När man provat spela Rolemaster med alla extra reglerna och sett spelledaren sitta en helkväll och slå i olika böcker för att se hur den första striden med en herrelös hund gick så inser man ju att det finns något som för mycket regler. När man sedan inser att man blev biten av den och spelledaren börjar leta efter en specialregel om infektioner han minns att han läste något om i någon av sina 8 böcker som komplementerar dom vanliga 4.....(en smula överdriven version av min egen första RM kampanj som spelledare
).
För att eftersträva den realismen med regler för nästan allting behöver man datorstöd och att alla är väldigt vana med systemet. Enda sättet att få datorstöd i rollspelen är ju att programmera det själv och att hitta en stor grupp spelare som under flera år möts för att spela samma system.......
Sedan har vi ju en annan aspekt av realism. I en kampanj som i ett hejdundrande tempo leder en grupp äventyrare över tundran och in i städer. Mörka kloaksystem utforskas, mysterium löses och regelböckernas sidor fläktar mer än bordsfläkten.
Då och då ansätts man mitt i allt detta av diverse monster samt figurer som kanske helst ser att du dör på fläcken. Att efter dessa möten stanna upp mitt i storyn då och då och läka infekterade buksår i 2 månader medan den onde fi skövlar landet som skriker efter hjältar som aldrig förr. Andra spelkvällen drar man på sig småskador som stukningar och en kniv i låret och får vänta 3 veckor till för att alla skall vara friska och krya och inser därefter att slaget är förlorat. Landet är erövrat. Nu vill alla bara lägga det bakom sig och återgå till den lugna vardagen.
Vänta jag är inte klar med dessa hjältar. Nästan 3 månader utan mer inkomster än att sno dagslönen av några skurkar och fjädrarna av en förvuxen stridstupp gör att gruppen måste låna pengar av en bonde i byn där man gömmer sig medans man läker. Ett helt gäng sysslolösa hjältar i en liten by behöver sedan fly hals över huvud. Att slåss med alla drängar/pigor som sett snett på dom för konkurrensen dom skapat samt att ha erotiskt umgänge med alla döttrar/söner samt en hel del av fruarna/äkta männen gör att dom förr eller senare får en slocknad gloria. Bonden jag började med inser också till slut att enda sättet att få tillbaks pengarna från dom här dagdrivarna är att beslagta deras rustningar och vapen och tar därefter den lokala lynchmobben till sin hjälp i saken.
Efter att ha slagit ihjäl och sårat halva lynchmobben så efterlyses dom som plundrare och fiender till den nya statsmakten och tvingas fly till något nytt land alternativt ta tjänst hos någon liten korrupt wannabe härskare och börja skövla och härja landet.
Realism......
Jag tycker faktiskt att det är ett spännande koncept. Men då mer att försöka spelleda mina spelledarpersoner till deras fulla potential samt att låta karaktärerna ta dom smällar som taskiga beslut leder till. Sedan när man eftersträvar att ge realistiska reaktioner till gruppens handlingar så kan man ju allt som oftast glömma hela konceptet med kampanjer. Hur komiskt det än låter så är det inte ett speciellt otroligt resultat av ett infekterat magsår jag beskriver här ovan.
Insåg redan innan jag svarade att det nog inte finns ett svar på frågan. Realism ner i millimetrar är nog ingen sugen på att spela med. Men ordet rollspel betyder ju för dom flesta som jag såg i en annan tråd här "en låda med regler och äventyr" så en hel del av den varan eftersträvas nog av dom flesta. Ett rollspel som fungerar som spelet fantasifararen där man löser alla problem man får på spelplanen med att rycka upp precis vad som helst ur sin ficka. Bara fantasin som sätter gränser är nog inget som skulle intressera någon speciellt länge heller.
Vilken tur att det finns så vansinnig många olika regelsystem. Ett för varje smak och sedan alla system som blivit så modifierade av sina GM's att dom till slut börjat skapa helt egna. Nu slutar jag mitt inlägg innan jag tjorvar till det ännu mer. Puhhh!!
