Nekromanti Fattigdom i Sverige

[Sömniga Isaac]

Ord har en påverkan på oss och begrepp också. I somliga fall, sett till skolans värld då, så skapar begrepp och hur man talar om grupper en tillhörighet som gruppen sedan har svårt att bryta på grund av sin tillhörighet. Med andra ord kan ord och begrepp som vi klär andra människor med skapa en effekt som är negativ just på grund av att vi väljer att sortera dem till en viss grupp istället för att tala om hur vi kan arbeta med människan i fråga. Ska sägas att det självfallet finns fler faktorer men att säga att ord som "fattig" och "arbetslös" inte kan skada personen som får höra det om sig själv är att undvika en konsekvens av sortering genom begrepp som finns.

Red: Det jag vill komma åt är att man sett att barn som kallas för "G-barn" ofta lägger till den delen till sin identitet och därmed skapar sin egen strategi för att vara kvar i gruppen även om det inte är meningen. Förmodligen finns samma tendens bland de som blir kallade fattiga, det blir en del av deras självbild.

 

[Übereil]

Det finns även en aspekt att deskriptiva etiketter har en tendens att bli preskriptiva. Dvs att beskriva någon som bråkig tenderar att göra att personen beter sig mer bråkigt åt. Och att beskriva någon som fattig gör att folk beter sig mer... fattigt...

Jag är lite osäker på exakt vad för negativa konnotationer som kommer med ordet "fattig". För att knyta an till Cassius exempel (bara för att ha något konkret att gå på) så är fattiga underlägsna, smutsiga och misslyckade. Det kommer göra att de tappar självförtroendet och därmed får svårare att både hantera och förbättra sin situation.

Übereil

 

[krank]

Jag tänker att det är ett problematiskt begrepp eftersom ingen vill vara fattig.

Ingen vill vara fattig, men finns det verkligen ett så stort stigma kring att kallas fattig om man nu är det? Jag menar, man kan väl ha det som en del av sin självidentifikation utan att tycka att situationen är önskvärd?

Liknelse: Väldigt få vill kalla sig "rasister" även om de har rasistiska åsikter, eftersom det finns ett socialt stigma om att personer som är "rasister" är dåliga människor. Men en som är arbetslösa har väl inget emot att kallas "arbetslös", även om man inte faktiskt vill vara arbetslös?

Och om det finns ett stort stigma, att folk anser att den som har etiketten "fattig" får skylla sig själv eller så, så tänker jag att det inte är ordet det är fel på, utan på de personer som tycker att de som är fattiga får skylla sig själva.

Om ingen erkänner sig som fattig, om vi blir rädda för ordet, så blir vi ju av med kraftfulla verktyg i just den där ack så viktiga kampen för att få bort fattigdomen. Jag tror att man gör fattiga en björntjänst genom att inte kalla dem fattiga. För all del tror jag att de fattiga som inte vill kalla sig fattiga också gör sig en björntjänst.

 

[krank]

Jag är lite osäker på exakt vad för negativa konnotationer som kommer med ordet "fattig". För att knyta an till Cassius exempel (bara för att ha något konkret att gå på) så är fattiga underlägsna, smutsiga och misslyckade. Det kommer göra att de tappar självförtroendet och därmed får svårare att både hantera och förbättra sin situation.

Jag tror att det är betydligt större faktorer än att de kallas "fattiga" som får dem att tappa självförtroendet.

Som, till exempel, att de är fattiga. Och generellt arbetslösa. Och generellt tvingas förödmjuka sig en gång i månaden om de vill ha hjälp från soc. Och får nej på arbetsansökan efter arbetsansökan. Och skrivs ut från trygghetssystemen trots att de är sjuka. Och så vidare.

 

[Recca]

Red: Det jag vill komma åt är att man sett att barn som kallas för "G-barn" ofta lägger till den delen till sin identitet och därmed skapar sin egen strategi för att vara kvar i gruppen även om det inte är meningen. Förmodligen finns samma tendens bland de som blir kallade fattiga, det blir en del av deras självbild.

Jag fattar att uppfattningen av en själv, ens självbild påverkas av vetskapen om ens egen fattigdom. Men om man faktiskt är fattig och lever i misär så tycker jag att det känns som en jävligt andefattig lösning att döpa om personen till "monetärt utmanad". Och att vilja ändra på ordet känns som en feg jävla skitlösning på ett riktigt stort samhällsproblem, hänger du med?

Jag är fattig till min monetära status, inte till språket. Men iom att jag är fattig till min monetära status så blir jag det även till språket och detta förändras inte för att vi ändrar på språket.

Och som jag ser det så kan en ändring av språket ha snarare en negativ påverkan på samhället genom att vi normaliserar ett nytt begrepp. Så istället för att fattigdomen ökar i Sverige (vilket den gör) så minskar den för att vi ändrar på språkbruket - och själva uppfattningen om vilka som är fattiga och varför förändras på så vis att vi inte ser fattiga längre i samhället. Det är en vilseledning av samhället som leder till att vi inte ser orättvisor. Och det är långt värre, i min åsikt, än att någon som är fattig identifierar sig själv som fattig.

 

[Sömniga Isaac]

Red: Det jag vill komma åt är att man sett att barn som kallas för "G-barn" ofta lägger till den delen till sin identitet och därmed skapar sin egen strategi för att vara kvar i gruppen även om det inte är meningen. Förmodligen finns samma tendens bland de som blir kallade fattiga, det blir en del av deras självbild.

Jag fattar att uppfattningen av en själv, ens självbild påverkas av vetskapen om ens egen fattigdom. Men om man faktiskt är fattig och lever i misär så tycker jag att det känns som en jävligt andefattig lösning att döpa om personen till "monetärt utmanad". Och att vilja ändra på ordet känns som en feg jävla skitlösning på ett riktigt stort samhällsproblem, hänger du med?

Jag är fattig till min monetära status, inte till språket. Men iom att jag är fattig till min monetära status så blir jag det även till språket och detta förändras inte för att vi ändrar på språket.

Och som jag ser det så kan en ändring av språket ha snarare en negativ påverkan på samhället genom att vi normaliserar ett nytt begrepp. Så istället för att fattigdomen ökar i Sverige (vilket den gör) så minskar den för att vi ändrar på språkbruket - och själva uppfattningen om vilka som är fattiga och varför förändras på så vis att vi inte ser fattiga längre i samhället. Det är en vilseledning av samhället som leder till att vi inte ser orättvisor. Och det är långt värre, i min åsikt, än att någon som är fattig identifierar sig själv som fattig.

Personligen är jag inte för en ändring av orden men kanske en ändring av hur vi använder orden som verktyg. Jag ser de dilemman som du lyfter fram som relevanta men jag förstår även vad de som vill ändra begreppet ser som problematiskt. Problemet som de pekar på enligt min uppfattning är att ordet inte används som ett verktyg för att hjälpa gruppen utan endast används som ett verktyg att placera dem och identifiera dem. Ser du skillnaden jag vill peka på med detta?

Men för att återgå till det som du säger. Självfallet, enligt mig i vilket fall, är fattigdom mer komplext en bara ett begrepp men jag tror inte att vi hjälper någon genom att påpeka att de är fattiga om vi själva inte sedan väljer att agera för att förhindra och förminska personens misär. Lite som Krank var inne på, att begreppen kan användas både som markör men även som verktyg att använda för att börja agera så att den utsatte får ett bättre liv som är mer drägligt. Jag förstår dock både hur du Recca och Krank tänker omkring att problemet är mer komplext en ett ord och jag håller med men jag tycker inte att vi ska glömma hur ordet beroende på hur det används kan skapa olika effekt. Ser vi ordet som en markör eller ett verktyg att upptäcka och hjälpa utsatta grupper?

 

[Cassius]

Jag tänker att det är ett problematiskt begrepp eftersom ingen vill vara fattig.

Ingen vill vara fattig, men finns det verkligen ett så stort stigma kring att kallas fattig om man nu är det? Jag menar, man kan väl ha det som en del av sin självidentifikation utan att tycka att situationen är önskvärd?

Liknelse: Väldigt få vill kalla sig "rasister" även om de har rasistiska åsikter, eftersom det finns ett socialt stigma om att personer som är "rasister" är dåliga människor. Men en som är arbetslösa har väl inget emot att kallas "arbetslös", även om man inte faktiskt vill vara arbetslös?

Och om det finns ett stort stigma, att folk anser att den som har etiketten "fattig" får skylla sig själv eller så, så tänker jag att det inte är ordet det är fel på, utan på de personer som tycker att de som är fattiga får skylla sig själva.

Om ingen erkänner sig som fattig, om vi blir rädda för ordet, så blir vi ju av med kraftfulla verktyg i just den där ack så viktiga kampen för att få bort fattigdomen. Jag tror att man gör fattiga en björntjänst genom att inte kalla dem fattiga. För all del tror jag att de fattiga som inte vill kalla sig fattiga också gör sig en björntjänst.

Detta kanske är kärnan av problemet. Det är att det är ett "dom". Fattigdom är relativ, relativ gentemot det som finns att tillgå. Det är så jag ser på fattigdom, inte en samhällig norm av uppnåd rikedom utan ett faktisk förståelse kring rikedom och vad som finns. Ta mitt bostadsområde, ett av de fattigaste i Sverige. Vi har en medelinkomst i vårt område med runt 100.000. Nästa område har en genomsnitt på 180.000 och från dom till ett klassiskt arbetarområde med 230.000 är det en liten skillnad, visst den kan framstå som dubbelt så högt men den faktiska levanadsstandarden är inte enorm. Jämför man sedan med de rikaområdena så ser vi att deras medelinkomst är 740.000. Den skillnaden är kännbar, den är på riktigt och den skapar helt olika liv

De flesta människor i Sverige är fattiga eller står på gränsen till relativfattigdom, den är bara ett varsel borta.

 

[Übereil]

Jag tror att det är betydligt större faktorer än att de kallas "fattiga" som får dem att tappa självförtroendet.

Jag tror du gör den klassiska mänskliga missen att tro att det bara kan finnas en orsak till saker och ting. Det kan ju vara så att ens självförtroende förstörs både av att man aldrig kan skaffa jobb och att andra ser en som inkompetent, eller hur?

Att ens identitet påverkar hur man beter sig har gott om stöd. Att ens självförtroende därmed riskerar att gå ner om man benämns som fattig eller inkompetent är därmed okontroversiellt. Det betyder inte att det inte samtidigt kan finnas andra, större faktorer som påverkar. Att det finns andra faktorer som påverkar betyder inte heller att man inte samtidigt kan påverkas av hur folk benämner en.

Som, till exempel, att de är fattiga. Och generellt arbetslösa. Och generellt tvingas förödmjuka sig en gång i månaden om de vill ha hjälp från soc. Och får nej på arbetsansökan efter arbetsansökan. Och skrivs ut från trygghetssystemen trots att de är sjuka. Och så vidare.

Jag har aldrig sagt att det där inte påverkar. Det jag säger är att om man har en tro på att man kan resa sig från den situationen så är chansen större att man faktiskt klarar av det. Och att om man tror att det ligger i essensen av vem man är att vara fast i dylika förhållanden så är chansen större att man ger upp.

Übereil

 

[krank]

Ser vi ordet som en markör eller ett verktyg att upptäcka och hjälpa utsatta grupper?

För mig är det definitivt ett verktyg för att peka på sociala orättvisor, något att konkret peka på för de som tror t.ex. att deras egen bekväma medelklasstillvaro gäller för alla. Det är nämligen bekväm medelklass jag oftast hör säga saker som att "det finns ingen fattigdom i Sverige". Medelklass eller överklass. Och den sortens uttalanden finner jag otroligt provocerande.

Så där är det viktigt att kunna säga att det visst finns folk som befinner sig i fattigdom, och att denna fattigdom beror på strukturfel och inte "individens val".

Det vill säga, jag är inte intresserad av att klistra det på någon individ. Jag är egentligen inte speciellt intresserad av individen. Men som företeelse är det viktigt att kunna tala om fattigdom, och det måste gå att säga att en person är fattig utan att detta uppfattas som ett kränkande tillmäle.

För mig blir det lite som de som uppfattar klass som kränkande för att de inte identifierar sig som den klass de tillhör. Någonstans måste det gå att beskriva saker på ett strukturellt plan, och beskriva de förhållanden folk lever under på ett systematiskt sätt, utan att det ska uppfattas som ett angrepp. Klass, eller fattigdom, är beskrivningord för något som finns på riktigt, inte någon form av värderande hittepåetiketter man kan göra lite som man vill med.

Man bör kunna kalla en spade för en spade. Sedan kan vi diskutera huruvida det är en spade, men det är inte riktigt samma diskussion.

 

[krank]

och att andra ser en som inkompetent, eller hur?

Jag är inte säker på om jag tycker att "inkompetent" är rätt ord. Det borde väl vara ganska "okontroversiellt" att säga att den som inte har några pengar har färre möjligheter än den som ärvt några miljoner? Eller att den som är uppvuxen med fattiga, lågutbildade föräldrar har sämre förutsättningar att fixa skolan och livet? Är det att se någon som "inkompetent"?

Det finns de som ser den som är fattig som att den får skylla sig själv, att den är korkad och har gjort "dumma val". Det är de personerna som skapar stigmat kring beskrivningsordet "fattig", inte den som använder ordet för att beskriva de faktiska förhållandena och begränsade möjligheterna.


Jag tror definitivt att skuldbeläggningen och "den som är fattig får väl rycka upp sig" och "var och en får klara sig själv" etc är betydligt större problem än att kalla någon som är fattig för fattig.

 

[Mekanurg]

Ser vi ordet som en markör eller ett verktyg att upptäcka och hjälpa utsatta grupper?

För mig är det definitivt ett verktyg för att peka på sociala orättvisor, något att konkret peka på för de som tror t.ex. att deras egen bekväma medelklasstillvaro gäller för alla. Det är nämligen bekväm medelklass jag oftast hör säga saker som att "det finns ingen fattigdom i Sverige". Medelklass eller överklass. Och den sortens uttalanden finner jag otroligt provocerande.

Så där är det viktigt att kunna säga att det visst finns folk som befinner sig i fattigdom, och att denna fattigdom beror på strukturfel och inte "individens val".

Det vill säga, jag är inte intresserad av att klistra det på någon individ. Jag är egentligen inte speciellt intresserad av individen. Men som företeelse är det viktigt att kunna tala om fattigdom, och det måste gå att säga att en person är fattig utan att detta uppfattas som ett kränkande tillmäle.

För mig blir det lite som de som uppfattar klass som kränkande för att de inte identifierar sig som den klass de tillhör. Någonstans måste det gå att beskriva saker på ett strukturellt plan, och beskriva de förhållanden folk lever under på ett systematiskt sätt, utan att det ska uppfattas som ett angrepp. Klass, eller fattigdom, är beskrivningord för något som finns på riktigt, inte någon form av värderande hittepåetiketter man kan göra lite som man vill med.

Man bör kunna kalla en spade för en spade. Sedan kan vi diskutera huruvida det är en spade, men det är inte riktigt samma diskussion.

I ett försök att addera min fem eurocent till den här diskussionen, så kompletterar jag med min rent personliga observationer. Jag har varit pank & arbetslös yngling i Sverige och jag har bott i Indien och Afghanistan. Och för mig är det självklart att begreppet "fattigdom" har olika betydelser i det svenska samtalet. Den fattigdom jag såg i Kabul eller Lucknow finns inte i Sverige -- och nu menar jag bokstavligen vad jag skriver. Fattigdom i Sverige är något observerbart annorlunda. Och det är väl denna tvetydighet som stör diskussionerna.

 

[Arfert]

Ibland undrar jag om att det kan vara så att ju färre fattiga det finns, desto större blir stigmat.

Sen tyckar jag också att det är viktigt att hålla isär fattigdom räknat i inkomst och "socialgrupp". Ta jag och min fru till exempel, när det var som värst låg vi en bra bit under existensminimum när det gäller inkomster. Samtidigt tillhör vi övre medelklass/överklass socialt. Välutbildade, kan tala för oss och framför allt: vi känner en massa folk, både i media och på företag. Vi har därför en självbild som säger "allt är möjligt" och "du duger".

Men har man en annan självbild så blir det ju betydligt svårare att komma igen. Till exempel om man är deprimerad (har vart där) och liknade. Tror jag.

 

[krank]

I ett försök att addera min fem eurocent till den här diskussionen, så kompletterar jag med min rent personliga observationer. Jag har varit pank & arbetslös yngling i Sverige och jag har bott i Indien och Afghanistan. Och för mig är det självklart att begreppet "fattigdom" har olika betydelser i det svenska samtalet. Den fattigdom jag såg i Kabul eller Lucknow finns inte i Sverige -- och nu menar jag bokstavligen vad jag skriver. Fattigdom i Sverige är något observerbart annorlunda. Och det är väl denna tvetydighet som stör diskussionerna.

Det kan jag definitivt tänka mig. Jag tror jag nämnde det förut, men jag har egentligen inga problem med varken att gradera inom fattigdomsbegreppet eller att beskriva även relativt välmående personer i extremt fattiga länder som fattiga med svenska mått mätt.

Jag säger inte emot dig här, och vill verkligen inte förminska dina upplevelser. Jag vill mest komplettera med att det faktum att fattigdom betyder olika saker i olika länder i mina ögon betyder att systemfelet är globalt - om någon kan anses ofattig när den lever under de förhållanden svenska fattiga lever under så är det ett ganska stort globalt problem.

Framför allt när man börjar diskutera detta som något normalt eller självklart. Märk väl att jag inte går i polemik med dig här, utan mer vill ta avstamp i de erfarenheter du delat med dig av. Den fattigdom du såg finns inte i sverige. Jag antar att den fattigdom du ser i sverige även fanns där? För mig är båda fattigdom, och båda är problem, även om det naturligtvis är mer akut, ur ett internationellt perpektiv, att göra något åt den värsta fattigdomen.

"Fattig" är inte binärt, är väl vad jag vill få fram.

 

[krank]

Sen tyckar jag också att det är viktigt att hålla isär fattigdom räknat i inkomst och "socialgrupp". Ta jag och min fru till exempel, när det var som värst låg vi en bra bit under existensminimum när det gäller inkomster. Samtidigt tillhör vi övre medelklass/överklass socialt. Välutbildade, kan tala för oss och framför allt: vi känner en massa folk, både i media och på företag. Vi har därför en självbild som säger "allt är möjligt" och "du duger".

Absolut! Där är det en fråga om klass. Jag har också haft det jävligt kärvt, som värst hade jag 500 spänn i månaden till mat + resor + allt annat som inte var hyran. Men jag kommer från övre arbetarklassen eller nedre arbetarklassen, och har pga min skolgång och annat placerat mig mer mekvämt i medelklassen vad gäller värderingar och så, så det är väl klart jag klarade mig. Jag visste hur man pluggade, hur man snackade med byråkrater och soc, hur man snackade med arbetsförmedlingen.

Och då led jag ändå av depression då. Och nej, jag vet inte om det räknas som det "kliniskt" eller så, men jag mådde så jäkla, jäkla dåligt. Självhat och hela den biten, extremt starkt under vissa perioder.

Men har man en annan självbild så blir det ju betydligt svårare att komma igen. Till exempel om man är deprimerad (har vart där) och liknade.

Ja, absolut. Depression påverkar mycket, liksom social bakgrund och förmåga. Jag har många kompisar som fastnat under kortare eller längre perioder i depressioner eftersom de helt enkelt inte haft de mentala verktygen som krävs för att nysta upp jobbiga situationer.

 

[Mekanurg]

Jag säger inte emot dig här, och vill verkligen inte förminska dina upplevelser. Jag vill mest komplettera med att det faktum att fattigdom betyder olika saker i olika länder i mina ögon betyder att systemfelet är globalt - om någon kan anses ofattig när den lever under de förhållanden svenska fattiga lever under så är det ett ganska stort globalt problem.

Framför allt när man börjar diskutera detta som något normalt eller självklart. Märk väl att jag inte går i polemik med dig här, utan mer vill ta avstamp i de erfarenheter du delat med dig av. Den fattigdom du såg finns inte i sverige. Jag antar att den fattigdom du ser i sverige även fanns där? För mig är båda fattigdom, och båda är problem, även om det naturligtvis är mer akut, ur ett internationellt perpektiv, att göra något åt den värsta fattigdomen.

"Fattig" är inte binärt, är väl vad jag vill få fram.

Jovisst. Det som kallas fattigdom i Sverige skulle nog ses som en normal arbetarklasstillvaro i Kabul, dvs inget folk där grumsar över. Om familjen har mat för dagen och varmt i rummet när vintervinden sveper ner från Hindukush, ja, då är läget okej.

 

[Rymdhamster]

Ibland undrar jag om att det kan vara så att ju färre fattiga det finns, desto större blir stigmat.

Ett samband jag i vart fall tycker mig ha sett massor av bevis på är att ju färre fattiga det finns, desto sämre tycker de som inte är direkt fattiga att de har det.

Jag menar, jag har blivit "utskäld" på det här forumet för att jag sa något i still med att "det är skönt att vi har de så pass bra som vi har det i det här landet", vilket bemöttes med saker som "vadå bra? Vi har det inte bra, vi har det skitkast".

Jag satt mest och kände att jag är skitpank, har knappt ens råd att köpa kläder när de jag har går sönder. Men jag åt en stadig lunch och kan se fram emot en stadig middag följt av en stadig frukost i morgon och jag sover ensam i min egen lägenhet.

Minns ett program om något land i Afrika där en ung man just fått ihop tillräckligt mycket pengar till sin första egna bostad: en 2x2 meter stor trälåda...

 

[krank]

Jovisst. Det som kallas fattigdom i Sverige skulle nog ses som en normal arbetarklasstillvaro i Kabul, dvs inget folk där grumsar över. Om familjen har mat för dagen och varmt i rummet när vintervinden sveper ner från Hindukush, ja, då är läget okej.

Det kan jag definitivt tänka mig. Det de ser som OK och inte grumsar över kallar jag definitivt för fattigdom och vill ändra på =)

Awesome att få lite konkreta upplevelser från annat håll, ska sägas.

 

[krank]

Jag menar, jag har blivit "utskäld" på det här forumet för att jag sa något i still med att "det är skönt att vi har de så pass bra som vi har det i det här landet", vilket bemöttes med saker som "vadå bra? Vi har det inte bra, vi har det skitkast".

Problemet är väl om man nöjer sig med "vad bra vi har det jämfört med de som inte har nån mat och inget tak över huvudet och som lever varje dag i skräck för människohandlare och inbödeskrig"... Det du kallar "direkt fattigdom" tycker jag är väldigt långt ifrån det jag betraktar som OK lägstanivå, så att säga.

 

[Sodivra]

Ibland undrar jag om att det kan vara så att ju färre fattiga det finns, desto större blir stigmat.

Sen tyckar jag också att det är viktigt att hålla isär fattigdom räknat i inkomst och "socialgrupp". Ta jag och min fru till exempel, när det var som värst låg vi en bra bit under existensminimum när det gäller inkomster. Samtidigt tillhör vi övre medelklass/överklass socialt. Välutbildade, kan tala för oss och framför allt: vi känner en massa folk, både i media och på företag. Vi har därför en självbild som säger "allt är möjligt" och "du duger".

Men har man en annan självbild så blir det ju betydligt svårare att komma igen. Till exempel om man är deprimerad (har vart där) och liknade. Tror jag.

Även om självbilden spelar roll så tror jag att socialt kapital och kulturellt kapital är viktigare för att förstå hur ekonomiskt fattig medelklass kan klara sig bättre än ekonomiskt fattig underklass.

 

[Übereil]

Jag är inte säker på om jag tycker att "inkompetent" är rätt ord. Det borde väl vara ganska "okontroversiellt" att säga att den som inte har några pengar har färre möjligheter än den som ärvt några miljoner? Eller att den som är uppvuxen med fattiga, lågutbildade föräldrar har sämre förutsättningar att fixa skolan och livet? Är det att se någon som "inkompetent"?

Inkompetent valdes inte för att ge en korrekt bild av fattiga, det valdes för att ge en korrekt bild av den allmänna synen på fattiga.

Det finns de som ser den som är fattig som att den får skylla sig själv, att den är korkad och har gjort "dumma val". Det är de personerna som skapar stigmat kring beskrivningsordet "fattig", inte den som använder ordet för att beskriva de faktiska förhållandena och begränsade möjligheterna.

Det är inte hurvida det är stigmatiserat eller inte som är det relevanta när det handlar om självbild. Det som är relevant är att fattiga ses som att de inte klarar av att ta hand om sig själva, inte hurvida det är något att skämmas för eller inte.

Jag tror definitivt att skuldbeläggningen och "den som är fattig får väl rycka upp sig" och "var och en får klara sig själv" etc är betydligt större problem än att kalla någon som är fattig för fattig.

Det behöver inte ens handla om skuldbeläggning - blir hyran inte betald så är det ett problem oavsett om det är ditt eget fel eller inte. Det finns mer än nog med fall där det inte bara är att visa en person att man kan om man bara försöker så kommer personen lösa problemet själv för att det inte ska vara någon bra allmän lösning.

Å andra sidan, om vi kan justera vårat sätt att prata och tänka på problemet så kanske vi kan få att fattiga klarar sig lite bättre gratis. Vissa kanske klarar av att ta sig ur den här typen av situationer på egen hand.

Übereil