Helcaraxë
Thuringwethil, Sauron, Idril, Arda, Utumno, Angband, Dagorlad, Ulmo, Oromë, Varda, Thangorodrim, Ekaia, Beleriand, Minas Morgul, Manwë, Fëanor, Melkor, listan kan göras oändlig.
Tolkien är överlag guden på fiktiva namn, vilket antagligen har mycket att göra med att han var lingvist och därför visste vad som var koolt och funkade och inte. Robert E Howard, som kontrast, sög getpung på fiktiva namn, men var extrem historienörd och kunde därför sno en massa askoola namn från irl-historia och mytologi, tex Hyperborea, Turan, Erlik. Hans approach räknas ju då dock inte för denna tråd. Tolkiens namn är så bra därför att de alltid är perfekta för känslan han vill väcka; Helcaraxë låter precis som vad det är; storslaget, dödligt, hårt och sprött, Ulmo är mjukt och på samma gång mäktigt, ett passande namn på en havsgud, Arda är evokativt men enkelt och basic på ett nästan primalt vis, ett perfekt namn på en värld. Och det svarta språket är ett litet mästerverk, om än potentiellt aningen eurocentriskt/rasistiskt; genom att ta ljud och tecken (û) från turkiska språk och grammatiken från hurriskan och andra ergativa språk skapade Tolkien något som på samma gång lät underskönt och stålhårt, egendomligt fascinerande och samtidigt kallt alien för en indoeuropé; Melkor, Sauron, Mordor, Morgul, Nazgûl, Thuringwethil.
Som bubblare, dvs fantasyböcker som är lite hit and miss när det gäller namn men ibland lyckas riktigt bra kan dels nämnas A Song of Ice and Fire, som har många riktigt bra namn men även många apfula ('Dragonstone', fuck yeah, 'Drogo, son of Barbo', not so much...) , och den mer obskyra Stjärnbäraren från Hed; denna har jag dock bara läst på svenska och jag har ingen aning om namnen var lika udda och koola i det engelska originalet. Stjärnbärare' körde mycket på namn som betydde något, tex Morgon, Vår Ekland, och groteskt långa och omständiga namn som alla förkortade i dagligt tal, tex Lyraluthuin 'Lyra' och Ylcorcronlth 'Ylcor'. Ganska fräscht grepp.
Eftersom ingen annan fantasyskribent till syvende och sist kan mäta sig med Tolkien när det kommer till att hitta på namn tryter det därefter lite för mig; när jag själv kommer på genuint bra namn är de inte sällan helt eller delvis stulna från irl-historien.
Men Lycan, min eviga partner in crime, har jag alltid tyckt är extremt bra på fiktiva namn, och han har till Eon tex kläckt personnamn som Iset Azarmisherah, Marner Bringdaga, Qaitu Haraka, Syantecaran, Wakla Marakunda, och platsnamn som Darbandoke, Sol Samra, Oió Quenque. Mannen är briljant och jag har tack vare honom blivit allt bättre på fantasynamn, så att fantasynamnen jag skapar idag faktiskt inte sällan blir tämligen bra, med både känsla av awesome och känsla av att höra hemma i rätt kultur- och språkområde.
-Sämst- fiktiva namn är en annan kul diskussion; den pokalen går lätt till Star Wars, som av någon anledning alltid har extremt fula, korthuggna och grova namn med en halvdan och thrashig amerikansk klang. Bobba Fett? Srsly? Darth Malak, Jango Fett, Jabba the Hutt, Oola, Quai Gon-Jinn, Twi'lek, Alderaan, Bail Organa...blä.
Jag vill även dra in irl -lite-, då jag vill slå ett slag för något jag tycker är skitkoolt men underskattat: latiniserade arabiska namn (i regel på filosofer eller stjärnor) är ofta aaaaaaskoola, de låter mjuka men otroligt episka på samma gång, med karaktärsfulla konsonantljud men utan de fula latinska -us-ändelserna som tex Konfucius-latiniseringen lider av. Några exempel: Averroes, Avicenna, Algazel, Avenzoar, Alberuni, Geber, Tusi, Mintaka, Alnilam, Alnitak, Aldebaran, Baten Kaitos, Deneb, Formalhaut, Rasalhague, Zubelgenubi, Zanzibar.
Grekiska och andra västifierade varianter av persiska namn är också apkoola, tex Kyros, Kambyses, Orontes, Xerxes, Zoroaster, Surena, Yazdigerd, Sheherazade, Dunyazade.
och slutligen ääälskar jag centralasiatiska platsnamn, jag vet inte varför de är så bra men de låter alltid skitsnygga och somehow extremt sword & sorcery, tex Samarkand, Kokand, Fergana, Khiva, Kashgar, Yarkand, Korla, Aksu, Golmud, Hotan, Khotan, Kandahar, Qumul, Kyzyl Kum, Takla Makan, Karakorum.
(när jag läser igenom det här inlägget igen framträder ett tydligt mönster att jag gillar 'hårda' vokalljud som K och G bättre än veka som C och F, och inte är jättetänd på diftonger utan till viss del föredrar namn med tydliga konsonant+vokal/vokal+konsonant-strukturer. Jag gillar Sh men inte Ch, vad man nu lägger i det såhär i skriven form (jag uppfattar Sh som mjukare)).
