Nekromanti Flumkoncept

[Ram]

Med tanke på två aktiva trådar, denna för fångandet av en känsla och denna för att mina ideer är lagom småknarkade så tänker jag denna sena söndagskväll spotta ur mig ett par konceptliknande tankefrön.

Brödrasjälar
Det första konceptet började gro för evigheter sedan med tvillingarna Castor och Pollux, ett par muterade rävar i Mutant men har sedan dess utvecklats till någonting helt annat.

Det jag vill skapa är ett spel där varje spelare har två karaktärer verksamma i två helt olika verkligheter men där de bådas agerande påverkar den andres på olika sätt, både konkreta/direkta och mer indirekta/subtila. Den ene är verksam i en förhållandevis standard high fantasy-värld med starka gudomliga inslag. Lite gotisk, stora katedraler, lite inslag av mekanik och stora kugghjul och några korn ånga men ingen sot. Problemen är tänkta att vara en blandning mellan de gamla vanliga, gåtspel med och utan egna lösningar och direkta blockeringar i den ena världen. Den andre är verksam i en i en politisk/intrigtät Ravnica/Aven/Guild-tät värld med ett utseende som jag inte kan klä i ord. Det är en mycket verklig men med små inslag av grå hallarna eller liknande. Här handlar det mer om intriger, allianser, gåtor och personer med speciella krafter, förmågor och kunskaper, lite åt Matrix-hållet.

Och dessa skall ingeragera via spelarnas båda karaktärer. Om den ene kommer fram till en låst dörr så kan man skifta över till den andra världen för att påverka någonting som öppnar den. Det kan vara att direkt låsa upp den via någon passage som måste hittas, att påverka någonting så att någon kommer ut genom dörren eller vad som. Jag har inte en susning hur det skall gå till...

En känsla av trygghet
Om det förra var klent underbyggt och flummigt så höjer jag insatserna nu... Den här tanken uppstod när jag gick hem från ett barnkalas i eftermiddags och observerade mina fyra barn. Först gick vi lite före ett och ett halvt-åringen. Han strosade lite ofokuserat och insåg plötsligt att det skillde ett tiotal meter mellan oss. Plötsligt blev han osäker, sprang efter oss och skrek "vänta mej, vänta mej!". Nästa lite intressanta incident var när vi gick förbi den lokala hockeyrinken. Två coola 14-åringar "hängde" där inne, men det såg inte ungarna. Nu var det treåringens tur att rebella lite. Hon skulle inte med hem utan började trotsigt strosa in på rinken, glanandes i ögonvrån efter oss för att se att vi blev lite irriterade (minsitngen var förståss på väg att bli arg). Men så när hon fick syn på de stora så frös hon till is och backade undan. All trots var som bortblåst och även om hon gaskade upp sig när fyraåringen kom över så var det helt klart en otrygg situation som de hamnat i.

Och vart vill jag med detta då? Ja-a, det vet i faen. Det som jag tänkte på var hela konceptet med zoner. När man är inom tio meter från pappa så är man helt trygg men allt över tio är otrygg. Om man är lite större så är man mer självständig, men att vandra in i någon annans "fientliga" zon förändrar direkt ekvationen.

Jag har även tänkt på det vad gäller hemmet. Den första zonen är tomten. Vi har inga gränser för vår framsida, den är helt vidöppen, men det är ändå vår tomt. Vår baksida är rejält inhäckad så den är ännu mer "skyddad". Sedan kommer själva huset med ytterligare säkerhet och som avslutning kan man även låsa detsamma för att vara helt "säker".

Så vad vill jag då? Det jag vill är att fånga barnets känsla av trygghet och otrygghet i spel. Jag vill fånga min egen känsla av "trygghet" i samma spel. Jag vill bygga upp det hela i en bildskön och sagomässig fantasyvärld med lummiga häckar, vackra hus och parker, beskyddande individer, kraftfulla platser, ringar av svampar, hexagoner, blommor i mönster, fågelflockar som skriar i skyn, underliga molnformationer, svarta rävar med glödande ögon, klor av metall som skrapar mot utsidan av stenmuren, ylanden i natten, tassande fotsteg på taket, snövita ugglor, vilda bär och milda präster eller druider.

Och inte heller här har jag en aning om hur jag skall göra.

Tankar?

 

[Rising]

Jag tycker att du beskrev Trygghetskonceptet väldigt målande, och när jag läste det så började jag tänka "men varför överger vi ändå den där tryggheten, då?"

I de flesta spel får vi aldrig det valet: Det tas liksom för givet att vi skall vara ute och äventyra, eller så funkar det som så att det okända kommer och inkräktar och ockuperar den trygga världen. Det är sällan man som spelare får välja hur långt ut i det okända vi vill gå.

Det är lite synd, för det är ju en jättespännande och atmosfärisk form av risktagande.

Så då kommer frågan igen: Varför beger vi oss ut i det okända och skrämmande?

Jag tycker att det vore rejält fränt med ett spel där premissen aldrig krävde att man gav sig ut utanför den trygga zonen, men där den möjligheten hela tiden fanns och kunde fresta och locka spelarna på olika vis.

Jag har tänkt på det här i spel såsom Kult; det är alltid så att äventyren kräver att rollpersonerna utför vissa ritualer, och lämnar den kontrollerade världen för att hämta information i Metropolis eller whatever. Det tar bort lite av spänningen, eftersom man som spelare känner att det man gör hela tiden är en del av "planen" - man följer hela tiden med i "pappas zon", för att återknyta till de upplevelser som fick dig att tänka i dessa banor.

Jag går direkt igång på vad du skriver om en lummig och skyddad fantasyvärld kantad av farofyllda och skrämmande omnejder. Det känns lite som en fantasyversion av The Village. Jag tilltalas verkligen av ett spel där målen och uppdragen begränsar sig till den beskyddade zonen, men där spelarna kan välja att bege sig ut i den skrämmande vildmarken omkring dem i mer eller mindre desperata jakter efter hjälp, information eller tillgångar som skall underlätta.

Nu när jag tänker efter så är det även så jag skulle ha velat se att Mutant fungerade. Att man faktiskt kunde välja att bege sig ut i förbjudna zoner för att utforska den och för att leta efter prylar som kunde vara till hjälp.

 

[Ram]

Jag går direkt igång på vad du skriver om en lummig och skyddad fantasyvärld kantad av farofyllda och skrämmande omnejder. Det känns lite som en fantasyversion av The Village.

Intressant att du nämner det. Just The village och framför allt Susan Coopers böcker (Ovan hav, under sten, En ring av järn, Lövhäxan, Gråkungen och Silverträdet) är i princip precis det som jag är ute efter. Även vissa aspekter av Orson Scott Cards böcker om Alvin Miller träffar bra i målet.

Jag tilltalas verkligen av ett spel där målen och uppdragen begränsar sig till den beskyddade zonen, men där spelarna kan välja att bege sig ut i den skrämmande vildmarken omkring dem i mer eller mindre desperata jakter efter hjälp, information eller tillgångar som skall underlätta.

Den grundtanke som jag alltid har haft med konceptet är att zonerna skall vara generellt sett stabila och att spelet i princip skall fokusera på att hålla det så. Det behöver inte vara stabilt på så sätt att det alltid är samma faktorer som uppehåller tryggheten utan att nivån av trygghet skall hållas på någon sorts konstant nivå. Det skall strävas efter att vara i någon av oändligt många ballanser helt enkelt.

Så vad menar jag med det...? Tja, det är en känsla som är ganska enkel att ha men svårare att förklara utan att man tappar känslan på vägen... Det blir torftigt och matematiskt nästan direkt.

Men i alla fall, jag tänker så här: Det finns ett antal krafter som verkar i världen. Dessa "spänner upp" det "beskydd" som "zonen" har.

Det som jag upplever som mest stämningsfullt är om de olika krafterna har sitt ursprung i olika objekt och personer. Borgmästaren har en kraft baserat på dennes myndighet, en bys totala skydd är förminskat på grund av en gammal artefakt som förgiftar flödena, mäktiga entiteter kan svepa förbi genom byn och rubba ballanser, en ring av svampar kan börja växa i en ödeträdgård, några oförståndiga barn kan av misstag förstöra teckenväverskans hexagramplanterade blomsterrabatt, den lokala prästen dör av ålder osv.

När någon kraft påverkar ballansen så börjar saker hända. Det kan både vara att försvagat skydd ger mörkret tillgång till byn eller att ökat sådant gör det attraktivare för mörkrets makter.

Detmest stämningsfulla tror jag skulle vara att manifestera zonerna med olika känslor. Värme och kyla är klassiker. Moderlighet, styrka, stål, järn, ljudet av små klockor, isande vindar etc. Sedan skall ju inte spelarna se de värden som tickar upp och ned...

Jag tror att ett sådant system kan vara ganska bra för att hantera just det som du beskriver. Man kan mycket väl behöva kuska ut i det stora otrygga, men mycket av problemen kan lösas på en "lokal" nivå.

Det blir inte mindre flummigt, men desto mer jag tänker påd et desto mer gilalr jag det. Jag tror det kan bli mysigt otäckt att spela. Undrar om det är kul...?

 

[Vimes]

Det låter skitcoolt. Båda delarna.

Angående "trygghetszonen". Jag tänker mig att inget ont kan av egen kraft ta sig in i den, medan det är så att det som ligger bortom den är lockande för de som lever inom den. Där finns kraften, prylarna, bundsförvanterna och drömmarna, liksom. Det som ligger bortom tryggheten är lockande, men man tar ju även med sig något från den yttre världen in i tryggheten.

 

[Ram]

Det låter skitcoolt. Båda delarna.

Kul att du tycker det!

Angående "trygghetszonen". Jag tänker mig att inget ont kan av egen kraft ta sig in i den ...

Precis, åtminstone inte i "normaltillståndet". Trygghetszonens jämnviktsläge är summan och ballansen av de krafter som finns i närområdet. Däremot så kan slumpmässiga, icke-kraft-relaterade händelser rubba den ballansen så att det mörka kan tränga in...

... medan det är så att det som ligger bortom den är lockande för de som lever inom den. Där finns kraften, prylarna, bundsförvanterna och drömmarna, liksom. Det som ligger bortom tryggheten är lockande, men man tar ju även med sig något från den yttre världen in i tryggheten.

Well... Jag vet inte vad rör kraften och prylarna egentligen. Jag tror jag tycker att det coolaste är om man agerar som kraftlös i em kraftvärld. Det förtar nog alltför mycket av känslan om man själv har de krafter som driver världen. Drömmar är klockrena dock och i hög grad även bundsförvanter.

 

[Ögat]

Det här är mycket bra idéer, och något jag skall försöka ta till mig i framtida kreationer.

Men en fråga som dyker upp hos mig är: hur behåller man känslan av otrygghet om man en gång besökt det okända? En klassiker i många rollspel är ju att halva boken är "bara till för SL", men så fort någon spelar magiker eller lärd man eller nästan vad som helst får hon plötsligt tillgång till delar av det okända vilket gör att det mystiska försvinner redan innan man börjar spela.

 

[Sodivra]

Psykologiflum

Tankar?

Precis som de andra skribenterna så fastnade jag främst för trygghetszonerna, även om jag gärna skulle se dig komma med lite mer detaljer om det andra spelet i en annan tråd.

Jag läser psykologi och är speciellt intresserad av betydelsen av trygghet, så jag tänkte ta in lite psykologi i den här tråden. Säg till om det blir off track, men du kan också fråga så kan jag säkert utveckla det mycket mer.

En väldigt välgrundad och gedigen idé inom psykologin är anknytningsteorin. Den går ut på att beroende på hur ett barns behov av kärlek och trygghet tillgodoses av dess anknytningspersoner (=föräldrarna i praktiken, men i vuxen ålder även kärleksrelationer. Jag kommer skriva föräldrar här för enkelhetens skull) så utvecklar barnet olika modeller för att förhålla sig till sina anknytningspersoner och sin omgivning. Man talar om trygg anknytning och två otrygga; ambivalent och undvikande. (Samt desorganiserad, men den behöver vi inte gå in på här)

Den trygga anknytningen innebär att föräldrarna alltid varit där för barnet, och hen vet att hen kan alltid lita på det. Detta är den vanligaste anknytningen i Sverige.
Den undvikande anknytningen innebär att föräldrarna inte alltid att svarar på barnets behov, så barnet minimerar sitt sökande efter trygghet och kärlek, så att det kan vara säkert på att få dessa när det verkligen behövs.
Ambivalenta barn har inkonsekventa föräldrar som ibland svarar på barnets signaler, ibland inte. Responsen blir ett försök att maximera föräldrarnas kärlek genom att kräva och skjuta bort föräldern samtidigt: Klängiga barn, så att säga.

(Jag skulle nog säga att jag har en trygg anknytning med tendenser till undvikande: Ifall situationen blir lite jobbig så är det ofta min strategi att dra mig tillbaka)

Det intressanta här är att de är de trygga barnen som är de djärva, utforskande och oberoende, inte de undvikande barnen, trots att vi i vår kultur har en uppfattning om att barn som får öva sig på att klara sig själva blir mer oberoende. Föräldrarna fungerar nämligen som en säker hamn och en trygg bas, vilket innebär att när det stormar och känns otryggt så kan barnet söka sig till föräldern för skydd, även upp i åldrarna när det börjat utforska omvärlden själv, samt att föräldern kan vara en trygghetsutgångspunkt för utforskande av omvärlden. Din dotter visste att hon kunde ge sig ut och kolla in omvärlden för att du fanns där och det gick att återvända när det än behövdes. När hon smygbligade retsamt på er så kanske hon samtidigt kollade in dina reaktioner: Beroende på om du ser bekymrad eller obekymrad ut så vet hon ifall situationen hon gett sig ut på är farlig eller trygg.

Känner du till Abraham Maslow? Du har säkert sett hans behovstrappa iallafall.

Now, den här ska tas med en nypa salt. Den är inte helt vetenskaplig, och Maslow hade aldrig tänkt sig behoven som en trappa: Man måste inte "klara av" det första trappsteget för att börja "arbeta på" att tillfredställa nästa. Maslow beskriver alla behoven som lika mycket "riktiga behov" för människan, men de "lägre" behoven gör sig påminda med mer kraft, så att säga.

Men det som är spännande med Maslow är att precis som anknytningsteorin så ser han en möjlighet att grundlägga en trygghet i ett behov. Jag som skriver detta har aldrig behövt svälta, så jag känner mig trygg i att jag inte kommer göra det. Därför så blir jag inte orolig när jag börjar känna mig hungrig, så även om jag inte har ätit på en hel dag så kan jag sitta och fotsätta skriva rollspel. (Self-actualization, det högsta steget) På samma sätt, ifall jag har en trygghet i kärlek, så behöver jag inte få ständiga försäkringar från min omgivning att de tycker om mig. (En personlig och totalt ovetenskaplig tanke är att de människor som inte kan leva ensamma utan genast söker upp en ny partner efter att ha avslutat sitt förra förhållande nog har ambivalent anknytning...)

Self-actualization, självförverkligande, är att bli den man är menad att bli. Det innebär att man uttrycker sig, hittar sin egen väg, obereonde från den som samhället förväntar sig att man ska ta, och fattar modet att vandra den. Fantasi, kreativitet, identitet. Det är här jag känner att dina otrygga zoner kommer in: Äventyrarna ger sig ut i dem för att ge sitt liv mening. Det finns saker där som ingen sett förut. Det finns en chans att göra ett namn för sig. Det finns hemligheter och skatter som kan hjälpa mänskligheten. Det finns fantastiska och skrämmande upplevelser som någon måste se och dikta om, måla eller uttrycka på något annat sätt. Det finns onda eller lidande varelser som behöver oskadliggöras för att skydda de otrygga. Time to make a stand.

Och kanske framförallt...

I sin resa ut i den stora världen så kan äventyraren finna sig själv.

 

[Ram]

Re: Psykologiflum

Wow, det där var riktigt intressant! Mycket spännande läsning. Det sista större stycket är jag övertyga om att det innehåller en rejäl bunt guldkorn, om inte annat så är det ett stämningsfullt stycke. Även resten slår ann flera intressanta strängar inombords.

Men jag har ingen aning om hur jag skall använda det... Några tankar?

 

[Ram]

Men en fråga som dyker upp hos mig är: hur behåller man känslan av otrygghet om man en gång besökt det okända? En klassiker i många rollspel är ju att halva boken är "bara till för SL", men så fort någon spelar magiker eller lärd man eller nästan vad som helst får hon plötsligt tillgång till delar av det okända vilket gör att det mystiska försvinner redan innan man börjar spela.

Jag har ingen aning, men spontant så känns det som om otryggheten bör komma ur så olika saker som möjligt, inte vara påtagliga och konkreta utan mer subtila samt att man får arbeta både som spelare och spelledare på att bygga och bibehålla den atmosfär och den harmoni som skall "angripas".

 

[Sodivra]

Re: Psykologiflum

Ja!

Nu vet jag att du inte är lika "indieforge" som jag, men... Man skulle kunna använda ett regelsystem för det!

Rollpersonerna skulle kunna ha standardiserade stats, styrka och visdom och så... (Eller kanske behovsprofiler om du vill gå den vägen) Men vi har också unika egenskaper, som "Jag såg på när en oskyldig man dog", "Det viktigaste i livet är konsten", "Vissa platser är helt enkelt magiska, och det är mitt ansvar att skydda dem" eller "Jag övergav inte mina vänner när det verkligen gällde". Dessa får rollpersonerna efter hur de agerar ute i den farliga världen och vad de gör för ställningstagande till vad de finner där, och det är också det enda sättet de kan få dessa egenskaper på. (Om dessa egenskaper bara är "medaljer" eller om de har regelmässiga efterverkningar kan vara osagt, även om jag lutar åt det senare)

Genom att gå ut och upptäcka hemligheterna i världen och göra ställningstagande i de situationer då det verkligen spelar roll så upptäcker rollpersonen sig själv, och även spelaren kommer lära sig något om sin rollperson genom att själv få välja när något motiverar en ny egenskap, och vad för någon sådan. Rollpersonen förverkligar sig, blir något mer än bara siffror.

Dogs in the Vineyard fungerar på det här sättet när det gäller erfarenhetsregler.

---

Vill du gå fullt ut med självförverkligandetemat så kan du göra det till en kommentar på vårt samhället.: Att kunna ta distans från samhällets normer och gå sin egen väg är en central del av självförverkligandet i den humanistiska psykologin. (Man blir alltså sig själv, istället för att bara acceptera de val samhället har fattat åt en) Det här ska inte förväxlas med att isolera sig från samhället: Den oberoende och självförverkligande kan kritiskt granska och välja de normer som passar just henom... Och vissa etikettsregler kanske det passar att följa ibland, även om man själv inte tror på dem. Det behöver inte vara ett problem...

(Nu blir det här ett väldigt sociologiskt spel, så se det här som ett sidospår till din ursprungliga vision. Jag vet inte alls om det här är rätt för din idé)

Så kanske är de trygga zonerna inte helt perfekta? Visst, man svälter inte och man slåss inte, och det är vackert och fridfullt, men det finns så mycket mer de kan bli. Varför lever kvinnorna fortfarande som hemmafruar? Varför försöker vi inte utvinna solens fantastiska energi eller bygga flygfarkoster, storslagna monument? Varför äter vi andra levande varelser?

Lösningar till dessa frågor kanske finns ute i otryggheten för den som söker dem. Eller, vilket är lite mer konkret och förmodligen en bättre idé, kanske finns det andra trygga zoner därute som man måste vandra genom otryggheten för att hitta? Och hur fungerar deras samhällen? Tänk om det finns ett samhälle som har en mycket bättre kvinnosyn, då behövs det att någon ger sig ut där för att se det, och fundera på hur det kan hjälpa ens eget samhälle...

Det kommer en tid då man måste lämna mammas och pappas trygga famn och bli en egen människa.

---

Det finns många fler saker jag säkert kan (och vill!) skriva om det här, om du bara stimulerar mig med frågor och idéer så kommer jag nog kunna svara med mera.

Det är lustigt... Just idag tänkte jag faktiskt på hur jag i hela min rollspelsmakarkarriär velat göra ett spel som hyllar det vackra och starka i individen och identiteten, och jag tänkte för mig själv att nu när jag läst om den humanistiska psykologin så har jag faktiskt ett sätt som man skulle kunna göra ett spel av det.

Ditt koncept skulle kunna vara det spelet.

 

[Rising]

en fråga som dyker upp hos mig är: hur behåller man känslan av otrygghet om man en gång besökt det okända? En klassiker i många rollspel är ju att halva boken är "bara till för SL", men så fort någon spelar magiker eller lärd man eller nästan vad som helst får hon plötsligt tillgång till delar av det okända vilket gör att det mystiska försvinner redan innan man börjar spela.

Att behålla mystiken även om en rollperson skulle välja att spela en magiker/lärd man/m.m. tycker jag verkar vara ett rätt lätt problem att lösa. Det handlar ju mest om att skriva rollspelet på ett sådant sätt att man mest ger hintar om det förbjudna. När det gäller exempelvis magi tycker jag att det hade varit ashäftigt om ritualer beskrevs på så vis att de liksom placerade magikern inför ett vägskäl och visade att "den här vägen; den är känd och säker. Den där vägen, däremot, den är lite nyckfull, och det går rykten om att konstiga och farliga saker kan drabba en om man väljer den vägen. Och så har vi slutligen den här vägen. Den vet vi inget om, ännu. Ett par magiker har valt den vägen, men ingen har kommit tillbaka för att berätta vad som finns på andra sidan."

Liksom, så när man utför en viss ritual, så kan spelledaren säga "Okej, ritualen närmar sig sitt slutskede, och precis såsom du har läst i skrifterna så ser du hur lågan på stearinljuset plötsligt blir dovt purpurfärgad och börjar flacka och fräsa. Nu gäller det att fiska upp benbitarna från skålen du har i handen och plocka upp ett antal av dem för att sedan hålla in dem i en knuten hand, rakt ovanför i lågan. Såsom du säkert har förstått av ditt rollformulär så fungerar det så här: Om du väljer nyckelbenet så kommer du att under natten få en sanndröm som vägleder dig i dina funderingar. Om du väljer revbenet så sägs det att du kommer få klarsyn direkt, men du känner till riskerna; författaren till boken som undervisade om detta skrev att han omedelbart blev blind, och det ryktas om att det var detta din förre mäster försökte göra innan han blev galen och kastade sig utför klocktornet. Och så kan du som sagt välja kraniet. Det finns inga dokumenterade fall som talar om att någon någonsin gjort detta, men den bok du har läst talade om att det brukade finnas en skriftrulle i biblioteket som uttryckligen varnade för detta. Denna skrifts existens är förresten betvivlad av de lärde, som säger att det inte finns några andra dokument som styrker att den någonsin funnits. Nå... passa på nu, lågan håller på att återgå till det normala! Vilken benbit väljer du?"

---

Vad som däremot är ett större problem, det är förstås hur man gör när man spelar rollspelet en andra gång efter att ens rollspel har utfört den där ritualen. Det är en sak att skriva ett rollspel där alla nyskapade rollpersoner är ovetande om världens mystik från början - men en helt annan sak att försöka kontrollera den insikt och det kunnande som spelarna erfar genom att spela spelet.

Jag skulle egentligen allra helst vilja att man löste detta problem genom att göra utpräglade "engångsrollspel". Alltså som ett äventyr och ett rollspel i ett; som enbart är till för att spelas en enda gång. I sådana fall vore det som allra mest spännande och engagerande, skulle jag anse som spelare. Det blir liksom så oerhört mycket otäckare när man inte har någon Reset-knapp.

 

[Ram]

Re: Psykologiflum

Well, jag tycker det är askul att du går igång på detta och jag vill absolut se vart du hamnar.

Nåväl; Du talar om självförverkelse. Jag upplever att det är någonting som i flera aspekter går direkt på tvärs emot tryggheten på flera plan. Trygghet är statiskt, jakten på självförverkligande är dynamisk. Tryggheten som jag beskrivit den bygger på enheten, själförverkligandet på individen.

Hur skall detta hanteras/användas?

Zonerna är per nästan per definition inte perfekta då de är uppbyggda av olika individers kraft och objekt/besvärjelser, symboler, kraftobjekt etc. som endera har egna viljor kopplade till sig (individerna) eller har en inbyggd flyktighet.

Hur spinner man vidare på det?

De olika kraftbärarna på den "goda" sidan kan befinna sig delvis i konflikt med varandra. Kyrka konta naturnära religioner, expansiva tänkare mot konservativa, gammalt mot ungt etc.

Vilka intressanta fenomen kan man fånga upp därifrån?

Hur vinner man?

Rörande de egenskaper du nämnde; Hur använder man dem?

Vad händer när man lämnar sin fader och sin moder för att bli en egen individ? När har man Lämnat?

---

Vi har farit rejält långt från mina originaltankar och jag tror säkert att det kommer att landa i någonting helt annat än jag tänkt mig, men det är det som gör diskussioner så mycket mer intressanta än att bara filosofera själv!

Slut på kräm i laptoppen och ingen sladd...

 

[Rickard]

Re: Psykologiflum

Men en fråga som dyker upp hos mig är: hur behåller man känslan av otrygghet om man en gång besökt det okända? En klassiker i många rollspel är ju att halva boken är "bara till för SL", men så fort någon spelar magiker eller lärd man eller nästan vad som helst får hon plötsligt tillgång till delar av det okända vilket gör att det mystiska försvinner redan innan man börjar spela.

En sak som jag skulle vilja experimentera med är att en text tolkas olika beroende på vilket perspektiv läsaren har. Jag tror inte att det behövs en text som är väldigt vag för det, utan en text som har olika anknytningspunkter som är informationsbärande och avgörande för betydelsen i texten. Det här låter säkert krångligare än vad det låter, men jag tror att det här inte behöver vara en väldigt genomtänkt text. Skribenten skulle till och med kunna skriva det hela med Den faktiska sanningen i åtanke.

Det som däremot är viktigt är att förmedla verktyg så att läsaren börjar tänka ur dessa olika perspektiv. Jag minns ett inlägg som Ymir skrev om hur fyra av hans rollpersoner uppfattade magi och det är rätt varierade perspektiv till ett ändå snustorrt och akademiskt upplagt magisystem som Eons. Jag hade gett en länk till inlägget, men det är omöjligt att söka efter specifika inlägg med någon som skrivit såpass mycket.

/Han som vill att spelaren ska tänka på det sättet när den läser magikapitlet i Matiné

 

[Ram]

Vad som däremot är ett större problem, det är förstås hur man gör när man spelar rollspelet en andra gång efter att ens rollspel har utfört den där ritualen. Det är en sak att skriva ett rollspel där alla nyskapade rollpersoner är ovetande om världens mystik från början - men en helt annan sak att försöka kontrollera den insikt och det kunnande som spelarna erfar genom att spela spelet.

Det finns en approach till detta (specifik magi) som jag vkerligen ÄLSKAR (även om den är svår att omsätta i praktiken); Engångsprincipen. Du kan göra det som du gör exakt som du gör det exakt en gång. Jämför det med scrolls i ärkegamla D&D.

Varför älskar jag det då? Jo, för det första så är det riktigt stämningsfullt och ger en distinkt känsla av att det som man gör är unikt och speciellt. Därtill så är jag ju resurshanteringsfanatiker (typ) och min erfarenhet av denna typ av spel är att om man ger en spelare en sak som kan användas en eller max ett fåtal gånger och som gör någonting coolt så kommer den spelaren att blåhålla på den saken till det bittra slutet och sträva stenhårt för att hitta andra metoder att nå målet än just att använda objektet.

Ett annat plus är att man kan skapa hela scenarion runt anskaffandet av komponenter till en ritual etc.

Nackdelen är förståss att det ganska raskt upplevs som krystat om man inte har en ruskigt bra förankring i världen till varför det inte skulle gå att göra samma sak en gång till. I det här konceptet kan man förklara det med att man skapar en "port" in i zonen som är lätt för andra krafter att finna och att de kan "stå och vänta" utanför densamma om man använder det igen. Ett annat alternativ är att inkludera unika objekt i ritualerna och att dessa förstörs vid användandet, men det är över lag ganska trist...

 

[Sodivra]

Nackdelen är förståss att det ganska raskt upplevs som krystat om man inte har en ruskigt bra förankring i världen till varför det inte skulle gå att göra samma sak en gång till.

Omlac-folket har en enorm lista på alla de små gudar som verkar i världen, bara för att ta ett exeempel så kan jag nämna Mezur, guden över att råka slå i sin fot i saker. Genom att offra något till Mezur så slipper man slå i sin fot i saker, helt enkelt.

Tänk om det var så här det funkade? En besvärjelse är helt enkelt en ritual för att föda en gud. Vi behöver bränna ner den här ladan, så vi föder guden av att bränna ner lador här...

När en gud väl finns så kan det inte födas en ny sådan. Däremot så kanske man kan leta upp en gammal gud och truga med honom för att han ska göra sin grej igen...

 

[Ram]

Mycket coolt koncept och klart stämingsfullt i sig, men det passar inte in i min vision av settingen, åtminstone inte i grundformen. Jag lutar åt en setting som liknar... Morden i midsommer fast med mer fantasy och lite mindre i skala, ytterligare lite mer gemytligt och med snyggare trädgårdar typ. Barnsageestetik (klassik, inte Molly Mus eller annan taskigt tecknad men i övrigt bra serie).

 

[Sodivra]

Det jätteteoretiska inlägget

Nåväl; Du talar om självförverkelse. Jag upplever att det är någonting som i flera aspekter går direkt på tvärs emot tryggheten på flera plan. Trygghet är statiskt, jakten på självförverkligande är dynamisk. Tryggheten som jag beskrivit den bygger på enheten, själförverkligandet på individen.

Hur skall detta hanteras/användas?

Jag fastnade för hur du använde begreppet "tvärs emot". Med den utgångspunkt som jag använder är det nämligen en väldigt stor skillnad på att vara emot något, och att ha distans från det. Jag tänkte göra ett riktigt teoretiskt och psykologiskt inlägg här, som en liten avstickare, innan jag återvänder till din fråga om hur man kan utforma själva rollspelet. Det går att hoppa över det här inlägget helt om det blir för off topic, egentligen.

Med detta sagt...

Låt mig introducera ytterligare en humanistisk psykolog: Lucien A Buck. Han har ägnat en del tid åt vad det innebär att passa in eller inte göra det, och talar om människor som abnorma, normala och hälsosamma.

De normala lever ett lugnt liv, men de har låtit samhällets förväntningar definera vilka de är, och de har också "normala problem" såsom stress, magsår, sömnbrist och så vidare. Deras problem är också att eftersom de lyssnar på omvärlden och inte på sig själva så står de stilla - De har problem att acceptera och anpassa sitt liv efter sitt eget åldrande.

De abnormala (De sjuka och avvikande) har inte gett upp kampen om sitt själv, och vägrar låta samhället definera dem, men de saknar också förmågan att själva göra det. Därför tar de avstånd från samhället, isolerar sig och går tvärs emot normaliteten. De står inte bara stilla, de har verkligen fastnat. Rusar de fram så kanske de överväldigas av sina egna psykiska problem. Dock så finns det en inbyggd kraft till förändring inom dem.

De hälsosamma däremot har ett sund kritiskt granskande av normer. De väljer vilka normer och idéer som passar just dem, men om det behövs så kan de efterleva etikettsregler och normer de egentligen inte tror på, för att underlätta interaktionen. De går inte emot det normala, utan har en hälsosam distans till det, likt en kappa man kan ta på sig och ta av sig alltefter vad situationen kräver. De gör inte uppror mot samhällsordningen av rent trots, utan av förnuft.

Den humanistiska psykologin talar om människan i tillblivelse. Det innebär att man aldrig är helt självförverkligad, man är alltid i förändring. En människa som står stilla har problem.

Så man kan se det som att den som saknar trygghet i världen kan hamna på den abnorma vägen och gå emot stigen av normalitet, och måste ständigt försvara sig från den. Den som har tillräcklig trygghet i världen för att tro på sig själv kan istället gå vid sidan av normaliteten, och kan utan att bekymra sig gå precis så långt ifrån eller nära han eller hon vill.

Visst är det märkligt, men det är faktiskt så att tryggheten är en förutsättning för djärvheten. Och ja, att förverkliga sig innebär att man granskar och kanske kastar bort den tryggheten som finns i samhällets normer.

---

Man kanske kan se det så här, att den som fått lära sig trygghet och kärlek har en trygghet inom sig, och behöver inte ha tradition och normer omkring sig för att stärka hans trygghet.

---

Men självförverkligandet kan också vara ett eget stöd för att dra sig upp ur ens trygghet. Jag och en klasskompis skrev ett paper om Timothy Treadwell från dokumentären Grizzly Man. Treadwell drog sig ur missbruk genom att hitta en mening i livet och följa den stenhårt... Trots att hans liv bröt av mot vad som är normalt. Jag ska ge dig lite länkar om du är intresserad:

Vårat paper:
http://www.scribd.com/doc/16743651/En-bjorntjanst-till-sjalvforverkligande
Det är fyra sidor långt, och hälften handlar om normalitet och hälften handlar om Treadwell. Man kan läsa endera egentligen.

Trailern till Grizzly Man:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ogYDUmIigw0&feature=fvst"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ogYDUmIigw0&feature=fvst" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
En introduktion till filmen.

Om du inte fattar varför jag tycker att Treadwell har gjort en bra grej när han nu verkar helt koko emellanåt så måste man komma ihåg att Lucien A Buck är emot kategoriseringar. Alla abnorma har styrkor. Alla hälsosamma har svagheter. Vad vi ska göra som terapeuter är att hitta var individen är stark (hälsosamm) och var den är svag (abnorm) istället för att försöka passa in dem i en normalitet de egentligen inte passar in i.

Ett av de viktigaste klippen i filmen enligt oss.
http://www.youtube.com/watch?v=qAxRQdC9f-U
Treadwell har en mening, en identitet, ett självförverkligandeprojekt bland björnarna.

Center of the Sun, för styrka kommer inifrån. Lyssna på refrängen!
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/-qf-aAVxE8s"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/-qf-aAVxE8s" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Hoppas du gillar den här sångerskan. Vi kommer återvända till henne, och det rejält...

 

[Sodivra]

Att sätta sitt märke på världen

• De kan stanna i sin hemmazon hela tiden och vara nöjda med det, kanske hjälpa sin familj och sina vänner att göra något bättre av den.
• De kan ge sig ut i farozonen för att hitta sig själva för att slutligen slå sig ner och bilda sin egen trygga zon (=Gå in i den trygga medelåldern, bilda familj och något bestående. Se Eriksons "Generativity"-stadie!) Kanske har de träffat någon de älskar, och de vill erbjuda henom en egen zon som ska ha allt de tycker om.
• De kanske aldrig vill vara helt färdiga, ständigt utvecklas. Visserligen besöker de alltid de trygga zonerna, men de slår sig aldrig till ro. Deras självförverkligande pågår för alltid.
• De kanske lever ute farozonen så mycket att

 

[Ram]

Re: Det jätteteoretiska inlägget

Jag fastnade för hur du använde begreppet "tvärs emot". Med den utgångspunkt som jag använder är det nämligen en väldigt stor skillnad på att vara emot något, och att ha distans från det. Jag tänkte göra ett riktigt teoretiskt och psykologiskt inlägg här, som en liten avstickare, innan jag återvänder till din fråga om hur man kan utforma själva rollspelet. Det går att hoppa över det här inlägget helt om det blir för off topic, egentligen.

Well, att notera var att jag inte sade att det var tvärs emot utan att det går på tvärs emot. Dvs. 90 grader, inte 180.

Det som jag egentligen menar är att de via sitt agerande i settingfallet riskerar att på ett påtagligt sätt skada "kollektivet" då de kanske sätter zonen i riskzonen...

De normala...
De abnormala...
De hälsosamma...

Intressant. Hur stor del av befolkningen anser man tillhöra de olika grupperingarna? Hur skiljer man på de normala och de hälsosamma?

Visst är det märkligt, men det är faktiskt så att tryggheten är en förutsättning för djärvheten.

Jag tycker tvärt om inte att det är ett dugg konstigt faktiskt. Djärvhet handlar mycket om självförtroende och självförtroende får man av att känna sig trygg i sin omgivning.

Man kanske kan se det så här, att den som fått lära sig trygghet och kärlek har en trygghet inom sig, och behöver inte ha tradition och normer omkring sig för att stärka hans trygghet.

Mja, kanske, men jag tror att det är en ganska rejäl förenklign. Tryggheten antar jag härrör åtminstone till förhållandevis stor del ur omgivningen och oersonerna i densamma. Jag vet inte om det faller in inom tradition och normer för all del, men om man till exempel ser på sådana faktorer som att man förlorar sitt jobb, en närstående dör eller blir sjuk, att ens hus brinner ned etc, var kategoriserar man in dessa...? Jag misstänker att tryggheten inom en får sig en törn av det, inte sant?

Om du inte fattar varför jag tycker att Treadwell har gjort en bra grej när han nu verkar helt koko emellanåt så måste man komma ihåg att Lucien A Buck är emot kategoriseringar. Alla abnorma har styrkor. Alla hälsosamma har svagheter. Vad vi ska göra som terapeuter är att hitta var individen är stark (hälsosamm) och var den är svag (abnorm) istället för att försöka passa in dem i en normalitet de egentligen inte passar in i.

Med kategoriseringar menar du rangordningar i "livskvalitet" mellan de olika kategorierna, inte sant? Hälsosamma > normala > abnormala?

Center of the Sun, för styrka kommer inifrån. Lyssna på refrängen!

Gah! Youtube säger att ljudspåret inte är godkännt eller nå't så jag hör inget...

 

[Ram]

Re: Att sätta sitt märke på världen

Och angående vinna spelet så säger jag: Spola alla rätta svar!

Det var, som du säkert insett, en provocerande fråga.

Men:

Lockelsen att få skapa en egen zon där man själv bestämmer villkoren kan nog nästan vara nog motivation för vissa spelare att ge sig ut i världen. Rollspelare vill aldrig att en SLP sätter sig på deras rollperson och bestämmer över den, det är min erfarenhet.

Rätta mig om jag har fel, men är det inte då man vinner...?

Och att få skapa en manifestation av sig själv och sin identitet är i sig ett jävligt ballt koncept som jag alltid velat göra i min dröm om ett rollspel som hyllar individen och identiteten.

Det koncept som du bygger upp här är helcoolt. Du formar dig själv baserat på de quests som du skapar till dig själv och de yttre "hoten" och uppbyggandet av "kraft" till sin zon fungerar som morot. Man kan sedan i förlängningen ta till lite knep och vikta parametrarna i zonen för att uppmuntra en komplett resa mot en hel människa och en homogen zon.

Fan, nu fick jag en vision... Undrar om man kan koppla det här tänket mot en hjälteresa... Nu måste jag fundera lite...