NYHET Free League släpper Blade Runner rollspel

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,187
Location
Ereb Altor
Lite av missmatchningen i kommunikation tror jag också kommer av att vissa inte alls tycker att det här är ett "svårt ämne", utan ett jäkligt enkelt sådant. Att ha slavar, oavsett om de är artificiella eller naturliga, är fel, punkt. Att jobba med att döda dem är ännu mer fel. Det blir inte en spännande utforskning av ett etiskt dilemma i dessa fall.
Jag inte att det finns någon på detta forum som tycker att frågan om slaveri är svår. Det har alla vara uppenbara med, och att ens antyda att det skulle finnas en gråskala här är aningen oärligt.

Men återigen hoppar du över några led.

Säg att vi har teknologin att tillverka empatilösa människoliknande robotar som vi exempelvis kan sätta in i svårt strålskadade områden för att evakuera befolkningen där. Vi programmerar robotarna att göra detta. De tar ingen skada. De räddar människorna. Är detta etiskt fel? Robotarna har inget annat val än att rädda flera tusen människoliv. Är det slaveri? Har robotarna en skyldighet att istället mörda människorna som bor där?

Tycker man att detta är enkla frågor så är nog vidare diskussion onödig.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,187
Location
Ereb Altor
Det jag tycker blir skevt är att frågan ofta känns som att den inte blir "hur förhåller sig min rollperson till det här?" utan "har replikanter potential till mänskligt känsloliv?". Det blir, så att säga, en fråga om vad som är sant i fiktionen snarare än hur man ska förhålla sig till vad som är sant.
Ja, empatilösa spelare är ju inte heller så kul. Givetvis är frågan "hur förhåller sig min rollperson till det här?" den enda frågan som är intressant om man ska utforska en premiss eller ett tema. Om man påförhand har bestämt sig för vad som är sant i fiktionen behöver man ju inte utforska den. Och om man på förhand har bestämt att replikanter är mänskliga slavar och att mänskliga slavar ska dödas så har man ju någon form av empatistörning.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,187
Location
Ereb Altor
Alltså, jag kan förstå det kniviga i att spela just Bladerunners (till skillnad från ett mer generiskt spel i Bladerunners universum). Det är ju lite som att spela Vita kåren i MUA, eller nått. Och om spelet bara handlar om att springa runt och skjuta replikanter för att de är replikanter så är det nog svårt att spela på något smakfullt sätt.

Men Bladerunner handlar ju just om insikten att ens "monster" i själva verket är "mänskliga", och/eller att man själv är ett "monster" (och "mänsklig"). Och den här tematiken går ju alldeles utmärkt att baka in i ett sådant spel. Sedan behöver inte det betyda att alla rollpersoner inser det här eller blir "redeemed". Det går alldeles utmärkt att spela vidriga rollpersoner - det kan till och med vara ett sätt att belysa just de här frågorna. Så det viktiga är hur _spelet_ hanterar och presenterar det, inte vad rollpersonerna gör.
Ja, en RP i vår kampanj var avhoppad Vitkårist. Det är precis den typen av ämnen som en allegorisk postapokalyptisk fabel kan hantera utan att man behöver förflytta sig till Nazityskland.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,946
Location
Värnhem, Malmö
Ja, empatilösa spelare är ju inte heller så kul. Givetvis är frågan "hur förhåller sig min rollperson till det här?" den enda frågan som är intressant om man ska utforska en premiss eller ett tema. Om man påförhand har bestämt sig för vad som är sant i fiktionen behöver man ju inte utforska den. Och om man på förhand har bestämt att replikanter är mänskliga slavar och att mänskliga slavar ska dödas så har man ju någon form av empatistörning.
Jag tänker väl att även om man inte på förhand bestämt vad som är sant i fiktionen angående replikanternas känsloliv, utan avgör det i spel genom någon form av samberättande, så blir det inte något utforskande av en premiss -- det blir bara en bedömning av hur man tycker att replikanterna borde vara.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,946
Location
Värnhem, Malmö
Säg att vi har teknologin att tillverka empatilösa människoliknande robotar som vi exempelvis kan sätta in i svårt strålskadade områden för att evakuera befolkningen där. Vi programmerar robotarna att göra detta. De tar ingen skada. De räddar människorna. Är detta etiskt fel? Robotarna har inget annat val än att rädda flera tusen människoliv. Är det slaveri? Har robotarna en skyldighet att istället mörda människorna som bor där?

Tycker man att detta är enkla frågor så är nog vidare diskussion onödig.
Det man då får fråga sig är varför man gör dem tänkande, människolika, kapabla att uppenbarligen känna dödsångest, och så vidare. Men om man lyfter blicken från hur man förhåller sig till situationen och frågar sig varför man hittar på den här situationen så kommer vissa ställa frågan varför anstränger du dig för att skapa en situation där slaveri, eller något som kan tolkas som slaveri, kanske kan rättfärdigas? Det är lite som den fråga vissa ställer kring Warhammer 40K: varför skriva en spelvärld som kan tolkas som att hotet från kaos rättfärdigar fascistisk militärdiktatur? Vissa former av frågeställningar kommer att göra att folk reagerar negativt, oavsett vad svaret blir, eftersom de ser själva frågeställningen som en sorts normalisering av att vissa saker är uppe för diskussion.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,187
Location
Ereb Altor
Jag tänker väl att även om man inte på förhand bestämt vad som är sant i fiktionen angående replikanternas känsloliv, utan avgör det i spel genom någon form av samberättande, så blir det inte något utforskande av en premiss -- det blir bara en bedömning av hur man tycker att replikanterna borde vara.
Så spelar inte jag rollspel, och jag är inte bekant med det sättet att spela rollspel på. Det är kanske där problemet ligger? Jag har ingen förståelse för att ta med sig påförhand bestämda åsikter in i spelet och se till att de besannas. När jag pratar om att utforska en premiss så menar jag att utforska en premiss. Inget annat alls. Inte bestämma på förhand, inte smyga in i samberättande, inte på något annat sätt påverka utforskandet utifrån min eventuella åsikt kring de teman vi utforskar. Spela och utforska.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,342
Location
Umeå
Det jag tycker blir skevt är att frågan ofta känns som att den inte blir "hur förhåller sig min rollperson till det här?" utan "har replikanter potential till mänskligt känsloliv?". Det blir, så att säga, en fråga om vad som är sant i fiktionen snarare än hur man ska förhålla sig till vad som är sant.
Varför inte "hur förhåller sig min rollperson till det här och vad innebär det som ett svar på frågan om replikanter har samma värde som människor?" Att spela en karaktär utifrån sig själv och hur karaktären ser på sin värld och sig själv säger ju något om dessa frågor. Menar, spelade jag Roy i filmen och valde tex att rädda Deckard eller inte, vad är bakgrunden till mina val och hur påverkar det min egen syn på vem jag är och viket värde jag har (och därmed vilket värde Deckard har)? Och varför räddar jag Deckard? Räddar jag hon för att det är rätt oavsett vilken sorts liv som riskerar att avslutas eller räddar jag Deckard för att ja, han och jag är samma? Svaret kring om replikanter kan ha ett känsloliv eller ej är ju inte intressant att besvara i ett ja/nej läge, utan vad säger filmen om det? Vad säger min rollpersonens handlande om det? I vart fall det jag pekar på är individuella små svar i en stor värld, inte utröna huruvida något är sant i världen. Utan vad innebär det att jag spelar en replikant och respekterar mitt eget känsloliv? Vilka handlingar utför jag och vilka av dessa kommer inverka negativt och positivt på mitt eget känsloliv? Vad innebär det för vår bild, alltså vi runt spelbordet, på synen på min karaktär och dess plats i världen? Om jag var ovärdig att respekteras som individ när spelet börjat, har synen ändrats när vi avslutar det? Det här kräver ju ingen form av samberättande i meningen som det brukar användas här utan bara vanligt jävla rollspelande. Bara att frågorna finns där och jag är öppen att handla fritt med min karaktär kring dem.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,187
Location
Ereb Altor
Warhammer 40K: varför skriva en spelvärld som kan tolkas som att hotet från kaos rättfärdigar fascistisk militärdiktatur?
En väldigt intressant premiss anser jag. Något jag verkligen skulle kunna tänka mig att utforska i spel. Faktum är att vi spelade en rätt lång kampanj i WFRP där vi spelade just protofascister som ansåg att endast ett starkt enat imperium kunde hantera det kommande kriget. Det var obehagligt, intressant och givande. Jag blev inte fascist. Jag avskyr fascism lika mycket nu som jag gjorde innan. Detta är en av rollspelens största styrkor. Jag kan inte riktigt se varför man vill propagera för att vissa ämnen ska undvikas? Visst, som jag påpekat massor av gången i tråden redan, gör man det tondövt så är det korkat. Gör man det smart är det bra.

Edit: Vi hade inte bestämt att det var sant på förhand. Tvärtom blev en kärlekshistoria början på min RPs resa att inse att han kanske hade fel. Vi utforskade premissen i spel. Och vi pratade en hel del om våra karaktärers val och handlingar mellan spelmöten.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,946
Location
Värnhem, Malmö
Varför inte "hur förhåller sig min rollperson till det här och vad innebär det som ett svar på frågan om replikanter har samma värde som människor?" Att spela en karaktär utifrån sig själv och hur karaktären ser på sin värld och sig själv säger ju något om dessa frågor. Menar, spelade jag Roy i filmen och valde tex att rädda Deckard eller inte, vad är bakgrunden till mina val och hur påverkar det min egen syn på vem jag är och viket värde jag har (och därmed vilket värde Deckard har)? Och varför räddar jag Deckard? Räddar jag hon för att det är rätt oavsett vilken sorts liv som riskerar att avslutas eller räddar jag Deckard för att ja, han och jag är samma? Svaret kring om replikanter kan ha ett känsloliv eller ej är ju inte intressant att besvara i ett ja/nej läge, utan vad säger filmen om det? Vad säger min rollpersonens handlande om det? I vart fall det jag pekar på är individuella små svar i en stor värld, inte utröna huruvida något är sant i världen. Utan vad innebär det att jag spelar en replikant och respekterar mitt eget känsloliv? Vilka handlingar utför jag och vilka av dessa kommer inverka negativt och positivt på mitt eget känsloliv? Vad innebär det för vår bild, alltså vi runt spelbordet, på synen på min karaktär och dess plats i världen? Om jag var ovärdig att respekteras som individ när spelet börjat, har synen ändrats när vi avslutar det? Det här kräver ju ingen form av samberättande i meningen som det brukar användas här utan bara vanligt jävla rollspelande. Bara att frågorna finns där och jag är öppen att handla fritt med min karaktär kring dem.
Men om vi tittar på Roys beslut i exemplet så fattar ju den tänkte spelaren dessa beslut antagligen dessa från någon sorts tänkt ärlighet mot rollpersonen. Det kräver ju att man har någon sorts förförståelse, eller kanske bara en känsla, för hurdan denna rollperson är, vilket innebär att man någonstans inom sig redan har tankar krig rollpersonens känsloliv, även om dessa kanske aktualiseras och realiseras först när man handlar.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,016
Är det fastställt att robotarna är människor utom rimligt tvivel.
Är det just att de ser ut som människor som gör det läskigt.
Om de hade sett ut som C-3P0 och haft empati och dödsångest hade det varit skillnad?
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,187
Location
Ereb Altor
Men om vi tittar på Roys beslut i exemplet så fattar ju den tänkte spelaren dessa beslut antagligen dessa från någon sorts tänkt ärlighet mot rollpersonen. Det kräver ju att man har någon sorts förförståelse, eller kanske bara en känsla, för hurdan denna rollperson är, vilket innebär att man någonstans inom sig redan har tankar krig rollpersonens känsloliv, även om dessa kanske aktualiseras och realiseras först när man handlar.
Fast, det är ju det fina med rollspel. Du läser inte en bok. Du agerar och reagerar. Plötsligt ställd du inför en situation och agerar på ett sätt du inte hade förväntat dig.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
7,073
Det bästa med den här tråden är att det framtida rollspelets enda intressanta fråga redan kommer vara färdigdiskuterad innan spelet släpps.
Det är detta som ÄR spelet! Vi deltar utan att veta om det. En träffsäker allegori till replikanternas inplanterade falska minnen, till deras fråntagna vilja.

EDIT: Nu är det bara att vänta in Fria Ligans faktura för spelköpet.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,946
Location
Värnhem, Malmö
En väldigt intressant premiss anser jag. Något jag verkligen skulle kunna tänka mig att utforska i spel. Faktum är att vi spelade en rätt lång kampanj i WFRP där vi spelade just protofascister som ansåg att endast ett starkt enat imperium kunde hantera det kommande kriget. Det var obehagligt, intressant och givande. Jag blev inte fascist. Jag avskyr fascism lika mycket nu som jag gjorde innan. Detta är en av rollspelens största styrkor. Jag kan inte riktigt se varför man vill propagera för att vissa ämnen ska undvikas? Visst, som jag påpekat massor av gången i tråden redan, gör man det tondövt så är det korkat. Gör man det smart är det bra.

Edit: Vi hade inte bestämt att det var sant på förhand. Tvärtom blev en kärlekshistoria början på min RPs resa att inse att han kanske hade fel. Vi utforskade premissen i spel. Och vi pratade en hel del om våra karaktärers val och handlingar mellan spelmöten.
Jag tror det handlar om en motvilja mot tanken på att nyanserade, svåra takes på saker och ting per automatik skulle vara mer intelligenta eller genomtänkta än rättframma takes som tar en tydlig moralisk ståndpunkt. Fuck Nuance och allt det där.
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
12,809
Location
Stockholm
Jag tror det handlar om en motvilja mot tanken på att nyanserade, svåra takes på saker och ting per automatik skulle vara mer intelligenta eller genomtänkta än rättframma takes som tar en tydlig moralisk ståndpunkt. Fuck Nuance och allt det där.
Jag gör ingen bedömning om vad som är mer intelligent eller genomtänkt i den här frågan. Jag utgår från vad jag själv tror att jag skulle tycka var kul och vad jag tror skulle funka som spel i det här fallet, för Fria Ligans marknad. Sociologiska teorier och kvalitativa bedömningar av dem ligger utanför min kompetens. Långt utanför, skulle jag säga.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,016
Jag tror det handlar om en motvilja mot tanken på att nyanserade, svåra takes på saker och ting per automatik skulle vara mer intelligenta eller genomtänkta än rättframma takes som tar en tydlig moralisk ståndpunkt. Fuck Nuance och allt det där.
Sjukt lång text som känns vetenskaplig och på engelska. Kan du sammanfatta.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,663
Det finns flera sätt att hantera frågan.

Filmen har för mig en nyckelfras (citerad från minnet), efter att en polis kallat replikanter för "skinjobs": "He's the kind of cop who used to call black people niggers". Det är egentligen första stället man ser filmen ta ställning för replikanterna, innan huvudpersonen börjar sin resa mot att acceptera dem.

Man kan se det som den resan. En "Hey, are we the bad guys?". Man kan också se det som en underdog-story, där spelarna är replikanter.

Eller så gör man det till en story där replikanter är förtryckta, och det har gjort en del av dem till terrorister, och därmed känns OK att jaga.

Man kan också säga "Skit i allt det, replikanter är orcher, döda dem." och köra det spåret, om man bara vill ha action.

Eller så gör man vad jag tror att 90% av spelarna kommer att göra: Spelar i Blade Runner-världen och skiter totalt i hela replikantproblematiken och istället håller på med annat spännande som kan ske där, tex industrispionage, rån, mordgåtor...

Alla sätten är bra, om det är vad man vill spela.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,016
Nu har jag sett trailern och läst(förlåt att det tog lite tid). Men sticker inte den har diskussionen iväg lite (moralpanik). Om man skapar infilrationsrobotar, gör dem "mänskliga" och de mördar en koloni på Mars och sen återkommer till Jorden. Är det rimligt att bara skicka ut en liten grupp reparatörer. Vad säger polisfacket? Det vill jag spela, eller internutredare som utreder Blade runners som begått vidrigheter på jobbet.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,946
Location
Värnhem, Malmö
Min huvudsakliga poäng är denna: det finns gott om folk som inte är vidare intresserade av att utforska Blade Runner-premissen som moraliskt dilemma, eftersom de anser att allegorin med slaveri är för blatant, och att den sortens utforskande varken skulle ge dem någon intellektuell stimulans eller eskapistiskt nöje.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,946
Location
Värnhem, Malmö
Nu har jag sett trailern och läst(förlåt att det tog lite tid). Men sticker inte den har diskussionen iväg lite (moralpanik).
Jag vill poängtera att jag inte har några moraliska invändningar mot spelet. Jag tror inte att man blir en sämre människa genom att vilja spela Blade Runner på ett okomplicerat utredarvis, ej heller att ett sådant intresse skulle blotta någon latent rasism eller liknande. Det jag vill göra är att ge kontext till varför folk kan tycka att ett sådant koncept är ointressant eller rent utav frånstötande.
 
Top