Den här är precis sån’t jag går igång på i poesi. Med tanke på att jag ogillar fantastik i litteratur och i rollspel är det kanske udda att jag gillar det i poesi, men den här sortens åldrig pampighet som svenskan gör så väl blir jag mysglad av.Eftersom jag fortfarande gillar den här flera månader efter att ha skrivit ner den...
I ödemarkens torra slättland
på brusten och fruktlös mark
Där mötte jag en jätte
Hans hud av sten och bark
En krona av gyllende blomster
Spjut i hans högra hand
Han talade i en åskande stämma
“Jag är en gud i ett gudlöst land”
Jag kommer ifrån nordland
Där vi täcker altare i grönt
Där folket sjunger psalmer
Och ljudet ekar skönt
Jag vallfärdar nu till söder
Mot tempel vid havets rand
Hur kan du då kalla dig
En gud i ett gudlöst land?
I ett land där ingen älskar
Där bön är ej lov men krav
Där ingenting är heligt
Där löften är hederns grav
Där ingen ger för inget
Där lag är klo och tand
Där vandrar jag gudomlig
En gud i ett gudlöst land
Jag hakade upp mig lite på ”hur kan du då kalla dig”. Överallt annars växlar du mellan manliga rim (betoning på sista stavelsen) och trokéer (betoning på näst sista stavelsen). Men här har du ett enstavigt ord där man förväntar sig en troké. Är det ett medvetet val?
(Ursäkta för prettoterminologin, som jag knappt behärskar själv, men försöker beskriva vad jag menar.)