Ond bråd död
Swashbuckler
Jo, jag ska nog hålla mig till sånt i fortsättningen.
Jag kan förstås inte allt om det här men jag kan beskriva de utvecklingar jag känner till så kan andra kanske fylla på.Brior said:Lite OT kanske men OBD startade ju uttryckligen denna tråd för fritt svamlande om filosofi och flera av er verkar veta vad ni pratar om (rent epistemologiskt då ;-) ).
Jag undrar helt kort vad som hänt med diskussionen om varande, vetande, språk och makt efter postmodernismens glansdagar. Lyotard definierade 1979 postmodernism som "incredulity toward metanarratives", men vad har hänt sedan? Kritiker har hävdat att postmodernismen var meningslös och inget tillförde. Är den enda vägen en återgång till förment fasta värden eller finns det någon annan intressant väg framåt?
Likheten är mest kosmetisk. Man får komma ihåg att Russel-Whitehead försökte grunda matematiken i logiken, medan Badious projekt är att grunda en (explicit politisk) ontologi i matematiken. Det Russelska projektet har ju övergivits efter Gödel, och mängdläran, som ursprungligen sågs som en del av logiken och mer grundläggande än matematiken, har kommit att betraktas som en del av matematiken bland andra. Badious filosofi är tydligt "post-gödelsk" i det att han avfärdar varje försök till en grundläggning av matematiken, eftersom varje formellt system kommer att ha "blinda fläckar".Brior said:Badious tankar låter som en återgång till Russels och Wienkretsens gamla positivistiska projekt. Man undrar som du antyder var avstampet tas.
Det är en väldigt bra observation, faktiskt. Filosofer kan ju lätt fascineras av de rent estetiska aspekterna av det rådande naturvetenskapliga modet. Derrida gjorde ju t.ex. en stor grej av något som var poppis på hans tid, nämligen att dra analogier mellan den genetiska "koden" och datorsystem. Samtidigt är det bra, tycker jag, att några av naturvetenskapens mest spännande idéer också plockas upp av humanister och tas på allvar.Jag läste lite mer om spekulativ realism och ska fundera mer över den - det fanns flera inriktningar förstod jag. I din beskrivning får jag lite känslan av något som inte minst postmodernismen gjort sig skyldig till: överdriven fascinationen av den samtida forsknings- och teknologifronten.