Tunnelbanestress
Det tar en vecka, sen springer man till tunnelbanan för att hinna.
Att åka med SL är lite som amerikanska fängelser: sänker man garden en halvminut så får man den i röven innan man anar det.
Häromdagen skulle jag hem från jobbet, en tio minuters resa med tuben. Ett tåg stod inne när jag kom i rulltrappan, men jag brydde mig inte om att springa: det kommer ju snart ett nytt, jag hade bok med mig och varför ska man stressa etc etc. Jag strosar alltså ner mot perrongen och inväntar nästa tåg. Infotavlan tickar ner minuterna, tickar UPP, flippar ur och så kommer lite info om att det är försening (dvs högtalarrösten slår en d20 och konsulterar sin förseningstabell, vad det var den här gången minns jag inte längre). Mer vänta, seeegt, hungrig och trött och till slut rullar det in ett totalt fullpackat tåg. Jag anländer hem 45 minuter senare än jag tänkt, efter en mardrömsresa i sardinburk. Det var ett tillfälle. Jag lovar, det finns fler.
Alltså: det är inte fullt så jävla självklart att det kommer ett nytt tåg. Hyfsat ofta dröjer det faktiskt satlänge, och då är det kanske inte så konstigt att en och annan väljer att satsa allt på att hinna med tåget istället för att sumpa en halvtimme och åka sardinburk hem. Att jag borde gjort det är ju självklart.
(Salt-i-såren bonus på ovanstående fall: eftersom jag hungrade ihjäl försökte jag köpa en påse nötter ur varuautomaten. Jag pillrar i tre femmor, varpå nötterna fastnar i den förbannade maskinen! Trots seriös maskinmisshandel vägrar burken släppa mina nötter. Där och då var det tur att jag glömt så mycket av Falling Down...)
/Sax, som bara väntar på att bilen ska passera besiktningen