Nekromanti Fjärilsspelledare

[Dilandau]

Om olika rollspel vore blommor, skulle jag vara en fjäril som fladdrar runt mellan dem och aldrig slår sig ner.

Jag har just dragit igång en SotC-kampanj, men sitter just nu och läser Burning Wheel och tänker "...fan... jag vill spelleda burning wheel istället..."

"Jaha, men det är väl inget problem -- det är ju bara att köra två olika kampanjer", säger någon. Fel! Det funkar inte. Min nuvarande spelgrupp lyckas på sin höjd sammanstråla en gång i månaden. Då funkar det inte riktigt att ha en massa olika kampanjer med olika system igång samtidigt. Därför att dels skulle det ta sån förbannad tid mellan omgångarna, och dels skulle varken jag eller spelarna hinna lära sig reglerna ordentligt.

Det finns även en risk att folk helt tröttnar på att jag kommer dragande med nya spel hela tiden och helt enkelt inte orkar bry sig.

Men köra one-shots då? Inte köra kampanjer, utan korta fristående äventyr? Jo, i det borde väl funka -- i teorin. Problemet är att jag nästan alltid tänker i kampanjer, eller i alla fall i "story arcs" som tar längre tid att spela igenom än en spelomgång. Så mina one-shot-äventyr i "Silver Age Sentinels" blev till en minikampanj av bara farten.

Jag har för övrigt lite samma problem när det gäller kampanjerna i sig. Jag kan vara jäkligt tänd på kampanj A, för att sen helt plöttsligt kära ner mig i kampanj B. Sen kommer kampanj C smygande.

Detta (både systemen och kampanjerna) är egentligen ett jäkla problem. Jag kan tröttna på en kampanj som vi knappt hunnit spela. Och det är inte så roligt för spelarna, som kanske har gjort gubbar de verkligen gillar. Sen så blir det ju ingen kontinuitet alls.

Så hur fasen gör man? Hur håller man sitt intresse för ett spel, eller en kampanj, vid liv?

Jag tror helt klart att det är ur denna synvinkel är dåligt att hänga på rollspel.nu. Här får jag ständigt tips om nya spel och idéer till nya kampanjer. :-(

 

[Jonas Ferry]

Fyra saker och en fråga

Jag känner verkligen igen mig, sån var jag förr. Eller rättare sagt, sån är jag fortfarande när det gäller min gamla spelgrupp. Vi pluggade alla i Linköping, men jag har flyttat därifrån. När jag kommer tillbaka dit nu för tiden kommer jag alltid dragande med ett nytt spel.

En sak nämner du själv: kortare kampanjer. Kanske inte one-shots i form av ett spelmöte, men kanske fyra eller så. Då hinner man smaka på spelen och spelarna hinner bekanta sig med rollpersonerna. Man behöver ju inte ha en fast gräns, men en ungefärlig bollpark tycker jag är bra för att hålla kvar intresset. När man får en tidsgräns (okej, två spelmöten kvar) så har man ofta saker man vill hinna med. Om man däremot har en oändlig kampanj framför sig är det lätt att tappa sugen, tycker jag.

Har du själv tid att spela mer än ni gör? Du säger att din nuvarande spelgrupp bara kan träffas så ofta, men du kanske har tid med en grupp till? Eller en delmängd av den andra gruppen, beroende på hur många ni är, eller en delmängd plus någon annan?

En tredje sak att tänka på är vad det är med de nya spelen som gör dig sugen att testa dem. Om det är regelsystemen som lockar är det kanske svårt att göra något åt, men om det snarare är "oh, jag skulle vilja att folks "beliefs" var viktiga i spelet" kan man ju försöka få till det i ett annat system också. Även om du inte kommer att ha Burning Wheels regeluppbackning så kommer ni kanske att få till spelstilen ändå? Fast det kräver såklart att hela gruppen är intresserad för att det ska funka, och det är ju alltid lite vanskligt att försöka "drifta" spel åt håll de inte är tänkta.

Egentligen borde du vara jäkligt glad, i och för sig, att det finns fler coola spel än du har tid med. Vilket lyxproblem! Låt det vara så. Så länge du vet att du har lätt att bli intresserad för något nytt, och sedan något ytterligare nytt, så kanske du kan bromsa upp och låta intressena fladdra förbi?

Men, om jag får ställa en fråga. Du säger att du i samma spel kan vara sugen på kampanj A, men sen kommer B och C smygande. Skulle du kunna konkretisera lite? Skulle du kunna berätta om något spel där det faktiskt har varit så, ett konkret exempel? Då är det lättare att hjälpa till. Är det att du blir sugen på en ny uppsättning rollpersoner eller en ny stämning, nya platser eller vad?

 

[Rickard]

"Jag har just dragit igång en SotC-kampanj, men sitter just nu och läser Burning Wheel och tänker '...fan... jag vill spelleda burning wheel istället...' /.../ Så hur fasen gör man? Hur håller man sitt intresse för ett spel, eller en kampanj, vid liv?"
Kort svar. Du bor i Stockholm. Det är bara att söka reda på en till spelgrupp.

/Han som tydligen inte kan hålla sig borta

 

[Gordeg]

Jag känner igen det där både som spelare och spelledare. Brukar du nöja dig med att fundera på att byta spel? Eller brukar du faktiskt göra det?

Om du bara läser och funderar på olika spel är det ingen fara. Det vore konstigt om man inte såg lockelsen i olika koncept.

Om du verkligen ständigt hoppar till nya spel och kampanjer är det ett problem på riktigt. Precis som du säger blir resultatet att spelarna inte längre engagerar sig i rollpersonsskapandet eftersom de inte längre räknar med att det kommer att bli en hel kampanj.
Frågan är varför man känner sig mer lockad av ett annat spel än det man håller på med. Slut på idéer? Vill man ha beröm av spelarna och fortsätter byta spel tills man får det? Om du kan ta reda på varför det nuvarande spelet tappar sin dragningskraft kan du börja jobba på det.

Gordeg

 

[Phelan]

Jodå, det där känner jag igen allför väl, särskilt kampanjbiten!

Vår nuvarande spelgrupp har varit igång sen 2001 med lite olika konstellationer och har faktiskt inte avslutat en enda kampanj... De har fallerat av olika anledningar, då jag varit SL har jag flera gånger känt att jag är ur fas med spelarna och kan plötsligt bli sugen på något helt nytt fastän spelarna tycker kampanjen är skitkul. Som du säger så är det tyvärr ett rätt svårt motivationsproblem som SL att finna lusten att fortsätta.

Ibland har jag märkt att när jag lagt upp en kampanj så har jag tänkt mig den alldeles för långt framåt i tiden - jag ser var den ska hamna och tycker det är en jättecool idé men jag har svårare att få bra idéer för hur vägen dit i kampanjen ska vara kul. Det blir ett "litet" problem om man som SL sitter och tänker om spelarna att "jaja, sätt fart för helsike så vi kan komma till godbitarna nån gång" eller gottar sig åt nån kul twist man tänkt sig som ligger flera månader av spelmöten framåt.

Det jag försöker ha i åtanke i de kampanjer jag hållit i på sistone är att inte lägga så mycket fokus på vad som skulle kunna bli slutet på kampanjen utan istället fokusera på att få roliga spelmöten för stunden. Vår grupps track record är ju inte bra vad gäller avslut, så då får man acceptera det och istället försöka tänka kortsiktigt när man planerar.

Mvh / Phelan

 

[PAX]

Ok! Känner igen mig med. Precis som många andra. Egentligen borde jag rensa rollspelshyllan där hemma och bara ha kvar de spel jag kan använda till nuvarande kampanjen. Resten får hamna i låda på vinden eller dylikt. Men så är det ju inte. Plötsligt har man ryckt åt sig en regelbok och sjunkit in i den spelvärlden. Whaoo! Va häftigt och varför spelar vi inte detta spelet för? Kanske skulle skriva något äventyr till det spelet med... Rullar på...

En lösning jag vet att G&B i Jönköping har kört en tid är att spela sig igenom ett äventyr eller kampanj med ett rollspel och sedan byta till ett annat. Just för att de skulle kunna testa olika rollspel. På sätt och vis One-shots.

Själv sitter jag och klurar på hur jag ska bygga upp min nya kampanj samtidigt som jag vet att både Noir och en låda CoC böcker från andra sidan Atlanten snart dimper ner i brevlådan. Tala om splittring.

Fördelen med att ha näsan nerkörd i flera typer av rollspel är ju trots allt att det går låna en hel del mellan dem. Till och med omarbeta hela kampanjer för att passa in i din egen. Jag skrev för ett par veckor sen i en tråd angående när vi nyligen spelade igenom Ärans Väg fast i SLA Industries spelvärld med rollpersoner från vårt gamla Sci-Fi spel Ad Humanis. (De hamnade på en Mortliknande värld via dimensionsportar.) Ett superbt arbete av vår SL och resultatet var riktigt bra.
Testa detta. Ta grundkonceptet i en kampanj och bena ut det lite. Forma om och knyt ihop till en kampanj som passa det spel du nu kör. Berätta inget för spelarna men gör det efteråt. De blir säkert förvånade när de inser att de spelat Svavelvinter i en Sci-Fi värld.

Så hur fasen gör man? Hur håller man sitt intresse för ett spel, eller en kampanj, vid liv?
Utveckling från egen sida... Dvs som SL måste du utveckla kampanjen och spelvärlden. Kasta in nya saker som förvånar både dina spelare men kanske även dig själv.
Likaså behöver spelarna en ny vitaminspruta. Rollpersonerna utvecklas. De får nya möjligheter. Är det ett spel där magi eller specialförmågor existerar så släng till dem ett par nya. Kanske med bekostnad på att de tappar andra...
Nollställ kampanjen på så sätt att RPna kanske tappar allt de äger och har. Det som är viktigt för stunden för dem.
Ta kampanjen till nya miljöer. Kasta in RPna i en miljö de inte känner sig hemma i.

 

[Arfert]

jup. det är möjligt att vi kanske kan få plats med en spelare till.. eller spelledare

 

[Dimfrost]

Jag känner igen mig, jag har själv svårt att hålla intresset uppe för ett spel eller en kampanj någon längre tid. Enda rådet jag kan ge är detsamma som Jonas Karlssons, att man ska köra korta kampanjer. Men för att man ändå ska få något spelat känns det som att man måste spela oftare än en gång i månaden. Jag har alldeles för många spel jag skulle vilja spela, men det mesta hänger på att jag inte orkar förbereda kampanjer (Castle Falkenstein, Eberron/SotC, Exalted, någonting 1700-aktigt, bara för att nämna de som ligger överst på prioriteringslistan). Annars betar vi av spel rätt snabbt, eftersom vi i vår spelgrupp spelar en gång i veckan. Under det här året har vi spelat Millennium, Mutant: UA, ett konventsäventyr till Götterdämmerung (tyvärr), Millennium igen, ett konvetsäventyr till Mutant, samt kortare sessioner (1-3 spelmöten vardera) av Terone, Omertá och Supergänget. (Har jag glömt något?) Och för närvarande spelar vi Planescape/SotC.


/Dimfrost

 

[Dilandau]

Re: Fyra saker och en fråga

Du säger att du i samma spel kan vara sugen på kampanj A, men sen kommer B och C smygande. Skulle du kunna konkretisera lite? Skulle du kunna berätta om något spel där det faktiskt har varit så, ett konkret exempel

För kanske 4-5 år sedan var vi inne i värsta D&D3 racet. Först sl:ade jag en kampanj i en hemmagjord värld. Vi höll på med den rätt länge. Sen hittade jag Scarred Lands och tänkte "fffaaan va koowl!" Så då förde jag över karaktärerna från den hemmasnickrade kampanjen till Scarrel Lands, via en massa dimensionsresor och sånt. Rätt lamt, egentligen, men det funkade över förväntan. Sen lirade vi i Scarred Lands ett tag och allt gik bra. Men sen läste jag någon bok (minns inte vilken) som gjorde ett jäkla intryck, och då tänkte jag "ooo... jag vill spelleda en kampanj som är som i boken". Scarred Lands lades ner och en ny "intriger i hovmiljö"-kampanj drogs igång. Den höll i typ 3 omgångar, sen hade jag tröttnat och var sugen som fan på en klassisk röja i grottror-kampanj.

Bara i år har jag dragit igång 3 kampanjer: Västmark, Silver Age Sentinels och nu SotC.

Det är typ på den nivån.

Jag tror mycket att det beror på att ingen i min grupp har lust att spelleda annat än D&D3 ("Vi kan ju reglerna, så det är väl onödigt att slösa tid med att lära sig något annat?"). Så, rent historiskt, så har det varit så att om jag hittar ett nytt ballt spel, eller en läcker värld, så har enda möjligheten att få lira det varit att spelleda det själv.

 

[Dilandau]

Lite har det nog att göra med "nyhetens behag". Jag hittar ett nytt spel och tycker det verkar vara det ballaste sedan stavningsreformen 1906.

 

[MrG]

För mig tar det ofta något år innan en kampanj tar liv, såpa som jag nu spelleder har jag gaggat om att jag velat gör i en fem år, samma sak med sit-comen ifjol. Vissa saker kommer upp som önskemål från spelare och då brukar de göra det så kul att det håller igång mitt intresse.

Sedan har jag startat en bunt icke-kampanjer som snabbt dött i intresse eller i praktisk utformning, så det har nog lärt mig att hålla igen på vad jag drar igång. Mindre idéer omformas till scenarion (och pimpas till konvent, inte ovanligt att jag är med på ett par synopsis som konventen får välja bland). Det som sedan blir kvar är så schyssta idéer att de håller... Sedan kan jag visserligen krydda om dem för att testa nya saker i pågående kampanj (och befintligt system). Allt går att tweka

 

[Dilandau]

Ibland har jag märkt att när jag lagt upp en kampanj så har jag tänkt mig den alldeles för långt framåt i tiden

Ooo... det där känner jag igen. Man sparar de godaste bitarna för länge -- så att man hinner tröttna innan man kommer dit. Det är jäkla oskick!

På sistone har jag börjat tänka om. Nu kör jag en pang-på-rödbetan-filosofi i mitt spelledande. Kommer jag på något häftigt så försöker jag smälla in det så fort som möjligt -- oavsett om det handlar om platser, personer, strider eller scener i allmänhet.

Funkar bättre än man kan tro. För, som sagt, man kommer på nya "balla" saker hela tiden.

 

[Gordeg]

Lite på det viset funkar nog jag också, fast numera spelleder jag inte så frekvent så det är sällan fråga om spelbyte...
När man känner av nyhetens behag kan det vara för att man snöat in på och charmats av coola detaljer i det nya spelet man hittat. När man fått lugna ner sig lite inser man att grunddragen i det coola nya scenariot kan flyttas över till det spel man redan har igång om man bara kan tänka sig att ändra på detaljerna, både de systemspecifika och de världsspecifika.

Gordeg

 

[PAX]

Ooo... det där känner jag igen. Man sparar de godaste bitarna för länge -- så att man hinner tröttna innan man kommer dit. Det är jäkla oskick!

Därför har jag aldrig fått spela Svarta Madonnan till Kult. Som vår SL skulle baka in i vår Ad Humanis kampanj...

 

[Dilandau]

Höga ambitioner är ett gissel. Seriöst. De förvandlar sig så lätt till prestationsångest och skrivkramp ("sl-kramp"?).

Samma sak med för mycket förberedelser. Det har hänt att jag förberett en kampanj så till den milda grad att jag tröttnat på den innan jag ens börjat.

 

[PAX]

Håller med om att man ibland kan vältra sig lite för mycket i själva förberedelserna. Man läser bakgrundsböcker och liknande för att kunna få med så mycket som möjligt från början. Till slut är man så mätt att det blir mer spännande med något annat.

 

[JonasM]

Jag känner mycket väl igen mig i din beskrivning.

För ett par år sedan slutade jag dock att se det som ett problem för att istället acceptera, och omfamna, faktum. Att hamna i en grupp som var helt inne på att köra korta, till viss del fristående, minikampanjer gjorde mycket för att jag skulle kunna släppa mina tidigare föreställningar om hur det "skulle vara".

Numera skulle jag aldrig hoppa på, eller starta upp, en kampanj som är längre än säg maximalt 5–6 spelmöten. Jag vet att jag tröttnar fort, och att jag ständigt vill testa nya spel och idéer. Inga överambitiösa megakampanjer – one-shots, minikampanjer och testspelande är numera min grej.

En fördel är givetvis att hitta spel som funkar med minimalt med förberedelser, och att sprida arbetsbördan. Med fler involverade – före, under och efter spelmötet – minimerar man risken att bara en person driver spelandet framåt, och att denne bränner ut sig.

Och så förutsätter det självfallet att man har medspelare med samma inställning.

En lösning på ditt problem skulle kunna vara att dela upp den längra kampanjen i "kapitel" om tre-fyra-fem spelmöten – och antingen sätta upp ett vagt "delmål", eller spela sig fram till en naturlig brytpunkt – och att varva med kortare en- eller tvåmötes grejer. Det är det bästa av två världar för mig, och det är så jag helst vill ha mitt spelande numera.

 

[Phelan]

Definitivt, fast för min del är det någon slags balansgång - då jag inte känner att jag improviserar jättebra vill jag ha en del förberett inför varje spelmöte. Samtidigt märker jag att om jag har förberett och det tar längre tid så att spelarna inte varit i kontakt med allt det förberedda under spelmötet händer en av två saker: antingen blir jag själv lite uttråkad då jag inte har något att pilla med inför nästa spelmöte, eller så börjar man rodda i det och ändra om en massa, dvs de tidigare förberedelserna omintetgörs.

Mvh / Phelan

 

[Jambu]

Alltså... Vill du att jag ska gå igenom alla kampanjer som jag för närvarande är inblandad i? För om du vill det så gör jag det... Det är bara det att jag kommer få rätt ont i fingrarna. Jag antar att mitt rollspelssamvete är lite som ditt i det här sammanhanget, förutom att min går på speed. Jag blir kåt på en av mina idéer, en av kampanjerna, ett tag för att sedan växla till nåt annat.

Fast i och för sig så "friformar" vi mest (jag gillar inte termen, men det är nog vad vi håller på med, utan att orka med mer än ett eller två tärningsslag per session), så det rör sig oftast om att någon, oftast jag eller Calle, plötsligt blir väldigt inställd på ett visst koncept efter att ha sett en film eller spelat ett spel eller läst en bok, och dagen efter ringer upp den andre och frågar om vi ska spela rollspel. Den andre svarar och sen går vi och väcker den tredje och sista spelaren, som alltid sover den tiden på dygnet (i.e. 11:00-16:00).

Men i sådana fall blir det oftast 1/2/3-shots med de två polarna som bor i byn, och då spelar vi det dag efter dag tills äventyret är slut eller tills vi tröttnar. Jag suger på riktiga derringers - jag lyckas aldrig dra ihop allt på den tid vi då lägger på ett möte. Det fungerar rätt bra som utlopp för mig, så jag kan koncentrera mig mer på de seriösa kampanjerna. Eller... När jag läser meningen ovan så ser det bra och logiskt ut, men det är fan inte sant. Men värt att betänka.

Åh andra sidan... Om man definierar kampanjer som bestående av mer än en session så faller en hel del av mina kampanjer bort... Min definition här är väl en idé vi blivit så uppspelta över att vi säger

"Nä, den här gången ska vi göra en seriös kampanj av det här!"

"Bra, så att det inte blir sådär att vi spelar en gång och sen börjar med nåt annat!"

"Nej! Det ska inte bli så."

och kommer på värsta intressanta karaktärerna (det är för mig bara karaktärer och setting som lockar från kampanj till kampanj, aldrig regler) och sen så spelar vi en gång, och så nästa vecka är jag helt tänd på att spela Eon. Vilket är skumt. Jag hatar Eon.

Så egentligen är våra kortare spel mer kampanjer än vår Vampire DA kampanj. Eller vår Eon kampanj. Eller Faber. Eller Vampire tM. Eller... Fan! Jag håller ju på å gör det nu! Nej, nu slutar jag skriva!

 

[Dilandau]

Men ni verkar i alla fall ha tid att spela rätt mycket. *avis*

Jag tror lite att mitt problem är att det går en massa tid mellan spelomgångarna, och att jag under den tiden hinner få en massa infall och idéer. Om jag spelat oftare tror jag att det hade blivit lättare införliva de nya idéerna i det aktuella spelet, och inte alltid se dem som separata, nya, saker.