Flying Daggers [Små spoilers]
Så. Nu har jag sett rullen, och ska försöka fatta mig kort. Ni får önska mig lycka till, för min vana trogen lär det väl svälla till en mindre filmanalys. Inga spoilers dock.
Zhang Yimou är alltid Zhang Yimou, och även om wuxia inte riktigt är min grej så har jag hittils inte sett något han inte lyckats ro i land med råge, även om triadfilm ("Shanghaitriaden") inte var hans mest lyckade genre. Vad wuxia beträffar anser Zhang sig enligt egen utsago färdig med genren iochmed denna "Flying daggers", för övrigt. Ska bli spännande att se vad han ger sig på härnäst (jag hoppas givetvis på mer 'realistisk' historisk film).
Så är den då lika bra som 'Hero'? Nej, det är den nog inte. Men det är inte en helt lätt slutsats för mig att dra heller - filmerna är väldigt olika varandra. Där 'Hero' har en komplicerad intrig och är en i allmänhet jävligt djup film är 'Flying daggers' förmodligen Zhangs hittils mest lättillgängliga. Handlingen har en del mycket oväntade twistar, men är på det hela taget väldigt enkel och närmast slätstruken. Den återberättas utan några större berättartekniska utsvävningar, uti all enkelhet. Vad som istället fokuseras på är givetvis en kärlekshistoria. En bra bit in i filmen gör Zhang Yimou ett märkligt, men effektivt, berättartekniskt grepp och ger hastigt och lustigt upp bakgrundsplotten helt för att bara ägna sig åt karaktärernas triangeldrama. Vad som händer utöver det får vi aldrig veta.
De som föredrar Shakespeare framför Kurosawa och Machiavelli lär kanske tycka om Flying daggers ståry mer än Heros, men för mig blir avsaknaden av djup trots allt negativt för filmen. Handlingen som sådan engagerar inte riktigt, och kärlekshistorian allena förmår inte hålla allt igång. Skådespelarna är duktiga, Andy Lau magnifik, men ges inte scener och utrymme nog att helt etablera sina karaktärers relationer, och har inte det lysande samspel typ enbart Tony Leung och Maggie Cheung kan prestera (och presterade i Hero). Där dessas kärlekshistoria bara är en bakgrundsgrej i Hero är den ändå i nivå med det som utgör hela fokuset för Flying Daggers. Handlings- och karaktärsmässigt har Hero helt enkelt lite mer att ge. (Sedan är det inte mycket som kan klå Tony Leungs ångestgestaltningar heller - definitivt inte subtila små tårar från en gråtig Zhang Ziyi). Men, och det är ett stort men, om det gemensamma självmordet i öknen i Heros slut må vara en underbar scen slår slutet i Flying Daggers ännu högre. Det är helt enkelt magnifikt. Så har inte oväntade naturförhållanden utnyttjats av ett filmteam sedan Kurosawas "Ran" eller så. Om enstaka scener kan göra en hel film så gör det just det.
Inledningen på Flying Daggers är också intressant och vacker bortom det mesta som någonsin syns på bioduken. Bildspråket, färgsättningen och regin rakt igenom är väl i nivå med Hero, men Flying Daggers något svaga plott gör att filmen stagnerar en del mot mitten. Det är början och slutet som räddar den, och låter den bli ett mästerverk istället för ett sedvanligt kinesiskt ångestdrama.
Vad detaljer beträffar har Zhang Yimou fortfarande inte fått för sig att överge de irriterande överböjliga gummivapnen, men de syns i den här filmen blott i ett par scener. Ching Siu-Tung som står för koreografin verkar ha lyckats lägga band på sig den här gången, och utöver målsökande kryssningsmissil-kastknivar och en irriterande töntig scen i en bambuskog i filmens mitt är stridsscenerna relativt återhållna jämfört med Hero. Här upprätthålls illusionen av tyngdlag, medan den nätt och jämnt fanns i Hero och var totalt icke-existerande i CTHD (vars koreografi jag fortfarande avskyr, btw). Det är den snyggaste wuxian jag sett på länge, om man undantar enstaka scener i "Warriors of heaven and earth". Och det är tur, eftersom Flying daggers bygger på wuxian i rätt hög grad. Jag skulle gissa på att 25% av filmen är koreografiorgier (och 25% scenografiorgier).
Ljudet, musiken framförallt, används mycket snyggt, bättre än Zhang Yimou gjort på år och dag. Vissa korta Dana Dragomir-aktiga slingor som dyker upp så fort någon säger något kärleksfullt sticker lite i ögonen, men i övrigt förmedlar och framhäver musiken väl scenernas stämning och elegans. Särskilt bra är en vacker folkvisa som återkommer i början och slutet av filmen - jag gillar när man på det sättet knyter ihop en historia.
Och vad den historiska korrekheten beträffar, för de som intresserar sig för sådant, hittar jag inga fel. Det syns knappt några byggnader i bild, men interiörer, vapen och kläder ser ut att vara utklippta ur faktaböcker om kulturen under Tangdynastin. Jag uppfattade hästarna som lite 'europeiska' sett till storlek och färg, men det måste vara ett hjärnspöke sprunget ur vissheten om att många scener spelades in i Ungern. Jag blev kanske lite besviken på att nästan hela filmen utspelade sig ute i skogen - Tangfetischist som jag är hade jag gärna fått se åtminstone någon scen i stads- eller bymiljö.
Så, rent allmänt skulle jag säga att Hero är en bättre film. Djupare, mer tankeväckande och än mer välspelad. Men Jet Li, gummivapen och töntig wuxia sticker i ögonen. Flying Daggers är bitvis mer storvulen men också mer subtil, med en estetik som är än mer finputsad - åtminstone två scener (dansscenen och slutscenen) slår alla scener i Hero. Även om Zhang Yimous enligt mig bästa film, "Den röda lyktan", är något han lagt bakom sig sedan tio år och 'Flying daggers' är en fightingbetonad, klassisk, och på en del sätt lätt slentrianmässig och närmast klichéaktig historia har han åtminstone bevisat att han hela tiden utvecklas som filmskapare. Han verkar inte kunna röra vid något utan att göra det mästerligt.
Betyget blir: 9 av 10. (Ett mästerverk, men med en del påtagliga brister. Drägglar jag mer på slutscenen blir det 9,5, men det vore orättvist mot andra filmskapare).
Och kontentan blir: Iä! Iä! Zhang Yimou!
- Ymir, tillber