Nekromanti Flest inlägg

[Sodivra]

*PJOING!* (OT)

Intresse! Wheee!

Jag ska ta bilder på trakten när det är natt. En trappa i lummigt område med två gatulyktor, och två utsikter över stan, samt en vy över en husprofil.. Jag väntar på att det ska bli stjärnklart igen.

 

[Quan'talis]

Re: *PJOING!* (OT)

Aha. Jag föreställde mig snarare att du sökte efter mer sensationsskapande bilder. Schopenhauer asberusad på sällskapsresa till kanarieöarna, kanske, eller Nietzsche utan mustashvax.

-JPS- ägnade en gång en kväll åt att förklara för min bror precis hur stor mustasch Friedrich Nietzsche hade. Lär de sig inget i skolan längre?

 

[Sodivra]

Ååååh Kvante, du din.. din.. *Fånig musik spelas*

Skulle skriva NT, men det fick inte plats. Anspelar alltså på töntiga gamla komediserier där huvudperson säger "Åååh, du din.. din.." spänner ansiktet och försöker behärska sig, samtidigt som fånig musik med FJONG i sig börjar spela i bakgrunden..

Fanns det någonsin sådana, eller är dom bara en manifestation av.. fåniga minnen, krystalliserade?

Nu blev det lite väl OT. Vi slutar nu va? Men stay tuned.. För avslutningen på sagan!

 

[avatarex]

Jag är nummer 25! [ant]

Vilket är bättre än vad jag trodde. Av vanliga användare är jag nummer 16. Stolt.

 

[avatarex]

Plats 11-25

11: RipperDoc 2126
12: hatten 1962
13: Yassilus 1933 (nöjd nu?)
14: Dnalor 1788
15: Sereg 1708
16: Nightowl 1671
17: Hasse 1602
18: Staffan 1549
19: chrull 1530
20: Caen Ka-sun-dor1526
21: P|uT0NiUm: 1444
22: silversurfan 1422
23: Kitzune 1345
24: walium 1345
25: avatarex 1329 /images/icons/smile.gif

 

[Storuggla]

Re: Plats 11-25

Jag roar mig med att titta på antalet inlägg folk har gjort och försöker sedan att komma på något som hände det året. TIll exempel Nils-Göran-Cyber, antal inlägg 1453.
Ahaaa, tänker jag glatt, Konstantinopel faller för ottomanerna!

Se så kul man kan ha med historiekunskaper och ett forum! ^_^


Storuggla, glad jäkel

 

[Sodivra]

Tiden gick vidare.

"Tiden gick vidare.."

Historieberättaren uttalade orden med stort eftertryck och fundersamhet.

"Tiden gick vidare. Dagarna ramades in av dom människor som ynglingen mötte och speciella stunder som dröjde sig kvar i minnet. Och tiden emellan flöt ihop till ett enda till minne, som genomsyrats och bakats till tankar och känslor.

Det blev svårare att hitta mat, och nätterna började bli kalla. En dag så föll dom första snöflingorna, och ynglingen -som förstås inte var lika ung längre- såg upp mot himlen och reflekterade för första gången över att vintern var på väg. När han såg ner igen så såg han en annan vandrare sitta lutad mot ett träd längre fram på vägen. Det påminde honom lite om ugglan han sett för länge sedan, och han gick fram för att hälsa.

Vandraren var gammal, och hade satt sig för att vila ett tag. Ynglingen slog sig ner och talade med honom. Om sin vandring, och sitt mål.. Om allt han sett.
För första gången på länge så slappnade ynglingen av, och tänkte tillbaka lite på sin tid som vandrare. Det var inte så att han hade jäktat fram tills nu, men han hade alltid hänfört tagit nya intryck, och inte direkt tänkt på sig själv, och hur han egentligen tog emot dessa intryck.. Han hade pratat om det förut förstås, många var nyfikna på vad en vandrare hade att berätta.."

Historieberättaren kastade en snabb blick på lyssnarna och fortsatte:

"..men den har gången lät det mycket klarare när han hörde sin egen röst berätta. Det var självklarare, lättare att förstå..
När han avslutat sin berättelse så bad den gamle vandraren, med sin lugna röst, om att få se på det han samlat på sig under sin vandring. Ynglingen tog fram den röda lilla blomman som han hade bevarat sedan han besteg berget, den röda stenen, den röda tygpåsen, och några andra saker: Päls från en väldigt kär ekorre, som hann dö innan ynglingen lämnade den, ett löv.. Alla var röda, nu när han tänkte på det. Den gamla vandraren tog dom i sina händer, händer lika lugna som hans röst. Hela den gamle mannen utstrålade faktiskt lugn och harmoni, han gjorde inga onödiga rörelser, darrade aldrig till, eller tvekade. Hans huvud var kalt från hår, förutom vitt skägg och hår, och han beskådade föremålen med sin mörka små ögon. Plötsligt så förde han samman två bitar, och satte ihop dom, likt ett pussel. Dom gled ihop med ett knakande ljud, han la dit blomman i ett hålrum som uppstått, och med flinka och bestämda rörelser så satte han stenen mot hålighet, med en knyck med handen och ett annat knakande ljud så satt den fast. Ynglingen kunde bara se på förundrat. Vad han gjorde var magi, men ändå var det självklart att allt det han hade burit på passade ihop så väl."

Historieberättaren blickade ut i ingenting, och verkade djupt försjunken i berättelsen.. "Det var lite som eXist.. Nej, glöm det förresten. Var var jag? Ah."

"Gamlingen log, och med ett frasande ljud så vred han om lövet så att det sjönk in i skapelsen. Sedan tog han tag i ena kanten, och vände allting ut och in, med ett vått ljud, samtidigt som han snabbt virade in det i ett svart snöre. Han strök försiktigt över det han gjort, så att det vecklade ut sig ordentligt i hans hand. Han sträckte handen mot ynglingen.. I den så låg ett mjukt lysande hjärta, med ett svart nät som höll ihop det. Hjärtat såg ut att vara gjort av en matta vävd av kött och blod. Livsfullt, men ömtåligt. Förstummad tog ynglingen emot det, han la det varsamt i sina kupade händer, och stirrade länge på det. Till slut så vände han sitt ansikte mot den gamle vandraren.

'Jag kan inte tro att du gav mig det här..' sa han.
'Alla har gett dig detta hjärtat.' sa den gamle mannen. 'Men främst av allt så har du viljat ta emot det.'

På en lång stund till så kunde inte ynglingen säga något. Till slut så bröt den gamle mannen tystnaden med orden:
'Du har alltså hittat vad du letade efter. Beger du dig hemåt nu?'

Hem. Ynglingen hade varit borta länge, och han saknade sitt hem. Det var nog dags att återvända.

'Ja..' Svarade han till slut. 'Tack.. Tack'
Den gamle mannen log. 'Ja. Farväl då.. Vandrare.'
Vandraren kände att det var sant. Han var inte bara en yngling längre, nu var han en vandrare. Han hade redan gjort sådant som många andra gjort, lärt sig sånt som många inte visste.. Han hade blivit något. Något eget.

Ynglingen vände tillbaka. Att resa på vintern tog tid, och han övervintrade det mesta av tiden på olika platser, bland dom människor han mött på vägen bort. Det var en bit in på våren när han återvände till byn med kolverket, och berget. Den här gången gick det mycket lättare att bestiga berget, vandraren skrattade nästan över hur mycket lättare det var. På toppen, till slut, så vände han sig mot öst och kunde återigen se världen sträcka ut sig, men nu hade han varit där också. Den verkade inte lika stor längre. Han vände sig igen, och fortsatte sin vandring hemåt, nedför berget.

När han var en vecka från hemmet så nådde han en av dom byar som han passerat på vägen hemifrån. Han mindes hur han hade sett på människorna där innan, och skrattade nästan åt hur han hade hållit sig bort från en del, bara för att han inte förstod dom.. Men hans funderingar avbröts. Plötsligt så sprang alla runt, panik rådde. Vandraren förstod efter ett tag att trollet han sett på vägen hemifrån var på väg. Och det var hungrigt.

Bara några ögonblick senare så hördes de tunga stegen, snabba, och dom kom närmare och närmare, medans byborna försökte organisera ett försvar för byn. Vandraren drog sig bara undan för att lyssna och se.
Trollet kom utklampande ur skogen. Det såg inte lika stort som förra gången, men det var fortfarande fruktansvärt. Vandraren fick en övveraskning när han såg trollets bröst: Det fanns bara ett tomt svart hål där. Saknade trollet också ett hjärta?

Det var uppenbart vad som behövde göras, men skulle vandraren göra det? Vandraren tänkte och bestämde sig för vad det rätta var. Han gick fram för att möta trollet. Trollet saktade på stegen och stirrade på honom. Även byborna stirrade på honom.

Han gav trollet sitt hjärta och fortsatte.
En vecka senare så var han tillbaka hemma. Lyckan var stor.
Men efter ett tag kände sig vandraren olycklig. Han hade ju gett bort sitt hjärta.. Betydde det att han aldrig skulle få ett nytt? Och han saknade vandrandet. En kväll gav han sig ut i skogen, där han hade talat med trädet. Det var mörkt och stilla. Trevligt på sätt och vis. Vandraren tänkte på alla nätter han hade sovit utomhus.. Alla vackra nätter, och alla nätter som han aldrig sett, men som fanns där.. Dom kändes mer påtagliga nu på natten. Vandraren rös. Han mindes. Han mindes till och med lite saker han aldrig sett..

Han hittade det gamla trädet igen. Han satte sig på dess rötter, och tänkte efter. Trädet var alldeles tyst. Men så kände han susningarna bland rötterna, och trädet tog till orda. Det frågade honom vad han hade gjort. Vandraren berättade om hur han fått sitt hjärta, men sedan givit bort det. Trädet lyssnade och svarade sedan. Svarade med att hans riktiga hjärta fanns inom honom. Precis som det yttre hjärtat hade byggts upp av världen omkring honom, så hade det inre också det. Och han kunde dela med sig av sitt inre hjärta hur mycket han ville, för att hjärtat hade byggts av hela världen, och världen var hans. Han var fri att göra som han ville i den.

Vandraren gav sig ut på nya vandringar så småningom. För att hälsa på dom han hade mött på sin första vandring till exempel. Det fanns så mycket som han inte avslutat. Många historier. Och så mycket nytt att lära sig också.."


"Och det är därför jag är här." Avslutade historieberättaren. "Det finns många ställen att vandra till. Många historier att berätta. Och det är därför jag inte varit här på ett tag. " Publiken var tyst. Åhöraren som hade misstänkt en metahistoria nickande förstående. Tystnaden varade länge, likt en andäktig bön, medans höstens löv föll och lade sig på den våta marken.

"Jag har inte berättat alla historier för er än, med det skulle nog ta för lång tid.. Men ni kanske kan få höra dom någon dag. När jag förstått dom själv så kanske jag kan berätta dom. Men nu är det nog dags att ge sig av igen.."

Historieberättaren tog sin packning, och gick. Han vände sig om och vinkade farväl till byborna innan han lämnade byn, med ett fundersamt leende. Hade historien handlat om honom själv? Byborna bestämde att den nog hade gjort det, på sätt och vis. Det var iallafall en kompromiss av vad dom trodde. Men historieberättaren skulle komma tillbaka. Kanske skulle dom förstå mer då.

<small>Denna bild är av w176. Toppen, eller hur? -Oups, den blev större än jag trodde..</small>

<center><font size=+2 face="Brush Script BT">T H E ~ E N D</font face=brush></center>

 

[Balderk]

Skit jag knep den nästan! (NT)

/images/icons/wink.gif frågan är när DAKrilla joinade under året månne

 

[Quan'talis]

Hurra!

Nu fick jag äntligen veta hur det slutade. Eller slutade det? Kanske vandraren hittade en dator någonstans och började berätta historier här i stället? Vem vet?

-JPS-

 

[Sodivra]

Re: Hurra!

Du tar kanske ditt metaläsande för allvarligt.. Eller kanske inte.. Man vet aldrig.. Moahahahaha!

Jag diggar meta, och ni kommer få se M-Ä-N-G-D-E-R av det om jag får tid till The Top Secret Project..

Förresten så har jag skickat ett seriealbumsomslag till dig. Fast det är förstås. Så fort du uppdaterar sidan så kommer du se det, och du måste ju uppdatera sidan för att läsa detta inlägg.. Nåja, jag låtsas inte om det, för jag vill inte slita ut min Backspacetangent..