Nekromanti Fantasyrollspelens kamp för överlevnad!

[Netherbird]

Har märkt att jag, i takt med att jag blir äldre, får allt svårare att ”köpa” fantasy och företeelser inom fantasyn. När jag var runt 20 hade jag inga problem, men idag, nu när jag är 39 så... ja, ni fattar.

Jag tror att detta beror delvis på att jag vet mer om världen idag än jag gjorde då jag var tjugo.
Exempel: Då jag var 20 hade jag bara ett diffust grepp om evolutionslära, idag anser jag mig själv har ganska bra koll på hur saker och ting ligger till.
De djurarter vi har finns inte av en ”slump” eller är designade av en gud/högre makt. De har utvecklats/vuxit fram genom kamp och konkurrans. Och en krokodil tex, är inte ”färdigutvecklad produkt” utan snarare en process, en länk i en lång kedja. Ingen generation ser exakt likadan ut.

Och att då rollspela i en värld där guden Urkor sket fram människan ur sin armhåla för 4000 år sedan känns bara barnsligt. Alternativet är att bygga en fantasyvärld där evolution är den drivande faktorn istället för olika pajasaktiga gudar. Men hur passar då tex alver in i den evolutionära bilden?
En organism som av någon anledning är vacker, intelligent, ser bra, hör bra, slutar åldras i vuxen ålder, tålig mot gifter, immun mot sjukdomar?!?! En slags supervarelse som inte är möjlig för en nykter och tänkande människa.

Detta är bara ett av många exempel. Ett annat kan vara ekonomi och marknadsvillkor. Jag blir bara störd när det dyker upp ett fint/pråligt och påkostat värdshus vid världens utkant och en jovialisk värdshusvärd som fäller ut armarna välkomnande och säger ”Ni är de första gästerna på tre månader!” osv. Varför är någon villig att smälla upp ett värdshus på en så ogästvänlig plats? Logistik? Han serverar maträtter som innehåller ingredienser och råvaror som växer, som närmast 200 mil söderut.

Och så fortsätter det, listan kan göras oändlig. Detsamma gäller ologiskt agerande och dumma komplotter. Folk och fä, som inte sällan innehar höga positioner i samhället och som därmed har ”mer att förlora” som samarbetar med någon galen nekromantiker som hunsar runt odöda i stadens kloaker osv. En tvättäkta looser helt enkelt.

Eller besvärjelser som skulle vända upp och ner på den kända världen. Rollspelet äger rum i en värld där stora delar av befolkningen lever i svält och fattigdom men alla trollkarlar kan köpa en besvärjelse som heter ”Bankett”, och med hjälp av denna besvärjelse kan de skapa mat och dryck ur tomma intet. Besvärjelser som ofta bara nämns i förbigående och anses tråkiga men som skulle kunna exploateras/användas. Om du kunde kasta besvärjelsen bankett några gånger per dag och även lära ut den skulle du kunna bygga ett sanslöst imperium. Om denna besvärjesle finns, varför har inte X handlingskraftiga individer exploaterat den?

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen fantasy och rollspel men jag har inte hittat något fantasyrollspel som känns ”logiskt”. Jag har inga problem att ”köpa” alver, fire balls och drakar, om de ”bakas in” på rätt sätt.

Vad tycker ni?

 

[Eksem]

Jag tycker att du ska spela Eon.

Själv? Jag gillar aliens med laservapen som rider på dinosaurier och frammanar Cthulhu.

 

[Brior]

Det tycks mig som om du ifrågasätter två olika, inte nödvändigtvis hopkopplade företeelser inom fantasyn.
Den ena är koherensen inom fantasykonstruktionen, den andra är avstegen från vår egen verklighet.

Vad gäller koherensen, dvs att den uppmålade fantasin ska stämma med sin egen logik, så tycker jag att sådan kan krävas av alla uppställda system, det kan sedan gälla fantasyvärldar, deckare, politiska system i vår värld, världsåskådningar eller ren matematik. Jag instämmer därför i det du säger om värdshusens ekonomi, den mäktige mannens samröre med nekromantikern, magin påverkan på samhället etc. Allt kan och behöver inte ges en förklaring men det ska åtminstone inte skära sig och ge intryck av att en förklaring kunde ges om det behövdes.

Rörande likheten med vår egen värld så förstår jag inte vitsen med att söka "realism" i fantasin. För mig är en av poängerna med sf och fantasy att ställa frågan "what if" och sedan spekulera i konsekvenserna av det fantastiska. Om man exempelvis postulerar att det finns skapargudar eller att alver inte åldras så ger det förutsättningar som sedan kan utforskas på sina villkor, ett utforskande som kan vara bra eller dåligt, intressant eller ointressant. Däremot tror jag att fantastiken alltid måste ha något slags relevans för vår egen tillvaro för att bli intressant - ungefär som att klassiska folksagor behandlar "verkliga" problem i sagans format.

Ogillar man fantastik för att sådan litteratur inte är realistisk så kanske man helt enkelt får läsa något annat - inget fel med det utan det är bara frågan om preferenser. Personligen så anser jag att realism som begrepp är en fantasi. För mig lever vi i en verklighetsbild som ingalunda ÄR verkligheten utan just en tolkning och konstruktion, där den för tillfället förhärskande förklaringsmodellen bestämmer vad som är viktigt och relevant snarare än verkligheten i sig. Sällan har väl detta känts mer påtagligt än dagen efter Ranelid ;-).

 

[Brior]

Eksem har rätt om häftighetsfaktorn med aliens och dinosaurier. Förstår inte hur jag kunde glömma dem i mitt svar.

 

[Arfert]

Jag hade en period, när jag var runt trettio, då jag ville att fantasy skulle vara realistisk. Det bästa spelet var i mina ögon var Harnmaster och det var under den här perioden Arcaria (Sagas spelvärld) kom till som ett slags protest mot det "overkliga" Ereb Altor. Realism i en spelvärld var det som gjorde den bra.

Men nu är jag femtio år, och min wisdom har gått upp. Numera skiter jag i realismen, utan om nåt är häftigt nog så funkar det. Så jag har inget emot världar med luftskepp och flygande öar där demoner slåss med insektsmän och ailiens. Den enda förklaring jag behöver är "strunt samma varför, det är fantasy". Eller: "vad skulle Michael Moorcock göra?"

Arcaria är fortfarande bra, perfekt för långa kampanjer och culture gaming. Men den fyller inte alla behov. Gillar man att helt enkelt spöa monster, eller wierd fantasy, är den inte optimal. Och sånt gillar man... också.

 

[Dante]

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen fantasy och rollspel men jag har inte hittat något fantasyrollspel som känns ”logiskt”. Jag har inga problem att ”köpa” alver, fire balls och drakar, om de ”bakas in” på rätt sätt.

Det här är anledningen (ja, en av dem i alla fall) till att jag gillar Eberron till Dungeons & Dragons.

Eberron är den första officiella D&D-kampanjvärld som skapats utifrån premissen att världen funkar som i D&D.

Det finns magiker som kan besvärjelsen continual light – alltså finns det magisk gatubelysning i städerna. Det finns värdshus som serverar magiska måltider – och tar bra betalt för det. Det finns ett land som ställde upp vandöda arméer i det senaste stora kriget – och det har fått märkliga konsekvenser för det landets syn på juridisk död, vandöd och invånarnas förhållande till avlidna förfäder och släktingar.

95 procent av världens befolkning är fortfarande bönder som brukar jorden med traditionella metoder, för det finns egentligen ingen industriell framställning av magiska pryttlar. Men existensen av magi har definitivt satt sin prägel på världen. Tänk en förindustriell värld där en del av vår världs tekniska landvinningar ersatts med magi.

 

[Ond bråd död]

Jag känner igen mig. Evolution och liknande detaljer har jag inga invändningar mot, jag kan anta att saker fungerar annorlunda i en annan värld. Däremot om reglerna inte stämmer med världen som Dante är inne på, så blir jag irriterad. Samma sak med koherens inom världen, som Brior pratar om, är kanske ännu viktigare för mig.

Eon skulle jag nämna som ett spel jag har lite problem med av dessa anledningar. Alverna borde överbefolka planeten om de nu lever så länge, och Kraggbarbarerna som jagar sin mat med tvåhandssvärd, samt att deras män och kvinnor lever separerade, det blir lite för mycket.

 

[eldilon]

Att den inre logiken fungerar tycker jag också är otroligt viktigt både i rollspel och fiktion. Om den inte finns där tappar jag snabbt inlevelsen.

Å andra sidan tycker jag att det är lika viktigt oavsett vilken genre det handlar om. Det är lika irriterande om något bryter mot den inre logiken i science fiction eller nutid som det är i fantasy.

Saken är ju den att alla typer av fiktion på något plan är fantasi.

Ett avsnitt av Morden i Midsomer utspelar sig onekligen i vår egen värld och samtid, men är ju samtidigt väldigt långt ifrån hur den brittiska landsbygden ser ut och hur polisarbete fungerar i verkligheten.

Manusförfattarna har skapat en överdriven och tillrättalagd version av miljön för serien, men samtidigt finns det en ganska tydlig inre logik som de inte kan bryta mot utan att det skulle kännas märkligt.

 

[Evil Peter]

Jag tror att detta beror delvis på att jag vet mer om världen idag än jag gjorde då jag var tjugo.
Exempel: Då jag var 20 hade jag bara ett diffust grepp om evolutionslära, idag anser jag mig själv har ganska bra koll på hur saker och ting ligger till.
De djurarter vi har finns inte av en ”slump” eller är designade av en gud/högre makt. De har utvecklats/vuxit fram genom kamp och konkurrans. Och en krokodil tex, är inte ”färdigutvecklad produkt” utan snarare en process, en länk i en lång kedja. Ingen generation ser exakt likadan ut.

Jag har svårt att se poängen i det här exemplet. Fantasy är ju per definition fiktion som innefattar saker som inte existerar i vår värld. Att då se det som att det måste vara samma krafter som är i arbete som i vår värld tycker jag är att helt enkelt inte köpa grundpremissen i fantasy över huvud taget utan en direkt strävan ifrån fantasyns definition. Att gudar skapat världen har varit en väldigt vanlig förklaring i vår egen värld så varför kan det inte vara faktum i en påhittad värld?

Något jag är ute efter är snarare inre logik. Dvs att författaren kan hitta på vilka baselement som helst men att han sedan också måste få dessa att spela i harmoni med sig själva. Dina övriga punkter är mer i linje med detta eftersom det rör sig om inkonsekvenser som inte förklaras av fiktionen. Sådant är slarvigt för vi ser i vår värld att även rätt korkade företeelser kan vara anledningen till varför något bra (eller dåligt) inte fått större genomslag. Logiken behöver alltså inte vara i optimal form, den behöver bara finnas där.

Jag har generellt sett svårare för sci-fi än fantasy (i detta ämnet) då sci-fi oftare utspelas i vår egen värld, fast i framtiden. Då ställer det plötsligt högre krav på vad som är logisk utveckling från vår nuvarande punkt, medan fantasy oftare hittar på hela grundpremisserna och därmed är friare i vad som kan göras logiskt.

 

[Ögat]

Så länge världen har en logik tycker jag det är ok. Och den logiken behöver inte på något vis påminna om den logik som är hegemonisk just nu. I min bok har till exempel Trudvang en klockren logik, alltså är det en favvo-värld.

 

[anth]

Har märkt att jag, i takt med att jag blir äldre, får allt svårare att ”köpa” fantasy och företeelser inom fantasyn. När jag var runt 20 hade jag inga problem, men idag, nu när jag är 39 så... ja, ni fattar.

Doktorn svarar:
Du har helt enkelt blivit vuxen och förlorat det vi kallar barnasinnet.

Du bör ta det lite försiktigare med rollspelandet fram över, varför inte börja i en lite lättare skala:
börja rollspela en revisor vars mål är att bli byråchef och vars vardagliga äventyr består i att stjäla gem från bordsgrannarna.
När du känner dig bekväm med dessa fantasier kan du börja utveckla med gremlins som förstör kopiatorn...

Som du kanske förstår har du en lång väg att vandra - men misströsta icke! Runt 60-årsåldern brukar barnasinnet återvända hos de flesta, ungefär samtidigt som barnbarnen kommer...

 

[Fiktionslek]

Fantasy kan också funka exempelvis metaforiskt eller allegoriskt i förhållande till vår värld. Det känns som om du vuxit ifrån ett sätt att uppskatta fantasy, samtidigt som du ännu inte upptäckt andra.

Hälsar

Christian

 

[Netherbird]

De flesta svar var intressanta. Kanske tog i lite väl hårt när jag kallade en gudslösning barnslig. Verkar som somliga tog illa upp. Det finns ju faktiskt kristna rollspelare och annat folk som använder sig av gudslösningar för att förklara den verkliga världen. Sorry! Men som jag tidigare nämnde; har inga problem att "köpa" magi och exotiska raser så länge de passar in och så länge SL inte ignorerar de ringar som deras närvaro borde skapa i spelvärlden.

 

[Ymir]

Jag blir lite förbryllad här för Eon har ju precis all den interna konsekvens och trovärdighet du efterfrågar, och det är lätt Sveriges största fantasyrollspel...

 

[Ymir]

Eon skulle jag nämna som ett spel jag har lite problem med av dessa anledningar. Alverna borde överbefolka planeten om de nu lever så länge, och Kraggbarbarerna som jagar sin mat med tvåhandssvärd, samt att deras män och kvinnor lever separerade, det blir lite för mycket.

Nja, alverna i Eon kan ju knappt få barn, så nån potential att överbefolka planeten har de knappast. As for kraggarna och svärdsjakt tror jag den biten reviderades i Barbarer & Människofolk-modulen. Sättet på vilket männen och kvinnorna lever separat är ganska trovärdigt skildrat.

Väldigt många av de mer infekterade diskussionerna på Eonforumet rör vad som är rimligt och inte, "realistiskt" och inte och "rätt" eller inte i den fiktiva världskonstruktionen; ta den extremt långa debatten om Ashariens befolkningssiffror förra månaden. Jag vidhåller att Eon är more or less den typ av fantasysetting som Netherbird efterlyser.

 

[sirfrog]

Väldigt många av de mer infekterade diskussionerna på Eonforumet rör vad som är rimligt och inte, "realistiskt" och inte och "rätt" eller inte i den fiktiva världskonstruktionen; ta den extremt långa debatten om Ashariens befolkningssiffror förra månaden. Jag vidhåller att Eon är more or less den typ av fantasysetting som Netherbird efterlyser.

...glöm inte diskussioner om Momolan/könsroller.

Men jo, alverna har som sagt sina egna problem i Mundana. Förutom deras latenta emo-skap som tagits upp i denna tråd, sådär smått och deras bristande fertilitet finns det aspekter hos sanari som kan driva dem i fördärvet (att sanaris högsta råd är tinfoil-hats hela bunten är inte direkt någon hemlighet).

Spoiler

Sanari kör så hårt på magisk fertilitet på sin skog att de utarmar slätten bredvid. Vissa spår någon form av back-effekt

Så jag kan helhjärtat rekommendera Mundana och Eon, en spelvärd bättre genomtänkt än de flesta!

 

[Ögat]

Det här tycker jag är ett klockrent exempel på att en värld kan vara trovärdig på många olika sätt. För femton år sedan tyckte jag Eon var trovärdigt och Chronopia ologiskt. Nu tycker jag tvärt om.

Jag antar att ibland när man får lite distans till något så inser man att det inte alls var så bra som man först hade trott. Men utifrån denna insikt kan man kanske omvärdera, och istället finna andra saker bra.

Kanske om tio år att jag lyckats hitta en ny logik, som återigen får spelen att byta plats...

 

[Ymir]

Det här tycker jag är ett klockrent exempel på att en värld kan vara trovärdig på många olika sätt. För femton år sedan tyckte jag Eon var trovärdigt och Chronopia ologiskt. Nu tycker jag tvärt om.

Jao, absolut. Jag tyckte Briors inlägg snuddade vid det ganska bra, men det är en så djup diskussion, jag tror inte jag personligen orkar med den just nu. Men jag kan säga att jag gillar både Eon och Chronopia, och tycker att båda har ganska vettiga förhållningssätt till settingens inre logik, typ.

 

[Arfert]

Tror också Mundana skulle vara passande. Och pallar man inte med Eon som system finns dat ju många andra spel som skulle funka med Mundana som spelvärld, som Burning Wheel, BRP eller varför inte Saga. I alla fall om man spelar en realistisk kampanj med relativt vanliga hjältar.

 

[wilper]

Det finns en del rätt jordnära fantasy i spelform också, något sådant kunde kanske passa? Jag tänker närmast på Mouse Guard och A Song of Ice and Fire RPG, men det borde finnas fler spel i den fåran om man klurar ett tag.