Fienden ibland oss - Kapitel 2 - Skuggor över Bögehafen - WFRP

[luddwig]

Här kommer fortsättningen på krönikan som började här. Krönikan avslöjar såklart ett och annat om innehållet i äventyret så den som själv tänker spela kampanjen bör inte läsa vidare.

Spelmöte #7

Efter några dagar längst floden anlände vi till Bögenhafen där vi tog in på ett pensionat. Aldo besökte Verenatemplet och bad att få nyttja tempelbiblioteket. Där sökte han efter information om familjen von Liberung och förvaltaren Dietrich Barl. Ingen av dem verkade dock existera. Jag frågade under tiden runt efter prisjägaren Adolfus Kufto och fick höra att han bott på värdshuset The Lock, the Stock and the Barrel i Bögenhafen för en tid sedan.

Wilbur gjorde efterforskningar om stadens mest framstående familjer; Haagen som hade kontakter i Marienburg, Steinhäger som stod på god fot med dvärgarna, Teugen som handlade med Bretonnia samt Ruggbroder som konkurrerade med Teugen. Han fick även reda på att det fanns en konflikt mellan två gillen; stevedores och teamsters. Därefter hjälpte Wilbur Josef att sälja båtens last av vin. En del av förtjänsten donerade Wilbur till Shallya-templet där en prästinna behandlade Octavias skadade arm.

Spelmöte #8

Några dagar senare samlades vi i Bögenauers kyrka där Aldo medverkade vid öppningsceremonin för höstfesten. Vi strosade sedan runt och beskådade spektaklet. Aldo blev övertalad att kämpa mot en bjässe till karl som vann mot vår prästpojke med ett par snabba utfall. Efteråt återhämtade vi oss i ett öltält där vi bland annat råkade på en mycket full dvärg.

Aldo och jag satt kvar i öltältet medan Octavia och Wilbur åter vandrade ut i vimlet. Wilbur träffade en halvlängdskvinna som sysselsatte sig som apotekare medan Octavia hamnade hos en spågumma. Octavia fick sedan sällskap av Aldo och de inhandlade lite krimskrams medan jag införskaffade ett praktiskt kruthorn med Middenlands vapensköld ingraverad.

Octavia lade märke till en procession med trumpetare och ryttare. Bland ryttarna noterade hon en ung man - Thomas Neckerburg - som hon tidigare planerat att gifta sig med. Enligt Octavia hade den unge mannen haft med hennes familjs stora olycka att göra. Även Aldo såg ett bekant ansikte i vimlet - Helmut Bauer. Aldo hävdade att denne man missbrukade sin ställning som Verenapräst för att gynna sig själv.

Wilbur tog med Octavia, Aldo, halvlängdskvinnan Elvira och mig till doktor Malthusius skräckkabinett. Vi fick bland annat se en enögd hund och ett extremt hårigt barn. I showen ingick även en trebent vätte som lyckades rymma under stort tumult. Stadsvakten drog med oss till en domare som fick reda ut vad som hänt. Det hela slutade med att vi fick i uppdrag att fånga vätten mot en belöning om 50 guldmynt samt gratis mat och boende på The Journeys End under resten av festligheterna.

Spelmöte #9

Kloaker. Mörka, trånga, fuktiga, stinkande kloaker. Wilbur gick upp i falsett, så intensivt protesterade han mot att följa med så för våra örons skull lät vi honom slippa. Det blev alltså Octavia, Aldo och jag som fick ta upp jakten på den förrymda, trebenta vätten - ett uppdrag som vi upprepade gånger skulle ångra att vi åtagit oss.

Vi klättrade ner genom en avloppsbrunn och började gå österut. En bit in i kloaktunneln hittade vi en grov trädörr i den södra väggen. Bakom dörren verkade det finnas ett förrådsrum med säckar och lådor. Tunneln fortsatte sedan en bit till och slutade vid det galler där vätten smitit ner. På väggen och golvet under gallret fanns grönt vätteblod. Blodspåret ledde tillbaka till platsen där vi klättrat ner i kloakerna, och sedan vidare åt sydväst.

Octavia gjorde ett språng över kloaktunneln och råkade då dra ner en sten som landade med en smäll som framkallade ett väldigt eko. Detta skrämde upp en flock fladdermöss som svepte förbi oss och bet både Octavia och Aldo. Octavia lyckades dessutom halka till och doppa ett ben i geggan. En stund senare, när vi skulle passera en sidotunnel, misslyckades Octavia med ännu ett hopp och landade ordentligt i sörjan.

Ännu något senare kom vi till en större korsning med en avloppsbrunn ovanför. Efter en stunds letande lyckades jag hitta vättens spår som vek av åt nordöst. Där mötte vi en flock råttor som verkade på flykt i motsatt riktning. Sedan hade både Aldo och jag otur när vi skulle byta sida av tunneln och vi fick fortsätta vandringen geggigare än nödvändigt. Strax därpå förstod vi vad råttorna flytt ifrån - en enorm amöba. Medan Aldo trillade ner i sörjan igen lyckades jag få amöban att dra sig tillbaka genom att kasta min oljelampa på den. Därefter doppade Octavia en arm i geggan när hon skulle hjälpa Aldo upp. Under tiden försökte jag skjuta amöban men krutet i pistolen visade sig ha blivit blött.

När Amöban flyttade på sig fick vi en chans att fortsätta framåt och kom då till en fyrvägskorsning. Där fanns det inte ett enda spår efter den vidriga trebeningen så vi chansade och gick västerut. En bit i den tunneln hittade vi en död kropp som flöt i geggan. En närmare titt visade att det var den mycket fulla dvärg som vi mött tidigare på dagen. Nu hade någon slitit bort en arm och hans hjärtat, och dessutom hade han skärsår i ett märkligt mönster på bröstet.

Tunneln förgrenade sig men inte ett spår gick att finna efter den vidriga vätten. I gången västerut hittade jag dock stövelspår som kom från motsatt håll och borde ha passerat den döda dvärgen. Sedan vände vi tillbaka och vandrade norrut. Där hittade vi ännu en korsning och en avloppsbrunn ovanför men inga intressanta spår. Vi valde då att gå tillbaka söderut och hittade en till korsning, en till avloppsbrunn ovanför och i närheten även en till dörr.

Vi undersökte dörren och hittade spår av den förbannade trebeningen. Genom en glugg i dörren skymtade vi ett rum. På insidan av dörren kunde vi känna ett hänglås som jag lyckades bryta sönder med hjälp av min dolk. Vi klev sedan in. På golvet fanns en cirkel av koppar med ett målat pentagram inuti samt svarta ljus placerade i uddarna. Inuti pentagrammet hade någon avbildat ett monstruöst huvud, nu delvis täckt av grönt blod. Där fanns även en skriven strof - Ordo Septenarius - samt vätten som vi letat efter. Den verkade död. I bortre änden av rummet kunde vi urskilja ett skåp samt ytterligare fläckar på golvet.

När Octavia klev in i pentagrammet tog en stor, bevingad varelse form ur den disiga luften – en demon. Den talade till oss, sa att rummet var en förbjuden plats och frågade efter våra namn. Octavia tog mod till sig och frågade om vi kunde få ta med oss vättens kropp men demonen nekade och fortsatte att komma med hot. Vi lämnade då snabbt platsen och kloakerna. Sedan fick vi skölja av oss i floden innan värdshuset gick med på att släppa in oss för bad och klädbyte. Som tur var blev Wilbur så uppjagad över Octavias tillstånd att han inte fick ur sig några kvicka kommentarer, annars hade jag nog skjutit honom på fläcken.

Spelmöte #10

Senare på kvällen kom Helmut Bauer förbi Journeys End för att prata med Aldo. Helmut frågade om vi hittat något spännande i kloakerna. Aldo svarade undvikande. Helmut och Aldo gick sedan ut för att prata enskilt.

Nästa dag gick Octavia, Wilbur och Aldo till marknaden för att handla diverse saker, bland annat kläder till mig eftersom mina gamla stank av kloak. På väg tillbaka till värdshuset såg de Rigori Gasputjin, Octavias fasters livmedikus, som hamnat i ett besvärligt läge. Wilbur lyckades dock lösa situationen utan ytterligare våld.

Sedan jag fått mina nya kläder begav Octavia, Wilbur, Aldo och jag oss av till Rigori och fasterns boende, ett pampigt värdshus i stadens centrala delar. På fasaden hängde storhertigen Leopold från Middenlands baner. På värdshuset stötte Octavia ihop med sin tidigare trolovade, Thomas Neckerburg, som var i Leopolds tjänst. Därefter hälsade Octavia med Wilbur och mig i släptåg på Gele. Hon och Octavia pratade och pratade och pratade. Gele berättade bland annat att hon förlovat sig med storhertigens son Albrecht. Fastern gick sedan iväg för att presenterar Octavia för storhertig Leopolds magiker Hieronymus som gav henne en stor bok och en gammal katt.

Att bli lämnad i ett rum tillsammans med Wilbur och Rigori tilltalade mig måttligt och jag önskade att jag likt Aldo hade stannat utanför värdshuset. Efter en tid lämnade Wilbur i alla fall Geles rum. Jag såg då min chans att komma undan Rigori och följde efter. Wilbur och jag mötte sedan upp Octavia och styrde mot Journeys End där Octavia skulle snygga till sig inför det kommande tornerspelet.

Spelmöte #11

Jag blev snart uttråkad och bestämde mig för att försöka ta reda på vart den första dörren vi såg i kloakerna kunde tänkas leda. I det aktuella kvarteret fanns stadsvaktens kontor, en möbelaffär, samt värdshuset The Crossed Pikes. Eftersom det var vid lunchtid klev jag in på värdshuset, beställde soppa och bröd. Medan jag åt lyssnade jag på ett gäng stadsvakter som tog några öl efter sitt skift. De pratade om tumultet kring marknaden och en galning som predikat på torget om dåliga omen, särskilt månens beskaffenhet. Under lunchen anlände även tre andra gäster som efter en illa dold gest till bartendern försvann in i ett inre rum. Jag började misstänka ett samband med dörren till kloakerna.

Gästerna fortsatte att strömma till, många stadsvakter men även annat folk. Jag bestämde mig för att lämna stället och gå mot tornerspelet. På väg ut ur lokalen mötte jag dock ingen annan än Ralf Scheepers, svartfötternas ledare, som turligt nog inte kände igen mig. Ralf gick fram till disken och började prata med värdshusvärden. Misstänkt även det.

Vid tornerspelet var det gott om folk. Wilbur som gillar skvaller snappade upp att familjen Teugen under det nya familjeöverhuvudet Johannes ledning blivit så framgångsrika att de börjat betraktar sig som jämbördiga med adeln. I övrigt rönte Octavias beundrare Tomas ingen större framgång i tävlingarna.

På väg från tornerspelet träffade vi Aldo och jag fick höra att vi inte längre fick bo på Journeys End. Staden ville tydligen inte betala för våra rum, och dessutom hade Octavia och Wilbur hotat en annan gäst. Aldo berättade sedan att han tagit reda på att rummet med demonen fanns under familjen Steinhägers hus. Vidare hade Aldo fått nys om en man, Anton Braugel, som vi borde kunna få information ifrån. Vi diskuterade sedan vad vi skulle göra härnäst – dansa, fördriva demoner eller fånga banditer - utan att kunna enas om något.

Aldo erbjöd mig att dela rum med honom på The Shepherd and the Flock. Jag gick därför för att hämta mina saker på Journeys End och tvingades betala hela 15 silver. Att jobba för staden är alltså att bada i skit utan lön. Jag hade god lust att göra både innehavaren av Journeys End och den där domaren på marknaden några tänder fattigare.

Spelmöte #12

På kvällen - medan mitt resesällskap slösade bort sin tid på oväsentligheter - gick jag tillbaka till The Crossed Pikes för att hålla utkik efter Ralf. Två långsamt druckna öl senare hade jag inte sett skymten av honom men noterat att en del ruffiga typer försvunnit in i ett rum bakom baren.

När jag senare lämnade värdshuset uppmärksammade jag två figurer som förföljde mig. Jag försökte skaka av mig dem men misslyckades, gav upp och väntade in dem istället. Det visade sig vara Adelhart, en av Ralfs spejare, och en av typerna jag tidigare sett slinka in bakom baren på The Crossed Pikes. Adelhart och hans kumpan, Klaus, uppmanade mig att hålla mig borta från värdshuset och lufsade sedan iväg. Under den fortsatta promenaden tillbaka till The Shepherd and the Flock noterade jag att Morrslieb börjat se allt märkligare ut, likt ett obehagligt ansikte.

Nästa morgon besökte jag stadsvaktens kontor. Där frågade jag om det fanns någon efterlysning på Ralf Scheepers men det gjorde det inte. Däremot lät stadsvakten samarbetsvillig ifall jag skulle kunna föra fram bevis på att Ralf faktiskt var efterlyst på annat håll.

När jag lite senare träffade Octavia och Wilbur fick jag veta att de blivit väckta av beskedet att Octavias faster Gele var död, funnen söndertrasad som av vilddjur i sitt rum. Octavia och Wilbur hade gått för att undersöka den blodiga brottsplatsen men blivit avvisad av stadsvakten. Geles kropp hade sedan blivit bortforslad för att undersökas av läkare.

Tydligen hade Octavia blivit av med sitt svärd föregående kväll och Wilbur var fast besluten att skaffa tillbaka det. Jag gjorde honom sällskap. Han hyrde dessutom tre råskinn vilket fick mig att fundera på vad det egentligen var för en typ som hade svärdet. Det visade sig sedan att svärdsinnehavaren var svår att hitta och Wilbur skickade ut råskinnen för att leta efter honom.

Jag fick så tillfälle att diskutera den aktuella situationen med Wilbur. Ralf - en efterlyst bandit från mina hemtrakter – och andra skumma typer rörde sig alltså kring The Crossed Pikes, ett värdshus med en dörr till kloakerna. Vad skulle då dessa skumma individer kunna tänkas veta om vad som försiggick i kloakerna, om den döda dvärgen och demonen? Och på tal om demonen, skulle den kunna ha med det bestialiska mordet på Gele att göra? Octavia hade trots att avslöjat namnet von Maier för demonen. Dessutom var The Crossed Pikes många stadsvakters stamhak men de verkade blinda för skumraskaffärerna. Kunde stadsvakten ha blivit mutad?

 

[luddwig]

Spelmöte #13

Senare på dagen sammanstrålade Octavia, Wilbur, Aldo och jag på The Pleasant Hearth där Octavia och Wilbur hade sin inkvartering. När Aldo fick höra om det brutala mordet på Gele misstänkte han genast att demonen låg bakom, den vi sett i rummet under Steinhägers hus. Aldo meddelade sedan att han ville återvända ner i kloakerna, utrustad med en planka för att slippa hoppa mellan kanterna.

Medan Aldo gick iväg för att ordna en planka och eventuellt träffa Helmut slog jag följe med Wilbur till domare Heinz Richter borta vid marknaden. Wilbur var fast besluten att kräva den betalning vi blivit lovade för den trebenta vätten. Väl där fick vi dock veta att vätten dykt upp nära hamnen, i Steinhägers lagerlokal nummer fyra, och sedan blivit krossad av en låda när den skulle fångas in. Vi försökte då förklara situationen med demonen, Gele och den döda dvärgen för domaren men han trodde oss uppenbarligen inte. Domaren var dock villig att träffa oss igen vid lunchtid nästa dag. Han nämnde även att hans medhjälpare Helmut försvunnit och erbjöd oss fem silvermynt för att söka upp honom på The Black Goat.

Halvvägs till The Black Goat mötte vi Aldo i sällskap med två karlar som bar en svårt sjuk Helmut på en provisorisk bår. De var på väg till Shallya-templet. Aldo berättade att han misstänkte att Helmut drabbats av purpurfeber.

Wilbur och jag gick tillbaka till Richter och rapporterade. Domaren uppskattade det snabba resultatet. Jag fick dock handgripligen hindra Wilbur från att göra domaren på sämre humör igen.

Efter att Wilbur sprungit iväg på ett ärende sammanstrålade vi alla på The Pleasant Hearth. Där berättade Aldo att han hört Helmut mumla om dödens ringar samt att det bland Helmuts tillhörigheter fanns en lapp med ett pentagram och Johannes Teugens namn på. Vidare hade Octavia fått reda på att demonen knappast kunde lämna sitt rum, och att den sannolikt kunde dödas i sin fasta form.

Spelmöte #14

Medan Octavia och Aldo besökte läkargillet för att ta reda på hur det gått med obduktionen av Gele gick Wilbur och jag till hamnen. Där pratade vi med arbetsledaren Anton Braugel som påstod att det var han som slagit ihjäl den trebenta vätten. En uppenbar lögn.

Vi mötte sedan upp Octavia och Aldo på The Pleasant Hearth för middag. Octavia och Aldo berättade då om obducentens teori som var att Gele dödats av en björn. Därefter förberedde Aldo och jag ett nytt besökt i kloakerna medan Octavia och Wilbur gav sig av för att snoka runt på The Crossed Pikes.

Från värdshusvärden på Crossed Pikes, som verkade disponeras av stadens tjuvgille, fick Wilbur höra att ingen av stadens lönnmördare dödat Gele, att ett flertal kroppar i liknande tillstånd hade dykt upp i kloakerna de senaste åren, att dörren under Steinhägers fastighet togs upp för ett till ett och ett halvt år sedan, att det där bakom hörts mässande och tal på okända språk samt att stadens dvärgar letade efter Gottris, dvärgen vi hittade död i kloakerna, och troligen var intresserade av information om honom.

Spelmöte #15

Wilbur lyckades hålla sig undan igen när Octavia, Aldo och jag efter mörkrets inbrott gav oss ner i kloakerna på nytt. På väg mot demonrummet mötte vi tre skumma typer som släpade på en säck men vi lät dem passera. Väl framme vid rummet kunde vi genom gluggen i dörren se att pentagrammet var borta. När jag sedan försökte bryta upp dörrens lås på samma sätt som sist gick min dolk av. I brist på andra metoder att öppna dörren gick vi då tillbaka till där vi klättrat ner i kloakerna bara för att konstatera att stegen var borta.

Utan stege kunde vi inte ta oss upp och styrde därför kosan mot floden. På vägen dit träffade vi på en flock råttor och jag blev illa biten. Vi tänkte sedan ansluta till Wilbur som skulle hålla uppsikt utanför Teugens hus men blev inte insläppta i den stadsdelen. Aldo gick då iväg till Verenatemplet för att läsa i någon dammig skrift medan Octavia och jag av en slump lyckades hitta Wilbur som höll till på värdshuset The Chisel and the Brush varifrån han hade uppsikt över Teugens hus. Dit hade det anlänt en del gäster. Huset var även bevakat av ett flertal vakter. När vi stod där och diskuterade såg vi plötsligt siluetten av en bevingad varelse i ett fönster på Teugens hus.

Aldo lyckades under tiden få reda på att Karl Teugen, det tidigare överhuvudet för familjen Teugen, dog av purpurfeber och att Ulthar som vårdat den sjuke sedan blev en galning som predikade på gatorna. Aldo hittade även en text om att Morrsliebs märkliga utseende skulle vara ett tecken på kaosguden Tzeentchs inverkan. Aldo berättade även för moder Reiker i Verenatemplet om demonrummet samt om brevet som Helmut hade. Hon berättade i gengäld att bland andra Johannes Teugen, Franz Steinhäger och handelsmannen Friedrich Magiruis var medlemmar i Ordo Septinarius.

Spelmöte #16

Efter sitt besök i Verenatemplet återvände Aldo till The Pleasant Hearth där han noterade en välklädd, äldre man som frågade efter Octavia. Aldo gav sig tillkänna för mannen och fick snart i uppdrag att överlämna ett brev till henne.

Vi andra lämnade under tiden The Chisel and the Brush. Octavia gav sig av för att leta reda på Aldo medan Wilbur ville göra ett nytt besök på The Crossed Pikes. Jag valde att följa honom dit men vänta utanför krogen. Från min plats noterade jag två av Ralfs hantlangare som kom ut från The Crossed Pikes och försvann in i ett stall intill.

Inne på The Crossed Pikes fick Wilbur höra om ett nytt mord liknande Geles på andra sidan floden. Under tiden träffade Octavia på Aldo och de båda traskade tillbaka till Octavias boende där de upptäckte att alla hennes kläder och annat på hennes rum blivit strimlat.

Medan Wilbur vandrade iväg mot marknadsplatsen för att hämta medicin som han beställt gick jag bort mot The Shepard and the Flock. Dock kom jag inte längre än The Pleasant Hearth där Octavia och Aldo befann sig. De gav mig en uppdatering om brevet som Octavia fått samt om Aldos upptäckter i Verenatemplet. Därefter gick vi till The Shepard and the Flock där jag lade mig att sova medan Octavia och Aldo lokaliserade The Golden Trout som omnämndes i brevet.

Nästa dag gav vi oss av till The Golden Trout där vi fick träffa Friedrich Magiruis. Han berättade att Johannes Teugen för några år sedan kommit från Nuln för att ersätta sin bror som familjens överhuvud. Johannes sade sig kunna använda magi för att påverka marknadskrafterna och övertygade flera i sin omgivning att stödja hans planer. Han grundade samtidigt Ordo Septinarius, en välgörenhetsorganisation, som en rökridå. Enligt Magirius hade allt gått enligt plan tills vi hittade Teugens tempel och Octavia avslöjade sitt namn för demonen. Efter det hade Teugen med alla medel försökt dölja vad som pågick.

Magirius berättade vidare att Teugen hade förberett ett nytt tempel som skulle invigas senare samma dag med ett människooffer, något som Magirius inte alls kände sig bekväm med. Vidare fick vi veta att stadsvaktens kapten, Reiner Goertrin, var allierad med Teugen. Så även överhuvudena för familjen Steinhägers och handelshuset Dunkelschmerz. Johannes kusin Gideon sades även vara en nyckelfigur i kulten. Magirius kunde dessutom meddela att Teugen i början av festivalen fått en pergamentrulle som skulle vara viktig för ritualen.

Spelmöte #17

Efter besöket hos Magirius ville vi träffa domare Richter i stadshuset. Fick dock veta av Richters assistent att domaren inte återvänt efter gårdagens efterforskningar om den trebenta vätten.

Assistenten gav oss Richters adress och vi gick dit. Jag knackade på dörren till lägenheten och en äldre kvinna öppnade. Kvinnan meddelade att domaren blivit sjuk och hade besök av en doktor. Denne doktor visade sig vara Reinhold Heichtdorn som tidigare träffat Aldo och Octavia i samband med Geles obduktion. Ganska snabbt kunde vi konstatera att Richter drabbats av purpurfeber. Wilbur lämnade sedan över en flaska med medicin. Därefter gick vi till Shallya-templet där Heichtdorn besökte Helmut som tidigare drabbats av purpurfeber.

Heichtdorn gav sig sedan av åt sitt håll. Octavia, Aldo och jag tog lunch medan Wilbur vandrade iväg till The Crossed Pikes. Där försökte han skaffa hjälp från tjuvgillet men blev istället sånär arresterad av stadsvakten.

Senare på dagen tog jag en tupplur på rummet medan Octavia, Wilbur och Aldo väntade på The Pleasant Hearth. En pojke kom då dit med ett meddelande från Magirius. Gruppen jämförde detta meddelande med gårdagens meddelande och började misstänka att dagens meddelande var skrivet av någon annan. Måhända ett försök att lura oss i en fälla.

De andra hämtade mig och vi begav oss av till Magirius bostad. Där fattade Aldo och jag posto utanför huset medan Octavia och Wilbur gick in. Något senare vinkade Octavia in mig i huset. Där hörde jag först en pojke ropa efter stadsvakten. Samma pojke klev sedan fram och sade med en helt annan röst att vi inte borde ha lagt oss i. Jag drog snabbt min pistol och sköt honom i benet. Hela pojkens kropp löstes då upp i rök.

Bara sekunder senare kom en grupp stadsvakter springande. Jag mötte dem på gatan med avsikt att vinna tid åt Octavia och Wilbur för att komma undan. Trodde inte att stadsvakterna skulle vara så misstänksamma eftersom jag hade en kopia av meddelandet från Magirius men det hela slutade med att jag blev satt i en cell.

Efter en tid i cellen dök några stadsvakter upp i sällskap med demonpojken från Magirius hus. Pojken pekade ut mig som delaktig i mordet på Magirius och jag insåg att det inte var någon idé att protestera. De inkompetenta stadsvakterna skulle ändå aldrig tro mig.

Ännu något senare blev jag fritagen av en Ilsa från tjuvgillet som visst avlönades av Wilbur. Efter en lång vandring genom kloakerna återförenades jag med Octavia, Wilbur och Aldo. De hade tydligen lyckats undkomma stadsvakterna och hjälp av Ilsa. Octavia och Wilbur berättade att de hittat Magirius knivhuggen till döds i sitt hus, men innan han dött hade han skrivit ett meddelande: WHSE13. De andra gissade att det var en hänvisning till en lagerlokal – kanske platsen för människooffret – och vi gjorde oss redo att gå dit. Om demonpojken var där skulle jag minsann se till att han lett sitt sista hånfulla leende.

Spelmöte #18

Senare på kvällen lämnade vi Ilsas gömställe och gick till lagerlokal 13 som visade sig vara hårt bevakat av hamnarbetare. Aldo smet iväg för att göra en avledande manöver. Under tiden förberedde vi andra en snubbeltråd i gränden bakom lagerlokalen. Octavia lurade sedan en av vakterna att jaga henne uppför gränden. Förföljaren snubblade som planerat och vi pucklade på honom där han låg på gatan. Ytterligare tre vakter kom rusande och vi valde att lägga benen på ryggen, Octavia och jag åt ett håll, Wilbur åt ett annat.

Octavia och jag gjorde en kringgående manöver mot framsidan av lagerlokalen. Där mötte vi Aldo som hade tänt eld på en båt vilket dragit till sig vakternas uppmärksamhet. Vi bestämde oss för att ta tillfället i akt och anfalla. Jag sköt med musköten mot den som verkade föra befälet och träffade men inte tillräckligt bra. Octavia och Aldo rusade fram och hamnade i närstrid med några vakter. Aldo föll strax till marken. Jag laddade om musköten men hann inte skjuta innan två vakter rusade på mig. Efter två svärdshugg fällde jag en av vakterna. De andra valde då att fly. Jag sköt efter dem för att göra dem minde benägna att återvända.

När vakterna stuckit gömde vi den medvetslöse Aldo i en båt vid kajen. Sedan gick vi fram till lagerlokalens dörr. Där bakom kunde vi höra mumlande röster. Octavia slog upp dörren och vi såg sex kåpklädda personer runt ett pentagram. En fet person i mitten av pentagrammet höll en dolk i handen och vid hans fötter låg en bunden kvinna. I bakgrunden såg jag ytterligare en person, en fint klädd man med ljusa blå ögon som jag kände igen från demonpojken.

Tumult utbröt. Den fint klädde mannen slungade magisk eld mot oss. Vi kontrade med slungstenar, spjut och muskötkulor. Några av kultisterna drog sig tillbaka medan andra gick emot oss med vapen i hand. Den fint klädde mannen tog formen av en demon och angrep Octavia som snart föll till marken. Demonen angrep sedan mig men jag lyckades slå tillbaka och varelsen upplöstes då i rök.

Wilbur smet in i rummet och sparkade undan ett stearinljus för att störa den pågående ritualen. Därefter blev han huggen av en kultist och föll blödande till golvet. Octavia, som oväntat lyckats resa sig, och jag rusade till Wilburs hjälp. Jag fick in ett bra hugg på en kultist som jag identifierat som vaktkaptenen. Några andra kultister flydde fältet samtidigt som en eld började sprida sig längre in i lokalen.

Just som jag oskadliggjorde vaktkaptenen med ett andra hugg framträdde onaturliga, lila armar inne i pentagrammet. En dånande röst sade något som innefattade namnet Teugen. Därefter drogs den fete kultisten som lett ritualen ner i en rökfylld håla som öppnats under honom. Den dånade rösten övergick sedan till att tala om Gideon. Den blåögde mannen återkom i kroppslig form intill och dörren där demonen tidigare lösts upp i rök. Även denne man drogs ner i den rökfyllda hålan, därefter försvann de onaturliga fenomenen.

Octavia och jag försökte förbinda Wilburs sår samt befriade det tilltänkta offret. Hon presenterade sig som Leah och erbjöd oss att söka skydd ombord på hennes flodbåt som fanns i närheten. Vi antog erbjudandet och tog med oss våra medvetslösa kamrater till båten. Jag gick sedan tillbaka till Ilsas gömställe och hämtade de tillhörigheter vi lämnat där. På väg tillbaka till båten gjorde min ömmande fot sig påmind. Eländiga råtta! Ändå kände jag mig rätt nöjd. Jag hade klarat mig oskadd genom kvällens stridigheter, ritualen hade stoppats och kultens ledare hade fått betala med sina liv.

 

[Lightshy]

Mycket bra sammanfattning!

 

[Bifur]

Tänkte bara föra på att vi så här mitt i pausen inför Death on the Reik lyckats klämma in en månads textspel som mellanspel. Wilbur har långsamt återhämtat sig, blivit osams och sams med Octavia, Aldo och Octavia har funnit varandra och blivit ett par, Aldo har fått ett heligt uppdrag att leta efter en av Teugens samansvurna från Nuln (?) och Renate har klurat ut att hennes nemesis Ralf försvunnit neråt floden mot Weissbrück.

Också en trevlig omväxling att spela i textform. Ger utrymme för mer beskrivningar och mer "egentid" för rollpersonerna. Och löser ju spelschemat av sig själv. Men ger ju även lite nya krokar som det ska bli kul att ta upp vid ordinarie pass i höst igen.