wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
I den här tråden tänkte jag inledningsvis presentera några regelmekanismer som jag fattat tycker för, grejjer som är eleganta, roliga eller helt enkelt bara otroligt coola. Förhoppningen är givetvis att ni andra kommer att fylla på med egna dylika nedan, så jag får tips om kul spel jag borde läsa.
Jag hyser inga illusioner om att spelet där jag sett en viss mekanism är den första som använt den, det är bara där jag själv träffat på den.
Obegränsade slag
Så som de implementerades i Rolemaster, SRR eller MERP. Grunden i systemet är Obt100+FV som skall nå över en viss svårighetsgrad. Om man slår 96-100 på tärningen så får man slå igen och lägga till (även de följande slagen är obegränsade).
Orsaken att jag tycker att det är så bra där är för att det inträffar tillräckligt sällan för att inte slöa ner spelet märkbart, men när det väl händer så blir det riktigt stor verkan av det.
Traumatröskel
I Mutant:Undergångens Arvtagare så har man utökat de traditionella BRP-KroppsPoängen med en Traumatröskel, TT. Man har en enda pool av KP, men om en enskild skada gör mer än rollpersonens Traumatröskel i skada så är det en kritisk skada och man går in i skadetabellerna och reder ut vad som skett.
Det är smidigt som katten, strider flyter på bra, för man behöver inte bekymra sig om träffområden och annat bös för småskador, de blir bara blåmärken och småsår på rollpersonen. Men om man får en rejäl hurring så finns det djup i reglerna för att reda ut vad som skett.
Träff, skada och träffområde i ett slag
Det här har jag sett både i Hyperborea och i Rolemaster, båda lösningarna är snarlika och går ut på att när man anfaller så slår man ett enda slag, och genom att läsa av tärningarna p ålistiga sätt, eller kolla av i tabeller så får man fram allt som var nödvändigt ur det slaget, inget behov att slå ett speciellt skadeslag eller att slå träffområde.
I Rolemaster så slår man som sagt sin Obt100 och lägger till sitt FV för anfall (och drar ifrån motståndarens FV för försvar), sedan är det bara att läsa av i tabellen hur mycket KP-skada man gjort, blev det en riktigt svidande träff så får man dessutom slå på en skadetabell som ger träffområde, en kort beskrivning av vad som händer och ev kritiska skador. Speligheten blir stor och man verkligen hurrar när man slår ett slag som resulterar i att skurken får en kritisk skada (och man kryper under bordet i fruktan när spelledaren slår för skurkarnas skador när de fått in en bra träff).
Ödespoäng
I Höstdimma så finns det Ödespoäng, som spelarna kan använda för att få ta över berättandet en liten stund.
Det är helt fantastiskt, för man slipper slapstick i viktiga scener. Om spelaren _verkligen_ vill att hans rollperson skall få svinga sig över vallgraven i ett rep med en prinsessa i famnen så är det bara att lägga ett av sina ödespoäng och berätta att det sker. Dessutom behöver inte spelledaren hålla igen när han gör utmaningar, han behöve rinte lämna en medveten lucka eller svaghet, spelarna kan öppna en sådan själva där de tycker att det är mest passande med hjälp av sina Ödespoäng.
Jag har många fler sådana här små regelguldklimpar, men jag får ta en paus nu för tangentbordet på moderns dator är nästan smärtsamt att skriva på.
Vilka är era egna favoritmekanismer?
Jag hyser inga illusioner om att spelet där jag sett en viss mekanism är den första som använt den, det är bara där jag själv träffat på den.
Obegränsade slag
Så som de implementerades i Rolemaster, SRR eller MERP. Grunden i systemet är Obt100+FV som skall nå över en viss svårighetsgrad. Om man slår 96-100 på tärningen så får man slå igen och lägga till (även de följande slagen är obegränsade).
Orsaken att jag tycker att det är så bra där är för att det inträffar tillräckligt sällan för att inte slöa ner spelet märkbart, men när det väl händer så blir det riktigt stor verkan av det.
Traumatröskel
I Mutant:Undergångens Arvtagare så har man utökat de traditionella BRP-KroppsPoängen med en Traumatröskel, TT. Man har en enda pool av KP, men om en enskild skada gör mer än rollpersonens Traumatröskel i skada så är det en kritisk skada och man går in i skadetabellerna och reder ut vad som skett.
Det är smidigt som katten, strider flyter på bra, för man behöver inte bekymra sig om träffområden och annat bös för småskador, de blir bara blåmärken och småsår på rollpersonen. Men om man får en rejäl hurring så finns det djup i reglerna för att reda ut vad som skett.
Träff, skada och träffområde i ett slag
Det här har jag sett både i Hyperborea och i Rolemaster, båda lösningarna är snarlika och går ut på att när man anfaller så slår man ett enda slag, och genom att läsa av tärningarna p ålistiga sätt, eller kolla av i tabeller så får man fram allt som var nödvändigt ur det slaget, inget behov att slå ett speciellt skadeslag eller att slå träffområde.
I Rolemaster så slår man som sagt sin Obt100 och lägger till sitt FV för anfall (och drar ifrån motståndarens FV för försvar), sedan är det bara att läsa av i tabellen hur mycket KP-skada man gjort, blev det en riktigt svidande träff så får man dessutom slå på en skadetabell som ger träffområde, en kort beskrivning av vad som händer och ev kritiska skador. Speligheten blir stor och man verkligen hurrar när man slår ett slag som resulterar i att skurken får en kritisk skada (och man kryper under bordet i fruktan när spelledaren slår för skurkarnas skador när de fått in en bra träff).
Ödespoäng
I Höstdimma så finns det Ödespoäng, som spelarna kan använda för att få ta över berättandet en liten stund.
Det är helt fantastiskt, för man slipper slapstick i viktiga scener. Om spelaren _verkligen_ vill att hans rollperson skall få svinga sig över vallgraven i ett rep med en prinsessa i famnen så är det bara att lägga ett av sina ödespoäng och berätta att det sker. Dessutom behöver inte spelledaren hålla igen när han gör utmaningar, han behöve rinte lämna en medveten lucka eller svaghet, spelarna kan öppna en sådan själva där de tycker att det är mest passande med hjälp av sina Ödespoäng.
Jag har många fler sådana här små regelguldklimpar, men jag får ta en paus nu för tangentbordet på moderns dator är nästan smärtsamt att skriva på.
Vilka är era egna favoritmekanismer?