Delvis pga av ett forumsinlägg började jag läsa boken "The Game" av Neil Strauss. Den boken inspirerade till mycket tänk.
"The Game" är en fantastisk bok. Den handlar om raggning, men det är sekundärt: det som "The Game" verkligen vet att berätta, är att mänsklig interaktion styrs av regler. Det är genom att behärska dessa regler som Strauss lyckas gå från frustrerad nörd till mästerraggare. Precis som i alla spel så har den som behärskar reglerna till fullo en enorm fördel.
Detta förde mig in på friform. Friformare brukar mena att just frånvaron av regler är en frihet: när man inte styrs av tärningar kan man forma berättelsen som man vill. Men är det verkligen regellöst bara för att man plockar bort tärningar och siffervärden? Rollspel är interaktion mellan människor, och även om reglerna inte uttrycks i FV eller tärningskombinationer så finns de fortfarande där. Och precis som i regelspel så har den som behärskar reglerna övertaget.
Man kan förstås invända att friform inte handlar om powergaming, och att man inte har "övertag" på samma sätt i friform. Det är visserligen en relevant invändning, men å andra sidan kan fråga sig varför just friform skulle vara frikopplat från personliga ambitioner? Kanske ser man inte ens själv vart man vill komma? Och finns det verkligen inga friform-powergamers?
/Sax, som bara var tvungen att skriva något om "The Game"
"The Game" är en fantastisk bok. Den handlar om raggning, men det är sekundärt: det som "The Game" verkligen vet att berätta, är att mänsklig interaktion styrs av regler. Det är genom att behärska dessa regler som Strauss lyckas gå från frustrerad nörd till mästerraggare. Precis som i alla spel så har den som behärskar reglerna till fullo en enorm fördel.
Detta förde mig in på friform. Friformare brukar mena att just frånvaron av regler är en frihet: när man inte styrs av tärningar kan man forma berättelsen som man vill. Men är det verkligen regellöst bara för att man plockar bort tärningar och siffervärden? Rollspel är interaktion mellan människor, och även om reglerna inte uttrycks i FV eller tärningskombinationer så finns de fortfarande där. Och precis som i regelspel så har den som behärskar reglerna övertaget.
Man kan förstås invända att friform inte handlar om powergaming, och att man inte har "övertag" på samma sätt i friform. Det är visserligen en relevant invändning, men å andra sidan kan fråga sig varför just friform skulle vara frikopplat från personliga ambitioner? Kanske ser man inte ens själv vart man vill komma? Och finns det verkligen inga friform-powergamers?
/Sax, som bara var tvungen att skriva något om "The Game"