Krille
Super Moderator
Re: Lumparspråk och regelspråk
"Jag själv har inget emot spelbiten men jag själv har aldrig förknippat den med gestaltningen eller levt min in i gestaltningen via speltermer.. Antagligen har jag väl lärt mig rollspel fel..?"
Jag ska inte lägga mina ord i din mun...
...men ja.
Fast egentligen inte. Det är väl helt enkelt bara så att dina erfarenheter gör att regelspråket inte funkar som gestaltningsförmedlare för dig. Ungefär som att lumparsnacket inte funkade som gestaltningsförmedlare för tjejerna i soffan. Eller som att norska inte funkar som gestaltningsförmedlare för mig.
Och vad har nu det med saken att göra? Jo, jag kom nämligen osökt att tänka på min kopia av Shogun Assassin. Den är textad på norska. När lille Daigoro försöker förmedla en stämning av hur hemskt det var i Japan när alla shoguns ninjor jagade Itto Ogami så försvann den när textremsan översatte "It was bad times for the Empire" till "det var slemme tider".
Kort sagt, norska funkar inte för mig som stämningsförmedlare, och Matthjis "Draug" Holter må ursäkta mig för att jag säger det. Och då har jag ändå släkt i Norge, så jag borde ju ha fördel.
Ehrm... tillbaka! Poängen är att språk kan eller kan inte förmedla information. Huruvida språket faktiskt förmedlar information, eller till och med rätt information, beror snarare på mottagaren/lyssnaren än på språket i sig. Så visst, du ser inte ett desperat försök att greppa bössan innan slemproppens extrakäft kysser hjärnan när spelledaren säger "slå för initiativ". Jag gör det. Är det regelspråkets fel att stämningen störs i ditt fall men inte i mitt?
Vilket för oss tillbaka till de där flickvännerna i soffan som för allt i världen inte kan begripa vad deras pojkvänner tycker är så hisklans roligt med att Nilsson inte fick någon kraft. Pojkvännerna har roligt, tjejerna har det inte, och de talar ändå samma språk.
Är det språkets fel?
"Jag själv har inget emot spelbiten men jag själv har aldrig förknippat den med gestaltningen eller levt min in i gestaltningen via speltermer.. Antagligen har jag väl lärt mig rollspel fel..?"
Jag ska inte lägga mina ord i din mun...
...men ja.
Fast egentligen inte. Det är väl helt enkelt bara så att dina erfarenheter gör att regelspråket inte funkar som gestaltningsförmedlare för dig. Ungefär som att lumparsnacket inte funkade som gestaltningsförmedlare för tjejerna i soffan. Eller som att norska inte funkar som gestaltningsförmedlare för mig.
Och vad har nu det med saken att göra? Jo, jag kom nämligen osökt att tänka på min kopia av Shogun Assassin. Den är textad på norska. När lille Daigoro försöker förmedla en stämning av hur hemskt det var i Japan när alla shoguns ninjor jagade Itto Ogami så försvann den när textremsan översatte "It was bad times for the Empire" till "det var slemme tider".
Kort sagt, norska funkar inte för mig som stämningsförmedlare, och Matthjis "Draug" Holter må ursäkta mig för att jag säger det. Och då har jag ändå släkt i Norge, så jag borde ju ha fördel.
Ehrm... tillbaka! Poängen är att språk kan eller kan inte förmedla information. Huruvida språket faktiskt förmedlar information, eller till och med rätt information, beror snarare på mottagaren/lyssnaren än på språket i sig. Så visst, du ser inte ett desperat försök att greppa bössan innan slemproppens extrakäft kysser hjärnan när spelledaren säger "slå för initiativ". Jag gör det. Är det regelspråkets fel att stämningen störs i ditt fall men inte i mitt?
Vilket för oss tillbaka till de där flickvännerna i soffan som för allt i världen inte kan begripa vad deras pojkvänner tycker är så hisklans roligt med att Nilsson inte fick någon kraft. Pojkvännerna har roligt, tjejerna har det inte, och de talar ändå samma språk.
Är det språkets fel?