Nekromanti Fattigdom i Sverige
- Thread starter RasmusL
- Start date
Man kan ju också notera, att en väldigt stor del av den offentliga debatten inte handlar om dem som lever på försörjningsstöd, utan om studiebidrag, sjuk- och aktivitetsersättning (kanske främst) och andra kombinationer.Cissi said:
Det har skett en viss glidning i en del av de här systemen. Sjukkassan t.ex. var ursprungligen en privat försäkring, arbetare som gemensamt bildade bolag och lade ihop sina resurser. (Och då bestämde de själva över vem som fick vad under vilka omständigheter, mer eller mindre.)
Sedan staten tog över (i början på 1900-talet) har målsättningarna och villkoren ändrats väldigt mycket. Det som också hänt, är att ju fler olika typer av stöd som tillkommit, desto fler mål finns det - och villkor.
Och det leder i sin tur till rätt många onödiga, krångliga och ofta motverkande incitament. Jag är helt för att man ska kräva rimliga saker, i de stöd som ska vara tidsbegränsade och hjälpa till vid en omställning - t.ex. a-kassa och delvis sjukförsäkring, i den takt vård/rehab medger. Men när kombinationen av dessa system blir en omöjlig rävsax för individen, då är det orimligt. (T.ex. att deltidsarbete - som rimligen borde vara bättre än heltidsarbetslöshet - bara kan kompletteras med a-kassa en ytterst begränsad tid och att intjänade pengar i deltidsarbetet kan innebära en minst lika stor förlust av t.ex. bostadsbidrag et.c.)
Den typen av moment 22 borde verkligen vara högre prioriterat att undanröja.
De situationer där jag tycker att man på någorlunda goda grunder kan säga att individen har ett ansvar (vilket givetvis inte behöver utesluta att det finns individer som saknar möjlighet att ändra sin situation eller är helt oskyldiga till att förorsakat dem), är t.ex. långvarigt deltidsarbete med kompleterande a-kassa alternativt långvarig deltidssjukskrivning, men där personen ändå blir kvar i det jobb som orsakar sjukdomen.
I det första fallet, tycker jag det ofta handlar om att arbetsgivare (ofta kommuner) inte vill ta ansvar för att betala skälig lön för ett deltidsarbete, fast man av olika omständigheter inte kan erbjuda heltid.
I det andra fallet, handlar det ofta om att individer med begränsad utbildning fastnar i ansträngande låglönejobb, som förvärrar eller vidmakthåller skador - och de borde helt klart ha stöd att ta sig ur den fällan. (Men dessvärre är de en lågt prioriterat grupp i arbetsförmedlingens verksamhet...)
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
Tack Cissi!
Instämmer i all
som har givits tidigare i den här tråden. Jag har varit för uppretad för att riktigt känna mig beredd att skriva i tråden, men det här inlägget gjorde mig på bättre humör nästan direkt. Och sa allt jag tänkt säga mycket, mycket bättre. Tack Cissi!
Instämmer i all
som har givits tidigare i den här tråden. Jag har varit för uppretad för att riktigt känna mig beredd att skriva i tråden, men det här inlägget gjorde mig på bättre humör nästan direkt. Och sa allt jag tänkt säga mycket, mycket bättre. Tack Cissi! 
Det är också så att du inte får stöd om du har tillgångar. Ekonomin kartläggs och man förväntas hushålla med pengar på ett som väldigt få räknar med.
Mina egna erfarenheter är bland annat dessa:
Mina föräldrar hade köpt hus (ett halvfärdigt byggprojekt snarare), den skulden hade dom kunnat hantera, men dom var naiva nog att gå i borgen för en väninnas huslån också. När hon gick i personlig konkurs rasade även deras ekonomi.
Men för att få stöd från soc krävdes det att dom sålde huset och flyttade till en hyreslägenhet. Något som är svårt att hitta för en låg kostnad med 7 personer i hushållet.
Så vi växte upp under existensminimum. Något jag refererar till som fattigdom.
Visst finns det ett stigma, men också ett motstånd att hjälpa innan personen träffat botten. Trots att det skulle kosta mindre i längden.
Mina kontakter med soc i vuxen ålder riktade sig alltid till ett annat mål än det jag hade. Jag ville bli frisk och kunna studera, dom ville se mig i arbete. Alla eventuella inkomster räknades bort så betala av skulder var helt omöjligt. Och man var tvungen att lägga ut i förskott med den summa som skulle täcka allt den månaden, samt söka ersättning i efterhand.
Räckte med ett par läkarbesök/lite mediciner för att situationen skulle bli diger.
Mina egna erfarenheter är bland annat dessa:
Mina föräldrar hade köpt hus (ett halvfärdigt byggprojekt snarare), den skulden hade dom kunnat hantera, men dom var naiva nog att gå i borgen för en väninnas huslån också. När hon gick i personlig konkurs rasade även deras ekonomi.
Men för att få stöd från soc krävdes det att dom sålde huset och flyttade till en hyreslägenhet. Något som är svårt att hitta för en låg kostnad med 7 personer i hushållet.
Så vi växte upp under existensminimum. Något jag refererar till som fattigdom.
Visst finns det ett stigma, men också ett motstånd att hjälpa innan personen träffat botten. Trots att det skulle kosta mindre i längden.
Mina kontakter med soc i vuxen ålder riktade sig alltid till ett annat mål än det jag hade. Jag ville bli frisk och kunna studera, dom ville se mig i arbete. Alla eventuella inkomster räknades bort så betala av skulder var helt omöjligt. Och man var tvungen att lägga ut i förskott med den summa som skulle täcka allt den månaden, samt söka ersättning i efterhand.
Räckte med ett par läkarbesök/lite mediciner för att situationen skulle bli diger.
När jag kontaktade soc för att få stöd så undrade de hur fan jag kunde levt på så lite pengar så länge. Jag svarade att pasta är billigare utan ketchup.Cissi said:
Jag tror jag fick 3000 förutom hyra, läkarvård, telefon och ett månadskort på lokaltrafiken. Typ 100 spänn om dagen.
Jag tyckte jag hade det rätt bra när jag fick försörjningsstödet. Ok... det var ju inte på tal om att kunna resa på semester någonstans eller köpa kläder eller ta mer än ett par öl i månaden. Men jag tyckte det var helt ok och sparade väl till slut ihop till en ny dator.
Var det skoj? Nix... inte ett dugg - man får ju inställa sig och redovisa hur många jobb man sökt etc etc. Jag försökte även få en soffa och en tv men de sade att bara barnfamiljer kunde få sånt. Var tvungen att sälja en gammal bil som jag hade etc.
Jag är rätt säker på att en hel del har mindre än 3000 till mat och kläder varje månad UTAN att ha försörjningsstöd (så har jag levt till och från det senaste året).
Samtidigt tycker jag det är för jävligt att det finns sjuka människor (som ofta vill jobba) inte får den hjälp de behöver.
Det var allt jag hade att säga - men någon annan kan säkert uppleva sin situation på ett annat sätt.
Ond bråd död
Swashbuckler
Min erfarenhet är som Sum Caliginis. Jag minns det iaf som att man hade mer pengar att röra sig med på soc än med csn. Köpa kläder eller åka på semester var inte särskilt svårt att välja bort eftersom jag inte är intresserad av sånt. Det gick att lägga undan lite varje månad. Min soc-farbror var lätt att ha och göra med.
w176
Förlorad dotter
Sen måste man se att olika människor har olika omkostnader de inte kan påverka.
Till exempel:
- Har du födoämnes intoleranser, allergier eller medicinska tillstånd som kräver en viss kost? Är ni flesta personer i hushållet med olika kostbehov?
- Vart har möjlighet att handla? Har du billiga matvaruaffärer inom gångavstånd? Är det medicinsk mljligt för dig att gå att handla? Måste du ta bussen till affären?
- Har du kostnader för läkarbesök och mediciner? Har du omkostande för att ta dig till läkarbesök och liknande? - Har du kostnader för medicinska hjälpmedel?
- Har du studieskulder?
- Har kostander för nyinköp av saker? (Har du vinterkläder sen tidigare behöver du kanske inte införskaffa nya, men äger du inga vinterkläder alls behöver du det. I alla fall om du bor någomnstans där -20 är vardagstemperaturer unde vintern.)
- Har du omkostander på grund av praktik, arbetsträning eller likande. Tex transportkostander.
- Osv
Men jag håller med om at t det kan vara värre att ha studiebidrag en social bidrag när det gäller vissa saker, som tex medicinska kostander.
Till exempel:
- Har du födoämnes intoleranser, allergier eller medicinska tillstånd som kräver en viss kost? Är ni flesta personer i hushållet med olika kostbehov?
- Vart har möjlighet att handla? Har du billiga matvaruaffärer inom gångavstånd? Är det medicinsk mljligt för dig att gå att handla? Måste du ta bussen till affären?
- Har du kostnader för läkarbesök och mediciner? Har du omkostande för att ta dig till läkarbesök och liknande? - Har du kostnader för medicinska hjälpmedel?
- Har du studieskulder?
- Har kostander för nyinköp av saker? (Har du vinterkläder sen tidigare behöver du kanske inte införskaffa nya, men äger du inga vinterkläder alls behöver du det. I alla fall om du bor någomnstans där -20 är vardagstemperaturer unde vintern.)
- Har du omkostander på grund av praktik, arbetsträning eller likande. Tex transportkostander.
- Osv
Men jag håller med om at t det kan vara värre att ha studiebidrag en social bidrag när det gäller vissa saker, som tex medicinska kostander.
Ond bråd död said:
Det här är min erfarenhet också. Att de som jag stöter på som faktiskt har det rätt okej på sitt försörjningsstöd är ensamstående män utan barn.
Varför det är så är en helt annan diskussion men som sagt, det är min erfarenhet också.
Så är det ju. CSN och ersättningarna från FK är ju statiska i sina utföranden. Försörjningsstödet bjuder lite mer flexibilitet.w176 said:
I Linköping ser normen ut såhär för en ensamstående vuxen utan barn.
Grundnorm (i vilken det ingår telefon, förbrukningsvaror, kläder, mat, internet, resor, rekreation mm) är ca 3800 kr.
Utöver detta så utgår på en månadsbasis försörjningsstöd till hyra, el och hemförsäkring. Vissa mediciner, vissa läkarbesök och ev fackavgift.
Hyresbeloppet som är godkänt i normen för den här hushållstypen är 4500 kr. Om man har en dyrare hyra så får man ta av grundnormen och skjuta till själv.
Alla inkomster man har, kanske av deltidsarbete, räknas av från normen så slutsiffran blir den samma oavsett om man är helt arbteslös eller deltidsarbetslös.
Du blir också låst i din situation för att reglerna runt försörjningsstödet medger inte att du studerar så länge du uppbär försörjningsstöd och detta tvingar in speciellt ungodmar i ett hjul som är nästan omöjligt att ta sig ur. De får inget jobb för att de har ingen utbildning men de får inte utbilda sig för de har försörjningsstöd och de kanske inte heller kan söka CSN för att utbildningen de behöver gå inte är studiemedelsberättigad på grund av att den är för kort.
De som klarar sig bäst är de som verkligen bara behöver försörjningsstöd en kort, kort tid. Vilket också är vad stödet var tänkt som från början. De som lider mest är de barnfamiljer som inte kommer ur försörjningsstödet och blir beroende av det år ut och år in.
Fråga mig inte varför, men det är min erfarenhet. Men självklart så borde det inte vara så stor skillnad. Det är bara att jag i större utstäckning stött på ensamstående (ofta unga) män som klarat sig bättre på sin norm är vissa andra grupper (barnfamiljer då framför allt).Sum Caligini said:
Jag säger inte att det är en sanning, men det är vad jag upplevt.
Eh. Se Cissis svar samt:w176 said:
Man slipper betala studieskuld när man får får försörjningsstöd.
Man kan få bidrag för all möjligt som bedöms som nödvändigt. Mediciner, läkarbesök, vissa typer av heminredning (säng, köksredskap etc), arbetssökarresor (kan ju även arbetslösa få om jag inte minns fel).
Ensamstående föräldrar får naturligtvis lite extra. Tror det inte är helt ovanligt att barnfamiljer kan få bidrag till semester och julafton (inte 100% koll dock).
Både ja och nej.Sum Caligini said:
Extra försörjningsstöd till semesterresor eller julklappar är inte norm. Man gör individuella bedömingar i varje fall en ansökan kommer in och i de fallen de beviljas så är det allt som oftast en familj som uppburit försörjningsstöd under flera år. Inte bara i någon månad. Det som det ligger tyngd på här är att familjen inte ska ha haft möjlighet att själv göra något dylikt med egna pengar på ett bra tag.
Jag har själv beviljat bistånd åt en familj för att de skulle kunna åka till Astrid Lindgrens värld med sina barn. De fick resan och inträdet.
______________
Det finns däremot en hel del fonder man kan söka pengar ur för att få extra pengar till julklappar eller semesterresor. De här fondpengarna är några av de riktigt få undantagen som inte räknas av i normberäkningen utan familjen får det utöver normen.
Ond bråd död
Swashbuckler
Hur kunde Cissi veta att jag var ensamstående utan barn? 
Sant. Den här gruppen är också ofta bunden till låglönejobb eller olika vikariat. De jobbar alltså deltid men på grund av hur jobben är beskaffade så får de inga fasta tjänster. Ansvaret de har som ensamstående förälder till sina barn gör också att de inte kan jobba hur som helst (tex kvällar och helger) om de inte har ett nätverk som kan hjälpa till med barnen.Minne said: