Jag tänker också att det är samma fröjdfaktor, fast kombinerad med två olika andra fröjdfaktorer: simulering för OSR (“Vad händer om jag pillar på den här?” “Så här kan jag nog rent logiskt ta mig förbi det här hindret!”) och narrativ för berättarspel (“Kommer någon att nappa på om jag slänger in något sånt här?” “Så här kan jag nog knyta ihop de här trådarna på ett tillfredsställande sätt!”.
Ja. Jag hade kallat det typ "Utmaning". Det är en grej som är tydligt att vissa vill ha i sitt rollspel och andra inte är så intresserade av.
Sedan är jag inte heller så övertygad av "Catharsis = Narrativ, Immersion". Inget av dessa benämner de starka känslor som katarsis handlar om.
@RasmusL brukar ju prata om hur han spelar för att uppleva känslor, och hur det inte har så mycket med narrativ att göra. Jag gillar också det, och för mig har det inget med immersion i rollpersonen att göra. Man får katarsis av att se på en gripande film också. Och det finns många narrativ som inte är känslofokuserade. Det är ganska stor skillnad mellan att spela ett narrativt spel som
Hur man skriver en G E Trent-roman, som fokuserar på berättelsebyggandet utan några större känslosvall, och att spela ett tungt drama. Jag tror att många dramaspelare ser upplevelsen av starka känslor i spel som en egen fröjdfaktor, och det kan ske utan att det finns ett särskilt intressant narrativ i bakgrunden. Många bleed-fokuserade jeepformsscenarion jobbar ganska hårt med de här starka känslorna, i ofta väldigt simpla och okomplicerade narrativ.
Här är ju jag inne på att dela upp saker som ligger nära min egen spelstil, såklart. Men jag tror att upplevandet av starka känslor är något separat från immersion och narrativ. Jag tänker också att när
@krank spelade djupimmersion så var han mycket intresserad av immersionen, men inte så fokuserad på att känna en massa starka känslor, utan snarare vad Kornelsen kallar "sensory displacement".
Så jag tror att man kan ha Känslor+Immersion (jeepform), eller Känslor+Narrativ (spelledarlöst dramaspel), utan den tredje komponenten, utan problem. Och kanske också typ Känslor+Konstnärlighet, som när jag spelade "Le Jardin des Esprits", där narrativet var väldigt simpelt (en person kommer till en plats med vänliga andar) och rollpersonsinlevelsen var noll (inga rollpersoner), men som fokuserade en hel del på känslor, även om de i det spelet var mer av meditativt lugn än vad man pratar om när man säger "katarsis". Men ett liknande spel fokuserat på starka känslor hade man kunnat tänka sig, som hade varit givande på grund av de starka känslorna, men utan rollpersonsinlevelse eller narrativ.
Så inte Katarsis, men Känslor eller liknande, tror jag är en egen FF.
