Jag träffade en pajalabo på krogen i Luleå som gjorde en poäng av att berätta att i Pajala så kallades Luleå för "lill-Stockholm".
Sen förklarade hon att luleåbor minsann var ännu drygare och förnämare än stockholmare.
Jag kunde inte låta bli att undra varför — om så var fallet — hon inte kallade Stockholm för "lill-Luleå" istället för tvärtom.
Lustigt i sammanhanget är att en Lulebos relation till Stockholm är ungefär som den mellan en fisk och en cykel. Lulebon är stolt över att vara norrbottning och bo i Luleå. Stockholm ligger så långt bort att det inte finns någon mening med att bry sig. Liksom, vad kan egentligen Stockholm erbjuda som är värt omaket att ta sig dit, när allt man kan önska sig finns i Norrbotten?
Jag jämför gärna med den andra provinshuvudstad där jag bott en längre tid, Gävle, där man antingen skäms så mycket över att vara gästrike och bo i Gävle att man flyttar till Stockholm eller skäms så mycket över att vara gästrike och bo i Gävle att man aldrig tar sig därifrån. Och ovanpå allt ett ständigt, ängsligt sneglande på vad som händer hos grannen i söder.
Dewil
(Bor man i Hofors så drömmer man i stället om Falun "fö'därälomjutrevli'iallafall", till skillnad från det dryga och fisförnäma Gävle.
)
