Asså, att fokusera på de saker som vi är överens (i spelet/gruppen) är intressanta i stället för att följa en strikt tidsbas (vilket jag upplever är vad det handlar om, "jag väntar en runda till, jag väntar en runda till") vet jag inte om jag tycker gör det hela mer orealistiskt. Vi tar massor med genvägar i rollspel. Vi kör normalt sett inte spelrundor när vi gör upp en eld, när vi sover, när vi går längsmed en landsväg eller när vi går på dass. Vissa saker nämner vi i förbifart, vissa knappt alls. Jag tycker inte att det gör saker mindre realistiskt, bara mindre detaljerat/plottrigt. Kan inte en strid bli realistisk även om man gör vissa förenklingar där med...?Vitulv said:
Nekromanti Film med svenska soldater i strid
- Thread starter Vitulv
- Start date
Mogger
Hipsteranka
Rätta dig i ledet, det är bestämt!Vitulv said:Jag visste inte att vi hade fastställt saker på forumet. Jag har i varje fall inte fått vara med och bestämma
Som sagt, jag eftersträvar realism. Hollywoodvåld roar mig inte alls. Så, som i verkligheten är mitt val, även om det är fiktion. Men jag vill helst inte göra den distinktionen. Drakar, alver, folk som bor i vulkaner och yada yada...Jag går inte igång på det (well, jo det gör jag så klart, men inte främst). Jag vill ha mänskliga problem i en setting som jag kan relatera till och där sådana problem spelar roll och ger konsekvenser.Vitulv said:
Kul att spela taliban i den kampanjen.Vitulv said:
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
...Ja, ni fattar.
Mitt svar till detta är ja, men det är inte samma sak som att spela videosekvensen rakt upp och ned. Jag tycker många krigs- och actionfilmer illustrerar skalan från gladvåld till realism ganska bra. Men bara för att en krigsfilm är realistisk betyder det inte att den saknar spänning. Så i all form av berättande (även verkliga strids-debriefings, kan jag tänka mig) så kortar man ju ner tråkiga partier. Väldigt sällan strävar berättande, realistiskt eller inte, efter att i realtid avbilda ett skeende.
Så med det sagt, filmen hade kunnat rollspelas realistiskt men scenen som sådan hade bara blivit en kort passus i berättandet. Eller det beror på. Har tidigare scener fokuserat på total icke-strid, och systemet kan förmedla den spänning som soldaterna i filmen kände, så hade man kunnat spela ut scenen rakt upp och ned.
Vad många regelsystem är dåliga på är ju dock att göra misslyckanden eller neutrala utfall (e.g. "inget händer") spännande. Filmsnutten kunde ju beskrivas som ett antal rundor där huvudpersonen varvar att söka mål med förflyttning och skydd. Hans spänning är nog hög, eftersom han vet att varje gång han springer utanför skydd kan vara den gången han blir skjuten, och ju fler gånger han gör det, desto större upplevs risken att "denna gång skjuter de". Det kunde man ju ex. illustrera med ett jenga-torn eller motsvarande mekanismer.
Ett annat alternativ vore att när spelaren säger "jag förflyttar mig till nytt skydd", så kommer spänningen i om motståndaren skjuter eller inte. SL säger då "inget händer, du antar att motståndaren positionerar sig", och sedan slår SL dolt och lägger till ett värde. Spelaren vet nu inte om fienden har valt att spendera rundan med att sikta eller göra en egen förflyttning, men han inser att risken kan vara större nu, och därmed är spänningen större. Så för att illustrera spänningen i neutrala utfall så handlar det ju om att visualisera vad motståndaren kan ta sig för i samma stund. Kanske försöker denne flankera, skaffa sig en högre position, eller byta till ett farligare vapen. Om SL inte illustrerar detta, och nästa handling blir godtycklig, så försvinner mycket av den spänningen. Men som sagt, ett system som detta skulle också riskera att bli tungrott om man avser spela stridsscener hela tiden. Så använd rätt regler för rätt berättande.
Summa summarum, jag tror det är fullt möjligt och av många högst intressant att spela strid så realistiskt som möjligt, men det betyder inte att man spelar ut 48 timmar av väntande eller besök i bajamajorna. Om man gör det så gör man det i form av en illustrerade scen, för att poängtera tristessen.
Så med det sagt, filmen hade kunnat rollspelas realistiskt men scenen som sådan hade bara blivit en kort passus i berättandet. Eller det beror på. Har tidigare scener fokuserat på total icke-strid, och systemet kan förmedla den spänning som soldaterna i filmen kände, så hade man kunnat spela ut scenen rakt upp och ned.
Vad många regelsystem är dåliga på är ju dock att göra misslyckanden eller neutrala utfall (e.g. "inget händer") spännande. Filmsnutten kunde ju beskrivas som ett antal rundor där huvudpersonen varvar att söka mål med förflyttning och skydd. Hans spänning är nog hög, eftersom han vet att varje gång han springer utanför skydd kan vara den gången han blir skjuten, och ju fler gånger han gör det, desto större upplevs risken att "denna gång skjuter de". Det kunde man ju ex. illustrera med ett jenga-torn eller motsvarande mekanismer.
Ett annat alternativ vore att när spelaren säger "jag förflyttar mig till nytt skydd", så kommer spänningen i om motståndaren skjuter eller inte. SL säger då "inget händer, du antar att motståndaren positionerar sig", och sedan slår SL dolt och lägger till ett värde. Spelaren vet nu inte om fienden har valt att spendera rundan med att sikta eller göra en egen förflyttning, men han inser att risken kan vara större nu, och därmed är spänningen större. Så för att illustrera spänningen i neutrala utfall så handlar det ju om att visualisera vad motståndaren kan ta sig för i samma stund. Kanske försöker denne flankera, skaffa sig en högre position, eller byta till ett farligare vapen. Om SL inte illustrerar detta, och nästa handling blir godtycklig, så försvinner mycket av den spänningen. Men som sagt, ett system som detta skulle också riskera att bli tungrott om man avser spela stridsscener hela tiden. Så använd rätt regler för rätt berättande.
Summa summarum, jag tror det är fullt möjligt och av många högst intressant att spela strid så realistiskt som möjligt, men det betyder inte att man spelar ut 48 timmar av väntande eller besök i bajamajorna. Om man gör det så gör man det i form av en illustrerade scen, för att poängtera tristessen.
Nu ska jag berätta hur Twilight 2013 fixar biffen!
Strid är uppdelad i två olika sorters rundor, om jag ska uttrycka det klumpigt. Först är det en Exchange of Fire som det heter, där man slår initiativ och sedan räknar ner (som i Feng Shui eller Exalted alltså). När alla agerat och ingen har något initiativ kvar får alla parter välja mellan press och [/i]hold[/i]. Om alla stridande parter väljer hold så inträder en paus. En paus är egentligen inte en paus, men det är tiden då man slutar skjuta på varandra. DÅ kan man istället utföra andra handlingar som man inte gör när det regnar bly runt en, såsom att förflytta sig ordentligt, bandagera sår och stabilisera sårade kamrater, hålla utkik, spana efter var fienden är gömd och sådana saker. Sedan tar man och väljer igen, press eller hold. Om alla stridande parter väljer hold fortsätter den lilla fristen. Om någon av de stridande väljer press vid något tillfälle så börjar man med en ny Exchange of Fire och skjuter.
Resultatet? Tanken är att man ska ha perioder av eldstrid följt av perioder av relativt lugn där man laddar om ordentligt, tar bättre skydd, spanar efter fienden och blåser på sin kamrats skrubbsår så han slutar klaga. För att sedan kanske skjuta igen efter en stund.
Fungerar detta? Ingen aning, jag har aldrig spelat det. Men på pappret ser det okej ut.
Storuggla, man kan ju rymma under pausen
Strid är uppdelad i två olika sorters rundor, om jag ska uttrycka det klumpigt. Först är det en Exchange of Fire som det heter, där man slår initiativ och sedan räknar ner (som i Feng Shui eller Exalted alltså). När alla agerat och ingen har något initiativ kvar får alla parter välja mellan press och [/i]hold[/i]. Om alla stridande parter väljer hold så inträder en paus. En paus är egentligen inte en paus, men det är tiden då man slutar skjuta på varandra. DÅ kan man istället utföra andra handlingar som man inte gör när det regnar bly runt en, såsom att förflytta sig ordentligt, bandagera sår och stabilisera sårade kamrater, hålla utkik, spana efter var fienden är gömd och sådana saker. Sedan tar man och väljer igen, press eller hold. Om alla stridande parter väljer hold fortsätter den lilla fristen. Om någon av de stridande väljer press vid något tillfälle så börjar man med en ny Exchange of Fire och skjuter.
Resultatet? Tanken är att man ska ha perioder av eldstrid följt av perioder av relativt lugn där man laddar om ordentligt, tar bättre skydd, spanar efter fienden och blåser på sin kamrats skrubbsår så han slutar klaga. För att sedan kanske skjuta igen efter en stund.
Fungerar detta? Ingen aning, jag har aldrig spelat det. Men på pappret ser det okej ut.
Storuggla, man kan ju rymma under pausen
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Hahaha, det låter som en nyskapad rollperson i Mutant: UA.Måns said:Kul att spela taliban i den kampanjen.
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
...Ja, ni fattar.
solvebring
Superhero
Vitulv said:Hahaha, det låter som en nyskapad rollperson i Mutant: UA.Måns said:Kul att spela taliban i den kampanjen.
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
"Jag skjuter"
"Du missar"
...Ja, ni fattar.
Indeed! Man brukar få boosta startpoängen lite granna, typ +10 poäng, för att det ska finnas något sånär "tursam rookie"-flyt överhuvudtaget.
... det ska vara svårt, inte omöjligt.
Sedan så kan ju realistisk strid ibland också vara ganska filmlik
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ficet6hqlJY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ficet6hqlJY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ficet6hqlJY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ficet6hqlJY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
När man provat spela Rolemaster med alla extra reglerna och sett spelledaren sitta en helkväll och slå i olika böcker för att se hur den första striden med en herrelös hund gick så inser man ju att det finns något som för mycket regler. När man sedan inser att man blev biten av den och spelledaren börjar leta efter en specialregel om infektioner han minns att han läste något om i någon av sina 8 böcker som komplementerar dom vanliga 4.....(en smula överdriven version av min egen första RM kampanj som spelledare
).
För att eftersträva den realismen med regler för nästan allting behöver man datorstöd och att alla är väldigt vana med systemet. Enda sättet att få datorstöd i rollspelen är ju att programmera det själv och att hitta en stor grupp spelare som under flera år möts för att spela samma system.......
Sedan har vi ju en annan aspekt av realism. I en kampanj som i ett hejdundrande tempo leder en grupp äventyrare över tundran och in i städer. Mörka kloaksystem utforskas, mysterium löses och regelböckernas sidor fläktar mer än bordsfläkten.
Då och då ansätts man mitt i allt detta av diverse monster samt figurer som kanske helst ser att du dör på fläcken. Att efter dessa möten stanna upp mitt i storyn då och då och läka infekterade buksår i 2 månader medan den onde fi skövlar landet som skriker efter hjältar som aldrig förr. Andra spelkvällen drar man på sig småskador som stukningar och en kniv i låret och får vänta 3 veckor till för att alla skall vara friska och krya och inser därefter att slaget är förlorat. Landet är erövrat. Nu vill alla bara lägga det bakom sig och återgå till den lugna vardagen.
Vänta jag är inte klar med dessa hjältar. Nästan 3 månader utan mer inkomster än att sno dagslönen av några skurkar och fjädrarna av en förvuxen stridstupp gör att gruppen måste låna pengar av en bonde i byn där man gömmer sig medans man läker. Ett helt gäng sysslolösa hjältar i en liten by behöver sedan fly hals över huvud. Att slåss med alla drängar/pigor som sett snett på dom för konkurrensen dom skapat samt att ha erotiskt umgänge med alla döttrar/söner samt en hel del av fruarna/äkta männen gör att dom förr eller senare får en slocknad gloria. Bonden jag började med inser också till slut att enda sättet att få tillbaks pengarna från dom här dagdrivarna är att beslagta deras rustningar och vapen och tar därefter den lokala lynchmobben till sin hjälp i saken.
Efter att ha slagit ihjäl och sårat halva lynchmobben så efterlyses dom som plundrare och fiender till den nya statsmakten och tvingas fly till något nytt land alternativt ta tjänst hos någon liten korrupt wannabe härskare och börja skövla och härja landet.
Realism......
Jag tycker faktiskt att det är ett spännande koncept. Men då mer att försöka spelleda mina spelledarpersoner till deras fulla potential samt att låta karaktärerna ta dom smällar som taskiga beslut leder till. Sedan när man eftersträvar att ge realistiska reaktioner till gruppens handlingar så kan man ju allt som oftast glömma hela konceptet med kampanjer. Hur komiskt det än låter så är det inte ett speciellt otroligt resultat av ett infekterat magsår jag beskriver här ovan.
Insåg redan innan jag svarade att det nog inte finns ett svar på frågan. Realism ner i millimetrar är nog ingen sugen på att spela med. Men ordet rollspel betyder ju för dom flesta som jag såg i en annan tråd här "en låda med regler och äventyr" så en hel del av den varan eftersträvas nog av dom flesta. Ett rollspel som fungerar som spelet fantasifararen där man löser alla problem man får på spelplanen med att rycka upp precis vad som helst ur sin ficka. Bara fantasin som sätter gränser är nog inget som skulle intressera någon speciellt länge heller.
Vilken tur att det finns så vansinnig många olika regelsystem. Ett för varje smak och sedan alla system som blivit så modifierade av sina GM's att dom till slut börjat skapa helt egna. Nu slutar jag mitt inlägg innan jag tjorvar till det ännu mer. Puhhh!!
).För att eftersträva den realismen med regler för nästan allting behöver man datorstöd och att alla är väldigt vana med systemet. Enda sättet att få datorstöd i rollspelen är ju att programmera det själv och att hitta en stor grupp spelare som under flera år möts för att spela samma system.......
Sedan har vi ju en annan aspekt av realism. I en kampanj som i ett hejdundrande tempo leder en grupp äventyrare över tundran och in i städer. Mörka kloaksystem utforskas, mysterium löses och regelböckernas sidor fläktar mer än bordsfläkten.
Då och då ansätts man mitt i allt detta av diverse monster samt figurer som kanske helst ser att du dör på fläcken. Att efter dessa möten stanna upp mitt i storyn då och då och läka infekterade buksår i 2 månader medan den onde fi skövlar landet som skriker efter hjältar som aldrig förr. Andra spelkvällen drar man på sig småskador som stukningar och en kniv i låret och får vänta 3 veckor till för att alla skall vara friska och krya och inser därefter att slaget är förlorat. Landet är erövrat. Nu vill alla bara lägga det bakom sig och återgå till den lugna vardagen.
Vänta jag är inte klar med dessa hjältar. Nästan 3 månader utan mer inkomster än att sno dagslönen av några skurkar och fjädrarna av en förvuxen stridstupp gör att gruppen måste låna pengar av en bonde i byn där man gömmer sig medans man läker. Ett helt gäng sysslolösa hjältar i en liten by behöver sedan fly hals över huvud. Att slåss med alla drängar/pigor som sett snett på dom för konkurrensen dom skapat samt att ha erotiskt umgänge med alla döttrar/söner samt en hel del av fruarna/äkta männen gör att dom förr eller senare får en slocknad gloria. Bonden jag började med inser också till slut att enda sättet att få tillbaks pengarna från dom här dagdrivarna är att beslagta deras rustningar och vapen och tar därefter den lokala lynchmobben till sin hjälp i saken.
Efter att ha slagit ihjäl och sårat halva lynchmobben så efterlyses dom som plundrare och fiender till den nya statsmakten och tvingas fly till något nytt land alternativt ta tjänst hos någon liten korrupt wannabe härskare och börja skövla och härja landet.
Realism......
Jag tycker faktiskt att det är ett spännande koncept. Men då mer att försöka spelleda mina spelledarpersoner till deras fulla potential samt att låta karaktärerna ta dom smällar som taskiga beslut leder till. Sedan när man eftersträvar att ge realistiska reaktioner till gruppens handlingar så kan man ju allt som oftast glömma hela konceptet med kampanjer. Hur komiskt det än låter så är det inte ett speciellt otroligt resultat av ett infekterat magsår jag beskriver här ovan.
Insåg redan innan jag svarade att det nog inte finns ett svar på frågan. Realism ner i millimetrar är nog ingen sugen på att spela med. Men ordet rollspel betyder ju för dom flesta som jag såg i en annan tråd här "en låda med regler och äventyr" så en hel del av den varan eftersträvas nog av dom flesta. Ett rollspel som fungerar som spelet fantasifararen där man löser alla problem man får på spelplanen med att rycka upp precis vad som helst ur sin ficka. Bara fantasin som sätter gränser är nog inget som skulle intressera någon speciellt länge heller.
Vilken tur att det finns så vansinnig många olika regelsystem. Ett för varje smak och sedan alla system som blivit så modifierade av sina GM's att dom till slut börjat skapa helt egna. Nu slutar jag mitt inlägg innan jag tjorvar till det ännu mer. Puhhh!!