luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,843
Här kommer fortsättningen på krönikan som började här. Krönikan avslöjar såklart ett och annat om innehållet i äventyret så den som själv tänker spela kampanjen bör inte läsa vidare.
Spelmöte #7
Efter några dagar längst floden anlände vi till Bögenhafen där vi tog in på ett pensionat. Aldo besökte Verenatemplet och bad att få nyttja tempelbiblioteket. Där sökte han efter information om familjen von Liberung och förvaltaren Dietrich Barl. Ingen av dem verkade dock existera. Jag frågade under tiden runt efter prisjägaren Adolfus Kufto och fick höra att han bott på värdshuset The Lock, the Stock and the Barrel i Bögenhafen för en tid sedan.
Wilbur gjorde efterforskningar om stadens mest framstående familjer; Haagen som hade kontakter i Marienburg, Steinhäger som stod på god fot med dvärgarna, Teugen som handlade med Bretonnia samt Ruggbroder som konkurrerade med Teugen. Han fick även reda på att det fanns en konflikt mellan två gillen; stevedores och teamsters. Därefter hjälpte Wilbur Josef att sälja båtens last av vin. En del av förtjänsten donerade Wilbur till Shallya-templet där en prästinna behandlade Octavias skadade arm.
Spelmöte #8
Några dagar senare samlades vi i Bögenauers kyrka där Aldo medverkade vid öppningsceremonin för höstfesten. Vi strosade sedan runt och beskådade spektaklet. Aldo blev övertalad att kämpa mot en bjässe till karl som vann mot vår prästpojke med ett par snabba utfall. Efteråt återhämtade vi oss i ett öltält där vi bland annat råkade på en mycket full dvärg.
Aldo och jag satt kvar i öltältet medan Octavia och Wilbur åter vandrade ut i vimlet. Wilbur träffade en halvlängdskvinna som sysselsatte sig som apotekare medan Octavia hamnade hos en spågumma. Octavia fick sedan sällskap av Aldo och de inhandlade lite krimskrams medan jag införskaffade ett praktiskt kruthorn med Middenlands vapensköld ingraverad.
Octavia lade märke till en procession med trumpetare och ryttare. Bland ryttarna noterade hon en ung man - Thomas Neckerburg - som hon tidigare planerat att gifta sig med. Enligt Octavia hade den unge mannen haft med hennes familjs stora olycka att göra. Även Aldo såg ett bekant ansikte i vimlet - Helmut Bauer. Aldo hävdade att denne man missbrukade sin ställning som Verenapräst för att gynna sig själv.
Wilbur tog med Octavia, Aldo, halvlängdskvinnan Elvira och mig till doktor Malthusius skräckkabinett. Vi fick bland annat se en enögd hund och ett extremt hårigt barn. I showen ingick även en trebent vätte som lyckades rymma under stort tumult. Stadsvakten drog med oss till en domare som fick reda ut vad som hänt. Det hela slutade med att vi fick i uppdrag att fånga vätten mot en belöning om 50 guldmynt samt gratis mat och boende på The Journeys End under resten av festligheterna.
Spelmöte #9
Kloaker. Mörka, trånga, fuktiga, stinkande kloaker. Wilbur gick upp i falsett, så intensivt protesterade han mot att följa med så för våra örons skull lät vi honom slippa. Det blev alltså Octavia, Aldo och jag som fick ta upp jakten på den förrymda, trebenta vätten - ett uppdrag som vi upprepade gånger skulle ångra att vi åtagit oss.
Vi klättrade ner genom en avloppsbrunn och började gå österut. En bit in i kloaktunneln hittade vi en grov trädörr i den södra väggen. Bakom dörren verkade det finnas ett förrådsrum med säckar och lådor. Tunneln fortsatte sedan en bit till och slutade vid det galler där vätten smitit ner. På väggen och golvet under gallret fanns grönt vätteblod. Blodspåret ledde tillbaka till platsen där vi klättrat ner i kloakerna, och sedan vidare åt sydväst.
Octavia gjorde ett språng över kloaktunneln och råkade då dra ner en sten som landade med en smäll som framkallade ett väldigt eko. Detta skrämde upp en flock fladdermöss som svepte förbi oss och bet både Octavia och Aldo. Octavia lyckades dessutom halka till och doppa ett ben i geggan. En stund senare, när vi skulle passera en sidotunnel, misslyckades Octavia med ännu ett hopp och landade ordentligt i sörjan.
Ännu något senare kom vi till en större korsning med en avloppsbrunn ovanför. Efter en stunds letande lyckades jag hitta vättens spår som vek av åt nordöst. Där mötte vi en flock råttor som verkade på flykt i motsatt riktning. Sedan hade både Aldo och jag otur när vi skulle byta sida av tunneln och vi fick fortsätta vandringen geggigare än nödvändigt. Strax därpå förstod vi vad råttorna flytt ifrån - en enorm amöba. Medan Aldo trillade ner i sörjan igen lyckades jag få amöban att dra sig tillbaka genom att kasta min oljelampa på den. Därefter doppade Octavia en arm i geggan när hon skulle hjälpa Aldo upp. Under tiden försökte jag skjuta amöban men krutet i pistolen visade sig ha blivit blött.
När Amöban flyttade på sig fick vi en chans att fortsätta framåt och kom då till en fyrvägskorsning. Där fanns det inte ett enda spår efter den vidriga trebeningen så vi chansade och gick västerut. En bit i den tunneln hittade vi en död kropp som flöt i geggan. En närmare titt visade att det var den mycket fulla dvärg som vi mött tidigare på dagen. Nu hade någon slitit bort en arm och hans hjärtat, och dessutom hade han skärsår i ett märkligt mönster på bröstet.
Tunneln förgrenade sig men inte ett spår gick att finna efter den vidriga vätten. I gången västerut hittade jag dock stövelspår som kom från motsatt håll och borde ha passerat den döda dvärgen. Sedan vände vi tillbaka och vandrade norrut. Där hittade vi ännu en korsning och en avloppsbrunn ovanför men inga intressanta spår. Vi valde då att gå tillbaka söderut och hittade en till korsning, en till avloppsbrunn ovanför och i närheten även en till dörr.
Vi undersökte dörren och hittade spår av den förbannade trebeningen. Genom en glugg i dörren skymtade vi ett rum. På insidan av dörren kunde vi känna ett hänglås som jag lyckades bryta sönder med hjälp av min dolk. Vi klev sedan in. På golvet fanns en cirkel av koppar med ett målat pentagram inuti samt svarta ljus placerade i uddarna. Inuti pentagrammet hade någon avbildat ett monstruöst huvud, nu delvis täckt av grönt blod. Där fanns även en skriven strof - Ordo Septenarius - samt vätten som vi letat efter. Den verkade död. I bortre änden av rummet kunde vi urskilja ett skåp samt ytterligare fläckar på golvet.
När Octavia klev in i pentagrammet tog en stor, bevingad varelse form ur den disiga luften – en demon. Den talade till oss, sa att rummet var en förbjuden plats och frågade efter våra namn. Octavia tog mod till sig och frågade om vi kunde få ta med oss vättens kropp men demonen nekade och fortsatte att komma med hot. Vi lämnade då snabbt platsen och kloakerna. Sedan fick vi skölja av oss i floden innan värdshuset gick med på att släppa in oss för bad och klädbyte. Som tur var blev Wilbur så uppjagad över Octavias tillstånd att han inte fick ur sig några kvicka kommentarer, annars hade jag nog skjutit honom på fläcken.
Spelmöte #10
Senare på kvällen kom Helmut Bauer förbi Journeys End för att prata med Aldo. Helmut frågade om vi hittat något spännande i kloakerna. Aldo svarade undvikande. Helmut och Aldo gick sedan ut för att prata enskilt.
Nästa dag gick Octavia, Wilbur och Aldo till marknaden för att handla diverse saker, bland annat kläder till mig eftersom mina gamla stank av kloak. På väg tillbaka till värdshuset såg de Rigori Gasputjin, Octavias fasters livmedikus, som hamnat i ett besvärligt läge. Wilbur lyckades dock lösa situationen utan ytterligare våld.
Sedan jag fått mina nya kläder begav Octavia, Wilbur, Aldo och jag oss av till Rigori och fasterns boende, ett pampigt värdshus i stadens centrala delar. På fasaden hängde storhertigen Leopold från Middenlands baner. På värdshuset stötte Octavia ihop med sin tidigare trolovade, Thomas Neckerburg, som var i Leopolds tjänst. Därefter hälsade Octavia med Wilbur och mig i släptåg på Gele. Hon och Octavia pratade och pratade och pratade. Gele berättade bland annat att hon förlovat sig med storhertigens son Albrecht. Fastern gick sedan iväg för att presenterar Octavia för storhertig Leopolds magiker Hieronymus som gav henne en stor bok och en gammal katt.
Att bli lämnad i ett rum tillsammans med Wilbur och Rigori tilltalade mig måttligt och jag önskade att jag likt Aldo hade stannat utanför värdshuset. Efter en tid lämnade Wilbur i alla fall Geles rum. Jag såg då min chans att komma undan Rigori och följde efter. Wilbur och jag mötte sedan upp Octavia och styrde mot Journeys End där Octavia skulle snygga till sig inför det kommande tornerspelet.
Spelmöte #11
Jag blev snart uttråkad och bestämde mig för att försöka ta reda på vart den första dörren vi såg i kloakerna kunde tänkas leda. I det aktuella kvarteret fanns stadsvaktens kontor, en möbelaffär, samt värdshuset The Crossed Pikes. Eftersom det var vid lunchtid klev jag in på värdshuset, beställde soppa och bröd. Medan jag åt lyssnade jag på ett gäng stadsvakter som tog några öl efter sitt skift. De pratade om tumultet kring marknaden och en galning som predikat på torget om dåliga omen, särskilt månens beskaffenhet. Under lunchen anlände även tre andra gäster som efter en illa dold gest till bartendern försvann in i ett inre rum. Jag började misstänka ett samband med dörren till kloakerna.
Gästerna fortsatte att strömma till, många stadsvakter men även annat folk. Jag bestämde mig för att lämna stället och gå mot tornerspelet. På väg ut ur lokalen mötte jag dock ingen annan än Ralf Scheepers, svartfötternas ledare, som turligt nog inte kände igen mig. Ralf gick fram till disken och började prata med värdshusvärden. Misstänkt även det.
Vid tornerspelet var det gott om folk. Wilbur som gillar skvaller snappade upp att familjen Teugen under det nya familjeöverhuvudet Johannes ledning blivit så framgångsrika att de börjat betraktar sig som jämbördiga med adeln. I övrigt rönte Octavias beundrare Tomas ingen större framgång i tävlingarna.
På väg från tornerspelet träffade vi Aldo och jag fick höra att vi inte längre fick bo på Journeys End. Staden ville tydligen inte betala för våra rum, och dessutom hade Octavia och Wilbur hotat en annan gäst. Aldo berättade sedan att han tagit reda på att rummet med demonen fanns under familjen Steinhägers hus. Vidare hade Aldo fått nys om en man, Anton Braugel, som vi borde kunna få information ifrån. Vi diskuterade sedan vad vi skulle göra härnäst – dansa, fördriva demoner eller fånga banditer - utan att kunna enas om något.
Aldo erbjöd mig att dela rum med honom på The Shepherd and the Flock. Jag gick därför för att hämta mina saker på Journeys End och tvingades betala hela 15 silver. Att jobba för staden är alltså att bada i skit utan lön. Jag hade god lust att göra både innehavaren av Journeys End och den där domaren på marknaden några tänder fattigare.
Spelmöte #12
På kvällen - medan mitt resesällskap slösade bort sin tid på oväsentligheter - gick jag tillbaka till The Crossed Pikes för att hålla utkik efter Ralf. Två långsamt druckna öl senare hade jag inte sett skymten av honom men noterat att en del ruffiga typer försvunnit in i ett rum bakom baren.
När jag senare lämnade värdshuset uppmärksammade jag två figurer som förföljde mig. Jag försökte skaka av mig dem men misslyckades, gav upp och väntade in dem istället. Det visade sig vara Adelhart, en av Ralfs spejare, och en av typerna jag tidigare sett slinka in bakom baren på The Crossed Pikes. Adelhart och hans kumpan, Klaus, uppmanade mig att hålla mig borta från värdshuset och lufsade sedan iväg. Under den fortsatta promenaden tillbaka till The Shepherd and the Flock noterade jag att Morrslieb börjat se allt märkligare ut, likt ett obehagligt ansikte.
Nästa morgon besökte jag stadsvaktens kontor. Där frågade jag om det fanns någon efterlysning på Ralf Scheepers men det gjorde det inte. Däremot lät stadsvakten samarbetsvillig ifall jag skulle kunna föra fram bevis på att Ralf faktiskt var efterlyst på annat håll.
När jag lite senare träffade Octavia och Wilbur fick jag veta att de blivit väckta av beskedet att Octavias faster Gele var död, funnen söndertrasad som av vilddjur i sitt rum. Octavia och Wilbur hade gått för att undersöka den blodiga brottsplatsen men blivit avvisad av stadsvakten. Geles kropp hade sedan blivit bortforslad för att undersökas av läkare.
Tydligen hade Octavia blivit av med sitt svärd föregående kväll och Wilbur var fast besluten att skaffa tillbaka det. Jag gjorde honom sällskap. Han hyrde dessutom tre råskinn vilket fick mig att fundera på vad det egentligen var för en typ som hade svärdet. Det visade sig sedan att svärdsinnehavaren var svår att hitta och Wilbur skickade ut råskinnen för att leta efter honom.
Jag fick så tillfälle att diskutera den aktuella situationen med Wilbur. Ralf - en efterlyst bandit från mina hemtrakter – och andra skumma typer rörde sig alltså kring The Crossed Pikes, ett värdshus med en dörr till kloakerna. Vad skulle då dessa skumma individer kunna tänkas veta om vad som försiggick i kloakerna, om den döda dvärgen och demonen? Och på tal om demonen, skulle den kunna ha med det bestialiska mordet på Gele att göra? Octavia hade trots att avslöjat namnet von Maier för demonen. Dessutom var The Crossed Pikes många stadsvakters stamhak men de verkade blinda för skumraskaffärerna. Kunde stadsvakten ha blivit mutad?
Spelmöte #7
Efter några dagar längst floden anlände vi till Bögenhafen där vi tog in på ett pensionat. Aldo besökte Verenatemplet och bad att få nyttja tempelbiblioteket. Där sökte han efter information om familjen von Liberung och förvaltaren Dietrich Barl. Ingen av dem verkade dock existera. Jag frågade under tiden runt efter prisjägaren Adolfus Kufto och fick höra att han bott på värdshuset The Lock, the Stock and the Barrel i Bögenhafen för en tid sedan.
Wilbur gjorde efterforskningar om stadens mest framstående familjer; Haagen som hade kontakter i Marienburg, Steinhäger som stod på god fot med dvärgarna, Teugen som handlade med Bretonnia samt Ruggbroder som konkurrerade med Teugen. Han fick även reda på att det fanns en konflikt mellan två gillen; stevedores och teamsters. Därefter hjälpte Wilbur Josef att sälja båtens last av vin. En del av förtjänsten donerade Wilbur till Shallya-templet där en prästinna behandlade Octavias skadade arm.
Spelmöte #8
Några dagar senare samlades vi i Bögenauers kyrka där Aldo medverkade vid öppningsceremonin för höstfesten. Vi strosade sedan runt och beskådade spektaklet. Aldo blev övertalad att kämpa mot en bjässe till karl som vann mot vår prästpojke med ett par snabba utfall. Efteråt återhämtade vi oss i ett öltält där vi bland annat råkade på en mycket full dvärg.
Aldo och jag satt kvar i öltältet medan Octavia och Wilbur åter vandrade ut i vimlet. Wilbur träffade en halvlängdskvinna som sysselsatte sig som apotekare medan Octavia hamnade hos en spågumma. Octavia fick sedan sällskap av Aldo och de inhandlade lite krimskrams medan jag införskaffade ett praktiskt kruthorn med Middenlands vapensköld ingraverad.
Octavia lade märke till en procession med trumpetare och ryttare. Bland ryttarna noterade hon en ung man - Thomas Neckerburg - som hon tidigare planerat att gifta sig med. Enligt Octavia hade den unge mannen haft med hennes familjs stora olycka att göra. Även Aldo såg ett bekant ansikte i vimlet - Helmut Bauer. Aldo hävdade att denne man missbrukade sin ställning som Verenapräst för att gynna sig själv.
Wilbur tog med Octavia, Aldo, halvlängdskvinnan Elvira och mig till doktor Malthusius skräckkabinett. Vi fick bland annat se en enögd hund och ett extremt hårigt barn. I showen ingick även en trebent vätte som lyckades rymma under stort tumult. Stadsvakten drog med oss till en domare som fick reda ut vad som hänt. Det hela slutade med att vi fick i uppdrag att fånga vätten mot en belöning om 50 guldmynt samt gratis mat och boende på The Journeys End under resten av festligheterna.
Spelmöte #9
Kloaker. Mörka, trånga, fuktiga, stinkande kloaker. Wilbur gick upp i falsett, så intensivt protesterade han mot att följa med så för våra örons skull lät vi honom slippa. Det blev alltså Octavia, Aldo och jag som fick ta upp jakten på den förrymda, trebenta vätten - ett uppdrag som vi upprepade gånger skulle ångra att vi åtagit oss.
Vi klättrade ner genom en avloppsbrunn och började gå österut. En bit in i kloaktunneln hittade vi en grov trädörr i den södra väggen. Bakom dörren verkade det finnas ett förrådsrum med säckar och lådor. Tunneln fortsatte sedan en bit till och slutade vid det galler där vätten smitit ner. På väggen och golvet under gallret fanns grönt vätteblod. Blodspåret ledde tillbaka till platsen där vi klättrat ner i kloakerna, och sedan vidare åt sydväst.
Octavia gjorde ett språng över kloaktunneln och råkade då dra ner en sten som landade med en smäll som framkallade ett väldigt eko. Detta skrämde upp en flock fladdermöss som svepte förbi oss och bet både Octavia och Aldo. Octavia lyckades dessutom halka till och doppa ett ben i geggan. En stund senare, när vi skulle passera en sidotunnel, misslyckades Octavia med ännu ett hopp och landade ordentligt i sörjan.
Ännu något senare kom vi till en större korsning med en avloppsbrunn ovanför. Efter en stunds letande lyckades jag hitta vättens spår som vek av åt nordöst. Där mötte vi en flock råttor som verkade på flykt i motsatt riktning. Sedan hade både Aldo och jag otur när vi skulle byta sida av tunneln och vi fick fortsätta vandringen geggigare än nödvändigt. Strax därpå förstod vi vad råttorna flytt ifrån - en enorm amöba. Medan Aldo trillade ner i sörjan igen lyckades jag få amöban att dra sig tillbaka genom att kasta min oljelampa på den. Därefter doppade Octavia en arm i geggan när hon skulle hjälpa Aldo upp. Under tiden försökte jag skjuta amöban men krutet i pistolen visade sig ha blivit blött.
När Amöban flyttade på sig fick vi en chans att fortsätta framåt och kom då till en fyrvägskorsning. Där fanns det inte ett enda spår efter den vidriga trebeningen så vi chansade och gick västerut. En bit i den tunneln hittade vi en död kropp som flöt i geggan. En närmare titt visade att det var den mycket fulla dvärg som vi mött tidigare på dagen. Nu hade någon slitit bort en arm och hans hjärtat, och dessutom hade han skärsår i ett märkligt mönster på bröstet.
Tunneln förgrenade sig men inte ett spår gick att finna efter den vidriga vätten. I gången västerut hittade jag dock stövelspår som kom från motsatt håll och borde ha passerat den döda dvärgen. Sedan vände vi tillbaka och vandrade norrut. Där hittade vi ännu en korsning och en avloppsbrunn ovanför men inga intressanta spår. Vi valde då att gå tillbaka söderut och hittade en till korsning, en till avloppsbrunn ovanför och i närheten även en till dörr.
Vi undersökte dörren och hittade spår av den förbannade trebeningen. Genom en glugg i dörren skymtade vi ett rum. På insidan av dörren kunde vi känna ett hänglås som jag lyckades bryta sönder med hjälp av min dolk. Vi klev sedan in. På golvet fanns en cirkel av koppar med ett målat pentagram inuti samt svarta ljus placerade i uddarna. Inuti pentagrammet hade någon avbildat ett monstruöst huvud, nu delvis täckt av grönt blod. Där fanns även en skriven strof - Ordo Septenarius - samt vätten som vi letat efter. Den verkade död. I bortre änden av rummet kunde vi urskilja ett skåp samt ytterligare fläckar på golvet.
När Octavia klev in i pentagrammet tog en stor, bevingad varelse form ur den disiga luften – en demon. Den talade till oss, sa att rummet var en förbjuden plats och frågade efter våra namn. Octavia tog mod till sig och frågade om vi kunde få ta med oss vättens kropp men demonen nekade och fortsatte att komma med hot. Vi lämnade då snabbt platsen och kloakerna. Sedan fick vi skölja av oss i floden innan värdshuset gick med på att släppa in oss för bad och klädbyte. Som tur var blev Wilbur så uppjagad över Octavias tillstånd att han inte fick ur sig några kvicka kommentarer, annars hade jag nog skjutit honom på fläcken.
Spelmöte #10
Senare på kvällen kom Helmut Bauer förbi Journeys End för att prata med Aldo. Helmut frågade om vi hittat något spännande i kloakerna. Aldo svarade undvikande. Helmut och Aldo gick sedan ut för att prata enskilt.
Nästa dag gick Octavia, Wilbur och Aldo till marknaden för att handla diverse saker, bland annat kläder till mig eftersom mina gamla stank av kloak. På väg tillbaka till värdshuset såg de Rigori Gasputjin, Octavias fasters livmedikus, som hamnat i ett besvärligt läge. Wilbur lyckades dock lösa situationen utan ytterligare våld.
Sedan jag fått mina nya kläder begav Octavia, Wilbur, Aldo och jag oss av till Rigori och fasterns boende, ett pampigt värdshus i stadens centrala delar. På fasaden hängde storhertigen Leopold från Middenlands baner. På värdshuset stötte Octavia ihop med sin tidigare trolovade, Thomas Neckerburg, som var i Leopolds tjänst. Därefter hälsade Octavia med Wilbur och mig i släptåg på Gele. Hon och Octavia pratade och pratade och pratade. Gele berättade bland annat att hon förlovat sig med storhertigens son Albrecht. Fastern gick sedan iväg för att presenterar Octavia för storhertig Leopolds magiker Hieronymus som gav henne en stor bok och en gammal katt.
Att bli lämnad i ett rum tillsammans med Wilbur och Rigori tilltalade mig måttligt och jag önskade att jag likt Aldo hade stannat utanför värdshuset. Efter en tid lämnade Wilbur i alla fall Geles rum. Jag såg då min chans att komma undan Rigori och följde efter. Wilbur och jag mötte sedan upp Octavia och styrde mot Journeys End där Octavia skulle snygga till sig inför det kommande tornerspelet.
Spelmöte #11
Jag blev snart uttråkad och bestämde mig för att försöka ta reda på vart den första dörren vi såg i kloakerna kunde tänkas leda. I det aktuella kvarteret fanns stadsvaktens kontor, en möbelaffär, samt värdshuset The Crossed Pikes. Eftersom det var vid lunchtid klev jag in på värdshuset, beställde soppa och bröd. Medan jag åt lyssnade jag på ett gäng stadsvakter som tog några öl efter sitt skift. De pratade om tumultet kring marknaden och en galning som predikat på torget om dåliga omen, särskilt månens beskaffenhet. Under lunchen anlände även tre andra gäster som efter en illa dold gest till bartendern försvann in i ett inre rum. Jag började misstänka ett samband med dörren till kloakerna.
Gästerna fortsatte att strömma till, många stadsvakter men även annat folk. Jag bestämde mig för att lämna stället och gå mot tornerspelet. På väg ut ur lokalen mötte jag dock ingen annan än Ralf Scheepers, svartfötternas ledare, som turligt nog inte kände igen mig. Ralf gick fram till disken och började prata med värdshusvärden. Misstänkt även det.
Vid tornerspelet var det gott om folk. Wilbur som gillar skvaller snappade upp att familjen Teugen under det nya familjeöverhuvudet Johannes ledning blivit så framgångsrika att de börjat betraktar sig som jämbördiga med adeln. I övrigt rönte Octavias beundrare Tomas ingen större framgång i tävlingarna.
På väg från tornerspelet träffade vi Aldo och jag fick höra att vi inte längre fick bo på Journeys End. Staden ville tydligen inte betala för våra rum, och dessutom hade Octavia och Wilbur hotat en annan gäst. Aldo berättade sedan att han tagit reda på att rummet med demonen fanns under familjen Steinhägers hus. Vidare hade Aldo fått nys om en man, Anton Braugel, som vi borde kunna få information ifrån. Vi diskuterade sedan vad vi skulle göra härnäst – dansa, fördriva demoner eller fånga banditer - utan att kunna enas om något.
Aldo erbjöd mig att dela rum med honom på The Shepherd and the Flock. Jag gick därför för att hämta mina saker på Journeys End och tvingades betala hela 15 silver. Att jobba för staden är alltså att bada i skit utan lön. Jag hade god lust att göra både innehavaren av Journeys End och den där domaren på marknaden några tänder fattigare.
Spelmöte #12
På kvällen - medan mitt resesällskap slösade bort sin tid på oväsentligheter - gick jag tillbaka till The Crossed Pikes för att hålla utkik efter Ralf. Två långsamt druckna öl senare hade jag inte sett skymten av honom men noterat att en del ruffiga typer försvunnit in i ett rum bakom baren.
När jag senare lämnade värdshuset uppmärksammade jag två figurer som förföljde mig. Jag försökte skaka av mig dem men misslyckades, gav upp och väntade in dem istället. Det visade sig vara Adelhart, en av Ralfs spejare, och en av typerna jag tidigare sett slinka in bakom baren på The Crossed Pikes. Adelhart och hans kumpan, Klaus, uppmanade mig att hålla mig borta från värdshuset och lufsade sedan iväg. Under den fortsatta promenaden tillbaka till The Shepherd and the Flock noterade jag att Morrslieb börjat se allt märkligare ut, likt ett obehagligt ansikte.
Nästa morgon besökte jag stadsvaktens kontor. Där frågade jag om det fanns någon efterlysning på Ralf Scheepers men det gjorde det inte. Däremot lät stadsvakten samarbetsvillig ifall jag skulle kunna föra fram bevis på att Ralf faktiskt var efterlyst på annat håll.
När jag lite senare träffade Octavia och Wilbur fick jag veta att de blivit väckta av beskedet att Octavias faster Gele var död, funnen söndertrasad som av vilddjur i sitt rum. Octavia och Wilbur hade gått för att undersöka den blodiga brottsplatsen men blivit avvisad av stadsvakten. Geles kropp hade sedan blivit bortforslad för att undersökas av läkare.
Tydligen hade Octavia blivit av med sitt svärd föregående kväll och Wilbur var fast besluten att skaffa tillbaka det. Jag gjorde honom sällskap. Han hyrde dessutom tre råskinn vilket fick mig att fundera på vad det egentligen var för en typ som hade svärdet. Det visade sig sedan att svärdsinnehavaren var svår att hitta och Wilbur skickade ut råskinnen för att leta efter honom.
Jag fick så tillfälle att diskutera den aktuella situationen med Wilbur. Ralf - en efterlyst bandit från mina hemtrakter – och andra skumma typer rörde sig alltså kring The Crossed Pikes, ett värdshus med en dörr till kloakerna. Vad skulle då dessa skumma individer kunna tänkas veta om vad som försiggick i kloakerna, om den döda dvärgen och demonen? Och på tal om demonen, skulle den kunna ha med det bestialiska mordet på Gele att göra? Octavia hade trots att avslöjat namnet von Maier för demonen. Dessutom var The Crossed Pikes många stadsvakters stamhak men de verkade blinda för skumraskaffärerna. Kunde stadsvakten ha blivit mutad?