Ymir
Liten kantbaron
Med anledning av tråden med samma namn i ett annat fora, men nu där sådana här diskussioner rätteligen hör hemma - KULTUR!
I likhet med Krank tenderar jag att sätta höga betyg på filmer och tv-serier, böcker etc jag inmundigar, eftersom jag helt enkelt har lärt mig att hitta filmer etc som det är sannolikt att jag kommer gilla. Detta är en bidragande anledning till att jag slutat sätta betyg överhuvudtaget; nästan allt hade fått 4 av 5, och det är lättare att förmedla relevanta intryck av det jag sett/läst/etc om jag undviker distraherande kvantifieringar som siffror och därför lägger fokuset på själva analysen.I princip de enda omständigheterna då jag tillgodogör mig genuint skitdåliga saker nuförtiden är när jag ser film med kompisar, och även det är tusan ta mej ovanligt. Detta väcker den intressanta frågan: när såg/läste/hörde/whatever du senast något som verkligen var genuint jävla skitdåligt, så värdelöst att du liksom fick använda blekmedel på din hjärna efteråt för att inte få mentala men? Berätta om din horribla upplevelse!
för mig...fan, det var länge sen. Det senaste som totalt fick mig att förlora tron på mänskligheten var väl 'The Last Airbender', som liksom tog en underbar tv-serie och våldtog den analt med en glödgad lyktstolpe...nej, alldeles för dramatisk metafor, låt oss säga att de körde precis allt som gjorde tv-serien bra genom nån sorts filter av koncentrerad tråkighet tills det enda som fanns kvar var en själlös, eurocentrisk sörja, så dålig på precis alla plan att andra (typ Nostalgia Critic) gjort ett tusen ggr bättre jobb med att dissa den än jag nånsin kan mäkta.
jag har nog på slump sett en eller två riktigt värdelösa filmer på Fantastisk Filmfestival också, men eftersom de värdelösa filmerna där alltid är så bisarra tar man alltid med sig något remotely meningsfullt från dem, om det så bara är argentinska brudar inoljade med nitroglycerin av åldrade sadistiska exilnazister med gåbock...*
men...ah, nej, det finns något närmare i tiden! den svenska skräckfilmen "Psalm 21". Missförstå mig rätt; jag är inte en sån här typ som kategoriskt dissar svensk film, jag ser massor av potential hos svenska filmskapare. Men Psalm 21 är fruktansvärt tråkig, poänglös och fattig, träigare än Storälgen och så derivativ, meningslös och icke-läskig att det nästan är plågsamt. Jag har fortfarande inte orkat se klart den, vilket måste vara en first för svensk film som är gjord efter typ pilsnereran... det hjälper förstås att hela filmen är en lutheransk skräckfilm, och därför naturligt nog full av den sortens hypernormativ, glädjedödande gråtristhet som bara protestantismen kan åstadkomma. "Protestantismen - för dig som tycker att katolicismen är för färgstark, since 1529". Blä vad den suger.
*en miljard bonuspoäng för obskyr referens! wham!
I likhet med Krank tenderar jag att sätta höga betyg på filmer och tv-serier, böcker etc jag inmundigar, eftersom jag helt enkelt har lärt mig att hitta filmer etc som det är sannolikt att jag kommer gilla. Detta är en bidragande anledning till att jag slutat sätta betyg överhuvudtaget; nästan allt hade fått 4 av 5, och det är lättare att förmedla relevanta intryck av det jag sett/läst/etc om jag undviker distraherande kvantifieringar som siffror och därför lägger fokuset på själva analysen.I princip de enda omständigheterna då jag tillgodogör mig genuint skitdåliga saker nuförtiden är när jag ser film med kompisar, och även det är tusan ta mej ovanligt. Detta väcker den intressanta frågan: när såg/läste/hörde/whatever du senast något som verkligen var genuint jävla skitdåligt, så värdelöst att du liksom fick använda blekmedel på din hjärna efteråt för att inte få mentala men? Berätta om din horribla upplevelse!
för mig...fan, det var länge sen. Det senaste som totalt fick mig att förlora tron på mänskligheten var väl 'The Last Airbender', som liksom tog en underbar tv-serie och våldtog den analt med en glödgad lyktstolpe...nej, alldeles för dramatisk metafor, låt oss säga att de körde precis allt som gjorde tv-serien bra genom nån sorts filter av koncentrerad tråkighet tills det enda som fanns kvar var en själlös, eurocentrisk sörja, så dålig på precis alla plan att andra (typ Nostalgia Critic) gjort ett tusen ggr bättre jobb med att dissa den än jag nånsin kan mäkta.
jag har nog på slump sett en eller två riktigt värdelösa filmer på Fantastisk Filmfestival också, men eftersom de värdelösa filmerna där alltid är så bisarra tar man alltid med sig något remotely meningsfullt från dem, om det så bara är argentinska brudar inoljade med nitroglycerin av åldrade sadistiska exilnazister med gåbock...*
men...ah, nej, det finns något närmare i tiden! den svenska skräckfilmen "Psalm 21". Missförstå mig rätt; jag är inte en sån här typ som kategoriskt dissar svensk film, jag ser massor av potential hos svenska filmskapare. Men Psalm 21 är fruktansvärt tråkig, poänglös och fattig, träigare än Storälgen och så derivativ, meningslös och icke-läskig att det nästan är plågsamt. Jag har fortfarande inte orkat se klart den, vilket måste vara en first för svensk film som är gjord efter typ pilsnereran... det hjälper förstås att hela filmen är en lutheransk skräckfilm, och därför naturligt nog full av den sortens hypernormativ, glädjedödande gråtristhet som bara protestantismen kan åstadkomma. "Protestantismen - för dig som tycker att katolicismen är för färgstark, since 1529". Blä vad den suger.
*en miljard bonuspoäng för obskyr referens! wham!