Cissi said:
(...)"men varför sparar de inte? vi klarar oss ju på väldigt små medel. varför gör inte alla människor som vi?"
Därför att alla människor inte har samma förutsättningar till det. Det finns hundratals olika anledningar till att människor i vårt land inte klarar sin vardagsekonomi, lättja och ignorans är inte huvudanledningen till det.
Man kan ju också notera, att en väldigt stor del av den offentliga debatten inte handlar om dem som lever på försörjningsstöd, utan om studiebidrag, sjuk- och aktivitetsersättning (kanske främst) och andra kombinationer.
Det har skett en viss glidning i en del av de här systemen. Sjukkassan t.ex. var ursprungligen en privat försäkring, arbetare som gemensamt bildade bolag och lade ihop sina resurser. (Och då bestämde de själva över vem som fick vad under vilka omständigheter, mer eller mindre.)
Sedan staten tog över (i början på 1900-talet) har målsättningarna och villkoren ändrats väldigt mycket. Det som också hänt, är att ju fler olika typer av stöd som tillkommit, desto fler mål finns det - och villkor.
Och det leder i sin tur till rätt många onödiga, krångliga och ofta motverkande incitament. Jag är helt för att man ska kräva rimliga saker, i de stöd som ska vara tidsbegränsade och hjälpa till vid en omställning - t.ex. a-kassa och delvis sjukförsäkring, i den takt vård/rehab medger. Men när kombinationen av dessa system blir en omöjlig rävsax för individen, då är det orimligt. (T.ex. att deltidsarbete - som rimligen borde vara bättre än heltidsarbetslöshet - bara kan kompletteras med a-kassa en ytterst begränsad tid och att intjänade pengar i deltidsarbetet kan innebära en minst lika stor förlust av t.ex. bostadsbidrag et.c.)
Den typen av moment 22 borde verkligen vara högre prioriterat att undanröja.
De situationer där jag tycker att man på någorlunda goda grunder kan säga att individen har ett ansvar (vilket givetvis inte behöver utesluta att det finns individer som saknar möjlighet att ändra sin situation eller är helt oskyldiga till att förorsakat dem), är t.ex. långvarigt deltidsarbete med kompleterande a-kassa alternativt långvarig deltidssjukskrivning, men där personen ändå blir kvar i det jobb som orsakar sjukdomen.
I det första fallet, tycker jag det ofta handlar om att arbetsgivare (ofta kommuner) inte vill ta ansvar för att betala skälig lön för ett deltidsarbete, fast man av olika omständigheter inte kan erbjuda heltid.
I det andra fallet, handlar det ofta om att individer med begränsad utbildning fastnar i ansträngande låglönejobb, som förvärrar eller vidmakthåller skador - och de borde helt klart ha stöd att ta sig ur den fällan. (Men dessvärre är de en lågt prioriterat grupp i arbetsförmedlingens verksamhet...)