Jag vet att liknande frågor tagits upp tidigare, men jag kör ändå...
Enligt den traditionella mallen ska ett rollspelsäventyr bestå av en inledande sammanfattning följt av statiska skeenden, små knytpunkter, som binds samman, bl.a. genom tips till SL av typen: "Om spelarna gör si, gör så". Ofta avslutas ävenyret i någon form av slutligt större klimax som ofta är väl strukturerat och planerat för att passa med tidigare knytpunkter. Längst bak beskrivs alla viktiga spelledarpersoner. Även dessa omnäms i äventyret enligt samma struktur ("om rollpersonerna gör såhär gör SLP A såhär"). Ju mer tillrättalagt äventyret är enligt detta tidskronologiska mönster, desto mer likt en novell blir det. Det blir mer logiskt sammanhängande (förhoppningsvis har konstruktören lagt lite tid på detta), men samtidigt mindre interaktivt.
Ett alternativt sätt kan vara att skapa allmänna förutsättningar (scenarion) där man mer utförligt beskriver inblandade SLP, deras relationer till andra samt till de viktigaste budskapen/drivkrafterna som scenariot innehåller. Här struntar man alltså helt i "knytpunkter" utan gör mer noggrannare beskrivningar av förutsättningar för ett äventyr och alla viktiga bitar som finns, följt av översiktligt beskrivna rekommendationer på hur saker och ting kan komma att utveckla sig. På det här sättet har SL en tydligare grund att utgå ifrån, samt en hel massa översiktliga tips på hur det kan gå. Detta ställer högre krav på improvisationsförmågan och förutsätter att SL är trygg i sin spelledarroll eftersom det inte finns några trygga checkpoints längs vägen att försöka lura/tvinga spelarna att sträva mot.
Jag kan digga rälsade äventyr, helt klart. Det jag är ute efter här är alternativa angreppssätt i äventyrsupplägg och hur de fungerat i praktiken. För även om något kan verka skitbra i teorin är det ibland nästintill omöjligt att tillämpa. Är det bättre att köra mer linjärt om helheten blir bättre än ett öppet spel där det mesta känns kaotiskt?
Enligt den traditionella mallen ska ett rollspelsäventyr bestå av en inledande sammanfattning följt av statiska skeenden, små knytpunkter, som binds samman, bl.a. genom tips till SL av typen: "Om spelarna gör si, gör så". Ofta avslutas ävenyret i någon form av slutligt större klimax som ofta är väl strukturerat och planerat för att passa med tidigare knytpunkter. Längst bak beskrivs alla viktiga spelledarpersoner. Även dessa omnäms i äventyret enligt samma struktur ("om rollpersonerna gör såhär gör SLP A såhär"). Ju mer tillrättalagt äventyret är enligt detta tidskronologiska mönster, desto mer likt en novell blir det. Det blir mer logiskt sammanhängande (förhoppningsvis har konstruktören lagt lite tid på detta), men samtidigt mindre interaktivt.
Ett alternativt sätt kan vara att skapa allmänna förutsättningar (scenarion) där man mer utförligt beskriver inblandade SLP, deras relationer till andra samt till de viktigaste budskapen/drivkrafterna som scenariot innehåller. Här struntar man alltså helt i "knytpunkter" utan gör mer noggrannare beskrivningar av förutsättningar för ett äventyr och alla viktiga bitar som finns, följt av översiktligt beskrivna rekommendationer på hur saker och ting kan komma att utveckla sig. På det här sättet har SL en tydligare grund att utgå ifrån, samt en hel massa översiktliga tips på hur det kan gå. Detta ställer högre krav på improvisationsförmågan och förutsätter att SL är trygg i sin spelledarroll eftersom det inte finns några trygga checkpoints längs vägen att försöka lura/tvinga spelarna att sträva mot.
Jag kan digga rälsade äventyr, helt klart. Det jag är ute efter här är alternativa angreppssätt i äventyrsupplägg och hur de fungerat i praktiken. För även om något kan verka skitbra i teorin är det ibland nästintill omöjligt att tillämpa. Är det bättre att köra mer linjärt om helheten blir bättre än ett öppet spel där det mesta känns kaotiskt?