Att ta reda på varför vissa spelmöten går bra medan andra inte går så bra känns ju rätt givet.
Ja. Om man exempelvis spellett en misslyckad strid med ett troll en gång och tänker "oj, troll är skittråkiga fiender. Jag ska aldrig använda fler troll i mina äventyr", då sysslar man sig inte åt spelteori.
Men om man går längre än så och abstraherar ens tankar till mer generella riktlinjer, då rör man sig i riktning mot att bli en spelteoretiker. Såsom "striden var rolig i början men blev tråkigare mot slutet. Det kändes inte som jag skulle vilja att det skulle vara. Kan det bero på att i inledningen så hade rollpersonerna många resurser att välja bland, många olika fiender att välja mellan att angripa, samt kände okunskap inför vad fienderna kunde ha för förmågor; men ju längre tiden gick så försvann spelarnas resurser, det blev allt färre fiender, samt alla fiendens hemligheter hade avslöjats; varpå valen blev allt färre och förloppet blev mer av slentrian? Hur skulle jag kunna motverka det?"
Då har du direkt blivit en spelteoretiker. Du har formulerat ett väldigt generellt problem som gäller för alla spel av en mycket bred genre.
Mitt problem är att mitt sätt att teoretisera och fluffa runt kring rollspel inte riktigt stämmer överrens med det som idag klassas som spelteori.
Njae. Att The Forge-teoribygge har varit oerhört bra på att marknadsföra sig själv bland rollspelare betyder inte att det är den enda typen av spelteori. Tittar man på ämnet ludologi i stort så framstår detta tydligt.
En annan orsak till mitt problem med Spelteori är väl kanske att jag är rätt konventionell i mitt rollspelande. Inget fel i det egentligen. Jag ser min rollspelshobby som det bästa tidsfördrivet men inte så mycket mer. Tärningar, ös, rollformulär, bös, tentakler och laser. Mer sånt än rollspel som konstform helt enkelt.
Jättekonstig inställning. Att kalla något för "det bästa tidsfördrivet" är ju en enorm kvalitetsstämpel. Och varför skulle inte ös, bös, tentakler och laser vara ett spel som konstform? Det är snarare tvärtom, tycker jag. Att ha
roligt, det är ju en enormt sofistikerad konstform. Spelteoretiker kan slita sitt hår för att finslipa sina spel så att folk ska kunna ha så roligt som möjligt med dem. Marc Rosewater som är en designer till kortspelet Magic kan utarbeta stora, komplexa modeller för att analysera spelets kundbas samtidigt som han kan granska ett enskilt korts spelmekanik ner till detaljnivå - och allt detta bara för att göra spelet så roligt som möjligt. De flesta spelare tänker inte på det, de är nöjda med att bara ha roligt.
Och även de som inte tror sig vara intresserade av spelteori kan säga saker som i själva verket är typiska fall av just detsamma. Kolla bara här, till exempel, där Herr Nils hittar på
encounter. Herr Nils är inte någon pretentiös spelteoriflummare, men redan i början av inlägget så har han presenterat en teori om att det är situationen och inte monstret som utgör en encounter, och presenterar således en särskild miljö i vilken även traditionella motståndare kan bjuda på okonventionellt motstånd.
Är inte det en konst? Det tycker jag. Precis som att det är en konst att få folk att skratta eller att bli rädda. Komedier och rysare är konstformer, och så även spel.
Det är snarare så att sånt som bara är
tråkigt inte förtjänar att bli kallade för konstformer.
