Vi hade vandrat genom djungeln i veckor, och Jones som blev vår nye expeditionsledare hade börjat accepteras av gruppen. Efter att ha nått den djupare delen där bergen inte längre var synliga bakom oss slog vi upp ett tillfälligt basläger vid den lilla sjö som uppstått där floden meandrat. Vi var mycket utmattade, men fortfarande vid gott mod, förutom incidenten jag skrivit om tidigare så hade vi klarat oss utan större missöden.
Nästa dag tog Jones med sig fem man för att göra en dagsfärd nedströms i hopp om att finna spår efter infödingarna. Jag och Baker var kvar med de andra och ställde i ordning lägret. Den lilla expeditionen hade med sig gevär och var beredda på det värsta. Men när de passerade över en uttorkad sidoflod så flög plötsligt underliga insekter upp ur håligheter i flodbädden. De påminde om stora randiga fjäilar, inte helt olik Kadavermalarna från mitt kära barndomshem, men med en röd nyans på de bakre vingarna och lite större än en handflata. Jones som gick först hann inte söka skydd innan han blev biten i nacken av en av fjärilarna. Detta skedde 37 dagar efter att vi lämnat skeppet.
Efter att Jones förts tillbaka till lägret på bår, lade vi honom i förrådstältet, då han klagat på att ljuset fick hans ögon att svida. I flera dagar drabbades han av svåra hallucinationer och hans hals hade svullnat upp kraftigt, men utan att få några symptom av dysapné. Efter de första dagarna börjde han återfå medvetandet, men halsen var nu så svullen att han såg ut att ha en stor krage runt halsen.
...
som efter det återkom i några omgångar. Vi var mycket uppgivna och anfallen från infödingarna bröt ner vår moral ytterligare. När Baker på kvällen skulle se till Jones återkom hon blek i ansiktet och var mycket uppjagad och oförmögen att förklara vad som skett. Jag försökte ta mig till tältet själv, men bärarna vägrade släppa fram mig. De upprepade gång på gång "Hoitma" och verkade väldigt uppskrämda. Under natten eldade de upp tältet med allt däri. Fruktansvärda och onaturliga skrik hördes genom flammorna och stanken var outhärdlig. Så småningom lämnade jag den fördömda kontinenten och jag kommer aldrig att återvända, men jag kan fortfarande höra skriken i mitt huvud.
[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","height":"1293","width":"930","src":"https:\/\/static.messynessychic.com\/wp-content\/uploads\/2019\/03\/8c4f7f517a7b328c60afd7b94d4e114d-930x1293.jpg"}[/IMG2]
Papilio plumella - Digermal
Digermalen är en parasitisk fjäril som lever i tempererade djungelområden. Äggen kläcks i nacken på värden och kryper sedan ner i magsäcken där de väver kokonger. När kokongerna sedan kläcks kryper den färdiga digermalen ut ur magsäcken och det kraftigt deformerade matsmältningssystemet. Värden blir ofta infekterad om och om igen och även om skadorna är permanenta är de i sig sällan så allvarliga att det leder till döden.
Både ägg, larver, kokonger och fjärilar kan fortsätta använda kroppen efter att en värd har dött, och därför bör man elda upp kroppen för att försäkra sig om att det inte kryper ut fler digermalar ur munnen på liket. En infekterad kropp som grävs ner kan fortfarande vara en god grund för digermalar att föröka sig. Fjärilarna kan gräva sig upp genom marken i jakt på nya värdar att infektera.
En människa som drabbas av digermalen får först en uppsvullen nacke av äggen som läggs i ett band runt halsen. Äggen producerar ämnen som är starkt hallucinogena och börjar lösa upp nackkotorna och käkbenet. Efter ett par dagar upp till en vecka senare kläcks larver ur äggen, som genast börjar krypa ner mot matsäcken. De kräver mycket syrahaltig miljö för att kunna bilda kokonger, dessutom behöver värden äta mycket mat. Vid det här laget har nacken "försvunnit" med de upplösta benen och huvudet ser ut att ligga ovanpå kroppen. Huvudet fortsätter sedan i långsammare tempo ner genom bröstbenet och ryggraden och ser så småningom ut att befinna sig mitt i bröstkorgen, medan organen som tidigare funnits där trycks ner mot den uppsvullna magen. I samband med att kroppen deformeras försvinner oftast möjligheten att tala.
Värden genomlider en personlighetsförändring med profant, ociviliserat och ibland oanständigt beteende, ökad aggressivitet och en hungerkänsla som aldrig går över, vilket får den infekterade att äta - förutom naturlig mänsklig kost - insekter och annan proteinrik föda. Det är inte heller ovanligt med kannibalism och i vissa fall när det är ont om föda har den drabbade ätit av sig själv. När kokongerna är färdiga löses de upp av magsyran och fjärilen är nu färdigutvecklad. Den vandrar ut genom strupen och värden "kräks upp" digermalar som letar efter nya offer. Offret blir ofta infekterad igen, varav nya ägg börjar kläckas i kroppen och allt börjar om igen.
Digermalen behöver lägga äggen i nacken för att larverna ska kunna hitta rätt. Därför är ett effektivt skydd mot infektion att skydda nacken och ha ett nät kring huvudet när man sover i områden där det kan finnas digermal.