig uppdelning mellan svartalverna vars skin blivit mörkt (som Drow) och de där namnet svartalv mer refererar till att deras själar har blivit mörka och fyllda av ondska. Jag finner att denna uppdelning nästan aldrig spelar någon roll, folk brukar ändå känna igen svartalverna och kan skilja dem från de vanliga alverna och andra alver märker skillnaden på tre mils avstånd. På något sätt är det lättare att köpa en redemption story om det är en drow som Drizzt Do'urden eftersom han har noll chans att förklä sig och bara hävda att han är en vanlig alv men det är nog också den enda skillnaden.

På tal om Drizzt Do'urden, nej. Snälla, spela aldrig den här karaktären. Någonsin. Svartalver ska vara höjden av ondska och förfining. De är korrumperade alver, men inte som orkerna kan vara korrumperade alver. Orkerna har förlorat något, de har blivit barbariska och förlorat sin odödlighet. Svartalver är fortfarande alver med allt vad det innebär, det är bara det att de är fullständigt dedikerade till mörker och ondska. Så inge fler kaotiskt goda rebeller tack.


Vanliga roller/klasser: Svartalver kan vara av nästan vilken klass som helst utom barbarer och bärsärkar. De kan vara disciplinerade krigare, subtila magiker, skickaliga lönmördare eller mäktiga präster. Jag gillar Drows uppdelning av klasser mellan könen där kvinnorna är präster och ledare och männen arkana magiker och krigare men om man inte har sina svartalver som en matriarki så fungerar detta sämre.

Bra koncept bakom svartalver jag sett: Den störtade adelskvinnan som gett sig ut på äventyr för att skaffa pengar, makt och inflytande nog att ta tillbaks sin plats i drow adeln och återuppräta sitt hus. Ond men jobbade bra med en grupp eftersom de hade gemensamma mål.

Koncept jag aldrig vill se igen: Drizzt Do'urden.

Klädsel: Många svartalver, speciellt drow, gillar kläder som ger ett visst intryck av bdsm och fetish mode. Annars är svarta rustningar med spikar på också vanliga.

Varför är svartalverna den bästa rasen att spela?: Eftersom du får spela en Bondskurk. Du är civiliserad och sofistikerad. Du är en utbildad person med vissa böjelser du kanske tar del av när tillfället ges men du har samtidigt viljestyrkan att stå emot när det inte är rätt läge. Du ser världen som ett schackbräde och behandlar alla runt dig som pjäser. Och om världen är ett spel är det bäst att spela sina kort så bra man kan. Alla vet att du är ond så utnyttja det, håll inte igen! Spela en anti-högalv, samma sätt att se ner på alla andra raser men utan sympatin och medkänslan.

 

[sodapop]

Kommer de en tråd om svartalfer också? Svaralver har jag ingen relation till annat än via crpg (Baldurs gate?) där de var mycket ointressanta och ocoola.

Men bondskurkar vet jag inte om de är! Bondskurkar, kanske... ;-)

 

[chrull]

Jag gillar Drow mest på grund av deras kultur, men jag gillar också mörkeralver, den inverterade drowen. Bleka svarthåriga alver som bor högt upp i svarta berg.
Däremot ska dessa aldrig kombineras. Finns det Drower i världen ska det aldrig finnas Mörkeralver, och tvärt om.

 

[Cybot]

Drizzt Do'Urden är en kass karaktär... men det är inte för att han är en "god rebell drow", utan för att R.A. Salvatores inte kunde komma på en bra karaktär om hans liv så berodde på det.

Jag menar, vad är det för fel på Viconia de'Vir(Baldur's Gate) t.ex? Även om Viconia aldrig går längre än True Neutral.
Eller för den delen Dunmer...som visserligen har feta tendenser att vara amoraliska (Lönnmördarsekter, Daedradyrkare, kultister med mera)

Jag tycker väl att svartalver fungerar bäst i två roller.

"The corruptor"/Fördärvarna: De är riktigt riktigt onda och hatar allt. De är bland de mäktigaste och mest subtila tjänarna av det absolut ondaste som existerar.
Kuaknomer ifrån Sagan om Paksenarrion är kanske den mest rena versionen av fördärvarna. Detta är kanske versionen som är mest "Fey".

De amoraliska: Deras moral är inte våran och i våra ögon är de grymma och opålitliga. De är dock inte onda per se.
Romulans, Dunmer (ibland), Moredhel osv. Kanske även Curunoi (Non-men) ifrån Prince of Nothing (som ytligt sett inte är alver alls, men fyller den rollen).

Sen finns det dock den vanligaste rollen för svartalver.
Jag gillar inte riktigt de här grabbarna. Drow och Dark Elves/Dark Eldar hör hit.
Alver som är så mordbenägna att det enda som hindrar att de har dött ut för länge sedan är att det finns en makt som tar udden av deras värsta excesser och skapar lite ordning i deras samhällen (Witch King i Warhammer, Lolth i FR). En makt som samtidigt förhindrar att de någonsin tar sig ur sin mordiska cykel av tyst inbördeskrig.
Det är lite som om de här filurerna endast existerar för att vara kanonfoder när orker och människor inte är mäktiga nog och interdimensionella varelser av ren ondska fortfarande är lite för mäktiga för att bli vardagsmat.

 

[Ymir]

Koncept jag aldrig vill se igen: Matriarkala svartalver. För att Drow är en horribelt misogyn design as fantasyraser goes.

Favoritkoncept: Sanarialverna i Eon. Ta högalver, ge dem utvalda svartalvsattribut och en stor dos hovintriger och machiavellisk semi-ondska, och resultatet är underbart nyanserade alver som både är högst spelbara och lätt kan göras nästan lika onda som drow, även om det måste ske betydligt mer subtilt.

En annan grej jag gillar är att ta bort dvärgarna helt, eftersom dvärgar suger, och istället låta deras nisch fyllas av någon sorts fallna alver med dvärgarnas attribut, dvs underjordiska alver som är mästare i smideskonst. (Detta rimmar väl med att konceptet 'svartalver' är väldigt vagt i fornnordiska källor, och i viss modern popkultur tolkats som en slags dvärgar, i annan som en slags alver). Dessa underjordsalver kan vara Noldor-style semi-goda a'la grottalverna i DoD, eller mer direkt onda a'la Drow; i mitt hemmabygge 'Efter Istiden' var de alver som korrumperats i forntiden av den onde guden Rota (Oden) och Nidhögg, och blivit associerade med orán, en bisarr, kliffotisk magisk kraftkälla som härrör från fragment av svunna världar. Denna har gjort dem till den totala antitesen till jordiskt liv; där deras släktingar ljusalverna lever i harmoni med allt levande är svartalverna en ren störning i världsväven. Här är en gammal text om dem, men observera att jag skrev den för typ tio år sedan så den är kanske lite ansträngd:

Svartalverna

En mycket gammal man från Ulm berättade en gång för mig om tiden då Imperiets härskaror stod vid Dernesälvens västliga bredder. Då härskade konung Tynwulf, son av Magnar, i Ulm, och åsåg med fruktan hur storkonung Aoshans ostoppbara krigare hotade hans rike. Efter två förlorade slag, då allt hopp tycktes förlorat, dök emellertid en märklig figur upp i Ulm. Han kallade sig Mokulinde, av svartalvernas släkte; ett levande ljussken klätt i en rustning av svart järn. Fasansfull och högrest var hans uppenbarelse, och rösten lät både som gnisslandet av rostigt järn och den spröda sången från en älva i morgonens dimma. Ingen tordes hejda honom, och han tågade rakt in i konung Tynwulf stora sal och erbjöd denne en ring, utsökt smidd i guld med inlägg av märkligt svart glas, underskön att beskåda. Och han sade:
”Mokulinde är det namn jag bär bland större och lägre, söner av dödliga släkten. Världens hjärta är mitt hem, under de svarta molnen i Yggdrasils skugga. Ert kungadömes tid är snart förbi i Vävnadens trådar. Mottag denna ring, besegla vårt förbund, och vi ska spinna åt er nya trådar”.
Konung Tynwulf tvekade förstås, och frågade vad detta förbund skulle innebära.
”Västerns söners makt ska aldrig nå bortom Dernes vågor. Ulm ska för alltid i skuld till oss stå”, svarade svartalven. Till sist mottog konungen hans ring, om än med stor tveksamhet. Tynwulf ville rädda sitt rike.

Så föll natten, och på andra sidan älven tändes eldarna från Imperiets väldiga härläger. När månen kom fram, började de mest fruktansvärda skrik höras över vattnet till Ulms stad. Ingen såg vad som hände, men när dagbräckningen kom och ljuset åter spreds över världen låg härlägret öde; kejsaren och hans livvakt hade flytt och armén hade skingrats i panik då krigare dött i drivor i någon märklig och plötslig farsot. Korparna åt redan av liken som låg utströdda över marken så långt ögat kunde nå, bland sönderrivna tält och brutna standar. Imperiets armé var fullständigt tillintetgjord, och dess expansion var hejdad för all tid.

Men Mokulinde stod ingenstans att finna när konung Tynwulf sökte honom, utom sig av tacksamhet. Kvar satt bara ringen på hans finger, och konungen behöll den där intill sin levnads sista dag.

Så berättas det, men i Ulm finns också en annan historia, som den gamla mannen också förtäljde mig; en skrämmande myt. Det är så sant som det är sagt, för jag har hört det berättas av åtskilliga cimbrer och igarier och vandringsmän på mina resor. Sedan en konung av Ulm dött och lagts till vila, på höstdagjämningen samma år, krälar hans döda, ruttna kropp upp ur jordens kalla famntag och söker sig stapplande iväg mot Svartalvernas dunkla berg. Där sitter så Ulms alla konungar sida vid sida med Mokulinde och hans fränder, och tjänar dem i mörkret i evighet.

- Cynwan Vittbefarne, från Oswe

Om ljusalverna är sorgliga naturväsen från den forna världen, är svartalverna dess demoner. Till skillnad från alla andra väsen på jorden är svartalverna ett släkte människorna varken mäktat eller ens vågat störa. Mycket lite har människornas lärde att berätta om dem; annat än att de är odödliga, spöklika varelser med otroliga krafter. De hemsöker grottkomplex och väldiga salar under bergen i världens mörka vrår, formade efter behag av osannolikt mäktig magi, där de hemlighetsfullt håller sig undan andra släkten. Någon gång siktas jättar och ljusalver vid deras fästen; men dessa tycks ofta på något sätt förvridna; bleka och livlösa likt vittrorna i underjordens djup. Svartalverna är mycket farliga och lömska; blott de mest dåraktiga av hjältar söker deras sällskap. Det sägs att inga vanliga vapen kan ända deras liv, och att de är krigare och magiker bortom all mänsklig förmåga. I sina domäner härskar svartalverna oinskränkt; och ytterligt få som där inträtt har någonsin lämnat dem levande. Nästan lika sällsynta, är de gånger då en svartalv beblandar sig med människornas samhälle. När så sker, brukar det vara i gåtfulla ärenden av högsta vikt, där ofantliga rikedomar och märkliga artefakter ges i gåva och utbyte mot människofurstarnas välvilja och bistånd. Svartalvernas artefakter är mäkta berömda, men ack så sällsynta i människors händer, för föremål som tillverkats av dem tycks oförstörbara och fyllda av magisk kraft; vackra men ändock skrämmande att beskåda. I hela den kända världen finns inga jämförbara smeder; svartalverna lär vara de första som någonsin upptäckte järnets hemlighet i sina ässjor. Hur den lämnade deras klor är förvisso en gåta.

Som gåtfulla grottdväljare och otäcka väsen torde svartalverna likna vittrorna, dödsrikets innevånare, tror många, men svartalverna kan inte tas för något som liknar levande varelser. Istället uppenbarar de sig, vid de få tillfällen då någon överhuvudtaget träffar dem, som spöklika ljussken höljda i kroppar av metall, trä, keramik, ben, tyg; alla upptänkliga material. Det har ofta sagts att de är själar fängslade i onaturliga skal som av okänd magi givits rörelseförmåga likt levande ting; i sanning har märkliga runor ofta uppenbarat sig på dem.

Namnet ’svartalver’ kommer av berättelser om att svartalverna var alver en gång, som berövades sina kroppar och fick sina själar förvridna av någon forntida ondska. De avskars på så sätt för alltid från magiflödet; dömda till utplåning om deras själar någonsin lämnade sina skyddande skal. Den magi som ger ljusalverna evigt liv vore svartalvernas bane. Hur svartalverna trots detta kan besitta sin egen märkliga trolldom förtäljer ljusalverna inte. Mänskliga trollkarlar har påstått att magiflödet beter sig märkligt runt svartalvernas berg; som om det vred sig undan för att ge plats åt en annan kraftkälla.

 

[nyvinter]

Svartalver är fortfarande alver med allt vad det innebär, det är bara det att de är fullständigt dedikerade till mörker och ondska.

Det där är varför jag är emot drows. Genetisk ondska bara för sakens skull är den tråkigaste anledningen någonsin. Det finns inget att utforska där. Svartnissarna är mer komplexa inombords än en Drow.

Vill man spela en ond alv, då spelar man en ond alv. Att låsa in raserna i moraliska fack är störtfånigt.

 

[Sodivra]

Vill man spela en ond alv, då spelar man en ond alv.

Åh, det där är ju fan hett. Alver som något främmande, omänskligt och larger than life. De alver som växer upp och blir godhjärtade tar renhet och visdom till en helt annan dimension än vänliga människor. Alver som växer upp bittra tar ondsinthet och sadism till en helt annan dimension än bittra människor.

 

[Ymir]

Åh, det där är ju fan hett. Alver som något främmande, omänskligt och larger than life. De alver som växer upp och blir godhjärtade tar renhet och visdom till en helt annan dimension än vänliga människor. Alver som växer upp bittra tar ondsinthet och sadism till en helt annan dimension än bittra människor.

Det här låter väldigt mycket som alverna i Chronopia, som faktiskt är genuint underskattade as alver goes. Vissa av skildringarna av dem (i synnerhet hur fucked up och dekadenta de blir av att vara odödliga) som ges i grundboken och alvboken är direkt briljanta.

Chronopia-alvkoncepten för även tanken till något man skulle kunna tänka sig i tex Eon, där paradigmet är att odödligheten omsider gör alverna depressiva och inåtvända. What if den istället gjorde dem mer och mer cyniska, egotrippade och elaka? Kanske börjar alla alver som trädkramande ljusalver som dansar på blåklockor och kramar fluffiga kaniner, för att sakta men säkert medan århundradena passerar gå från depressivitet och uppgivenhet till sadistisk, dekadent ondska?

 

[Mundo]

Svartalver är fortfarande alver med allt vad det innebär, det är bara det att de är fullständigt dedikerade till mörker och ondska.

Det där är varför jag är emot drows. Genetisk ondska bara för sakens skull är den tråkigaste anledningen någonsin. Det finns inget att utforska där. Svartnissarna är mer komplexa inombords än en Drow.

Vill man spela en ond alv, då spelar man en ond alv. Att låsa in raserna i moraliska fack är störtfånigt.

This. Lägg sedan till att de är BDSM-matriarkat-negrer och vi har ännu fler anledningar till varför drows inte borde finnas till överhuvudtaget.

Koncept jag aldrig vill se: Rasen drow.

Mörkeralver från DoD är väl mjä och pä, dock inte riktigt lika dåliga som drow av ovan nämnda anledningar.

 

[Ymir]

This. Lägg sedan till att de är BDSM-matriarkat-negrer och vi har ännu fler anledningar till varför drows inte borde finnas till överhuvudtaget.

Alltså, det är ju faktiskt ännu värre än så: de är mörkhyade men utan 'osexiga' icke-europeiska drag...

 

[Rob_UBBT]

Koncept jag aldrig vill se igen: Matriarkala svartalver. För att Drow är en horribelt misogyn design as fantasyraser goes.

Jag ger mig förstås in på minerat område då jag säger att jag inte håller med den artikeln. En massa konst föreställande drows är förstås extremt dålig (male gaze etc) och all "litteratur" av RA Salvatore som jag har läst (de första 11 böckerna i början av 90-talet)är fruktansvärd, dessutom är rasen uttjatad och överexploaterad men jag kan inte hålla med om att grundkonceptet är misogynt.

Jag gillar iaf de dekadenta alverna vid jordens kärna med deras självlysande städer, svampskogar, exotiska bazaarer och livsfarliga gränder. Jag kommer aldrig att tillåta drow karaktärer samt att jag skulle dra ned rasens mordiskhet så att mina karaktärer fakiskt kan besöka städerna utan att attackeras automatiskt.

 

[Mundo]

This. Lägg sedan till att de är BDSM-matriarkat-negrer och vi har ännu fler anledningar till varför drows inte borde finnas till överhuvudtaget.

Alltså, det är ju faktiskt ännu värre än så: de är mörkhyade men utan 'osexiga' icke-europeiska drag...

Jo, det har du rätt i. De är vita med svart lackfärg för huden.

 

[Rymdhamster]

Jag kommer aldrig att tillåta drow karaktärer samt att jag skulle dra ned rasens mordiskhet så att mina karaktärer fakiskt kan besöka städerna utan att attackeras automatiskt.

Det här ekar hur jag känner det. Jag är sjukt trött på svartalver som skyr hela sin kultur och har lämnat den bakom sig för att leva ett "rättfärdigt" liv ovanför ytan. Jag gillar drow, men håller med om matt man behöver tona ner deras mordiskhet lite gran så att de faktiskt GÅR att ha med dem att göra, även om man bör passa sig väldigt noga.

Jag gillar iaf de dekadenta alverna vid jordens kärna med deras självlysande städer, svampskogar, exotiska bazaarer och livsfarliga gränder.

+1

 

[Ymir]

Jag ger mig förstås in på minerat område då jag säger att jag inte håller med den artikeln. En massa konst föreställande drows är förstås extremt dålig (male gaze etc) och all "litteratur" av RA Salvatore som jag har läst (de första 11 böckerna i början av 90-talet)är fruktansvärd, dessutom är rasen uttjatad och överexploaterad men jag kan inte hålla med om att grundkonceptet är misogynt.

Drows grundkoncept är att om kvinnor styr leder det till ett nyckfullt, fåfängt, intrigant ondskefullt bdsm-porr-samhälle. Det är basically så misogynt det kan bli.

Lägg därtill de tidigare i debatten nämnda rasistiska dimensionerna av drow, och kontentan är något jävligt jävligt unket as fantasykoncept goes.

Vilket är synd och skam, för jag håller med om att dekadenta alver vid jordens kärna med självlysande städer, svampskogar, exotiska bazaarer och livsfarliga gränder är ett svinkoolt koncept (och jag älskar Yochlols, men jag hatar spindeltemat). Men snubbarna som skriver D&D har sällan varit några höjdare på kulturskildringar, och varenda text jag sett om drowerna har slösat bort all potential totalt. Ge drowerna till typ någon mer kompetent Eon-skribent eller så istället, och kanske hade vi kunnat få se något som var genuint koolt och intressant snarare än lökigt och anstötligt.

 

[Sodivra]

Det här låter väldigt mycket som alverna i Chronopia, som faktiskt är genuint underskattade as alver goes. Vissa av skildringarna av dem (i synnerhet hur fucked up och dekadenta de blir av att vara odödliga) som ges i grundboken och alvboken är direkt briljanta.

Men kan de vara genomgoda också? Jag minns inte, men jag tänkte mer på Kults mentala balans än Chronopia, faktiskt.

Just att ett alvfolk inte är predisponerat för renhet, ondska, depression eller whatever, utan att de har bland sig samma moraliska spektrum som människor var det som överraskade mig med nyvinters inlägg. Bara det att de är larger than life och går tio steg längre i det än en människa. Hör och häpna, jag har faktiskt inte tänkt så förut, och blev lite sugen på alver på första gången på 10 år.

 

[Bolongo]

Drows grundkoncept är att om kvinnor styr leder det till ett nyckfullt intrigant ondskefullt porr-samhälle. Det är basically så misogynt det kan bli.

Jag misstänker att du blandar ihop korrelation med kausalitet.

Åtminstone har jag aldrig läst någon beskrivning av Drow som hävdar, eller ens antyder, att deras dysfunktionella samhälle är orsakat av kvinnorna i toppen. I stället är det så att dessa två fenomen har en gemensam förklaring i ett tredje: att de är fundamentalistiska spindeldemonkultister allesammans.

Det är alltså teokratin som är problemet, snarare än matriarkatet.

 

[God45]

Jag diggar verkligen drow och jag bryr miginte ett dugg om folk vill läsa in sexism och rasism i dem. Det är säkerligen där och när de går igenom varför och så kan jag se det. Men jag bryr mig inte. De är ett härligt koncept som inte skulle kännas fel i Tarzan eller Solomom Kane eller annan fantasy från typ 20-talet.

Hur kan man inte gilla en ond ras som försöker emmulera spindlar, har en kultur som går ut på EVIL! och som har heta bdsm läder atrialjer som formela kläder som bärs vid rådslag och giftemål och grejer? Sure, det är dumt och fånigt och lite galet. Men det är sådana mina kampanjer ofta är

Så, jag har nästan alltid med drow i mina politiska kampanjer som den fullständig oförutsägbara faktionen man kan få både enorma fördelar och nackdelar av att jobba med. De är roliga och har en naturlig del i spelet.

 

[Ymir]

Åtminstone har jag aldrig läst någon beskrivning av Drow som hävdar, eller ens antyder, att deras dysfunktionella samhälle är orsakat av kvinnorna i toppen. I stället är det så att dessa två fenomen har en gemensam förklaring i ett tredje: att de är fundamentalistiska spindeldemonkultister allesammans.

Läs artikeln jag länkade till. Om du redan gjort det, läs den igen. Det handlar inte om vad författare uttryckligen skriver, det handlar om analys av vilka signaler drowerns koncept sänder ut, och dessa är självfallet inte medvetna från författarnas sida, utan präglade av undermedvetna och instinktiva fördomar, obildning och allmänt patriarkalt bias. Exempel:

However, there is also a very strong sense that they are a Matriarchy because they are so unbelievably evil, that a society run by women is just inherently evil. The inter-house competition is based around jealousy, vanity, gossip, and frenemy-type alliances that always end with backstabbing, all of which are heavily gendered to be the stereotypical not-so-fair traits of the ‘fairer sex’. Sexism is still sexism, and does not look any better when it has a fantasy veneer painted over it.

One of the other prevlant tropes is that Matriarchies are Sexy. Smokin’ hot babes, kink and fetish gear, random girl-on-girl action, and as little clothing as possible are all big parts of these societies. The Drow, are again, one of the best examples of this (and probably the progenitor of most modern hyper-sexualized fictional Matriarchies), but there have been many Sexy Matriarchies throughout literature and gaming.

Matriarchal societies range the gamut of good and evil, passive and aggressive, but they all share a large degree of sexualization. This trope stems from a couple of places. The first is that the overt sexuality of the women in the Matriarchy is a symbol of their power. This ties into the prevailing notion in our real-world society that much of a woman’s power and value lays in her sexuality and how she wields it, whether its as a good, chaste virgin or a dangerous, seductive spy (just to pick two of the many archetypes). It’s a really complex topic (and would double the length of this already long post if I delved too deep into it) but it’s the same notion that creates the sexual double standard of slut v. stud and the virgin-whore dichotomy. The Sexy Matriarchy trope relies on this Patriarchal idea of female sexuality as power to convey the message that the women of the society are powerful. This has some pretty unfortunate implications though when it comes to Evil Matriarchies that are also Sexy Matriarchies, like the Drow. The idea transforms from female sexuality is their power base to female sexuality is evil and corruptive, which is definitely not a great message to be sending out.

Att drowernas koncept är att de är onda ursäktar inte hur misogynt deras samhälle är beskrivet, och hur totalt icke-trovärdigt, lökigt och pinsamt det är som matriarkat betraktat. De kunde varit lika onda och dekadenta om kvinnorna var påklädda och hela samhället inte handlade om fåfänga och catfights.

 

[Rob_UBBT]

Drows grundkoncept är att om kvinnor styr leder det till ett nyckfullt, fåfängt, intrigant ondskefullt bdsm-porr-samhälle. Det är basically så misogynt det kan bli.

Jag håller inte alls med det känns som att författaren av artikeln har gjort en gigantisk mental kullerbytta. Det finns inget som antyder, vare sig bostavligt eller underförstått, att Drows blev onda för att de är ett matriarkalt samhälle. Båda kvinnor och män inom kulturen är onda men de dyrkar en gudom som råkar vara kvinnlig och som favoriserar sina kvinnliga prästinnor och som ett resultat av detta (plus att de är fysiskt och mentalt överlägsna männen) så styr kvinnorna i ett drowsamhälle.

Det går att jämföra med orc guden Grumsh som favoriserar krigare vilket råkar vara männen då de är fysiskt starkare och de styr därmed i Orcsamhällena inte för att de är män utanför att de är starka (och kan därmed förtrycka de svagare) och de är inte onda för att de är män utanför att de är en ond ras d v s inte ett uttryck för misandri.

Jag förstår som sagt att man som tjej kan bli irriterad på de översexualiserade bilderna på Drows och på hur de framställs av inkompetenta författare ifrån Wotc men rasen som sig är inte misogyn.

Lägg därtill de tidigare i debatten nämnda rasistiska dimensionerna av drow, och kontentan är något jävligt jävligt unket as fantasykoncept goes.

Det här kan jag inte heller hålla med om jag kan inte dra några paralleller ifrån Drows till afroamerikaner annat än hudfärgen men då skulle man kunna dra hur många paralleller som hellst mellan vit hudfärg och ondska, jättarna i "Against the giants" har ljus hy betyder det att man menar på att vita människor är onda?

Sedan kan man väl peka på att om man vill utmåla drows som onda afroamerikaner som en lägre stående ras så har man ju helt misslyckats då alla tonårsnördar vill spela drows (såväl kvinnliga som manliga karaktärer) och de tycker att rasen är ändlöst fascinerande och spännande...

Vilket är synd och skam, för jag håller med om att dekadenta alver vid jordens kärna med självlysande städer, svampskogar, exotiska bazaarer och livsfarliga gränder är ett svinkoolt koncept (och jag älskar Yochlols, men jag hatar spindeltemat). Men snubbarna som skriver D&D har sällan varit några höjdare på kulturskildringar, och varenda text jag sett om drowerna har slösat bort all potential totalt. Ge drowerna till typ någon mer kompetent Eon-skribent eller så istället, och kanske hade vi kunnat få se något som var genuint koolt och intressant snarare än lökigt och anstötligt.

Tja alla tycker olika, jag anser att Eon (förutom att det har det sämsta regelsystemet som någonsin har författats) är sjukt torrt och tråkigt och deras tolkning skulle därmed inte tilltala mig på samma sätt som att D&D version inte tilltalar dig.

 

[Ymir]

Jag håller inte alls med det känns som att författaren av artikeln har gjort en gigantisk mental kullerbytta. Det finns inget som antyder, vare sig bostavligt eller underförstått, att Drows blev onda för att de är ett matriarkalt samhälle. Båda kvinnor och män inom kulturen är onda men de dyrkar en gudom som råkar vara kvinnlig och som favoriserar sina kvinnliga prästinnor och som ett resultat av detta (plus att de är fysiskt överlägsna männen) så styr kvinnorna i ett drowsamhälle.

Drow är inte onda för att de är ett matriarkalt samhälle, utan Drow som koncept förkroppsligar en undermedveten idé hos författarna om att om kvinnor styr i detta onda samhälle skulle det se ut så här.
Detta är helt uppåt väggarna tokigt och misogynt därför att drowkvinnorna är mer objektifierade än männen, samhällets ondska och intriger tar sig stereotypt kvinnliga former, och i allmänhet är drowkvinnorna och hela deras samhälle porträtterade på ett sätt som inte är det minsta empowering för kvinnor, utan objektifierande och stereotypifierande, vilket är oförlåtligt då det supposedly är ett matriarkat som skildras. Det handlar om en strukturell tendens att matriarkat i fantasy i allmänhet porträtteras som ondskefulla med en slags premiss att kvinnor är nyckfulla och intriganta och om de styr tar sig samhället sådana mönster.

Det här kan jag inte heller hålla med om jag kan inte dra några paralleller ifrån Drows till afroamerikaner annat än hudfärgen men då skulle man kunna dra hur många paralleller som hellst mellan vit hudfärg och ondska, jättarna i "Against the giants" har ljus hy betyder det att man menar på att vita människor är onda?

Det är inte problemet, utan tvärtom. Drow har mörk hud men utan afrikanska eller några som helst icke-europeiska drag, för sådana drag uppfattade inte författarna som sexiga.

Tja alla tycker olika, jag anser att Eon (förutom att det har det sämsta regelsystemet som någonsin har författats) är sjukt torrt och tråkigt och deras tolkning skulle därmed inte tilltala mig på samma sätt som att D&D version inte tilltalar dig.

Menar du seriöst att Eons regelsystem är sämre än FATALs och Neovikings?