Är det så illa, att om man vill ha en konsekvent personlig moral så måste man bli vegetarian?
Det låter som att du läser Peter Singer?
har ni några goda, intellektuellt hållbara argument för att det är moraliskt okej att äta kött?
Ja, men jag måste dessvärre presentera en komplett moralisk filosofisk åskådning för att svara på frågan.
Låtom oss utgå från Utilitarismen; som säger att en handlings grad av "rätt" eller "fel" avgörs av dess konsekvenser - den lycka och/eller det obehag som handlingen åsamkar. I varje enskild valsituation så är den mest moraliska handling den som ger största möjliga lycka åt största möjliga antal.
Det låter som en bra utgångspunkt, men
i sig så verkar den inte stödja köttätande: Jag kan exempelvis inte argumentera för att jag skulle njuta mer av att äta gåslever än vad gåsen i fråga tar skada av att dö.
Problemet är att
i sig så är Utilitarismen en filosofi för idioter, och fullständigt omöjlig att använda. Ta bara en så enkel fråga som "skall jag ljuga för min fru om att jag varit otrogen?" För en utilitarist vore det fullständigt rationellt att tänka "Hmm, multiplicera risken att jag skulle misslyckas med att lyckas ljuga för min hustru, med graden av obehag vi båda skulle känna om otrohetsaffären uppdagades. Om resultatet är lägre än den skuld jag skulle känna av att ljuga för henne, då är det mest moralisk för mig att ljuga". Det blir till och med
mer och mer moraliskt att ljuga för ens hustru ju bättre lögnare man är och ju mindre skuld man känner av att ljuga.
Är det moraliskt? Skulle vi verkligen leva lyckligt om
alla människor resonerade så cyniskt?
Förvånansvärt många filosofiska åskådningar misslyckas med att se sin åskådning som ett
system: De tittar bara på hur ett visst resonemang fungerar i sig, utan att vara medvetna om att resonemanget också kan påverka och omforma världen. Genom att sätta utilitarismen i system i stor skala så får man paradoxalt nog ett väldigt olyckligt och cyniskt samhälle, som väldigt många av oss rent instinktivt också känner vore fel.
Är det verkligen moraliskt med en åskådning som uppmuntrar den som ljuger bra och som känner väldigt liten skam när han ljuger?
Samtidigt är hela utgångspunkten galen, eftersom den tar för given att vi måste vara allvetande och kan göra dessa kalkyler korrekt. Försöker man göra den mer praktiskt användbar och begränsar konsekvenserna till de som vi har förnuftiga skäl att kunna beräkna utifrån våra erfarenheter - då tror man kanske att utilitarismen blivit mer gångbar, men i själva verket så dyker det bara upp
ännu fler problem: Tänk exempelvis på det hypotetiska valet "är det rätt att samarbeta med despoten X, som bara 75% av allmänheten vet är en mordisk galning?" För de som vet att han är en mordisk galning så vore det helt klart fel - men för resten så vore det fullständigt rationellt och moraliskt. Ser man bara till sig själv och despoten så tjänar ju båda på samarbetet.
När vi begränsar moralen hos handlingars konsekvenser till "vad vi vet", så uppmuntrar vi alltså ofta människor att vara okunniga. Att skaffa sig kunskap är ju inte moraliskt i sig enligt utilitarismen, och om man inte är väldigt kunskapssugen så är till och med de allra flesta vardagliga handlingar (såsom "ska jag äta en skinksmörgås och titta på porr?") betydligt mer moraliska än att läsa en bok.
Det finns ett tankefel där.
En god moralfilosofi borde lösa dessa båda problem; den borde helt klart utgå ifrån oss själva och vad vi visste om oss själva (till skillnad från att helt godtyckligt föreslå saker såsom att "det är fel att ljuga!" eller "det är fel att hava andra gudar jämte mig!") men därefter borde den sedan vara ett
system, ett system som uppmuntrade en process genom vilken vi breddade vår syn och inlemmade allt fler parametrar i våra beräkningar.
Den här processen bör breddas i två helt olika plan:
Först genom att inlemma allt fler åskådningar om lycka resp. olycka. Från att bara se till våra egna behov så bör vi också lyssna till andra personer som påminner om oss själva. Sedan skall vi lyssna till allt mer främmande synvinklar, och även erkänna dessa, såsom masochisters och sadisters - för att ta två roliga exempel som brukar fucka upp Kants kategoriska imperativ. Genom den här processen så skall vi också se till djurens behov.
Så här långt så har jag nästan enbart argumenterat
emot köttätande, men vänta: Processen jag talar om skall nämligen också breddas på ett
annat plan:
Detta andra plan är den som rör sig från att bara se till handlingars omedelbara konsekvenser, för att sedan se till
deras konsekvenser och än
deras konsekvenser, osv.
Vårt mänskliga förnuft klarar inte av särskilt många sådana här led, men det är okej. Den filosofi jag talar om kräver ju inte av oss att vi skall vara allvetande, utan säger bara att vi ständigt skall försöka sträcka ut våra medvetanden och inräkna allt fler sådana här led än vi gjort tidigare.
---
Och det är här det börjar bli intressant; för man behöver inte vara särskilt allvetande för att kunna se att varken ens fru eller man själv skulle vilja vara gift med någon som rättfärdigade för sig själv att ljuga om sin otrohet för den andre. Så även om handlingen att ljuga för sin hustru kan leda till enbart goda konsekvenser
i sig, så kan man också - om man är tillräckligt mogen i detta avseende - förstå att sådana handlingar påverkar ens belöningsmekanismer (= de betingar handlingen att ljuga med merendelen positiva och rättfärdigande känslor) på ett sätt som man förmodligen inte anser kommer leda till goda konsekvenser för varken en själv eller ens fru.
---
Det är här (mitt) köttätande kommer in.
Jag älskar att äta bacon. Jag känner det i djupet av min själ, och jag har inte några förnuftiga skäl att ifrågasätta det, eftersom jag inte behöver rättfärdiga det på något sätt. Det är inte så att jag är Rambo och säger att jag måste skära i mig själv för att härda mig så att jag kan bli en god patriot... Jag behöver inte överkomma det minsta lilla obehag när jag äter kött.
Det är min utgångspunkt. Du kan ha en annan syn, det vet bara du själv.
Sedan vidgar jag denna syn, till att inlemma ICA-handlaren, slaktaren, bonden, osv, ner till grisen. Jag kan inte påstå mig veta exakt hur en gris känner, men känslan av att vara matad, trygg och att eventuellt få knulla - det är känslor som jag kan sympatisera med. Sedan finns det många andra känslor som grisar i köttindustrin känner som jag förstås inte tycker verkar lika behagliga, men här kommer en intressant punkt;
jag tycker det verkar obehagligare när en gris slaktas än när en fisk dödas. Detta är en mycket intressant iaktagelse, för den är ju helt irrationell. Även om jag tror mig kunna förstå en griskultings lidande - så vet jag alltså
definitivt att min medkänsla för kultingen är irrationell eftersom jag inte i mitt hjärta resonerar på samma sätt för fiskar eller ostron. Det gör mig mycket misstänksam, och som en god filosof måste jag låta detta påverka mitt agerande.
Kanske kommer jag i framtiden att känna lika starkt för fiskar och ostron, och jag ska försöka bredda min åskådning så den även inlemmar dessa varelser, men i nuläget så är tvivlet på min medkänsla för grisarna större.
Än värre (för grisarna) blir det när jag breddar min åskådning på det
andra ledet, för vad innebär det egentligen för grisarna om jag slutar äta kött? Betyder det att alla grisar omedelbart skulle släppas fria i grisarnas paradis? Det låter naivt. Och även om romantisk idealism visserligen ger mig lustkänslor, så är känslan av att äta bacon större och mer naturlig för mig - jag tror också att den medför godare konsekvenser; eftersom jag lärt mig av historien att romantisk idealism ofta slår väldigt fel, och att verklighetsfrånvända idealister ofta är mer intresserade av att bekräfta sig själva än att vara lyhörda till andra.
Mätta och belåtna människor, å andra sidan, fattar däremot oftare sunda beslut än sådana som är hungriga eller som bara ätit sura grönsaker. Så rent filosofiskt så formar jag ett bättre system - en åsiktsarkitektur - genom att äta mat som jag tycker är god än att smickra mitt ego med verklighetsfrånvänd naivitet. Även för grisarnas skull verkar det klokare, eftersom grisar inte skulle ha någon särskilt säker är behaglig plats i världen om det inte vore för köttindustrin, jag kan alltså påverka grisarnas situation bättre som engagerad konsument än som avståndstagande idealist. Men det kräver förstås att jag fortsätter att ställa allt större och större krav på mig själv att lära mig mer och mer om industrin som förser mig med kött och hur jag kan påverka den.
---
Det är möjligt att jag i detta processarbete kommer få erfarenheter som ändrar min syn på bacon. Det är möjligt att dina utgångspunkter är annorlunda än mina. Men det är okej. Jag tror nämligen inte på någon absolut moral som säger att vi alla måste utföra en och samma
handlingar. Det enda min moralfilosofi säger är att peka ut en bestämd
utgångspunkt och
riktning för våra respektive moraluppfattningar. Att den måste utgå från oss själva och vår innersta natur (våra belöningsmekanismer), samt att den ständigt måste genomgå en breddningsprocess i de två led jag har beskrivit.
Så jag äter kött (gott kött, som inte medför onödigt lidande - jag äter exempelvis inte gåslever, eftersom det är äckligt och jag har hört att de plågas) - men jag anklagar inte (alla) vegetarianer för att vara omoraliska. Så fungerar det för mig.
/Rising
