Dr No
Det här är inte första gången som James Bond kom upp på vita duken. Första gången var faktiskt i Casino Royale, med Peter Sellers som spionernas spion, men det var mer en komedi än en spionthriller.
Dr No lade helt enkelt grunden för Ian Flemings James Bond på duken - charmig men iskall kvinnokarl, med Walthern och vodkamartinin i högsta hugg, med SPECTRE som sin eviga nemesis (eller i alla fall fram till For Your Eyes Only, och alltid med KGB som god tvåa) och med finurliga små spionmanicker från Q-avdelningen. Filmen startade en franchise som hållit i nitton filmer, och det verkar inte lugna ner sig.
Man må säga precis vad man vill om senare Bond-filmer, men Dr No har onekligen gjort massivt intryck på filmkonsten. Dess anslag och den räfflade pipan i inledningen (kallas "the walk" bland utrikiska Bond-kännare) är ett varumärke för Bond-filmen, och scenen med Ursula Andress som stiger upp ur havet i bikini som en nutida Venus har fått sin beskärda del av hyllningar i mängder med andra filmer - nu senast i Austin Powers: The Spy Who Shagged Me och till och med i den senaste Bond-filmen, Die Another Day. Scenen får helt enkelt stoppas in bland filmens mest stulna och hyllade scener, i gott sällskap med barnvagnen i trappan i Pansarkryssaren Potemkin och persiennskuggan i Gudfadern. Filmen har också bidragit med filmhistoriens förmodligen mest plagierade presentation: "Bond. James Bond." Pricken över i:et är förmodligen John Barrys högst arketypiska storbandsjazziga tema. Soundet är så arketypiskt för Bond att det knappt går att förnya, och så fort man vill anspela på något som ens liknar Bond, nog faen är det storband med en distad gitarr i en John Barry-ripoff där någonstans.
I all sin banalitet är Dr No en film som lämnat sitt intryck på filmhistorien, och därför måste den helt enkelt nämnas.