Jag hade jätteproblem med dem i början, när de bara framstod som nervösa och jobbiga. Med "Ursäkta Röran" tyckte jag faktiskt att många av sketcherna var genuint bra och genomtänkta - och framförallt oväntade - vilket gör dem mycket bättre än Hey Baberiba- eller Parlamentetkillarna, som jag tycker visserligen kan vara tekniskt skickliga komiker, men som ändå ofta är plågsamt förutsägbara.
Nötcreme och Movieboxboken kunde jag känna igen mig i mycket, så om den var bra eller bara smickrande för just mig, det kan jag inte avgöra - men jag började ändå gilla deras ton i den boken. Plötsligt framstod de inte som nervöst "trendiga" längre, utan tvärtom verkade de väldigt nöjda med att vara två fåniga dumskallar - och samtidigt säkra på att lyfta fram just denna del av dem själva.
Många komiker blir en sorts Kalle Anka-figurer till slut, de får leva ut sina neurotiska sidor genom sina påhittade karaktärer - och de kan gömma sig bakom sina skämt när de pratar om jobbiga upplevelser i sina förlfutna, och därför tar man dem inte riktigt på allvar till slut. Det skulle inte kännas "farligt" om Andy Dick berättade om hur hans mamma kom på honom när han onanerade i tonåren - för han är en "låtsasmänniska" och säljer på att han är överdriven och freakig, då är det svårt för oss att relatera till honom. Det skulle inte framstå som "modigt" om han gjorde bort sig på TV.
Samma sak med Nilecitygänget och Spermaharen - de var så stora och hade sån immunitet genom sin trendighet att de kunde skämta på sätt som aldrig vi andra skulle ha gjort. Det kändes inte som om de var en av oss.
Det jag gillar med Filip och Fredrik är att de inte är den sortens komiker. De är inte två freaks, och de är inte trendiga. Samtidigt kan de inte tjäna några billiga poänger på att vara utstuderat töntiga såsom alla ståuppare med löjlig dialekt gör (Johan Glans är det enda lysande undantaget - han låter löjlig och skulle kunna vara enbart löjlig om han hade velat och ändå ha dragit in hyran, men har ändå valt att sikta högre och är skitrolig på riktigt).
Allt Filip och Fredrik gör är inte lysande, när det gäller 100 höjdare så hänger dock slutresultatet mycket på vilka gäster de har i studion. Lindenius nämnde hur kass Linda Rosing var - Svullo var också skittråkig för han spexade på samma sätt som han var van att göra (som en Kalle Anka-figur), medan Luuk var fullkomligt suverän och jätterolig, kanske just för att han är samma sorts mesiga - riktiga - människa som Filip och Fredrik.
Allt som allt tycker jag att de kanske inte är lysande komiker, men ändå betydligt mer "nödvändiga" än exempelvis Robert Gustafsson (som jag tycker rent illa om, numera).