Dewil
Skrivbordsgeneral
Fram för fler motståndsslag! Särskilt i strid!
OK, det här är ingen uppsats, så jag skippar skitsnacket i början och går direkt på hårda fakta.
Låt oss beakta ett specialfall: två dåliga men jämbördiga kämpar slåss.
Jag och min bror slåss med varandra. Vi är båda ungefär normalbyggda och har ingen erfarenhet av någon som helst närstrid. Man kan därför anta att vi båda endast har den mycket grundläggande skicklighet i slagsmål som en otränad rollperson brukar ha i de flesta rollspel. Ett slagsmål mellan oss vore ingen vacker syn. Vi skulle röra oss klumpigt och oskickligt, kanske skada oss själva, men vi skulle förmodligen kunna skada varandra rätt bra innan vi ger upp av utmattning.
Våra färdighetsvärden i Slagsmål skulle i ett BRP-system vara 10-15 % (eller 2-3 med T20-varianten), i ett D20- eller T10-system +-0 och i ett T6-system 2T. Om vi nu simulerar ett slagsmål i vart och ett av dessa system så syns varför motståndsslag är att föredra.
1. BRP
Jag måttar ett slag. Jag slår 1T20 och ska slå under mitt färdighetsvärde på 2. Jag missar. Tro fan det, nio av tio slag missar. Jag och brorsan kommer att stå och veva i tomma luften och förmodligen sträcka någon muskel vi inte kände till att vi hade innan någon, av ren tur, lyckas få in en träff.
2. D20
Jag måttar ett slag. Jag slår 1T20 och ska slå över min brors grund-AC (10). Ungefär hälften av slagen träffar och detsamma gäller för honom. (Det är lite förvånande att D20 har en så abstrakt allt-i-ett-lösning som AC för försvar med tanke på hur detaljerade stridsreglerna är i övrigt.) Det blir en strid mellan oss.
3. T10, exempel Västmark
Jag måttar ett slag. Jag slår 1T10 och ska slå över standardsvårigheten 9, vilket i 9 fall av 10 misslyckas. Eftersom anfallaren nästan aldrig lyckas få in en träff kommer en strid mellan två otränade kämpar i Västmark att bli precis lika fånig som i BRP.
4. T6
Jag måttar ett slag. Jag slår 2T och ska bräcka min brors 2T. I ungefär en fjärdedel av fallen träffar jag utan att han lyckas undvika eller parera, i en fjärdedel träffar jag men han undviker/parerar och i resten av fallen missar jag. Det blir en strid mellan oss.
Av fyra olika metoder för handlingsresolution i strid ("slå under skicklighet", "slå över motståndarberoende svårighetsgrad", "slå över fast svårighetsgrad" och "motståndsslag") så ser vi att det bara är systemen med rena motståndsslag eller motståndarberoende svårighetsgrad som medger att en strid genomförs mellan två dåliga men jämbördiga kombattanter.
Låt oss nu titta på den andra extremen: två mycket skickliga men jämbördiga kämpar slåss.
1. BRP
Båda kämparna har FV över 100 % (eller 20). Båda kommer så gott som alltid att lyckas med anfallsslaget resp. med pareringsslaget och striden kommer att gå på tomgång på samma vis som i det förra exemplet, tills någon av ren otur misslyckas med sitt försvarsslag.
2. D20
Båda kämparna har mycket högt värde i slagsmål men förmodligen också ett i motsvarande grad mycket högt AC; i praktiken kommer striden att se likadan ut som i det förra exemplet.
3. T10, exempel Västmark
Båda kämparna har massor av lämpliga plus att lägga till sin T10 och kommer så gott som alltid att lyckas med grundföresatsen (att slå över 9). Emellertid börjar här ett differensvärde att spela in - även om anfallaren lyckades anfalla och försvararen lyckades parera/undvika så finns en möjlighet att utdela skada, beroende på vem som slog högst. Till skillnad från i det förra exemplet blir det faktiskt en strid.
4. T6
Rancor och Rancors bror slåss om vem som ska få bita huvudet av grisvakten. Rancor måttar ett slag, slår 10T och ska bräcka Rancors brors 10T. Striden kommer att se likadan ut som i förra exemplet.
Här kan vi se att det bara är BRP med sitt "slå under skicklighet" som inte klarar av att spela upp en strid mellan två mycket skickliga men jämbördiga kombattanter. Västmark hanterar mycket höga värden bättre än mycket låga.
Vad kan man då göra för att kunna hantera mycket låga (och mycket höga) värden även i BRP och Västmark? Jo, att skippa de olika formerna fasta svårighetsgrader och i stället använda jämförande motståndsslag. I BRP låter det sig lätt göra genom att jämföra differensvärdet - den som slagit bäst i förhållande till sitt färdighetsvärde är den som lyckats bäst. (Märk väl att detta också löser en del av BRP:s problem med höga färdighetsvärden.) I Västmark kan man hoppa över den fasta svårighetsgraden 9 och i stället gå direkt på jämförandet av slagen, men eftersom utfallen av anfalls- och försvarsslagen har inverkan på den eventuella skadan krävs förmodligen handpåläggning på skadesystemet för att få det hela att gå ihop.
Kommentarer? Tillrättavisningar?
Dewil
OK, det här är ingen uppsats, så jag skippar skitsnacket i början och går direkt på hårda fakta.
Låt oss beakta ett specialfall: två dåliga men jämbördiga kämpar slåss.
Jag och min bror slåss med varandra. Vi är båda ungefär normalbyggda och har ingen erfarenhet av någon som helst närstrid. Man kan därför anta att vi båda endast har den mycket grundläggande skicklighet i slagsmål som en otränad rollperson brukar ha i de flesta rollspel. Ett slagsmål mellan oss vore ingen vacker syn. Vi skulle röra oss klumpigt och oskickligt, kanske skada oss själva, men vi skulle förmodligen kunna skada varandra rätt bra innan vi ger upp av utmattning.
Våra färdighetsvärden i Slagsmål skulle i ett BRP-system vara 10-15 % (eller 2-3 med T20-varianten), i ett D20- eller T10-system +-0 och i ett T6-system 2T. Om vi nu simulerar ett slagsmål i vart och ett av dessa system så syns varför motståndsslag är att föredra.
1. BRP
Jag måttar ett slag. Jag slår 1T20 och ska slå under mitt färdighetsvärde på 2. Jag missar. Tro fan det, nio av tio slag missar. Jag och brorsan kommer att stå och veva i tomma luften och förmodligen sträcka någon muskel vi inte kände till att vi hade innan någon, av ren tur, lyckas få in en träff.
2. D20
Jag måttar ett slag. Jag slår 1T20 och ska slå över min brors grund-AC (10). Ungefär hälften av slagen träffar och detsamma gäller för honom. (Det är lite förvånande att D20 har en så abstrakt allt-i-ett-lösning som AC för försvar med tanke på hur detaljerade stridsreglerna är i övrigt.) Det blir en strid mellan oss.
3. T10, exempel Västmark
Jag måttar ett slag. Jag slår 1T10 och ska slå över standardsvårigheten 9, vilket i 9 fall av 10 misslyckas. Eftersom anfallaren nästan aldrig lyckas få in en träff kommer en strid mellan två otränade kämpar i Västmark att bli precis lika fånig som i BRP.
4. T6
Jag måttar ett slag. Jag slår 2T och ska bräcka min brors 2T. I ungefär en fjärdedel av fallen träffar jag utan att han lyckas undvika eller parera, i en fjärdedel träffar jag men han undviker/parerar och i resten av fallen missar jag. Det blir en strid mellan oss.
Av fyra olika metoder för handlingsresolution i strid ("slå under skicklighet", "slå över motståndarberoende svårighetsgrad", "slå över fast svårighetsgrad" och "motståndsslag") så ser vi att det bara är systemen med rena motståndsslag eller motståndarberoende svårighetsgrad som medger att en strid genomförs mellan två dåliga men jämbördiga kombattanter.
Låt oss nu titta på den andra extremen: två mycket skickliga men jämbördiga kämpar slåss.
1. BRP
Båda kämparna har FV över 100 % (eller 20). Båda kommer så gott som alltid att lyckas med anfallsslaget resp. med pareringsslaget och striden kommer att gå på tomgång på samma vis som i det förra exemplet, tills någon av ren otur misslyckas med sitt försvarsslag.
2. D20
Båda kämparna har mycket högt värde i slagsmål men förmodligen också ett i motsvarande grad mycket högt AC; i praktiken kommer striden att se likadan ut som i det förra exemplet.
3. T10, exempel Västmark
Båda kämparna har massor av lämpliga plus att lägga till sin T10 och kommer så gott som alltid att lyckas med grundföresatsen (att slå över 9). Emellertid börjar här ett differensvärde att spela in - även om anfallaren lyckades anfalla och försvararen lyckades parera/undvika så finns en möjlighet att utdela skada, beroende på vem som slog högst. Till skillnad från i det förra exemplet blir det faktiskt en strid.
4. T6
Rancor och Rancors bror slåss om vem som ska få bita huvudet av grisvakten. Rancor måttar ett slag, slår 10T och ska bräcka Rancors brors 10T. Striden kommer att se likadan ut som i förra exemplet.
Här kan vi se att det bara är BRP med sitt "slå under skicklighet" som inte klarar av att spela upp en strid mellan två mycket skickliga men jämbördiga kombattanter. Västmark hanterar mycket höga värden bättre än mycket låga.
Vad kan man då göra för att kunna hantera mycket låga (och mycket höga) värden även i BRP och Västmark? Jo, att skippa de olika formerna fasta svårighetsgrader och i stället använda jämförande motståndsslag. I BRP låter det sig lätt göra genom att jämföra differensvärdet - den som slagit bäst i förhållande till sitt färdighetsvärde är den som lyckats bäst. (Märk väl att detta också löser en del av BRP:s problem med höga färdighetsvärden.) I Västmark kan man hoppa över den fasta svårighetsgraden 9 och i stället gå direkt på jämförandet av slagen, men eftersom utfallen av anfalls- och försvarsslagen har inverkan på den eventuella skadan krävs förmodligen handpåläggning på skadesystemet för att få det hela att gå ihop.
Kommentarer? Tillrättavisningar?
Dewil
