Nekromanti Fri Form
- Thread starter Ragshnak
- Start date
Rising
Vila i frid
"Vi regelföljare?"
Jag antar att du med friform menar ett spel utan bestämda regler för handlingsresolution och givna spelvärden (åsikterna går isär om vad friform egentligen betyder), och om sådant tycker jag.
Jag gillar särskilt att friforma i spelsessioner där det är viktigare vad rollpersonerna gör än hur bra det görs - vilket ofta stämmer in på minna skräck- och mordgåtesessioner.
I grund och botten är friform en fattigare spelstil än att använda tärningar och riktiga regler (med tärningar och regler kan man ju göra allt som går att göra i friform + en massa annat), men man kan lika gärna vända på det och mena att friform kan ge en mer koncentrerad rollgestaltningsupplevelse, eftersom man fokuserar på en liten del av den stora palett som andra rollspelare bruakr sig av.
Jag tycker det finns lägen där friform både är bra och dåligt.
Krille
Super Moderator
"Vad tycker ni regelföljare om fri form??"
Tja, så länge det finns alternativ till fri form på spelkonventen så får du väl syssla med det om du vill. För egen del så är det fel tekopp.
Tja, så länge det finns alternativ till fri form på spelkonventen så får du väl syssla med det om du vill. För egen del så är det fel tekopp.
w176
Förlorad dotter
Regler är dumma men i övrigt ingen skillnad
Jag tycker personligen att regler är långtråkiga, dumma, odramatiska, orealistiska, tidsödande, begränsade, jobbiga och störande. Dessutom ger tärningar tvångstankar om huruvida jag skulle kunna svälja dem eller inte.
I frifrom slipparna reglerna. Yay! Men i övrigt är den ingen skillnad, en dålig deckargåta är fortfarande en dålig deckargåta, en bra är fortfarande en bra deckargåta, lam action är fortfarande lam action, jätte cool wuxia är fortfarande jättecool wuxia. Reglerna är borta men de behöver inte göra någon stor skillnad i övrigt.
/Elin spelar faktiskt regelspel för det mesta
Jag tycker personligen att regler är långtråkiga, dumma, odramatiska, orealistiska, tidsödande, begränsade, jobbiga och störande. Dessutom ger tärningar tvångstankar om huruvida jag skulle kunna svälja dem eller inte.
I frifrom slipparna reglerna. Yay! Men i övrigt är den ingen skillnad, en dålig deckargåta är fortfarande en dålig deckargåta, en bra är fortfarande en bra deckargåta, lam action är fortfarande lam action, jätte cool wuxia är fortfarande jättecool wuxia. Reglerna är borta men de behöver inte göra någon stor skillnad i övrigt.
/Elin spelar faktiskt regelspel för det mesta
Rickard
Urverk speldesign
Re: Friform
"Vad tycker ni regelföljare om fri form??"
Funkar bättre i vissa situationer än andra..
/Han som tycker friform har precis lika mycket för- och nackdelar som regelspel, så han mixar de två
"Vad tycker ni regelföljare om fri form??"
Funkar bättre i vissa situationer än andra..
/Han som tycker friform har precis lika mycket för- och nackdelar som regelspel, så han mixar de två
Nightowl
Champion
Jag tycker att rollspel utan regler är ganska meningslöst. Jag tycker att lajv där man inte ska röra på sig är ganska meningslöst. Friform är tillräckligt likt båda för att jag inte ska vara särskilt intresserad. Trots det har jag spelat friform på en del konvent utan att direkt lida, men om jag (t.ex.) ska delta i ett friformsscenario på ett konvent måste det finnas något extra intressant så jag blir nyfiken.
Men varför vill du veta det här? Jag menar, jag är ju inte målgruppen? Det är ungefär som att försöka sälja bilder på Erika Eleniak till fikusar...
Erik, inte bara regelbög utan också annan bög, om någon tog illa vid sig av det sista
Nightowl
Champion
Ja, du har ju redan mött Vulf, forumets diplomat.
Erik
Well, de gånger som jag har fått channsenatt lira friformsgrejer så har jag gillat det. Ser inga problem med att lira varken det ena eller andra. Ser för & nackdelar med de bägge systemet, så för min del så lirar jag gjärna regelsystem & friform.
Pom
Swashbuckler
En regelföljares svar:
Jag saknar informationsmängden som många regelsystem tillför. Då menar jag inte information om reglerna i sig, utan alla sätt att med enkla koder beskriva vad ens rollperson är för filur, vad han vet, vad han varit med om, vad han kan förväntas klara av, vad som är en barnlek och vad som förmodligen är för svårt.
Det är också lättare att ha kontinuitet över längre tid om det finns regler.
Jag saknar informationsmängden som många regelsystem tillför. Då menar jag inte information om reglerna i sig, utan alla sätt att med enkla koder beskriva vad ens rollperson är för filur, vad han vet, vad han varit med om, vad han kan förväntas klara av, vad som är en barnlek och vad som förmodligen är för svårt.
Det är också lättare att ha kontinuitet över längre tid om det finns regler.
Man Mountainman
Storsvagåret
Rollspel som rollspel. Folk som tror att ett gäng tärningar och siffror är centralt för rollspelsupplevelsen är bara... tja... de har en annan spelstil än jag . Regler kan bidra med ett angenämt mått av struktur och hasardmoment till rollspelet, och jag spelar hellre med regler än utan i de flesta fall, men att regelspel vs. friform har blivit en av hobbyns viktigaste debatter övergår mitt förstånd. Rollspel som rollspel, som sagt.
. Regler kan bidra med ett angenämt mått av struktur och hasardmoment till rollspelet, och jag spelar hellre med regler än utan i de flesta fall, men att regelspel vs. friform har blivit en av hobbyns viktigaste debatter övergår mitt förstånd. Rollspel som rollspel, som sagt.Friform, improvisationsteater och kontrollerbarhet
Eftersom ingen egentligen har sagt något konkret i den här tråden (förutom lite baywatch-nostalgi, tack för det) tänkte jag drämma i med en semi-kapning.
Debatten om friform vs regler har rasat en massa gånger på forumet. Oftast är utgångspunkten att man i friform ersätter objektiva tärningar med spelledarens subjektiva godtycke, vilket enligt vissa bedömare funkar utmärkt och enligt andra inte alls. Debatterar man på det sättet kan man hålla på hur länge som helst, vilket också har prövats ett par gånger.
Jag har aldrig spelat friform, men om jag gjorde det så skulle jag nog snarare se det som ett sätt att spela nån slags "mental improvisationsteater", dvs spela scenarier som helt baserar sig på interaktion mellan roller och inte situationer som kräver tärningsresolution. En återförening av gamla vänner, en förhandlingsrunda i en samlingsregering eller kanske en oändligt pinsam släktmiddag är alla exempel på händelser som skulle kunna utgöra ett rollspelsscenario, men inte vara särskilt betjänta av tärningsslag. I ett sådant scenario skulle interaktionen mellan spelarna vara det viktiga, och eftersom hela dramatiken handlar om denna interaktion krävs inga tärningar. Observera att jag inte är ute efter scenarier där någon "vinner" (då kan det ju vara befogat med tex förhandlingsregler), jag vill bara uppleva själva den sociala interaktionen.
Nu säger väl någon friformare att "det är ju så vi friformare har sagt hela tiden!". Det har ni faktiskt inte alls. Den enda åsikt jag har hört är att man i friform avgör tärningsfrågor såsom pistolskytte eller låsdyrkning med "samberättande", och att det funkar lika bra som tärningar (det är ungefär här som tärningstalibanernas autoreply-funktion brukar kicka in). Men det är alltså inte det jag är ute efter; jag skulle vilja se ett friformsscenario där tärningsslag helt enkelt inte behövs därför att den typen av "naturlagar" inte är intressanta. Alltså ett scenario där ROLLspel är det enda som kvarstår, och där det egentligen handlar mer om teater än om spelande.
Ett dylikt friformande skulle jag kunna tycka var rätt trevligt: enklare än improvisationsteater, men lite djupare än vanligt tärningsspelande och ett totalt fokus på att gå in i en roll och uppleva samspelet med andra personer. Märkligt nog är det en infallsvinkel som jag inte har sett i någon av alla flamewars som utkämpats i ämnet. Är det ingen som har tänkt i de banorna?
Eftersom ingen egentligen har sagt något konkret i den här tråden (förutom lite baywatch-nostalgi, tack för det) tänkte jag drämma i med en semi-kapning.
Debatten om friform vs regler har rasat en massa gånger på forumet. Oftast är utgångspunkten att man i friform ersätter objektiva tärningar med spelledarens subjektiva godtycke, vilket enligt vissa bedömare funkar utmärkt och enligt andra inte alls. Debatterar man på det sättet kan man hålla på hur länge som helst, vilket också har prövats ett par gånger.
Jag har aldrig spelat friform, men om jag gjorde det så skulle jag nog snarare se det som ett sätt att spela nån slags "mental improvisationsteater", dvs spela scenarier som helt baserar sig på interaktion mellan roller och inte situationer som kräver tärningsresolution. En återförening av gamla vänner, en förhandlingsrunda i en samlingsregering eller kanske en oändligt pinsam släktmiddag är alla exempel på händelser som skulle kunna utgöra ett rollspelsscenario, men inte vara särskilt betjänta av tärningsslag. I ett sådant scenario skulle interaktionen mellan spelarna vara det viktiga, och eftersom hela dramatiken handlar om denna interaktion krävs inga tärningar. Observera att jag inte är ute efter scenarier där någon "vinner" (då kan det ju vara befogat med tex förhandlingsregler), jag vill bara uppleva själva den sociala interaktionen.
Nu säger väl någon friformare att "det är ju så vi friformare har sagt hela tiden!". Det har ni faktiskt inte alls. Den enda åsikt jag har hört är att man i friform avgör tärningsfrågor såsom pistolskytte eller låsdyrkning med "samberättande", och att det funkar lika bra som tärningar (det är ungefär här som tärningstalibanernas autoreply-funktion brukar kicka in). Men det är alltså inte det jag är ute efter; jag skulle vilja se ett friformsscenario där tärningsslag helt enkelt inte behövs därför att den typen av "naturlagar" inte är intressanta. Alltså ett scenario där ROLLspel är det enda som kvarstår, och där det egentligen handlar mer om teater än om spelande.
Ett dylikt friformande skulle jag kunna tycka var rätt trevligt: enklare än improvisationsteater, men lite djupare än vanligt tärningsspelande och ett totalt fokus på att gå in i en roll och uppleva samspelet med andra personer. Märkligt nog är det en infallsvinkel som jag inte har sett i någon av alla flamewars som utkämpats i ämnet. Är det ingen som har tänkt i de banorna?
w176
Förlorad dotter
Lajv? (Fast stillasittade)
Nå, titeln är den enkla dryga svaret på din för frågan, men kolla upp lajv som Mellan himmel och hav, eller Släkten är värst m.m. så har du det, fast med lite mer rörelse. (Även kallade prettolajv) men alla vanliga lajv har också starka inslag av det. Normalt sett sitter man bara och pratar och reagerar på det som händer kring en utan att någonsin komma till en situation där man behöver fråga sig "Hur stor chans är det att min karaktär klarar det här, ska jag bryta ihop eller inte när monstrerna kommer”? Utan man spelar helt enkelt på det. Att bara spela rollen och berätta en historia.
Sen kan jag ranta på om hur fint det är men det kommer de flesta bli less på men det gör jag ändå tror jag, i alla fall lite grann. Är man inte helt van och indoktrinerad vid tärningar märker att de inte behövs utan spelar man med varann i ett samspel och motreaktioner på reaktioner endast så skulle de aldrig falla en in att pausa det för att rulla en tärning.
Man kan invända att detta inte alls går i annat rollspel, men uppenbart funkar de lika bra i alla medel, att sitta runt ett bord att spela eller springa runt i en skog eller spela över datorn och text är samma sak och ger samma effekt.
Konflikter med avgörande hur man lyckas eller inte oavsett om det rör sig om man lyckas trösta mor Agda eller dyrka upp låset, visst det finns alltid en chans att någon vill powergama och är oresonlig i att man måste lyckas trösta Agda oavsett vad hon tycker om saken eller att ens karaktär visst är så mäktig att man "måste" lyckas med allt men försöker men den där problematiken är rätt sällsynt faktiskt.
Oavsett vad det är så kan en tärningstalliban säga saker som att man måste ha tärningar för att trösta mormor Agda på släktmiddagen, eller för att se om man verkligen orkar och hinner springa fram i tid, så visst, klarar man inte av att ta ett beslut om huruvida man klarar de eller ej eller om Agda känner sig mer lättad eller ej när spelare X försöker trösta henne, då behöver man kanske en tärning för att avgöra det, men rent praktiskt kan jag inte komma på något tillfälle det behövs.
Så visst massa mer än dig har tänkt i dom banorna och gillat dem och spelat dem, bara så du vet, men oavsett vad för situation man har kan någon tärningsälskare invända att man visst behöver tärningar för att avgöra släktmiddagar för vilket moment som helst kan tolkas som en konflikt oavsett om de rör sig om att ha ihjäl någon eller artig skicka saltet.
Nå, titeln är den enkla dryga svaret på din för frågan, men kolla upp lajv som Mellan himmel och hav, eller Släkten är värst m.m. så har du det, fast med lite mer rörelse. (Även kallade prettolajv) men alla vanliga lajv har också starka inslag av det. Normalt sett sitter man bara och pratar och reagerar på det som händer kring en utan att någonsin komma till en situation där man behöver fråga sig "Hur stor chans är det att min karaktär klarar det här, ska jag bryta ihop eller inte när monstrerna kommer”? Utan man spelar helt enkelt på det. Att bara spela rollen och berätta en historia.
Sen kan jag ranta på om hur fint det är men det kommer de flesta bli less på men det gör jag ändå tror jag, i alla fall lite grann. Är man inte helt van och indoktrinerad vid tärningar märker att de inte behövs utan spelar man med varann i ett samspel och motreaktioner på reaktioner endast så skulle de aldrig falla en in att pausa det för att rulla en tärning.
Man kan invända att detta inte alls går i annat rollspel, men uppenbart funkar de lika bra i alla medel, att sitta runt ett bord att spela eller springa runt i en skog eller spela över datorn och text är samma sak och ger samma effekt.
Konflikter med avgörande hur man lyckas eller inte oavsett om det rör sig om man lyckas trösta mor Agda eller dyrka upp låset, visst det finns alltid en chans att någon vill powergama och är oresonlig i att man måste lyckas trösta Agda oavsett vad hon tycker om saken eller att ens karaktär visst är så mäktig att man "måste" lyckas med allt men försöker men den där problematiken är rätt sällsynt faktiskt.
Oavsett vad det är så kan en tärningstalliban säga saker som att man måste ha tärningar för att trösta mormor Agda på släktmiddagen, eller för att se om man verkligen orkar och hinner springa fram i tid, så visst, klarar man inte av att ta ett beslut om huruvida man klarar de eller ej eller om Agda känner sig mer lättad eller ej när spelare X försöker trösta henne, då behöver man kanske en tärning för att avgöra det, men rent praktiskt kan jag inte komma på något tillfälle det behövs.
Så visst massa mer än dig har tänkt i dom banorna och gillat dem och spelat dem, bara så du vet, men oavsett vad för situation man har kan någon tärningsälskare invända att man visst behöver tärningar för att avgöra släktmiddagar för vilket moment som helst kan tolkas som en konflikt oavsett om de rör sig om att ha ihjäl någon eller artig skicka saltet.
Dewil
Skrivbordsgeneral
Ni pratar förbi varandra (NT)
NT = Nödvändig text
NT = Nödvändig text
Regler i sociala situationer
Det är däremot inte uppenbart att det måste vara så. De flesta spel innehåller ju även färdigheter för att Övertala, Bluffa, Förföra och andra sociala aktiviteter som med fördel kan användas i de situationer du beskriver. I Millennium har jag regler för att modifiera färdighetsslagen efter vilka argument man använder. I Götterdämmerung finns det regler för social strid.
Sedan finns det spel som inte gör någon skillnad på olika typer av konflikter. Två syskon som bråkar om en spade i sandlådan och två jediriddare som vill filéa varandra med ljussablar använder samma regler. Och det fungerar utmärkt.
Det finns alltså rollspelssystem som skulle använda regler i de sociala situationer du beskrivit och tycka att de skulle bli intressantare just på grund av reglerna. Fördelen med tärningsslag i en sådan situation är precis densamma som i andra rollspelssituationer: man skapar oförutsägbarhet och kan leda in handlingen på nya spår. Det är en annorlunda filosofi än friformandet, men jag vägrar gå med på att det är mindre "djupt".
/tobias
Det beror på att traditionella rollspelsregler är skapade för att hantera strid mot fiender, magi, och lösande av problem med färdighetsslag, inte verbala konflikter.
Det är däremot inte uppenbart att det måste vara så. De flesta spel innehåller ju även färdigheter för att Övertala, Bluffa, Förföra och andra sociala aktiviteter som med fördel kan användas i de situationer du beskriver. I Millennium har jag regler för att modifiera färdighetsslagen efter vilka argument man använder. I Götterdämmerung finns det regler för social strid.
Sedan finns det spel som inte gör någon skillnad på olika typer av konflikter. Två syskon som bråkar om en spade i sandlådan och två jediriddare som vill filéa varandra med ljussablar använder samma regler. Och det fungerar utmärkt.
Det finns alltså rollspelssystem som skulle använda regler i de sociala situationer du beskrivit och tycka att de skulle bli intressantare just på grund av reglerna. Fördelen med tärningsslag i en sådan situation är precis densamma som i andra rollspelssituationer: man skapar oförutsägbarhet och kan leda in handlingen på nya spår. Det är en annorlunda filosofi än friformandet, men jag vägrar gå med på att det är mindre "djupt".
/tobias
Spot on!
Jo, den friformstillämpning jag efterlyste skulle nog kunna beskrivas som "stillasittande lajv", fast då utan rekvisita och blarr som brukar ingå i lajvandet. Efter att ha klurat lite mer så kom jag fram till att det nog är två saker jag efterlyser. Det grundläggande är som sagt den sociala biten, själva interaktionen mellan rollfigurer. Efter att ha läst Gurgehs inlägg tror jag också att jag är ute efter någon slags mental bofferfajt: det är roligare att fäktas på riktigt än att rulla tärningar för det, enligt samma resonemang vill jag alltså hellre använda mitt eget agerande för att lösa sociala situationer än att slå tärning. Spelarens prestation blir rollpersonens. Där ser jag att friform skulle vara klart intressant. Och naturligtvis är det fel att kalla det "djupare" än annat spel. Jag ser det bara som en lite annan tillämpning.
Hur som helst, uppenbarligen finns det fler som har tänkt i de banorna och det var ju roligt. Jag tycker ändå det är konstigt att den aspekten av friform inte verkar ha kommit upp i diskussionerna på forumet. Egentligen borde ju friformsspel ligga närmare lajv än vanligt bordsrollspel.
Jo, den friformstillämpning jag efterlyste skulle nog kunna beskrivas som "stillasittande lajv", fast då utan rekvisita och blarr som brukar ingå i lajvandet. Efter att ha klurat lite mer så kom jag fram till att det nog är två saker jag efterlyser. Det grundläggande är som sagt den sociala biten, själva interaktionen mellan rollfigurer. Efter att ha läst Gurgehs inlägg tror jag också att jag är ute efter någon slags mental bofferfajt: det är roligare att fäktas på riktigt än att rulla tärningar för det, enligt samma resonemang vill jag alltså hellre använda mitt eget agerande för att lösa sociala situationer än att slå tärning. Spelarens prestation blir rollpersonens. Där ser jag att friform skulle vara klart intressant. Och naturligtvis är det fel att kalla det "djupare" än annat spel. Jag ser det bara som en lite annan tillämpning.
Hur som helst, uppenbarligen finns det fler som har tänkt i de banorna och det var ju roligt. Jag tycker ändå det är konstigt att den aspekten av friform inte verkar ha kommit upp i diskussionerna på forumet. Egentligen borde ju friformsspel ligga närmare lajv än vanligt bordsrollspel.
Mina jag och mig själv
Den stora frågan är väl vilken inställning man har till "ROLLspel" är det ett begrepp spel som Teater eller är det en Lek eller är det Brädspel utan bräde eller alltihop i olika propotioner, nästa fråga är vart går gränsen mellan spelaren och karraktären, är det spelaren eller karraktären som ska "lösa problemet", är det jag som ska vara tillräckligt intelligent eller karraktären, ska jag använda mina kunskaper eller de den sitter inne men, vilka kunskaper har karraktären som inte jag har........
Jag har inte prövat friform men det jag har läst får det att verka vara stor risk för rälsning vilket jag avskyr, men det hindrar inte att det kan vara väldigt bra gjort så att det inte känns rälsat, men då är problemet jag vill inte vara en karraktär men min kropp och förutsättningar jag vill vara någon annan och för det behöver jag värden, sen för att undvika rälsning tycker jag att tärningar är bra så att inget är förutbestämt (som när jag sköt en kollega i huvudet i måndags i Mutant:UA vilket resulterade i en skratt attack). Sen kan jag leva med SL ingripanden för att rädda situationer och färdiga karraktärer så länge de är någorlunda kompetenta vilket är typ 60-80% i färdigheter under normala situationer.
Den stora frågan är väl vilken inställning man har till "ROLLspel" är det ett begrepp spel som Teater eller är det en Lek eller är det Brädspel utan bräde eller alltihop i olika propotioner, nästa fråga är vart går gränsen mellan spelaren och karraktären, är det spelaren eller karraktären som ska "lösa problemet", är det jag som ska vara tillräckligt intelligent eller karraktären, ska jag använda mina kunskaper eller de den sitter inne men, vilka kunskaper har karraktären som inte jag har........
Jag har inte prövat friform men det jag har läst får det att verka vara stor risk för rälsning vilket jag avskyr, men det hindrar inte att det kan vara väldigt bra gjort så att det inte känns rälsat, men då är problemet jag vill inte vara en karraktär men min kropp och förutsättningar jag vill vara någon annan och för det behöver jag värden, sen för att undvika rälsning tycker jag att tärningar är bra så att inget är förutbestämt (som när jag sköt en kollega i huvudet i måndags i Mutant:UA vilket resulterade i en skratt attack). Sen kan jag leva med SL ingripanden för att rädda situationer och färdiga karraktärer så länge de är någorlunda kompetenta vilket är typ 60-80% i färdigheter under normala situationer.