Forumiters poesier

[Genesis]

Eftersom jag fortfarande gillar den här flera månader efter att ha skrivit ner den...

I ödemarkens torra slättland
på brusten och fruktlös mark
Där mötte jag en jätte
Hans hud av sten och bark
En krona av gyllende blomster
Spjut i hans högra hand
Han talade i en åskande stämma
“Jag är en gud i ett gudlöst land”

Jag kommer ifrån nordland
Där vi täcker altare i grönt
Där folket sjunger psalmer
Och ljudet ekar skönt
Jag vallfärdar nu till söder
Mot tempel vid havets rand
Hur kan du då kalla dig
En gud i ett gudlöst land?

I ett land där ingen älskar
Där bön är ej lov men krav
Där ingenting är heligt
Där löften är hederns grav
Där ingen ger för inget
Där lag är klo och tand
Där vandrar jag gudomlig
En gud i ett gudlöst land

Den här är precis sån’t jag går igång på i poesi. Med tanke på att jag ogillar fantastik i litteratur och i rollspel är det kanske udda att jag gillar det i poesi, men den här sortens åldrig pampighet som svenskan gör så väl blir jag mysglad av.

Jag hakade upp mig lite på ”hur kan du då kalla dig”. Överallt annars växlar du mellan manliga rim (betoning på sista stavelsen) och trokéer (betoning på näst sista stavelsen). Men här har du ett enstavigt ord där man förväntar sig en troké. Är det ett medvetet val?

(Ursäkta för prettoterminologin, som jag knappt behärskar själv, men försöker beskriva vad jag menar.)

 

[Cybot]

Den här är precis sån’t jag går igång på i poesi. Med tanke på att jag ogillar fantastik i litteratur och i rollspel är det kanske udda att jag gillar det i poesi, men den här sortens åldrig pampighet som svenskan gör så väl blir jag mysglad av.

Jag hakade upp mig lite på ”hur kan du då kalla dig”. Överallt annars växlar du mellan manliga rim (betoning på sista stavelsen) och trokéer (betoning på näst sista stavelsen). Men här har du ett enstavigt ord där man förväntar sig en troké. Är det ett medvetet val?

(Ursäkta för prettoterminologin, som jag knappt behärskar själv, men försöker beskriva vad jag menar.)

Det är ett tillfälle där prosa har fått ge vika för vad jag ville att versen skulle berätta. Jag hittade helt enkelt inte en bättre rad (I'm no Boye) som jag tyckte fungerade med berättelsen. Jag tycker dock personligen, då jag är mer musiker än poet och mer författare än musiker, att det är okej att bryta ett mönster i sista paret för att få ett "Vad?" ögonblick.

Det är dock klart den sämsta raden i verket.

P.S: Den uppenbara "Hur kan du då dig kalla" föll mig inte i smaken.

 

[Genesis]

P.S: Den uppenbara "Hur kan du då dig kalla" föll mig inte i smaken.

Medhåll! Jag får alltid lite julklappsrimkänsla när man placerat verbet sist för att få till rim eller rytm.

 

[Genesis]

Appropå rytm skrev jag den här nyligen på ett tåg. Det har blivit lite av ett tema att dikta på tåg. Man har inte så mycket annat att göra!

Lite av ett formexperiment, men jag tycker att det funkar.

Turbulens

Bortom fönstret leker vindens byar
Ovan gråter ständigt blekgrå skyar
Raka tallsoldater står i rader
Ömsom skymtar platta husfasader

Världen är ett lydigt ordnat flöde
Rakt och laminärt, linjärt och öde
Endast hörs här tågets mullertoner
Endast känns här färdens vibrationer

Tallarnas givakter tycks mig mjukna
De laminära raderna tycks sjukna
Bortom tallsoldater skymtar turbulenta fronter
Främmande landskap och suddiga horisonter

Bland virvlande dimmor viskas en omöjlig melodi
Vidunderliga himmelsträd sliter sina rötter
Vandrar genom nyfödda världar på åldriga fötter
Medan Pans alla döttrar dansar nakna förbi

Världsalltet är ett töcken av böljande former
Jag beskådar dem oförvånat; världen har alltid varit sådan
Alltsedan den jazzkt turbulerade fram ur Kaos vrådliga sköte
Raka linjer var aldrig annat än en illusion
De var alltid kurvor

Drömmen avbryts plötsligt av en stämma
”Nästa Skövde;” snart så är jag hemma
Drömmens minnen drar sig skyggt tillbaka
Visst var alltid raka linjer raka?

 

[Genesis]

Sitter på ett tåg mot Örebro och har därmed hamnat i diktarhumör. Den här är inte alls polerad, utan rann mest ur mig. Lite Dan Andersson-inspirerad.

Ting-a-tong

Vid en kaffemaskin i ett trång korridor
Står en samling kollegor i ring
Och i mitten står Gösta och höjer sin tår
Och skanderar för folket omkring

”Jag har knegat och sparat i snart tretti år
Varje dag har jag bränt allt mitt krut
Och projekten är många, de kommer och går
Men en dag ska projekten ta slut”

”En dag stänger jag alla Exceldokument
Och min Powerpoint stänger jag ner
Och jag sätter ett mejlautosvar, permanent
’Jag har slutat och kommer ej mer!’”

”’Jag har åkt till Tintongiens avlägsna land
Här finns inga projekt och Excel
Och nu dansar jag här på en knallrosa strand
För ditt ärende, mejla nu Kjell’”

”Ting-a-tong, plingeplong, ja så klingar en sång
Medan solen går ned på en strand
Här är sånger och dans natten lång, ting-a-tong!
Här i solens förlovade land”

När Amelia lånar till ny bostadsrätt
Så bor Gösta i etta med vrå
Och när Kjell leasar bilen, en sprillans Corvette
Så får Gösta ta spårvagn och gå

Och de skakar på huv’et, ”Du är inte klok!
Utan arbete vore man död!
Säg, hur ska du spendera din dag, du din tok?
Om du inte förtjänar ditt bröd?”

Ja se Gösta, måhända han är idiot
Hans kollegor kan inte förstå
Han ska titta på molnen och paddla kanot
Kanske läsa en bok eller två

Varje krona han sparar, den går till hans fond
Genom vinter och sommar och höst
Och på nätterna stirrar han mot sin plafond
Och han gnolar med dämpad röst

”Ting-a-tong, plingeplong, ja så klingar en sång
Medan solen går ned på en strand
Här är sånger och dans natten lång, ting-a-tong!
Här i solens förlovade land”

Så en dag når han fram, han har långt till pension
Men hans fond den har växt och är klar
Och hans chef kommer in med en hotande ton
Men får muntert ett nekande svar

”Jag går hem, chefen min, och jag kommer ej mer
Och det jobbet? Ja, ge det till Kjell
Hela Officepaketet, det stänger jag ner
Du får ha det så trevligt, go’kväll!”

Och på hemvägen nynnar han glatt ”Ting-a-tong!”
Där han går, där han skuttar så lätt
Men så tvärt mitt i steget så tystnar hans sång
Överkörd av en sprillans Corvette

Gösta ligger på gatan, hans liv blöder ut
Men han skymtar en ringlande gång
Och från ljuset och värmen i ringlandets slut
Kan han svagt höra änglarnas sång

”Ting-a-tong, plingeplong, ja så klingar en sång
Medan solen går ned på en strand
Här är sånger och dans natten lång, ting-a-tong!
Här i solens förlovade land”

 

[Pilzefrau]

Jag har inte skrivit poesi för dess egen skull men här är en jag skrev åt en lurig älva i min nuvarande DnD-kampanj:

"Den som haver älvans gåva fått
prisa bör, och glädjas åt, sin lott:
Att gälda åter trenne gånger blott

Men den som Vildets vackra gåvor ser
Och tar dem själv, när ingen älva ger
Ska gälda åter tiofalt – eller mer"

Jag är inte riktigt helt nöjd med sista raden, det känns som att jag knött in för många stavelser. Den här versionen bygger typ på att man tar "ska gälda" på upptakten och det är inte riktigt snyggt.

 

[Genesis]

Jag är inte riktigt helt nöjd med sista raden, det känns som att jag knött in för många stavelser. Den här versionen bygger typ på att man tar "ska gälda" på upptakten och det är inte riktigt snyggt.

”Ska gälda gånger tio eller mer”, kanske? Alternativt ”tio gånger”.

Bra rytm i övrigt, dock, och solida rim. Att hitta två passande ord som rimmar är redan knepigt – än mer tre!

 

[NSM]

Skrev den här till The One Ring för ett tag sen.

The fall of Nogorlith
Deep down in ancient halls
looking up in want and greed
a thing, a thing
in want and greed, a need;
rending, tearing, tasting flesh
in the ancient halls
Gîrin the First raised her hammer
raised her fist, raised her roar
echoing in the ancient halls
she fought, she fell
her clan could flee
away from rending, tearing, ancient thing
the halls were sealed;
forgotten;
lost