Forumiters poesier

aknaton

Apostat
Joined
3 Jun 2008
Messages
256
Location
Ronneby
I.
Jag viker arket
viker det igen.
Vill reducera.
Krympa vidden
av det oskrivna.

II.
Jag betraktar
fotografiet
du aldrig tog
medan
du fortfarande älskade
mig.
Vad såg du
i min skygga
blick?

III.
Bleka
och med stora
huvuden
sitter vi kring
bordet
som porslinsdockor.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
I.
Jag viker arket
viker det igen.
Vill reducera.
Krympa vidden
av det oskrivna.

II.
Jag betraktar
fotografiet
du aldrig tog
medan
du fortfarande älskade
mig.
Vad såg du
i min skygga
blick?

III.
Bleka
och med stora
huvuden
sitter vi kring
bordet
som porslinsdockor.
Vacker! Frasen ”fotografiet du aldrig tog medan du älskade mig” var väldigt fin. Hur tänkte du kring radbrytningen? Tycker att det är svårt när man inte skriver på rim.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
View attachment 16448

Lätt prettovibbar, men så är den från yngre dar ...
Poesi ska vara pretto! :gremgrin: En sak jag reagerar på är verbformerna. ”Basunen ljuda”, ”Sol skina” och så vidare. Är det ett ungdomligt försök till gammalsvenska (i äldre svenska är det ju ”basunen ljuder” men ”basunerna ljuda”), eller en uppmaning (”MÅ basunen ljuda”) eller något annat?
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,265
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Poesi ska vara pretto! :gremgrin: En sak jag reagerar på är verbformerna. ”Basunen ljuda”, ”Sol skina” och så vidare. Är det ett ungdomligt försök till gammalsvenska (i äldre svenska är det ju ”basunen ljuder” men ”basunerna ljuda”), eller en uppmaning (”MÅ basunen ljuda”) eller något annat?
Ja, helt klart ett försök till annan språkdräkt inspirerad av äldre texter. Var nog tanken att det skulle antyda dessa som personer/varelser/entiteter.
Lite som att det är egennamn. ..."Sol skrek, Bok svara. Din tid komma, skall jag vaka. "... till skillnad från ..." Solen skrek, boken svarade. Din tid den kommer, skall jag vaka?" ...
 
Last edited:

aknaton

Apostat
Joined
3 Jun 2008
Messages
256
Location
Ronneby
Vacker! Frasen ”fotografiet du aldrig tog medan du älskade mig” var väldigt fin. Hur tänkte du kring radbrytningen? Tycker att det är svårt när man inte skriver på rim.
Jag skriver inte ofta poesi så jag vet inte om jag har någon genomtänkt plan för radbrytningar. Men när jag i efterhand tittar på dessa tre små dikter så tänker jag att jag tänkt andning och vad jag vill framhäva.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Jag skriver inte ofta poesi så jag vet inte om jag har någon genomtänkt plan för radbrytningar. Men när jag i efterhand tittar på dessa tre små dikter så tänker jag att jag tänkt andning och vad jag vill framhäva.
Jag tycker framförallt att radbrytningen efter ”älskade” blir effektfullt. Den antyder liksom först att meningen är slut där. ”Medan du fortfarande älskade (överhuvudtaget)”, och sedan kommer ”mig” nästan som en eftertanke. Det ger för mig en lite bittrare stämning. En hint om att personen inte bara slutat älska diktens jag, utan blivit inkapabel att älska helt och hållet.

Eventuellt övertolkar jag. :gremeek:
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Jag sitter i Kristinehamn, på väg från Linköping, varifrån jag skulle åkt vid 17:10. Skulle ha varit framme i Göteborg 20:35. Just nu, om det inte blir fler förseningar, väntas jag ankomma runt ett-tiden på natten. Jag skrev det här:

En andaktstystnad råder i väntsalen
Som en minnesstund över döda tidtabeller
En underlig gemenskap född av kvalen
Orsakade av högtalarens appeller
Som bryter salens griftefrid
Och ger en reviderad avgångstid
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
När jag bodde i Kina var jag med i en skrivarcirkel med några andra utlänningar, där vi vävde samman våra berättelser till en. Den historia jag valde att berätta handlade om en annan karaktärs tvillingsyster, Alice, som blivit mördad och hamnat i en postmodern version av Dantes inferno, och försöker hitta en väg därifrån för att kunna varna sin levande syster för något. Ganska snart träffar hon Dante själv, som blir hennes guide.

I denna berättelse hade jag ett stilgrepp jag är nöjd med, som är att så fort Dante är med så skildras hela narrativet genom terziner, Dantes versmått. Episk berättande lyrik är sorgligt bortglömt i modern litteratur, och jag ville göra en Tolkien och ge det ett försök. Jag kom aldrig särskilt långt, jag hade minst sagt många andra bollar i luften i Kina, och att skriva på terziner på svenska/engelska är förbannat svårt - men väldigt roligt. Jag fokuserade dock på kedjerimmen och har inte hållit mig till korrekt antal stavelser. Texten hade verkligen behövt skrivas om utan en massa fusk med stavelser (det här var 11 år sedan nu, hade gjort det mycket bättre idag). Men men, här är en passage:

“Forgiveness, I beg, I can only speak in terza rima”
“What? This is absurd...”
“No, this is hell, bellissima

I may by many be abjured
but the Archpoet I am
immortal verse I have conjured

words that none can dam
call it a curse, or a blessing
up from the abyss I swam

but pardon me, I'm digressing”
Alice, bewildred, saw the world
turn into verse, repressing

her fear as it all downward swirled
into spirals of letters, sound
and ghostly shapes, unfurled

against dissolving ground,
with cold and flame beneath,
shining in stillness profound.

The Archpoet, crowned with wreath
wore robes of velvet, red and black
she glimpsed linen underneath

the clothes were torn, a copper plaque
around his neck was green with age
it seemed nothing would bring back

it's luster, nor Alice's rage
so shabby he looked, so pitiful
this man, a poet, maybe a sage

that she could only feel grateful
to have met someone as sad as she
as hopeless, as pathethic, just as dull

yet there was splendor, one had to agree
in his bearing, in his eyes and in his verse.
“Please could you stop this? You may decree

your poetry is great, but it's so horrible a curse,
wherever I go, or rather, crawl, everything's so weird
and now it's like a trip on drugs, just getting worse”.

“Alas, I cannot, though this I feared,
my verse has long since seeped into the foundation,
echoing in the void, by scattered ghosts revered

yet none give me mercy, nor adoration”.
“I just wanna see this scary fucking place
become remotely sane again, this strange fixation

of yours is not helping the haze
in my mind to clear. I'm afraid and confused,
alone and lost, can't pick up my pace

my feet are hurt and my body bruised
can you, pretty please, stop this shit and help me? “
“As you are here, you have by Lord above been refused

but there is hope, bellissima, and I will aid thee
if I may, of all beings here, great and small,
I alone have met the sage under the Banyan tree

passed the gates of heaven, and above all,
wandered here through every pit and terror.
But 'tis no child's play, mayhap we'll only forestall

your fate. Yet there may have been an error
for a maiden fair and pure I see, like long ago in heaven”.
“Fair? I wouldn't wanna look into a mirror

I'm probably hideous cranked up to eleven”.
Alice shrugged, feeling tears well up yet again,
wanting to cry like when she was seven.

“So tell me”, she begged, “I might be insane
but I think I got murdered, oh, God
I said it, still hope I'm on cocaine

or just beaten senseless with a rod.
But I guess I should face it
and get to the point, though this maybe odd.

My sister will miss me, she might throw a fit
I'm always a wreck, but don't just disappear
She sure will go looking, licketysplit.

Someone, no something, will hurt her I fear
I don't know why, or, wait, I do
just cannot face it, my memory’s so unclear

I need to find her, make sure she'll pull through
that she'll be safe and sound and not too mad.
Then I can endure this fucking mind screw

Whatever might happen, I know I've been bad”.
She paused in the darkness, sobbing a while
regaining composure, though she was sad.

Her body still ached, a feeling so vile
was in her throath, blood and grime,
her shirt all smeared, but maybe a smile

was in order, it wouldn't be a crime
to try and be hopeful, think one positive thought
after all, the world had turned to rhyme.

What utter wierdness this Poet had brought
but he was here, her only friend, no choice
but to trust him; not the time to be disraught.

“So can you help me?”, she asked with meek voice.
“Tell me your desire, and I will do what I can”.
“If I could talk to my sister, my heart would rejoice.

One time is enough, it's not like I wanna go to Iran
she can't be that far, it can't be that hard?”
“No easy task would it be, not for any man

but I do know a way, though normally barred
If you love her enough, it can be done.
So tell me; do you hold her in high regard?”

“She's my twin, for fuck's sake, I love her like none
but it's complicated, we've argued a lot
I'm such a failure, she's always had me outdone”.

Alice sighed, a quick spell of jealousy, burning hot
went through her, she clenched her fist.
“Love will triumph all that evil has wrought”

the Archpoet said, standing tall in the mist
that came crawling from the odd lights below.
“In this conviction you must persist”

“I'll do my best. Now can we go?"
Alice said impatiently, rather freaked out
by dissolving surroundings, the unholy glow

that was shining and flickering all throughout
the vast and surreal void of embodied verse
that the Archpoet's presence had brought about.

"Yes my lady, but dangers we'll have to traverse;
undying horrors, hellfire and ice,
so, can you walk?" His voice was terse.

"I don't know, will limping suffice?
I'll give it a try, just take my hand".
She awkwardly rose, stumbling twice

her feet hardly hurt, she found she could stand
as if she had healed, or forgotten the pain.
She took some small steps, nothing too grand,

feeling sand between her toes, a sudden smell of rain
in the air, as the glow was swallowed by shadows.
"We must leave, bellissima, no time to explain"

The Archpoet looked afraid. "For many morrows
we won't be safe, and something is approaching.
An Ember Lord, of ten thousand sorrows".

He grabbed Alice's arm, dragging her stumbling
through the whirling sands as a rain began to fall,
softly at first, then gushing down, hailing

not wrought of water, but fire and blood and gall,
burning as it hit them, set their clothes ablaze.
The Archpoet stopped, engulfed in a flaming ball.

Alice screamed, her legs giving in, falling sideways
as her friend lost his grip, burning and writhing.
She looked around her in panicked daze

saw water in a rift below, forming from nothing.
But it seemed so far, and cold, deep without end.
Yet behind her, a shadow was looming,

vast and dire, lit by the flames of her burning friend.
It was her it wanted, she had no idea why,
she just knew it. This was no time to pretend

she wasn't in terrible danger. Things might go awry,
(as if they hadn't already, and disastrously so)
but she had to make a choice, she had to try

so she got up, grabbed The Archpoet's elbow,
though it burnt, and jumped with him off the edge,
fainting as she hit the water, far below.
"I mustn't die"; her final, desperate pledge.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Jag lutar mig framåt, omedvetet
Som om tyngdkraften blivit sned
Som om orden blivit så viktiga
Att inåt har blivit ned

Världen omkring oss blir suddig
Och världen inom oss skarp
Och väven emellan oss flätas
Dina ord väft och mina varp

Verkligheten slutar vara verklig
Och fiktionen är inte fiktiv
Och berättelsen om en rollperson
Blir berättelsen om ett liv​
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Skrev denna inspirerad av göteborgsväder:


Himlen ser ut som marken, täckt av ett gråvitt lager
av slask, som släpper igenom en silad dager
av dåsigt blask, vars alla färger tycks ha fastnat i täcket.

Den smutsgråtna världen beskjuts av en maskingevärssalva
av blöta kulor. Skaparen tycks ha målat dess ena halva
med jord och skulor, och i den andra har regnet spätt ut bläcket.

För några timmar sedan var det natt och om några timmar
är det natt igen. Det kortlivade kalla ljuset rimmar
med suset i löven som träden och buskarna saknar.

Men regnet bedarrar och jag hör försiktigt från kala
grenar en hemvänd fanflykting öva sin skala.
Den renar mitt slasktyngda sinne, och någonting vaknar.

Experimenterade lite med rim och radbryt mitt i fraser, och interna rim inuti stroferna. Oklart hur lyckat det blev, men det var kul att skriva.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Likt drömmar

Någonstans på Atlantoceanen
Faller sken från vår brinnande stjärna
På ett lekande, skimrande vatten
Likt drömmar på drömmande hjärna

De fångas i gnistrande fällor
I vattnet där vågorna rider
Och lätta de stiger mot himlen
Likt drömmar mot avlägsna tider

Där vandrar de fångade strålar
Sveps fram i sefyrens alléer
Förtätas till gråvita svärmar
Likt drömmar till mål och idéer

De färdas till nattliga landskap
Faller ned av för hög densitet
Och krossas mot lastbilsvindrutor
Likt drömmar mot hård verklighet

Men vissa de faller i skogen
Och ett fåtal träffar ett frö
Sugs upp och göder en planta
Likt drömmar som vägrar att dö
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg

Mörka djupa vatten
i en evig virvlande dans
ingen början
inget slut.
Egg mot egg
fast som berget
snabb som vinden
enträgen som havets vågor.​
Fin! Får man fråga lite om bakgrunden till och besluten i dikten? Hur tillkom den, och var det något speciellt du tänkte på gällande ordval, bildspråk, radbrytning och så vidare? Jag är intresserad av andras processer och varför de skriver just som de skriver.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Det är ursprungligen en del av en rollspelskampanj, men de poetiska besluten handlar mest om rytm. Men även att dikten sen skall bli en bild av en plats (byggnad i det här fallet).
Ja, jag noterade den intressanta grafiska formen och undrade om det var medvetet. Ballt!
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Likt drömmar

Någonstans på Atlantoceanen
Faller sken från vår brinnande stjärna
På ett lekande, skimrande vatten
Likt drömmar på drömmande hjärna

De fångas i gnistrande fällor
I vattnet där vågorna rider
Och lätta de stiger mot himlen
Likt drömmar mot avlägsna tider

Där vandrar de fångade strålar
Sveps fram i sefyrens alléer
Förtätas till gråvita svärmar
Likt drömmar till mål och idéer

De färdas till nattliga landskap
Faller ned av för hög densitet
Och krossas mot lastbilsvindrutor
Likt drömmar mot hård verklighet

Men vissa de faller i skogen
Och ett fåtal träffar ett frö
Sugs upp och göder en planta
Likt drömmar som vägrar att dö
Satt på en buss och skrev den där. Den kändes lite kantig och osnygg vid omläsning, så jag ändrade lite på den. Tycker att den flödar bättre nu, jag blev av med ett nödrim, och bildspråket blev lite mustigare:

Likt drömmar

Någonstans på Atlantoceanen
Faller sken från vår brinnande stjärna
På ett lekande, skimrande vatten
Likt drömmar på drömmande hjärna

De fångas i gnistrande fällor
I vatten där vågorna jagar
Och förångade stiger mot himlen
Likt drömmar mot avlägsna dagar

Där fylkas de fångade strålar
Och bärs fram i sefyrens alléer
De förtätas till gråvita massor
Likt drömmar till svullna idéer

De färdas till nattkylda landskap
Faller tyngda av kall densitet
Och krossas mot lastbilsvindrutor
Likt drömmar mot hård verklighet

Men vissa de faller i skogen
Och ett fåtal träffar ett frö
Absorberas och väcker en planta
Likt drömmar som vägrar att dö
 
Last edited:

Äventyr

Världsbyggare
Joined
9 Jun 2000
Messages
1,037
Location
Bureå
En gång nedan Karlavagnen
genom nattens tysta ljud
satt en pappa och en pojke
nattens kyla mot hans hud.

Såg så upp mot årmiljoner
ljuset nådde hans pupill.
Ifrån fjärran drömska världar
som pojken alltid längtat till.

Det stora, vida svarta
rymdens kärva ödslighet.
Ifrån alla ljud på jorden
bort till tystnad, ensamhet.

Samma stjärnor såg den gången
pojken tog farväl av far.
Vi föds, vi finns, vi dör
medan stjärnorna är kvar.

En pojkes liv som lågan
då när ljuset flämtar till;
Flyktigt, lätt och intet,
snart så över; nästintill.

En gång var jag själv den pojken,
men nu är jag pojkens far
sitter under Karlavagnen,
med de söner som jag har.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
En gång nedan Karlavagnen
genom nattens tysta ljud
satt en pappa och en pojke
nattens kyla mot hans hud.

Såg så upp mot årmiljoner
ljuset nådde hans pupill.
Ifrån fjärran drömska världar
som pojken alltid längtat till.

Det stora, vida svarta
rymdens kärva ödslighet.
Ifrån alla ljud på jorden
bort till tystnad, ensamhet.

Samma stjärnor såg den gången
pojken tog farväl av far.
Vi föds, vi finns, vi dör
medan stjärnorna är kvar.

En pojkes liv som lågan
då när ljuset flämtar till;
Flyktigt, lätt och intet,
snart så över; nästintill.

En gång var jag själv den pojken,
men nu är jag pojkens far
sitter under Karlavagnen,
med de söner som jag har.
Tyckte mycket om denna! Känns som ett svar på Stjärnorna kvitta det lika, med en mer positiv ton. Jag snubblade lite på tredje raden i fjärde och femte strofen ("Vi föds, vi finns, vi dör" och "Flyktigt, lätt och intet"), men andra gången, när jag var beredd på det, passade de in, men bröt av lite i rytmen. Funderar på om det var medvetet? "Vi föds, vi finns, vi dör" är ju väldigt korta, avhuggna stavelser jämfört med den mer flödande rytmen i övrigt, och det passar ju med illustrationen av livet som kort och flyktigt jämfört med stjärnorna.
 
Top