Nekromanti Fråga till spelteoretiker

[Fludd]

Hej på er!
Sitter på jobbet och pular lite. Upptäckte nyss hur oerhört tråkigt. Efter att nästan ha surfat slut på internet och läst nurton tusen träiga rollspelsforum började ett par frågor forma sig i mitt huvud. Det hela rör sig om spelteori, Forge-tänkande och tankesystem som ex GNS.

Vad jag undrar över är hur (och om) rollspelare som intresserar sig för spelteori använder sig av sitt spekulerande i det faktiska spelandet? Handlar spelteoretiserande endast om filosoferande på kudden innan man somnar eller är det något som aktivt används och diskuteras inom den egna spelgruppen? Mycket av diskussionen inom spelteorifältet man springer in i på nätet (rollspel.nu exempelvis) verkar handla om just det; teori. Mycket prat, lite ös. Är det bara jag som har massuppfittat det hela eller handlar spelteori mer om tankeexperiment än om faktiskt spelande? Det talas ju en del om "System does matter", men är det nåt som folk faktiskt sätter sig ner och pratar igenom med sin spelgrupp och sedan använder i sitt spelande?
Min fråga är uppriktig och för egen del lägger jag inte in nån värdering alls i huruvida spelteorier omsätts i praktiken eller inte. Folk får spela, pyssla och klura med vad dom vill.

Det ska väl kanske avslöjas att jag själv ställer mig rätt frågande till hela spelteorifenomenet. Det finns en hel del guldkorn i resonemangen men på det stora hela har det bara gett mig intrycket av att vara en massa ord- och begreppsjonglerande. På de engelstalande forumen har ofta kritiken av spelteoretikerna summerats till "Go Play", själv citerar jag hellre det riddaren i reklamen säger till Knäckehäxan: -"Sluta jiddra, börja trolla!" Men det är ju å andra sidan bara min åsikt...

PS. Jag vet hur oerhört infekterat detta ämne är och mitt syfte med denna fråga är inte att reta upp folk eller kasta ut metreven i hopp om eldskrig. DS

 

[krank]

Jag måste säga att jag hör till dem som anser att teori har ett värde - och inte bara då den påverkar praktiken. Teorins värde ligger, i mina ögon, i att den kan ge en förståelse för vad man håller på med. Och i mina ögon är praktik inte värt vatten om man inte förstår den. Att "bara göra" utan att förstå vad man gör är lika värdelöst som att tycka något utan att kunna argumentera för sin åsikt eller ha en värdegrund utan att kunna redogöra för hur man fick den.

Det finns en världsomspännande kultur av att anse att praktik är det viktiga, att teoretiker är mindre värda eftersom de inte "gör något riktigt". Jag anser att detta är bullshit. Förstår man inte vad man gör och varför man gör det så är själva görandet inget positivt.

 

[Fludd]

Håller med till 100% om att teori har ett enormt värde och att teori överlag, tragiskt nog, undervärderas i jämförelse med praktik. Jag är själv utbildad inom humaniora och har på nära håll flera gånger fått smaka skit på grund av "mina onödiga kunskaper" och allt "flum" som vi teoretiker spyr ur oss. Tacka vet jag praktiska ämnen man kan mäta och väga!

Givetvis är det mer givande att göra saker (som att spela rollspel) med förståelse än att göra det på ren rutin. Teorier är en förutsättning för förståelse. Det borde nog alla vara överrens om. Däremot är ju inte alla teorier bra eller givande bara för att de är just teorier.

 

[Man Mountainman]

För att vara ärlig: Jag bryr mig inte om ifall mitt teoretiserande är tillämpbart i faktiskt spel eller inte.

Som jag sa till Genesis i en annan tråd: för mig handlar inte teoretiserande enbart om att göra bättre spel, utan om att förstå rollspel. För mig är rollspelsteori ett intellektuellt tidsfördriv som är intressant i sin egen rätt.

Därmed inte sagt att jag faktiskt inte har någon användning av teorin, för det har jag förstås. Men det är inte nödvändigtvis målet.

/Kalle

 

[Marcus J]

Svaret på din fråga är för mig: Ja. Jag har diskuterat våra olika spelstilar med min gamla spelgrupp vilket för mig har varit mycket givande eftersom det har fått mig att inse att vi vill ha fundamentalt olika saker ut ifrån vårat spelande. I denna diskussion så har jag tänkt i lite banor från GNS.

Vad gäller det andra tänket som jag varit med och fingrat i och som jag antar är det som gav upphov till denna förfrågan så har det redan givit mig ett annat perspektiv än vad GNS hade givit mig innan. Innan GNS så vill jag knappt säga att jag egentligen tänkte så mycket om rollspel.

Jag har också haft nytta av teoriandet i en mer indirekt form. Jag har nämligen haft enormt roligt när jag spelat indie/forge-spel och dessa har utvecklats av personer som anser sig ha haft nytta av teori i sitt skapande.

En annan sak som devisen "System Does Matter" har givit mig är en medvetenhet om de sociala konventioner som utgör en nästan större del av systemet än vad regelboksreglerna gör.

/Marcus ska nu skriva ett Dogs in the Vineyard scenario.

 

[Fludd]

På så vis. Intellektuella tidsfördriv är ju alltid trevliga. Sen är ju smaken som baken förstås.

Orsaken till min kanske muppiga fråga är att jag det senaste läst en hel del forumtrådar på lite olika ställen och flera gånger slagits av hur abstrakta vissa resonemang är. Inget fel i det. Det är bara så långtifrån hur jag själv ser på min hobby och hur jag och min egen spelgrupp umgås. Därför blir jag nyfiken.

 

[Fludd]

Ok, intressant. Diskussion inom spelgrupper är väl å ena sidan ofrånkomligt men jag har själv aldrig haft några egentliga diskussioner med mina spelgrupper som har rört sig i regionerna kring GNS och liknande. Man kan ju ha gått miste om nåt eller så faller det sig kanske inte så väl för mig eller för dom jag spelar med.

Indie/Forge-spel har jag köpt på mig en hög. Läst har jag gjort men inte spelat. Underhållande läsning och många balla idéer. Tyvärr har de flesta av de jag läst kännts väldigt nischade och lite väl styrande i sitt tänk.

"System does matter" är i grunden ett rätt bra devis. Mycket av det som innefattas i SDM är saker jag själv funderat över eller kommit fram till under årens lopp utan att kalla det för nåt. Ett litet problem jag ser är kanske inte just SDM utan snarare personer jag stött på som slängt sig med uttrycket. Hos dessa har SDM blivit normgivande och alla spelformer som de inte anser uppfyller vissa kriterier är ses som lägre stående. Muppar finns det ju å andra sidan överallt så det är väl egentligen inget att hänga upp sig på.

 

[Genesis]

Mina svar:

Vad jag undrar över är hur (och om) rollspelare som intresserar sig för spelteori använder sig av sitt spekulerande i det faktiska spelandet?

Litet grand, men inte mycket.

är det nåt som folk faktiskt sätter sig ner och pratar igenom med sin spelgrupp och sedan använder i sitt spelande?

Nej. Min spelgrupp är inte ett dugg intresserad av spelteori.

Den fråga som jag tycker saknas är den mer allmäna "Har teoriandet påverkat rollspelandet positivt" på vilket jag svarar ett rungande "Ja!". Som jag skrev annorstädes så ser jag rollspelsteori som ett verktyg för att bygga bättre spel. De som spelar spelet skall inte behöva kunna någon teori, utan den kommer in i spelmakandet, vilket är anledningen till att man ser få teoridiskussioner på rollspelsforumet här. Alla forgespelen är ju byggda på en spelteoretisk grund, och jag tycker att de är fantastiskt roliga att spela. Är man intresserad och insatt kan man ibland se hur vissa spel influerats av olika teorietiska modeller (konfliktresolution har ju till exempel anammats i väldigt många spel).

Om man bara spelar "traditionella" rollspel så tror jag inte att spelteorierna som de ser ut nu har mycket att erbjuda (även om den "nya spelteorin" som vi diskuterar nedan kanske kan bli något användbart). spelar man indiespel kan det nog erbjuda mer, eftersom man lär sig att förstå syftet med reglerna bättre, och förstår hur författaren tänkt. Gör man egna spel, så är spelteori ovärderligt. Sedan så är ju, som tidigare påpekats, Forge-teorin den överlägset största modellen, vilket gör att om man inte vill skapa narrativistiska spel så har man det knapert. Men då borde man sätta igång och bygga en ny teori, tycker jag, snarare än att skita i rollspelsteori.


Man behöver inte vara ingenjör för att åka båt, liksom, men för att bygga en så tycker jag allt att man borde vara det.

 

[Krille]

Spelteori i praktiken

Det ska väl kanske avslöjas att jag själv ställer mig rätt frågande till hela spelteorifenomenet. Det finns en hel del guldkorn i resonemangen men på det stora hela har det bara gett mig intrycket av att vara en massa ord- och begreppsjonglerande.

Inte bara. Ett exempel på spelteori i praktiken ser du här.

När man skapar spel så har man i stort sett två val: antingen gör man dem utan spelteori, eller så gör man dem med spelteori. Gör man dem utan spelteori så innebär det draget till sin spets att man helt enkelt gör ett sketet rollspel till, ytterligare en D&D-klon där regelsystemet har de två funktionerna "banka gobbos" och "dyrka dörrar". Möjligen hittar man på en kul värld också, och kommer på nya sätt att slå tärningar på och nya saker att poängföra. Men i princip gör man ytterligare ett helt vanligt jävla rollspel. Som sådant kan det vara bra, men väldigt sällan lysande. De lysande exempel på sådana rollspel som finns har i princip gjorts, om man säger så - det är de som är några av våra klassiker. Det är ganska talande att de klassiska spelen har minst tio år på nacken och ofta mer än så, och att de oftare utmärks genom deras världar (undantag finns ju; D&D är mest känt för att det var först, och Rolemaster är mer känt för dess regelsystem än för dess värld).

Gör man spel med spelteori så är det mycket lättare att frångå konventionerna. Man sätter dessa på sin spets genom att titta på vad teorierna säger om dem, och studerar hur man kan bryta mot dem. Man tittar på vilka som spelar spelen och varför, och försöker identifiera de element som gör att olika spelare dras till olika spel. Man försöker helt enkelt förså spel. Om man förstår spel, så kan man göra ett spel som är bättre anpassat för respektive målgrupp. Det är nästan där man är tvungen att sätta sig som spelskapare idag, eftersom det är dödfött att skapa ett generellt spel som "alla" tycker om. Den rollen har redan D&D, och det är nästan omöjligt att konkurrera med dem. Vettigare är i så fall att nischa sig, det vill säga att göra ett spel som är bättre anpassat mot en mindre målgrupp. Spelteorin som användes i skapandet av spelet kommer också att återspeglas i spelandet av det.

---

Åkej, efter den abstrakta utläggningen om vad spelteori är bra för, vad har det med den tråden jag länkade till i början? Jo, så här är det: ett av projekten som jag skriver på går under namnet Kaijin. Det är ett väldigt stårydrivet spel. Dess syfte är så att säga att hjälpa spelgruppen att spela en kampanj på kanske 6-18 månader, om en obönhörlig invasion av utomjordingar.

I det arbetet så började vi fundera över hur vi hjälper ståryn - en viktig del i N-benet i GNS - och en av sakerna som vi identifierade är att rollpersonerna ofta är väldigt ego-centrerade. Det blir inte mycket ståry om alla rollpersonerna drar sitt eget rejs. Ståryn uppstår i interaktionen mellan spelare och mellan spelare och spelvärlden. Det senare har vi i det traditionella banka gobbos och dyrka dörrar, men det förra ser man inte så mycket av. Den traditionella synen är att sånt ska man ju rollspela!

Ska man det? I den traditionella synen, vad säger att den traditionella rollspelaren som har världens koolaste rollperson behöver bry sig om övriga spelare alls?

När DeBracy slängde ut sig ett inlägg om att bli en annan spelare sidekick, och hjälpa den spelaren till "awesomeland", så lyckas DeBracy identifiera en modell för att hjälpa en ståry-centrerad spelare att få ett häftigare rollspel. I den länkade tråden så tar jag fasta på den modellen och byggde en regelmekanism för det, anpassad till spelet ifråga. Dessutom blev den såpass fristående att den inte enbart är till nytta i Kaijin, utan kan fungera i andra rollspel också med liten eller ingen förändring, så jag postade den här omedelbums. Förmodligen har simulationister eller gamister föga nytta av den, men narrativister kan mycket väl ha hjälp av den.

Poängen är att utan spelteorin så hade jag förmodligen inte ens varit medveten om att problemet existerade, alternativt bortfärdat det med det traditionella "sånt ska man ju rollspela, juh!". Men nu finns en spelteori, och den har hjälpt mig att identifiera ett problem och finna en åtgärd, och det har i sin tur lett till att det finns en praktisk regel på det här forumet.

 

[Svarte Faraonen]

I min gamla spelgrupp var vi väl 2-3 personer som hade koll på rollspelsteori, men vi brukade diskutera den en hel del, och därefter faktiskt ändra vårt spelande (mer spelarinflytande, scener som var mer uttalade "bangs", et cetera). Så där bli svaret definitivt ja.

Intressant nog tror jag inte att min nuvarande spelgrupp på samma vis diskuterat de teoribyggen som ligger till grund för vårt spelande -- trots att vi är väldigt indie-inriktade. Vi spelar narrativistiska Forge-spel utan att, åtminstone sinsemellan i gruppen, diskutera teori.

 

[Mogger]

[ QUOTE ]
Vad jag undrar över är hur (och om) rollspelare som intresserar sig för spelteori använder sig av sitt spekulerande i det faktiska spelandet? Handlar spelteoretiserande endast om filosoferande på kudden innan man somnar eller är det något som aktivt används och diskuteras inom den egna spelgruppen? Mycket av diskussionen inom spelteorifältet man springer in i på nätet (rollspel.nu exempelvis) verkar handla om just det; teori. Mycket prat, lite ös.

[/ QUOTE ]

Det är ju en naturlig följd av att du läser om detta på forum. Det är väldigt svårt att följa upp en tråd med praktiskt spelande. Men för att svara på din fråga så hjälper teori mig oerhört mycket i praktiken. Det är ju liksom poängen med de flesta teorier, att de ska kunna appliceras IRL.

Men det är självklart att det inte funkar för alla. För egen del är en bra teoritråd mer givande än 14 spelmoduler om fjärran riken och hur många invånare det finns i dessa magiska riken.

 

[Fludd]

Sedan så är ju, som tidigare påpekats, Forge-teorin den överlägset största modellen, vilket gör att om man inte vill skapa narrativistiska spel så har man det knapert. Men då borde man sätta igång och bygga en ny teori, tycker jag, snarare än att skita i rollspelsteori.

Ja det är väl kanske jag som begår det klassiska misstaget att blanda ihop korten. När jag pratar om spelteori så är det väl egentligen Forge-teori jag menar (fast å andra sidan verkar folk ända alltid förstå vad man menar när man säger spelteori. Fascinerande att spel-teori blivit så totalt synonymt med Forge-teori).
Personligen tycker jag att Forge/Indie-spel är roligare än bra. Det vill säga, de är underhållande att läsa men jag har hitills inte kännt att jag vill spela eller spelleda nåt av dom. Jag kanske är för tråkigt tradionell. Så är det i alla fall. Det jag tror jag stört mig mest på är hur smala och nischade de känns. Lite väl styrt för min smak.

 

[Krille]

Fascinerande att spel-teori blivit så totalt synonymt med Forge-teori

Tja, det finns inte så många andra teorier för närvarande.

Det jag tror jag stört mig mest på är hur smala och nischade de känns.

Vill man inte tävla med kolosserna D&D och WoD så har man inte så mycket annat val. Det är rätt befängt att göra ett bättre D&D, eftersom det redan finns ett D&D som dessutom funkar tillräckligt bra för de flesta för att ett byte ska vara vettigt, och dessutom finns det redan en miljard alternativ till D&D för dem som inte tycker att D&D funkar tillräckligt bra. Gör man ett sånt spel till så är det enbart för den egna tillfredsställelsen; även om man kan drömma om att göra den nya D&D-mosaren så kommer det i praktiken bara vara en dröm.

 

[DeBracy]

Diskussion inom spelgrupper är väl å ena sidan ofrånkomligt men jag har själv aldrig haft några egentliga diskussioner med mina spelgrupper som har rört sig i regionerna kring GNS och liknande.

Jag tror inte att det är så ofrånkomligt som man kan tro. Kanske man mest bara pratar med en av spelarna och då om diverse annat än sånt som direkt går att relatera till teorin och så. På så sätt har det då varit lite med mig och mitt gamla spelgäng. Jag är på inget sätt inläst på eller så superintresserade i teorierna men de tänk och tekniker som uppstått ur dem tycker jag är desto intressantare. Vad säger min gamla spelkompis? "Äh pretto." I alla fall i början... sen när vi kommer fram till att vi ändå använt en del av de här grejerna han halvhjärtat avfärdat och tyckt det varit kul, ja då kommer det fram att det handlar mer om dåliga erfarenheter av grupper där de sociala kontrakten inte funkat snarare än nåt problem med andra tekniker än de traditionella.

Skillnaden här är alltså att teoripratet gett mig mer medvetenhet om hur jag spelar och, framför allt, vill spela. Tycker det är otroligt praktiskt att kunna analysera lite och identifiera lite drag sådär. Så teori går ju absolut att omsätta i praktik vilket ju Krille tydligt illustrerat också.

Mycket av det som innefattas i SDM är saker jag själv funderat över eller kommit fram till under årens lopp utan att kalla det för nåt.

Ja, inte är det så konstigt. Teori är ju född ur praktiken och spela rollspel har du ju uppenbarligen sysslat med. Återigen tycker jag det handlar om medvetenhet; teorier och analyser utgår ju från verkligheten och belyser nåt förhållande eller nån process. Så är det ju inom alla ämnen. Som du säger så kan teori lätt bli väldigt abstrakt och förvandlas till nåt obegripligt fikonspråk men det är ju nästan oundvikligt om man kommer nog djupt in på vilket ämne som helst.

Muppar finns det ju å andra sidan överallt så det är väl egentligen inget att hänga upp sig på.

Haha... väl talat.

 

[soda_UBBT]

I liknande tråd på Rpg.net så svarade jag:

'utan rollspelsteorin skulle jag har lämnat hobbyn bakom mig för många år sedan'

Att det finns olika sätt att spela på, att folk tycker olika saker är roliga samt att det finns en, om än trubbig och jäkligt anglosaxisk, vokabulär för att uttrycka sig är kvintessensen i rollspelsteorin för mig.

I fickan har jag nu när jag rollspelar:
Inget spel är bättre än dåligt spel. Låt dig inte luras av de luriga geek fallacies. Och undvik, framförallt, dåligt spelledande genom att uppmärksama kända - inom teorin - fenomen, tex. 'impossible thing before breakfast.. mm som spel i traditionella anda helt misslyckas att uppmärksamma. ..

Även om jag vill minnas att ett utav de första GM-tipsen i gamla klassiska dnd-redbox var: 'Om inte rollpersonerna tittar i kistan så ligger ledtråden någonstans de tittar'. Praktiskt 'story now' i ett nötskal, inte att jag förstog det då...

Kort och gått; jag kan säga: 'Men det här är ju skittrist, varför spelar vi inte något som vi tycker är kul?'

I övrigt har teorin inget värde för mig. Om jag alltid fått det jag önskar runt spelbordet utan att fluktat på forge i början utav 2000 talet hade jag varit lika nöjd för det.

 

[Rising]

När man sysslar med något utan att betänka vad det är man egentligen gör så uppstår ofta slentrian och det kan uppstå konventioner som man accepterar fastän man egentligen inte tycker om dem.

En bra sak med spel- och rollspelsteorierna när de kom var att de röjde upp bland denna slentrian och konventioner, och på många handbegripliga sätt visade nya vägar och kom med nya idéer. Sedan har det dock ironiskt nog blivit så att själva teoriserandet fallit offer för samma slentrian och konventioner som rollspelshobbyn de ville rädda med sina analyser.

Väldigt många teoritrådar är bara nya kategoriseringar - vilket är tämligen dött vid det här laget. Vi behöver inte nya trianglar, modeller och fack att placera rollspelandet i. Många sådana här kategorier är dessutom bara meningslösa, såsom Drama, Fortune och Karma.

---

Men ett stort problem med rollspelsteoriserandet idag är att det inte befinner sig under någon relevant kritik. Det finns naturligtvis massor av människor som anser att teoretikerna bara pladdrar, men ingen av dem förstår riktigt vad det är de kritiserar för något, och deras argument är banala. Ofta så ser de bara två teoretiker som är oense om var gränsen egentligen går mellan två olika termer och anser således att diskussionen i sig verkar vara meningslös, eftersom det bara är en diskussion kring en term. Men så funkar det ju inte.

Det finns väldigt mycket hos teorisnacket som är meningslöst, men det är tyvärr aldrig dessa delar som kritikerna pekar på. Resultatet blir att teoriserandet inte tar itu med sina problem på det sätt som skulle behövas.

---

Sedan ska man förstås inte sätta likhetstecken mellan rollspelsteori och Forge. Du hittar nämligen också väldigt mycket rollspelsteori i de artiklar som skrivs på Wizards sida om D&D. För att bara nämna ett annat exempel.

Mycket av diskussionen inom spelteorifältet man springer in i på nätet (rollspel.nu exempelvis) verkar handla om just det; teori. Mycket prat, lite ös

Ja. Det är ju fullständigt logiskt. Här på wrnu så spelar vi inte rollspel, utan här pratar vi om rollspel. Det är därför det blir mycket prat och lite ös här på wrnu. Öset kommer istället under själva spelkvällarna.

Nå, du undrar om man har man användning för teorierna?

Ja, det tycker jag. Absolut. Jag kan direkt säga att jag inte skulle vilja gå tillbaka till att spela rälsade äventyr utan berättartekniska finesser i simulerande system där man bara slår tärningar och ser vad som händer, utan något riktigt deltagande från spelarnas sida.

Visst, ibland blev mina gamla äventyr riktigt lyckade:
- Ibland blev mina utmaningar verkligen stimulerande för spelarna och inte bara svåra för deras rollpersoner.
- Ibland blev mina beskrivningar fantasieggande och eleganta till själva formen, och inte bara redogörelser för hur saker och ting såg ut ur rollpersonernas synvinkel.
- Ibland hände det att jag lyckades föra in intriger och konflikter i spel som satte fingret på vad spelarna ansåg vara sina rollpersoners livsmål, istället för att bara presentera generiska utmaningar som vilka äventyrare som helst kunnat anta.
- Ibland lyckades jag spelmässigt försätta spelarna i sina rollpersoners situationer, snarare än att helt och hållet kräva att spelarna skulle behöva skådespela sina rollpersoners känslor och ageranden.
- Ibland lyckades jag som spelledare leka med min berättarteknik och föra fram information till spelarna i sättet jag beskrev miljöer på, snarare än blott genom de saker jag valde att beskriva.
- Ibland hände det att jag upplöste skillnaden mellan spelare och spelledare i de situationer där det gynnade spelupplevelsen för alla inblandade, och ibland valde jag rätt tillfällen för att stärka skillnaden mellan spelare och spelledare för att alla skulle gynnas.

osv, osv, osv...

- men det hände aldrig att jag förstod varför det blev bra, förrän jag faktiskt började teorisera kring vad det var jag hade gjort.

På den gamla tiden kunde jag säga saker som "Det här äventyret var bra, för det blev spännande när vi spelade det", snarare än att förstå vad det var som hade gjort spelsessionen spännande, så att jag kunde uppnå samma känslor i kommande spelmöten.

---

Så visst är det bra att prata om varför vissa saker kan funka. Det lär man sig ju på.

 

[Genesis]

Tja, det finns inte så många andra teorier för närvarande.

För den intresserade finns här diagram och korta förklaringar över fyra olika rollspelsteorier, därbland Big Model.

 

[Genesis]

Det är ju en naturlig följd av att du läser om detta på forum. Det är väldigt svårt att följa upp en tråd med praktiskt spelande.

Fast intressant nog så har ju The Forge, som är ursprunget till teoretiserandet, sedan länge stängt sitt teoriforum, och där diskuterar man bara teori i forumet Actual Play. Där finns det alltså inte utrymme för teori som inte är direktkopplat till faktiskt spelande.

Men det kanske var anledningen till att deras medlemmar spred sig över nätet (till bloggar, Story Games, I Would Knife Fight a Man, och så vidare) och The Forge inte längre är teoretiserandets nexus.

 

[Genesis]

Även om jag vill minnas att ett utav de första GM-tipsen i gamla klassiska dnd-redbox var: 'Om inte rollpersonerna tittar i kistan så ligger ledtråden någonstans de tittar'. Praktiskt 'story now' i ett nötskal, inte att jag förstog det då...

Eller klassisk spelledardiktatorisk rälsning, beroende på hur man ser på det.

 

[Man Mountainman]

När jag pratar om spelteori så är det väl egentligen Forge-teori jag menar

Om det var Forgeteori du menade så blir jag tvungen att formulera om mitt svar. I den mån jag använder Forgeteori är det verkligen uteslutande för att förbättra mitt eget spelande: jag arbetar inte själv aktivt med att utveckla Forgeteorin, eftersom den ju redan är "klar" och dessutom inte har något med mig att göra, egentligen,

/Kalle