Nekromanti Fortsatt diskussion om värderingar ...

[Dartagnan]

Tänkte fortsätta diskussionen från tråden ''regeländringar'' i wrnu-forumet på denna plats istället.

Tja, jag blir kränkt av att Jan Björklund får fortsätta vara skolminister. Jag blir kränkt av censur. Jag blir kränkt av folk som särskriver.

Ursäkta om jag har varit otydlig. När jag pratar om kränkningar definitionsmässigt så menar jag handlingar riktade mot en person (ord, smädelser, agerande). Att Jan Björklund är skolminister kan förstås vara olyckligt om man inte gillar hans åsikter, men jag har svårt att se att det är en handling gentemot dig personligen.

så med en sån lag kanske det funnes ett sätt att få dig att sluta...

Meningen med detta forum är väl att vara en arena för diskussioner?

Folk får tycka vad de vill, så länge de håller med dig?

Nej verkligen inte. Jag måste definitivt ta en funderare över mitt språkbruk och mina meningsformuleringar (eftersom jag uppenbarligen misslyckas att förmedla mitt budskap). Folk har rätt att tycka vad de vill och de behöver inte hålla med mig eller dig. Det jag menar är bara att man ska visa respekt för varandra.

Folk är förbaskat bra på att ta illa vid sig av grejer, men grejen är den att vid enskilda s.k "kränkningar" så ligger problemet i den som väljer att ta åt sig.

Låt oss ponera att du är lärare (såg att det stod lärarstudent på din profil, men du har kanske börjat jobba redan). En elev till dig kontaktar dig och berättar att han/hon känner sig kränkt av några av sina klasskamrater. Det kan vara så oskyldigt som att eleven i fråga blivit kallad ''jävla ålrens'' eller liknande. Hur skall du som lärare agera.

a.) Eleven får skylla sig själv som tar illa upp
b.) Du lyssnar på eleven och tar sedan en diskussion med båda de berörda parterna
c.) Du går genast på elevens historia och skickar de andra eleverna till rektorn (det är kanske inte så man gör idag, men det vara vanligt när jag gick i grundskolan)

Det jag menar är att det är viktigt att respektera individen och att dennes uppfattning kring en situation måste gälla. Jag menar inte att de som kränker skall kastas i fängsligt förvar för vad de gjort, för faktum är att det kanske inte ens var deras intention (att kränka). Däremot måste man ta en diskussion med de berörda så att den som upplevt sig kränk får reda på de andra elevernas intentioner och för att eleverna som ''kränkte'' ska förstå hur deras agerande har uppfattats.

Så när det kommer till dessa definitioner av kränkning som används på många ställen i vårt samhälle så tror jag att andemeningen är den jag beskrivit ovan.

Att känna sig kränkt kan många gånger bygga på missuppfattningar eller olika utgångspunkter (man vet ju faktiskt inte vad den andra personen har i bagaget), men jag tror inte att vi får ett sämre samhälle för att man låter den som blivit kränkt få avgöra huruvida det är en kränkning eller ej. Om det sedan ska klassas som en brottslig handling eller ej har inget med saken att göra, i det fallet har man andra juridiska definitioner.

 

[Ymir]

Att känna sig kränkt kan många gånger bygga på missuppfattningar eller olika utgångspunkter (man vet ju faktiskt inte vad den andra personen har i bagaget), men jag tror inte att vi får ett sämre samhälle för att man låter den som blivit kränkt få avgöra huruvida det är en kränkning eller ej.

Jag tror definitivt det är riskabelt att dra den kränktes rättigheter för långt, att sätta upp det du föreslår ovan som nån slags universiell regel. Detta gäller i synnerhet när den kränkte är en juridisk person eller en grupp. Om de kränkta alltid hade sista ordet skulle Family Guy lagts ned för 5 säsonger sedan, och The God Delusion skulle aldrig ens ha fått ges ut.

Ja, och jag hade aldrig fått mana till rim och reson i Tibetfrågan, med sakliga och pålästa argument, för alla Tibetofiler hade känt sig kränkta omedelbart. Och då har vi inte ens börjat snacka om ännu mer kontroversiella ämnen än, se den gamla kvinnlig-omskärelse-debatten här på forumet tex.

Att låta överkänsliga, intoleranta, inskränkta individer bestämma vad andra har rätt att säga är verkligen inte hållbart på något sätt. Sanningen måste få göra ont ibland.

Kommunikation med och respekt för andra människor är aldrig något dåligt, men det är en helt annan femma.

- Ymir, anser

 

[krank]

Ursäkta om jag har varit otydlig. När jag pratar om kränkningar definitionsmässigt så menar jag handlingar riktade mot en person (ord, smädelser, agerande). Att Jan Björklund är skolminister kan förstås vara olyckligt om man inte gillar hans åsikter, men jag har svårt att se att det är en handling gentemot dig personligen.

Tja, rent personligen är jag lärare, och jag älskar mina elever. Jan Björklund har förklarat mer eller mindre öppet krig mot mina elever och mig, och det ser jag definitivt som en kränkning.

Och, ärligt talat, jag ser kränkningar av grupper som värre än kränkningar av individer.

Nej verkligen inte. Jag måste definitivt ta en funderare över mitt språkbruk och mina meningsformuleringar (eftersom jag uppenbarligen misslyckas att förmedla mitt budskap). Folk har rätt att tycka vad de vill och de behöver inte hålla med mig eller dig. Det jag menar är bara att man ska visa respekt för varandra.

Problemet blir ju då att de bara får tycka vad de vill så länge de håller med dig om att man ska visa rtespekt, eller hur? Om en del av mitt fria tyckande är att anse att skolministern är ett jävla ålrens, mer eller mindre hypotetiskt, så kan du inte både hävda att jag får tycka som jag vill samtidigt som jag måste ha respekt för karln.

Låt oss ponera att du är lärare (såg att det stod lärarstudent på din profil, men du har kanske börjat jobba redan). En elev till dig kontaktar dig och berättar att han/hon känner sig kränkt av några av sina klasskamrater. Det kan vara så oskyldigt som att eleven i fråga blivit kallad ''jävla ålrens'' eller liknande. Hur skall du som lärare agera.

a.) Eleven får skylla sig själv som tar illa upp
b.) Du lyssnar på eleven och tar sedan en diskussion med båda de berörda parterna
c.) Du går genast på elevens historia och skickar de andra eleverna till rektorn (det är kanske inte så man gör idag, men det vara vanligt när jag gick i grundskolan)

d.) Jag tar reda på om det är något systematiskt eller om det var en engångsföreteelse.
d1.) Engångsföreteelse. Pga sociala normer kan jag tyvärr inte säga till eleven att skärpa till sig och sluta ta åt sig av vad fåntrattar får för sig att säga - idioter kommer att säga idiotiska saker genom hela hans liv, det rimliga är att välja att inte ta åt sig. Istället får jag - tyvärr, i dagens läge - försöka agera stöd åt eleven samt ta ett mycket kort och lätt snack med klasskamraterna.
d2.) systematiskt. Systematiska kränkningar är något helt annat än enskilda kränkningar - svårare att bevisa i och med att varje enskild handling ofta är helt och hållet oskyldig med alla rimliga mått mätt, men det krävs ändå ett riktigt rejält samtal med klasskamraterna samt att den utsatte överhuvudtaget slipper befatta sig med diskussionen - det skulle bli otroligt jobbigt för vederbörande, och den utmobbade ska inte pressas ytterligare genom att få konfrontera plågoandarna.

Det jag menar är att det är viktigt att respektera individen och att dennes uppfattning kring en situation måste gälla.

Och jag menar att det är viktigt att inte fostra folk att ta åt sig av skitsaker. Om någon gör narr av mig för att jag är kort, så är det mitt val att ta åt mig av det. Man gör ett val att lyssna.

Om det däremot rör sig om ett systematiskt förtryck så handlar det inte längre om ett val, eftersom det blir en kontinuerlig skadlig åverkan på ens utveckling. Ges man bara en typ av stimuli så har man inget annat val än att formas av detta stimuli.

I dagsläget blir folk jävligt kränkta över småsaker - så att riktiga kränkningar, systematiska jävligheter, glider under radarn.

Så när det kommer till dessa definitioner av kränkning som används på många ställen i vårt samhälle så tror jag att andemeningen är den jag beskrivit ovan.

Jag tror att andemeningen är "hur kan vår institution hålla ryggen fri? Hur skriver vi riktlinjerna så att ingen kan beskylla oss för nåt?"

Kalla mig cynisk, men så tror jag.

Att känna sig kränkt kan många gånger bygga på missuppfattningar eller olika utgångspunkter (man vet ju faktiskt inte vad den andra personen har i bagaget), men jag tror inte att vi får ett sämre samhälle för att man låter den som blivit kränkt få avgöra huruvida det är en kränkning eller ej.

Det skapar ett samhälle där, som Feliath så ovanligt klarsynt skrev, den gnälligaste bestämmer. Och i ett sånt samhälle vill jag inte leva. Framförallt vill jag inte vara med och forma det - samhället skapar individen, och om samhället alltid låter det självupplevda offret få tolkningsrätten så försvinner till exempel all förmåga att försvara sig mot anklagelser.

 

[Dartagnan]

Problemet blir ju då att de bara får tycka vad de vill så länge de håller med dig om att man ska visa rtespekt, eller hur? Om en del av mitt fria tyckande är att anse att skolministern är ett jävla ålrens, mer eller mindre hypotetiskt, så kan du inte både hävda att jag får tycka som jag vill samtidigt som jag måste ha respekt för karln.

Jag anser att du får tycka vad du vill, men det betyder inte att man inte ska visa respekt för varandra. Du behöver inte ha respekt för Jan, men att visa varandra respekt är grundbulten i mitt resonemang. Detta för att det på ett forum likt detta måste finnas någon form av normer för vad som är tillåtet och reglerna var egentligen vad den förra tråden handlade om.

Jag håller med dig om att kränkningar mot grupper är illa, jag tycker (uppenbarligen) inte om kränkande behandling över huvudtaget. Anledningen till att jag diskuterar detta är för att jag tror att en debatt kring ämnet kan få många att ta sig en extra funderare över hur ett visst beteende kan uppfattas.

Och jag menar att det är viktigt att inte fostra folk att ta åt sig av skitsaker.

Visst behöver vi alla lära oss att handskas med vår omvärld - jag håller med. Däremot tycker jag fortfarande att man måste utgå från individen när det kommer till kränkningar.

I dagsläget blir folk jävligt kränkta över småsaker - så att riktiga kränkningar, systematiska jävligheter, glider under radarn.

Jag arbetar själv med att utbilda ungdomar och med att hjälpa grupper att utvecklas och något som jag har lärt mig är att man behöver ta tag i de små detaljerna så att de inte utvecklas till stora ''riktiga'' kränkningar. Om detta inte vore ett problem skulle inte processkonsulter (inte därmed sagt att jag är en processkonsult) behövas - och det gör de. Företag, skolor, föreningar tar hjälp av processkonsulter för att få grupperna att fungera bättre och vanliga problem i dessa grupper är små kränkningar (något ord här eller där, vända ryggen till o.s.v.) och det är dem man måste arbeta med. Den feedback som jag har fått efter att en grupp lärt sig att arbeta tillsammans och exponerat sina beteenden och uppfattningar är enormt stimulerande. De är i regel gladare, fungerar bättre och förstår andra ... och visar varandra störe respekt.

Det skapar ett samhälle där, som Feliath så ovanligt klarsynt skrev, den gnälligaste bestämmer.

Tvärtom idag dock. I dag är det de hårdhudade individerna som bestämmer och folk vågar inte gnälla, vilket gör att (åtminstone när vi pratar grupper) utveckling hämmas.

Jag tror att mycket av våra åsikter trots allt är relativt lika även om vi väljer att ta lite olika utgångspunkt i denna debatt.

 

[Dartagnan]

Att låta överkänsliga, intoleranta, inskränkta individer bestämma vad andra har rätt att säga är verkligen inte hållbart på något sätt. Sanningen måste få göra ont ibland.

Det har kanske sagts tidigare i den förra diskussionen, men att säga sanningen behöver inte betyda att man kränker. Valet av formuleringar avgör huruvida det är kränkande. Du kan berätta med sakliga argument om situationen i Tibet eller Israel eller vilket land du än väljer utan att det för den sakens skull är kränkningar. Att däremot kalla exiltibetaner för dylika smädelser skulle kunna upplevas som en kränkning.

Och allvarligt, jag har nog läst en hel del av dina inlägg och jag vet att du är tillräckligt begåvad och att du behärskar det svenska språket tillräckligt för att kunna framföra kritik på ett konstruktivt sätt.

Kommunikation med och respekt för andra människor är aldrig något dåligt, men det är en helt annan femma.

Jag håller med om det du säge förutom att jag inte anser det vara en annan femma, det denna tråd handlar om enligt mig är respekt och hur vi kommunicerar.

 

[krank]

Jag anser att du får tycka vad du vill, men det betyder inte att man inte ska visa respekt för varandra. Du behöver inte ha respekt för Jan, men att visa varandra respekt är grundbulten i mitt resonemang. Detta för att det på ett forum likt detta måste finnas någon form av normer för vad som är tillåtet och reglerna var egentligen vad den förra tråden handlade om.

Så det är OK att inte ha respekt så länge man har respekt? Vad är det för slags B-argumentation egentligen? Antingen är det åsiktsfrihet, eller så är det inte åsiktsfrihet. It's that simple. Får man inte tycka och uttrycka precis vadsomhelst så har man inte riktig åsiktsfrihet. Och det får man väl tycka är OK, antar jag, men då ska man inte komma och påstå att man är för åsiktsfrihet heller.

Jag håller med dig om att kränkningar mot grupper är illa, jag tycker (uppenbarligen) inte om kränkande behandling över huvudtaget.

Inte jag heller. Men då krävs det att det faktiskt är en kränkande behandling, inte bara nåt som nån gnällputte väljer att uppleva som kränkande.

Alltså; givetvis får man uppleva sig som kränkt, och givetvis får väl folk visa sympati med den som känner sig kränkt - det är när upplevelsen av kränkthet övergår i att man anklagar den som påstås ha utfört kränkningen som man faktiskt får se till att ha något konkret på fötterna, tycker jag.

Jag arbetar själv med att utbilda ungdomar och med att hjälpa grupper att utvecklas och något som jag har lärt mig är att man behöver ta tag i de små detaljerna så att de inte utvecklas till stora ''riktiga'' kränkningar. Om detta inte vore ett problem skulle inte processkonsulter (inte därmed sagt att jag är en processkonsult) behövas - och det gör de. Företag, skolor, föreningar tar hjälp av processkonsulter för att få grupperna att fungera bättre och vanliga problem i dessa grupper är små kränkningar (något ord här eller där, vända ryggen till o.s.v.) och det är dem man måste arbeta med. Den feedback som jag har fått efter att en grupp lärt sig att arbeta tillsammans och exponerat sina beteenden och uppfattningar är enormt stimulerande. De är i regel gladare, fungerar bättre och förstår andra ... och visar varandra störe respekt.

Jag ska öppet erkänna att jag inte har en blek om vad en processkonsult är, och därför inte kan uttala mig om sådana.

Men, om A tycker att B är ett förbannat ålrens, och B väljer att ta åt sig av denna förbaskat mjäkiga förolämpning, och A menade det mer i raljant ton och som jargong snarare än som direkt personangrepp, så kan jag inte på något sätt tycka att B ska ha rätt att bestämma att A betedde sig kränkande. B kan få bestämma huruvida B känner sig kränkt, och C, D och E får välja att stötta B, men A bör likförbaskat ha rätt till sin åsikt och rätten att uttrycka den, och dessutom ha tolkningsrätten över sitt eget beteende.

Vad A gör är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som B upplever - B filtrerar A's handling och uppfinner en egen intention bakom. A's handling och B's tolkning har inte med varandra att göra.

Tvärtom idag dock. I dag är det de hårdhudade individerna som bestämmer och folk vågar inte gnälla, vilket gör att (åtminstone när vi pratar grupper) utveckling hämmas.

Tvärtom tränar vi folk i att ta åt sig av en jäkla massa skitsaker. Minsta förolämpning tar man åt sig av. Se bara på alla som blir förbannade över att kallas bög, fitta eller skitskalle... Att bli förbannad över ord är liksom bara töntigt. Och som sagt tidigare, systematiska förtryck är en annan sak, men vad gäller systematiska förtryck är orden också irrelevanta - det går alldeles utmärkt att mobba skiten ur någon utan att använda minsta lilla skällsord eller fysisk agression.

 

[krank]

Det har kanske sagts tidigare i den förra diskussionen, men att säga sanningen behöver inte betyda att man kränker.

Alltså; om sanningen - som hypotetiskt exempel - är att jag anser att Björklund är för skolan vad Hitler var för judarna, så kan jag säga denna för mig upplevda sanning utan att kränka Jan Björklund? Vänligen förtydliga.


Sanningen, såsom den upplevs (sanning är ju såklart subjektivt), är inte alltid konstruktiv, och går inte alltid att säga på ett sätt som inte kränker någon. Om jag tycker att det är dåligt att Israel dödar barn till exempel, så blir en jäkla massa extremistiska judar oerhört kränkta. Man kan inte hålla på och bry sig om vad folk blir kränkta av.

Att man blir arg när någon säger något beror på att man har inneboende osäkerheter i sig själv. Jag själv kan t.ex bli oerhört förbannad när min intellektuella kapacitet ifrågasätts, eftersom jag i brist på andra påtagligt positiva egenskaper låtit en stor del av min självbild bestå av min syn på mig själv som intellektuellt kapabel - och eftersom jag har en hel del inre osäkerheter även vad gäller just denna.

Så; när någon "kränker" mig genom att ifrågasätta min intelligens eller intellektuella kapacitet så är det hos mig problemet ligger. jag vill inte ha någon ursäkt, jag skiter i om förolämparen fattar att jag blir sårad - det är i mig problemet ligger, och att jag blir arg ger mig en tydlig indikation att det är något jag behöver bearbeta ytterligare.

Det är nyttigt att bli arg.

 

[Ymir]

Valet av formuleringar avgör huruvida det är kränkande

Det är tyvärr just det det inte gör, om de som känner sig kränkta får bestämma räcker det med fel val av ämne och/eller argument. Låt mig visa på ett konkret exempel: det här inlägget mötte den här reaktionen. Hade Arfert fått bestämma skulle jag alltså inte ha fått skriva som jag skrev. Eller?

- Ymir, ifrågasätter

 

[Dante]

Pekar de där länkarna verkligen rätt?

 

[Ymir]

Nu gör de [NT]

- Ymir, nu utan text

 

[Dartagnan]

Alltså; om sanningen - som hypotetiskt exempel - är att jag anser att Björklund är för skolan vad Hitler var för judarna, så kan jag säga denna för mig upplevda sanning utan att kränka Jan Björklund? Vänligen förtydliga.

Jag har ingen aning om hur man skulle omformulera det påståendet för jag förstår inte vad du är ute efter och lika lite tror jag att Jan skulle förstå det. Däremot är jag övertygad om att du skulle kunna omformulera dig på ett mer precist och begripligt sätt som samtidigt skulle upplevas som mindre kränkande av Jan Björklund. För precis som jag svarade Ymir så tror jag att du både är begåvad och behärskar svenska språket. Tyvärr är det även så att det blir svårt att få Jan Björklund att lyssna på dina argument om du formulerar dem som exemplet ovan visar.

Att man blir arg när någon säger något beror på att man har inneboende osäkerheter i sig själv.

Det tycker jag låter lite väl klyschigt, har du några bevis för det påståendet? Personligen kan jag bli arg av många olika anledningar och många utan att jag för den sakens skull har en inneboende osäkerhet. Jag kan exempelvis bli arg om någon går till verbalt angrepp mot ett barn (jag har träffat föräldrar till ungdomar som gör allt annat än att skräda orden mot sina barn).

Det är nyttigt att bli arg.

Yes!

jag skiter i om förolämparen fattar att jag blir sårad - det är i mig problemet ligger,

Så det kan aldrig vara ett problem i förolämparens beteende?

 

[Dartagnan]

Det är tyvärr just det det inte gör, om de som känner sig kränkta får bestämma räcker det med fel val av ämne och/eller argument. Låt mig visa på ett konkret exempel: det här inlägget mötte den här reaktionen. Hade Arfert fått bestämma skulle jag alltså inte ha fått skriva som jag skrev. Eller?

I detta fall kan du väl knappast klandras för kränka någon eftersom du inte angriper någon. Inte ens Arfert säger något om att du kränker någon, bara att han å det grövre misstycker med dina argument. Jag tycker ditt exempel är ett utmärkt exempel på respekt och god argumentation - Arferts en något sämre argumentation.

Hela syftet med denna tråd är att belysa vikten av att argumentera på ett respektfullt sätt - för det är först då vi verkligen kan säga sanningen till varandra och få andra att lyssna.

 

[krank]

Tyvärr är det även så att det blir svårt att få Jan Björklund att lyssna på dina argument om du formulerar dem som exemplet ovan visar.

Tyvärr har det ju visat sig att skolministern är inkapabel att lyssna på argument av något slag; och en såpass inpiskad lögnarbandit som honom tänker jag inte slösa några diplomatiska försök på. Med andra ord, syftet med att smäda honom ligger inte i att söka övertyga, utan i att förklara och klargöra min position. All kommunikation handlar inte om att övertyga.

Det tycker jag låter lite väl klyschigt, har du några bevis för det påståendet?

Bevis kan jag ju såklart inte ha; men det har visat sig vara en ganska hållbar hypotes ännu så länge, givet att jag inte hittat några andra anledningar till varför någon blir arg, egentligen.

Personligen kan jag bli arg av många olika anledningar och många utan att jag för den sakens skull har en inneboende osäkerhet. Jag kan exempelvis bli arg om någon går till verbalt angrepp mot ett barn (jag har träffat föräldrar till ungdomar som gör allt annat än att skräda orden mot sina barn).

Och där tror ju jag att det handlar om din egen känsla av maktlöshet inför att ett offer som du tränats att betrakta som oskyldigt och oförmöget till självförsvar blir anfallet av någon. Ilska är därtill i sig en ganska okonstruktiv kraft, så mitt förslag är att du tar itu med maktlöshetskänslorna inom dig och istället för att bli arg söker sätt att lösa konflikten och uppnå dina faktiska mål.


Ilska är nyttigt för den som känner ilskan, eftersom man varje gång man blir riktigt arg får möjligheten att lära känna en del av sig själv, som man sedan kan bearbeta. Ilska är däremot skitdumt sådär i almänhet, idealet vore om vi inte blev arga utan mer konstaterade vad vi uppfattar som ett missförhållande och sedan med kall social planering kunde försöka konstruera respons som på effektivast möjliga sätt kom till rätta med problemet. Som problemlösningsstrategi eller respons/interaktion är ilska helt värdelöst.

Så det kan aldrig vara ett problem i förolämparens beteende?

Om förolämparen är en del av ett systematiskt förtryck. Sedan är det givetvis så att en hel del förolämpningar stämmar ur inre osäkerheter eller hangups de också, men isåfall bör de betraktas som symptom på en sjukdom - personen lider psykiska men och tar ut sina problem på andra, och behöver antagligen minst lika mycket axlar att prata ut ordentligt mot som offret.

 

[Arfert]

Klart du får skriva vilket nonsens du vill, som i det exemplet. Vi lever i ett fritt land. Jag är liberal.

 

[Dartagnan]

Och där tror ju jag att det handlar om din egen känsla av maktlöshet inför att ett offer som du tränats att betrakta som oskyldigt och oförmöget till självförsvar blir anfallet av någon. Ilska är därtill i sig en ganska okonstruktiv kraft, så mitt förslag är att du tar itu med maktlöshetskänslorna inom dig och istället för att bli arg söker sätt att lösa konflikten och uppnå dina faktiska mål.

Hm, menar du alltså att man inte kommer att känna ilska inför en dylik situation bara för att man löser konflikten? Inom psykologin (kan leta reda på referens senare) brukar man beskriva känslor såsom ilska som nödvändiga för att fokusera våra handlingar, så att bli arg är ett medel för att uppnå målet.

Däremot handlar det fortfarande om hur man bemöter andra. Om jag skäller ut en förälder kan det ge motsatt effekt mot vad jag tänkt mig. Förklarar jag sakligt varför jag anse att denne gör fel och hur jag upplever att barnet i fråga mår så kommer jag betydligt längre...och där är jag tillbaka till min huvudtes om att visa respekt för varandra.

 

[Craygh]

Det tycker jag låter lite väl klyschigt, har du några bevis för det påståendet?

Bevis kan jag ju såklart inte ha; men det har visat sig vara en ganska hållbar hypotes ännu så länge, givet att jag inte hittat några andra anledningar till varför någon blir arg, egentligen.

Personligen kan jag bli arg av många olika anledningar och många utan att jag för den sakens skull har en inneboende osäkerhet. Jag kan exempelvis bli arg om någon går till verbalt angrepp mot ett barn (jag har träffat föräldrar till ungdomar som gör allt annat än att skräda orden mot sina barn).

Och där tror ju jag att det handlar om din egen känsla av maktlöshet inför att ett offer som du tränats att betrakta som oskyldigt och oförmöget till självförsvar blir anfallet av någon. Ilska är därtill i sig en ganska okonstruktiv kraft, så mitt förslag är att du tar itu med maktlöshetskänslorna inom dig och istället för att bli arg söker sätt att lösa konflikten och uppnå dina faktiska mål.


Ilska är nyttigt för den som känner ilskan, eftersom man varje gång man blir riktigt arg får möjligheten att lära känna en del av sig själv, som man sedan kan bearbeta. Ilska är däremot skitdumt sådär i almänhet, idealet vore om vi inte blev arga utan mer konstaterade vad vi uppfattar som ett missförhållande och sedan med kall social planering kunde försöka konstruera respons som på effektivast möjliga sätt kom till rätta med problemet. Som problemlösningsstrategi eller respons/interaktion är ilska helt värdelöst.

Jag tror dock att det här är något du har tränats att tycka. Ilska är även den en form av kommunikation, och leder oftast till att anledningen till ilskan i fråga får reda på att denne gjort något som den andre inte uppskattar alls. Människor i gemen fungerar dessutom så att de svarar mycket mer och häftigare i respons till ilska än i gensvar mot ett kyligt kalkylerande konstaterande. Nog för att man, om man visar sig kylig och kalkylerande, antagligen även då kommer att uppfattas som arg, men ändå.

Därmed inte sagt att ilska är något konstruktivt i vårat samhälle, för det är det inte. Det är ytterst få personer som kan hantera ilskan rätt och göra något vettigt med den, men liksom allting annat kan det utnyttjas på ett intelligent vis.

 

[krank]

Inom psykologin (kan leta reda på referens senare) brukar man beskriva känslor såsom ilska som nödvändiga för att fokusera våra handlingar, så att bli arg är ett medel för att uppnå målet.

Men alltså, ilska brukar ju generellt göra så att vi tvärtom tappar kontrollen och agerar känslomässigt istället för beräknande? Fokuserat, måhända, men suboptimalt.

 

[krank]

Jag tror dock att det här är något du har tränats att tycka. Ilska är även den en form av kommunikation, och leder oftast till att anledningen till ilskan i fråga får reda på att denne gjort något som den andre inte uppskattar alls. Människor i gemen fungerar dessutom så att de svarar mycket mer och häftigare i respons till ilska än i gensvar mot ett kyligt kalkylerande konstaterande. Nog för att man, om man visar sig kylig och kalkylerande, antagligen även då kommer att uppfattas som arg, men ändå.

OK, ponera att du håller på med något som du inte borde. Någon kommer fram och skäller ut dig och är arg. Hur reagerar du?

De flesta reagerar med att fälla ut taggarna och gå i försvarsposition. Det är ingen reaktion som leder till någon vidare förändring. Vill man på allvar förändra någons beteende måste man vara smart, inte arg. Och när man är förbannad är det mycket svårt att vara smart.

Jag menar givetvis inte att man ska visas sig kylig och kalkylerande - en del av att vara kylig och kalkylerande är givetvis att på ett kontrollerat sätt kunna anpassa sitt faktiska beteende utifrån vad man tror ger bäst effekt snarare än vad ens känslor säger en. När man är arg vill man oftast vara aggressiv och skälla ut folk - är man mer beräknande och smart anpassar man sig och väljer tonläge, ord, meningslängd, kroppshållning etc utifrån vad som bör ge bäst resultat.

Därmed inte sagt att ilska är något konstruktivt i vårat samhälle, för det är det inte. Det är ytterst få personer som kan hantera ilskan rätt och göra något vettigt med den, men liksom allting annat kan det utnyttjas på ett intelligent vis.

Kan - ja.
Är nödvändigt - jag är tveksam.

 

[Mekanurg]

Tja, rent personligen är jag lärare, och jag älskar mina elever. Jan Björklund har förklarat mer eller mindre öppet krig mot mina elever och mig, och det ser jag definitivt som en kränkning.

När jag återvände till Sverige i februari efter sex månaders tjänstgöring i en krigszon kändes den svenska politiska debatten rätt så småttig. I Afghanistan bedriver diverse militanta grupper ett krig mot det offentliga skolsystemet: de mördar lärare, bränner skolbyggnader och trakasserar med våld föräldrar och barn för att tvinga barnen att stanna hemma från undervisningen.

Att då möta ordet "krig" i den svenska skoldebatten blir rätt konstigt. Det tyder på att språkbruket har genomgått en rejäl inflation och att endast ord med de grövsta valörerna tydligen räcker. Sinnet för proprotioner verkar har farit sin kos om man använder samma ord för Jan Björklunds skolpolitik som för Mullah Omars. Svenska språket är rikt och det finns nyansord för alla nivåer mellan fröjd och fasa.

När jag hjälper mina barn med läxorna tänker jag ofta på hur bra de har det som får skolgång i en fridfull miljö med allehanda förmåner. Jag tänker också på de sopsamlande småpojkarna utanför hotellgrinden i Kabul; de har erfarit vad krig mot skolan innebär.

(Ja, jag kommer att få ångra att jag skrev detta inlägg, men jag gör det lik förbannat. Ty jag anser att jag har en viktig poäng.)

 

[krank]

Att då möta ordet "krig" i den svenska skoldebatten blir rätt konstigt. Det tyder på att språkbruket har genomgått en rejäl inflation och att endast ord med de grövsta valörerna tydligen räcker.

Eller så inser man att varje ord kan ha flera betydelser; krig kan t.ex vara ett symboliskt sådant eller konkret. I det här fallet mildrade jag dessutom ordet genom att skriva "mer eller mindre".

Men, på den symboliska nivån ser skolministern eleverna som fientliga kombattanter som ska sättas åt på olika sätt, han behandlar oss lärare som om vi vore soldater, och han vill döda allt som är positivt med den nuvarande skolan och ersätta det med allt som var dåligt i den gamla.

Så; symboliskt krig - ja. Och det står jag för.



Sedan blir alla diskussioner "futtiga" om man jämför med världens olika krigshärdar och riktigt oroliga områden. Det betyder inte att diskussionerna inte bör föras, att åsikterna inte bör has.

Kort sagt: Sluta dra in Afghanistan i allting. Det blir samma effekt som när föräldrar alltid drar in det egna föräldraskapet i diskussioner om familjepolitik. Afghanistan är helt irrelevant i diskussionen om Björklund.