Nekromanti Fråga rollpersonen? Fråga spelaren?

[Rickard]

Sitter och läser One Shot och där finns det ett stycke om att spelledaren ska ställa frågor till spelaren som får svara genom att tänka utifrån sin rollperson. "Kom ihåg att även om du ställer frågor så gör du det till rollpersonen, inte till spelaren."

Exempelvis:
Hur känner du den personen?
Finns det något i rummet som du gillar?
Vad är du rädd för?

Sådana frågor tycker jag det kan vara svårare att svara på än bara "Finns det någon i rummet?" eller "Hur ser monstret ut?", då jag i de senare frågorna inte behöver tänka utifrån min egen rollperson. Här tror jag det spelar roll hur pass definierad min rollperson är. Ju mer jag har hittat på om den, desto fler krokar har den som jag kan använda för att spinna vidare på.

Någon annan som tycker samma sak när ni spelar på det här sättet?

/Han ska tänka på det här i fortsättningen och bara ställa frågor till spelarna

 

[RasmusL]

Jag håller med om att mer "sakliga" frågor är lättare att svara på men samtidigt tycker jag att frågor så som...

"Varför ser han så strängt på dig?"
"Vad tänker han?"
"Hur känner du honom?"
etc

...är bättre för att etablera relationer och intriger.

Jag gillar båda, men det kanske är värt att ha i åtanke att man ger spelare en större utmaning i det ena fallet (något som jag brukar se som positivt men som givetvis är individuellt).

 

[Mogger]

Jag håller med om att mer "sakliga" frågor är lättare att svara på men samtidigt tycker jag att frågor så som...

"Varför ser han så strängt på dig?"
"Vad tänker han?"
"Hur känner du honom?"
etc

...är bättre för att etablera relationer och intriger.

Den typen av frågor aktar jag mig för eftersom du här säger åt spelaren att bestämma vad andra tänker/gör/tycker. Det är raka motsatsen till det som Han/Nils pratar om.

 

[RasmusL]

Jag håller med om att mer "sakliga" frågor är lättare att svara på men samtidigt tycker jag att frågor så som...

"Varför ser han så strängt på dig?"
"Vad tänker han?"
"Hur känner du honom?"
etc

...är bättre för att etablera relationer och intriger.

Den typen av frågor aktar jag mig för eftersom du här säger åt spelaren att bestämma vad andra tänker/gör/tycker. Det är raka motsatsen till det som Han/Nils pratar om.

Ja, ok, jag ser att jag inte riktigt läste vad Han skrev. Isf tycker jag om alla tre typer av frågor.

"Är det någon i rummet?"
"Hur känner du honom?"
"Vad tänker han när han ser dig?"

Jag gör gärna spontant detta på mina viktiga SLP, särskilt om jag i förväg tänkt ut hur de ska vara och reagera, för att utmana mig själv och spelaren samtidigt.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker det är positivt om jag får den här sortens frågor när min rollperson ännu inte är så definierad, i och med att de fungerar utmärkt som verktyg för att skapa en tydligare bild av hur min rollperson fungerar. Frågor till spelaren är inte lika kul.

 

[Ögat]

Brasklapp: denna post är baserad på min upplevelse av hur mina spelare fungerar. De kanske tycker något helt annorlunda egentligen, men det är såhär det tar sig uttryck.

I min erfarenhet är inte det viktiga om frågan ställs till spelaren eller rollpersonen (vilket också kan bero på att vi har en ganska suddig gräns mellan de två när vi spelar - man är både sin rollperson och sig själv). Istället beror framgång på två saker:

1) vilken aspekt frågan berör. Vi har en ganska tydligt etablerad ansvarsfördelning OCH ett etablerat ramverk för vad vi vill uppleva. Frågan "vad är du rädd för" skulle troligtvis inte få så bra svar, eftersom vi sällan använder teman som osäkerhet/rädsla. Frågan "finns det någon i rummet" skulle funka om en rollperson hade smugit iväg och tittat i rummet, eftersom då skulle spelaren veta något som ingen annan, inklusive spelledaren, visste. Om jag som spelledare också hade smugit iväg och tittat i rummet (eller tittat i förväg) skulle frågan kännas konstig.[1]

2) vad som redan är etablerat i fiktionen. Frågor som handlar om att etablera något helt nytt funkar sämre än frågor som bygger vidare.

[1] Frågan skulle kännas konstig eftersom det var en väldigt ospännande detalj som en spelare fick lov att beskriva + att utforskandet i sig skulle bli mindre spännande = slöseri.

 

[RasmusL]

Frågan "finns det någon i rummet" skulle funka om en rollperson hade smugit iväg och tittat i rummet, eftersom då skulle spelaren veta något som ingen annan, inklusive spelledaren, visste. Om jag som spelledare också hade smugit iväg och tittat i rummet (eller tittat i förväg) skulle frågan kännas konstig.[1]

[1] Frågan skulle kännas konstig eftersom det var en väldigt ospännande detalj som en spelare fick lov att beskriva + att utforskandet i sig skulle bli mindre spännande = slöseri.

"Mutantmagikern Gargamorl står bakom draperiet och fraterniserar med den mordmisstänkte!"

Intressant att se hur olika det kan vara, när vi spelar lyser spelarna verkligen upp när de får vara med och skapa och påverka i utforskarfaser som annars i många fall kan tendera att bli lite högläsning à la
- Jag öppnar dörren och tittar in.
- Där finns [insert description]

Rinse and repeat.

Ovanstående är givetvis beroende på spelstil, äventyr, etc men det är kul att se att det fungerar så olika

 

[Ögat]

Det är lite det jag menar - att olika spelgrupper har olika "regler" för vilka områden en person har ansvar för.

Han tycker att det avgörande är om frågan riktas till spelaren eller till rollpersonen - jag tycker att andra överenskommelser är viktigare.

Vad känner du om det (alltså: är det viktigt om frågan skall besvaras av en intra- eller extradiegetisk person, är det viktigt vad som frågas, eller är något helt annat viktigare?)