Re: Inspiration från Nobilis
(Borstar av dammet från tangentbordet efter att inte ha varit inne på forumet på över en månad) Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur Imperatorer fungerar i Nobilis (förmodligen mer ingående än vad som behövs, men hellre för mycket än för lite).
Imperatorer är de mäktigaste väsendena i Nobilis värld(ar), exempelvis änglar, smågudar eller Ljusets och Mörkrets magistrar (personifieringar av mänsklighetens överlevnadsinstinkt eller självdestruktivitet, respektive). Varje imperator definierar ett antal aspekter av skapelsen helt enkelt genom att existera - ett exempel ur boken är Askelon, som är herre över Skalv, Kokkonsten och Smedjan.
Imperatorerna befinner sig sen ett antal tusen år tillbaka i krig med excrucianerna, väsen som kommer utifrån skapelsen och vill utplåna den intill sista koncept. Kriget hålls till största delen på andeplanet vilket gör att imperatorernas kroppar ligger i koma största delen av tiden medan deras själar är ute och krigar. För att ha någon som tar hand om deras jobb inuti skapelsen har de upphöjt dödliga till "ädlingar", alltså de halvgudar som spelarna får köra.
Varje ädling blir härskare över en eller ett par av de aspekter en imperator härskar över. Grunduppsättningen är att spelarna tillhör samma familia, alltså ädligar som fått sin makt av och som tjänar samma imperator. Utöver att skapa rollpersoner får spelarna skapa sitt chancel (en av de få termer jag hade svårt att översätta när jag spelledde det, men chancel är alltså den fickdimension som ädlingarna får regera i sin imperators namn) och sin imperator.
Den poängmässiga delen av imperatorskapandet är av ett enkelt "balansera positiva egenskaper mot negativa". Exempel på egenskaper kan vara "mystery cult" (en sekt som dyrkar Imperatorn och som RP enkelt kan manipulera), "inspirational" (fientliga ädlingar kan inte stjäla mirakelpoäng från RP) samt "unshining" (RP är mottagliga för excrucianernas övernaturliga aura precis som vanliga dödliga).
Spelledaren styr imperatorn som vilken SLP som helst, men eftersom imperatorer är så mäktiga råds spelledaren att vara sparsam med mötena för att göra dem mer imponerande när de händer. Det är ganska lätt att göra eftersom imperatorerna största delen av tiden ligger i koma. Eftersom imperatorerna är intresserade av sina ädligars välgång kan de agera kavalleri om spelarna totalt satt sig i klistret, men i 99% av fallen anser imperatorn att problemet inte kräver deras uppmärksamhet (och dessutom kan de ju skapa en ny ädling om för att ersätta den som dött).
Samtidigt är rollpersonernas imperator deras obestridliga härskare så om han/hon/den/det ger en order gör rollpersonerna bäst i att lyda. Imperatorernas tankeprocesser skiljer sig helt från dödligas, så det gör ingenting om de framstår som mystiska och nyckfulla.
I spelet finns en liten lista med exempel på saker rollpersonerna kan behöva göra för sin imperator. Ett par exempel från listan är:
*Spionera på Imperatorns fiender/rivaler (även om alla imperatorer nominellt är allierade mot excrucianerna pågår fortfarande mängder med intriger. Himmel och helvete blir inte bästa kompisar bara för att de båda slåss för överlevnad.)
*Förhandla fram en allians med en annan familia.
*Lösa en politisk kris i den dödliga världen eftersom krisen distraherar från kriget mot excrucianerna.
*Vakta ett gravkummel där ett odödligt monster varit fängslat sen skapelsens begynnelse.
*Bränna ner tusen dödligas hem för att fira årsdagen av kriget i Himlen.
*Utforska ett visst filosofiskt spörsmål som imperatorn blivit intresserad av.
Så för att sammanfatta, imperatorn ger spelarna en anledning att hålla ihop samt ett par unika fördelar/nackdelar (om inte spelarna var lata och lät bli att köpa några). Under spel kommer han inte in så mycket men om han vill få något gjort är det upp till rollpersonerna att fixa det.
(Borstar av dammet från tangentbordet efter att inte ha varit inne på forumet på över en månad) Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur Imperatorer fungerar i Nobilis (förmodligen mer ingående än vad som behövs, men hellre för mycket än för lite).
Imperatorer är de mäktigaste väsendena i Nobilis värld(ar), exempelvis änglar, smågudar eller Ljusets och Mörkrets magistrar (personifieringar av mänsklighetens överlevnadsinstinkt eller självdestruktivitet, respektive). Varje imperator definierar ett antal aspekter av skapelsen helt enkelt genom att existera - ett exempel ur boken är Askelon, som är herre över Skalv, Kokkonsten och Smedjan.
Imperatorerna befinner sig sen ett antal tusen år tillbaka i krig med excrucianerna, väsen som kommer utifrån skapelsen och vill utplåna den intill sista koncept. Kriget hålls till största delen på andeplanet vilket gör att imperatorernas kroppar ligger i koma största delen av tiden medan deras själar är ute och krigar. För att ha någon som tar hand om deras jobb inuti skapelsen har de upphöjt dödliga till "ädlingar", alltså de halvgudar som spelarna får köra.
Varje ädling blir härskare över en eller ett par av de aspekter en imperator härskar över. Grunduppsättningen är att spelarna tillhör samma familia, alltså ädligar som fått sin makt av och som tjänar samma imperator. Utöver att skapa rollpersoner får spelarna skapa sitt chancel (en av de få termer jag hade svårt att översätta när jag spelledde det, men chancel är alltså den fickdimension som ädlingarna får regera i sin imperators namn) och sin imperator.
Den poängmässiga delen av imperatorskapandet är av ett enkelt "balansera positiva egenskaper mot negativa". Exempel på egenskaper kan vara "mystery cult" (en sekt som dyrkar Imperatorn och som RP enkelt kan manipulera), "inspirational" (fientliga ädlingar kan inte stjäla mirakelpoäng från RP) samt "unshining" (RP är mottagliga för excrucianernas övernaturliga aura precis som vanliga dödliga).
Spelledaren styr imperatorn som vilken SLP som helst, men eftersom imperatorer är så mäktiga råds spelledaren att vara sparsam med mötena för att göra dem mer imponerande när de händer. Det är ganska lätt att göra eftersom imperatorerna största delen av tiden ligger i koma. Eftersom imperatorerna är intresserade av sina ädligars välgång kan de agera kavalleri om spelarna totalt satt sig i klistret, men i 99% av fallen anser imperatorn att problemet inte kräver deras uppmärksamhet (och dessutom kan de ju skapa en ny ädling om för att ersätta den som dött).
Samtidigt är rollpersonernas imperator deras obestridliga härskare så om han/hon/den/det ger en order gör rollpersonerna bäst i att lyda. Imperatorernas tankeprocesser skiljer sig helt från dödligas, så det gör ingenting om de framstår som mystiska och nyckfulla.
I spelet finns en liten lista med exempel på saker rollpersonerna kan behöva göra för sin imperator. Ett par exempel från listan är:
*Spionera på Imperatorns fiender/rivaler (även om alla imperatorer nominellt är allierade mot excrucianerna pågår fortfarande mängder med intriger. Himmel och helvete blir inte bästa kompisar bara för att de båda slåss för överlevnad.)
*Förhandla fram en allians med en annan familia.
*Lösa en politisk kris i den dödliga världen eftersom krisen distraherar från kriget mot excrucianerna.
*Vakta ett gravkummel där ett odödligt monster varit fängslat sen skapelsens begynnelse.
*Bränna ner tusen dödligas hem för att fira årsdagen av kriget i Himlen.
*Utforska ett visst filosofiskt spörsmål som imperatorn blivit intresserad av.
Så för att sammanfatta, imperatorn ger spelarna en anledning att hålla ihop samt ett par unika fördelar/nackdelar (om inte spelarna var lata och lät bli att köpa några). Under spel kommer han inte in så mycket men om han vill få något gjort är det upp till rollpersonerna att fixa det.