Asså....det.. Well vad kan man säga. Jag lutar åt misstolkningshållet från verkligheten till fantasy. Historiskt sett är det ganska brett och jag tror inte att man på den tiden (800-1550) hade olika definitioner på infanterityper då alla slogs (iaf upp till sent 1400tal) i en klump grupperade efter Kungens vasaller eller liknande (på en karta är de en rektangel med ett diagonalt streck, på pappret ett 100-tal ”gäng”.)
Jag kommer hålla det mycket basic, så plz dånt be picky.
Var man infanteri, så var man infanteri.
Riddare till fots är till fots inte för att de brukar vara det utan p.g.a. att de efter en viss tidpunkt blev tvingade pga vapenutvecklingen. Kavalleriet fungerade inte som det skulle längre.
Inte via en av och på knapp, men infanteri och avståndsvapen kunde gradvis försvara sig så pass mot hästar att ville man tillslut ”vinna” fick man göra det till fots (hur mycket skam det än ådrog den stolta riddaren) och runt sekelskiftet 1400 är detta realitet för vissa sedan en tid tillbaks. Man var tvunget att biffa upp fotfolket med riddare.
Delvis för dessa skulle i dag betraktas som elitsoldater och delvis för att de hade extra ordinärt pansarskydd som var super dyrt (runt en 3 mille i dagens valuta inkl. stridshäst, finns lite olika beräkningar på kroppspansar och svärd som varierat mellan 250.000kr till 2 mille beroende på tidpunkten). Om man hade adelstitel var man obligerad att ha en stridshäst även om man inte brukade den. Det ingick i avtalet med kungen eller vasallen. Hade man inte häst var man inte kapabel att ha rangen riddare i heller. Det var ibörjan en enorm skam och vanära att slåss tillsamman med bönder på marken och det är inte förrän taktiska fördelar väger ut klass principen som man tvingas sätta foten i leran.
Så när hästar blir nedskjutna eller spetsade på försvarsverk eller ex pik formationer kan de inte fungera effektivt som vapensystem. Efter c1580 (?) har man inte ens lans längre för man kommer helt enkelt inte i kontakt med motståndaren (den återkommer temporärt något år hundrade senare men oftast inte för chockanfall.)
Bepansrad fotsoldater blir dock mer vanligt med teknologi och serie produktion. Allt eftersom feodalsystemet urholkas av ”legoknektar” betyder det att i slutändan att alla har kroppspansar, och som flera kommit fram till (mellan meningarna) så är Riddaren, förutom oftast den lägsta adelsrangen, tillslut utrustad som vilken ranglös knekt som helst.
Nu finns det en massa oficiella termer på svenska men jag har lite brister i ordkunskap på pga engelsk litteratur. Objektiva termer är en jobbig historia. Olika kungariken har olika namn och vissa varierar i tolkning då de är klassificerade på senare år.
Termer som många är vana vid är:
Men-at-arms som från början var fotfolk insamlade från Riddarens ägor för att uppnå infanteri kvoten till kungen/markägaren för att Riddaren skulle få leva på profiten av att sköta ägorna. Till skillnad från ren farmar milis kunde dessa ”men at arms” vara utvalda och till viss del då ha stridsvana (för de fick ställa upp mer än en gång). Här kunde även en markägare som inte själv var riddare dela upp sina bondgårdar i grupper som fick bistå i värvningen av fotfolk med var sin ungkarl och på så sätt låta gårdarna sponsra soldaterna själva med vapen och pansar så han slapp ta det ur egen kassa. (Systemen varierar mellan kulturer/regioner och tidpunkter och är sjukt pilligt och förvirrande om man ska titta på det i detalj). Alltså ”män med vapen”.
Sergeants och senare Foot Sergeants är från början bara väpnaren och assistenten till riddaren som efter förluster i riddarleden fick större och större roll tills de blev en hel skara.
Sergeant sägs komma från franska Serjvant (?), tänk ”servant”, undersåten som serverade Riddaren med mat, dryck, släpade ut honom ur strid om han blev skadad samt höll koll på reservhästar och vapen under striden. Dessa var hand plockade av folket som bodde och arbetade på riddarens borg eller bland dennes bekanta (som väpnare) om det är någon hög adlig på något slott.
Eftersom väpnare var relativt farligt yrke där dessa assistenter följde med på hästrygg bakom riddaren, oftast ända in i anfallet, var dessa snart tvungna att lära sig slåss och vips, hade man 10 riddare och de hade vars två assistenter fick man ju 30 pers med vapen och dessutom till häst. Var de duktiga nog i en strid kunde de få en riddar titel själv.
Detta suddas sedan ut (med lokala avvikelser) till att som begrepp definieras som vanliga fotsoldater utan adelsrang (men-at-arms) när väl alla får gå på marken.
Kavalleriet efter medeltiden i sig ser ut att evolveras från början av antikens och senare definierat ”lätta kavalleri” då kavaleriet mer och mer går över till avståndsvapen allt efter som deras närstridseffekt avtar. När man tillslut inte längre har plåtrustning är definitionen mellan lätt och tungt bara titelmässig.
Dragonernas taktiska anor kan man se långt tillbaks i norra europa vars hästbruk och hästar inte var utvecklade för strid utan för bistå gårdsarbeten. Hästen i Norra europa var små beniga ponnies som används främst som transportmedel och inte att rida på (förutom statusfråga för någon fältherre så man kan se honom och kanske hans närmaste). Det tar rätt lång tid här innan man överhuvudtaget fattar att man kan sitta på dem.
När kavalleri kulturen började klättra norr över under järnåldern började man sätta sig på hästen.
Att komma fram först till slagfältet eller byn man ska härja i var ett stort plus så man satte gemene man på häst ryggen. I detta fallet ledde det till att alltid de som inte var tränade att slåss från hästrygg (icke adel) var de som fick ta tät-bataljonen, oftast den med båg- och armborstskyttar som skulle först fram, sitta av och ta ställning (samt spana på fienden) och deras tvåhands försvar. Dessa kommer snart att ta över krutvapen och snart smälter samman med kavallerirollen när utvecklingen går framåt och då dyker tekniskt sätt Dragonerna upp. Man vill kapitalisera på effekten av krutvapen och beroende på vad som anses vara effektivast att leverera denna effekt blev det snart av pseudoekonomiska skäl ”infanteri till häst” (de kostar mer än infanteri, men mindre än kavalleri men med tyngdpunkten - de skjuter bättre än kavalleri).
Vid 1800-talets början fungerar de lite olika i olika länder beroende på hur nära överklassen de ligger. Vissa kan kan slåss till häst, vissa sitter av och fungerar som lätt infanteri, vissa har inga hästar alls utan slåss som reguljära regementen. Det ska på pekas att på 1800-talet var de flesta kavalleri roller (kyrassiärer, lansiärer, dragoner, hussarer etc.) taktiskt sätt helt utsuddade i krutröken. Generalerna fick sätta in vad de hade till alla uppgifter som dök upp oavsett vad det var.
/Typ..