Göra slut med spelgruppen?

[ceruleanfive]

I den här tråden började det pratas om att spela/inte spela med vissa människor.

Jag har spelat min beskärda del med människor jag inte klickat med på rollspels- eller personplan. Att helt enkelt sluta spela med dem har varit bland de bästa besluten jag har tagit i min “rollspelskarriär”.

För mig är det betydligt viktigare att man gillar sina medspelare som personer, än att alla gillar precis samma typ av rollspel. Måste jag välja tar jag helt klart personkemi och delade allmänna värderingar, över spelpreferenser. Men även när det kommer till rollspelsmässiga preferenser tycker jag att det kan vara värt att bryta sin spelsamverkan med människor – så att alla inblandade kan få ut mer av sitt rollspelande.

Som en i min spelgrupp klokt sa en gång: “Livet är för kort för dåligt rollspel.”

Bevisligen finns det lite olika åsikter om detta. Jag är nyfiken på fler perspektiv.

Har ni aktivt brutit med en spelgrupp/spelare någon gång, när ni inte har klickat eller kommit överens om hur ni ska spela tillsammans? Om ni inte har gjort slut, varför inte?

 

[Feuflux]

Inga egentliga uppbrott, mer rinna ut i sanden eller avknoppning.

• Person A var med i två spelgrupper men tiden krävde max en spelgrupp och den andra prioriterades. Vi övriga bytte spel och fortsatte.
• Onlinekampanj som inte fick den stämning jag var ute efter, vilket fick mig att tappa sugen som SL och kampanjen las ner.
• Annan onlinekampanj där folk aldrig kunde spela samtidigt efter schemaförändring och det rann ut i sanden.

Noll dramatik, små besvikelsemoment.

 

[zonk]

Ja, flera gånger! Det känns som det ofta dessutom "samlar på sig". Nåt som är ett litet problem till att börja med, växer till sig. En av mina första missar sen jag började spela igen 2016 var att hoppas för länge på att en spelare skulle bättra sig - när resten av gruppen sa till mig att det var hopplöst. Till slut fick vi oxå kicka honom från gruppen. Sen brast fördämningarna och vi blev lite mer selektiva. Folk fick provspela och vi såg lite om det funkade innan vi sa ja, jag lämnade en annan spelgrupp efter långt spelande, osv. Är det inte bra så är det bättre att sluta - eller kanske göra nåt annat tillsammans.

Numera tänker jag lite som så att spelgrupper som skiftar spelare och SL och system är lite min melodi - så blir det inte så himla inrökt, liksom.

 

[Dr_Dängrot]

Jag ser rollspel lite som ett jobb och spelgruppen som mina kollegor , vi skall utföra en arbetsuppgift ihop och uppgiften är rollspel . När arbetsdagen är slut (spelmötet är över) stämplar vi ut och går hem och när var och en gått hem till sitt så skiter jag i om dom är stalinister eller djävulsdyrkare eller trumpsupportrar eller tror på att new world order och Illuminati förgiftat Coca colan på ica med mind control droger.

Dom är mina rollspelskollegor vi skall spela rollspel ihop inte umgås på fritiden och så länge vi funkar ihop inom kontexten av spelgruppen och alla sköter sin uppgift så skiter jag i om vi delar värderingar , syn på livet osv eller vad dom gör hemma inom sina fyra väggar så därför känner jag mig inte tvungen att bryta med någon så länge dom håller käften om sina värderingar , politiska hemvist , religiösa övertygelser och bara fokuserar på rollspel .

 

[ceruleanfive]

Jag ser rollspel lite som ett jobb och spelgruppen som mina kollegor , vi skall utföra en arbetsuppgift ihop och uppgiften är rollspel . När arbetsdagen är slut (spelmötet är över) stämplar vi ut och går hem och när var och en gått hem till sitt så skiter jag i om dom är stalinister eller djävulsdyrkare eller trumpsupportrar eller tror på att new world order och Illuminati förgiftat Coca colan på ica med mind control droger.

Dom är mina rollspelskollegor vi skall spela rollspel ihop inte umgås på fritiden och så länge vi funkar ihop inom kontexten av spelgruppen och alla sköter sin uppgift så skiter jag i om vi delar värderingar , syn på livet osv eller vad dom gör hemma inom sina fyra väggar så därför känner jag mig inte tvungen att bryta med någon så länge dom håller käften om sina värderingar , politiska hemvist , religiösa övertygelser och bara fokuserar på rollspel .

All right! Det är ju ett väldigt annorlunda perspektiv från mitt eget.

Jag ser min spelgrupp som ett gäng kamrater jag har som mest råkar spela rollspel för att det är ett gemensamt intresse, och ger oss en anledning att ta ledigt från familj och annat. Under ett spelmöte lägger vi vanligtvis minst en timma på samtal om personliga grejer, nörderisaker, och politik, innan vi drar igång och spelar.

Majoriteten av de gånger jag har brutit med spelgrupper eller spelare är det just på grund av att det inte har funkat på personplanet. En gång var det en spelledare som var genuint sadistisk och betedde sig riktigt illa mot vissa av de andra spelarna, så jag satte ned foten och sa att jag inte tänker vara med längre, men att alla utom spelledaren var varmt välkomna att hänga på mig och starta en ny grupp istället. En annan gång var det en ny spelare med i gruppen, men efter flera sexistiska kommentarer som vittnade om taskig kvinnosyn – och ett våldtäktsförsök på en kvinnlig rollperson – bröt vi mötet och konstaterade att personen i fråga inte var välkommen framöver.

 

[krank]

Jag har inget minne av att aktivt ha liksom "gjort slut" med någon spelare eller grupp. De grupper jag spelade med som yngre föll sönder av att folk flyttade. Sedan jag flyttade ner till huvudstaden så har ju alla mina grupper konstruerats genom WRNU och att man ganska aktivt träffats för att spela en specifik kampanj, eller sökt sig till varadra för att man vill spela på ett visst sätt eller ett visst spel eller så.

Jag har haft spelare som inte bjudits in fler gånger, efter att de till exempel helt enkelt skitit i både att komma och att höra av sig om att de inte tänkte komma. Jag har minst en grupp som fick "rinna ut i sanden" för att folk var svåra att få tag i. Överlag känns det som att det är såpass svårt att få till spelmöten med vuxna människor ändå, att det liksom inte kräver någon ansträngning att "göra slut" – det är bara att sluta anstränga sig för att få till spelmöten, så blir det inga fler spelmöten…

Precis som @ceruleanfive ser jag rollspel som en social grej vi gör tillsammans. I de flesta fungerande spelgrupper jag varit del av har vi haft långa stunder av nördsamtal, fika och allmänna uppdateringar om läget innan vi kör igång och spelar. Vissa vänner/bekanta spelar jag hellre brädspel med än rollspel, för rollspel är inte det enda jag tycker är roligt att göra. Inte ens nödvändigtvis det roligaste, alla gånger, faktiskt. Jag har hellre en halvdan brädspelskväll än en halvdan rollspelskväll. Att rollspela är roligt men också uttröttande på ett sätt lite soft brädspel inte är (för mig).

 

[RasmusL]

Jag har brutit med spelare flera gånger ja.

Jag har också en gång gjort misstaget att prata om det här i mer än generella termer. Det är skitsnack och det skäms jag för. Jag tycker att frågan kan stå för sig själv och att du kan klippa bort Evilspooks citat ovan, synd om den här tråden skapar ont blod i någons spelgrupp utifrån ett lösryckt citat.

 

[Dr_Dängrot]

All right! Det är ju ett väldigt annorlunda perspektiv från mitt eget.

Jag ser min spelgrupp som ett gäng kamrater jag har som mest råkar spela rollspel för att det är ett gemensamt intresse, och ger oss en anledning att ta ledigt från familj och annat. Under ett spelmöte lägger vi vanligtvis minst en timma på samtal om personliga grejer, nörderisaker, och politik, innan vi drar igång och spelar.

Majoriteten av de gånger jag har brutit med spelgrupper eller spelare är det just på grund av att det inte har funkat på personplanet. En gång var det en spelledare som var genuint sadistisk och betedde sig riktigt illa mot vissa av de andra spelarna, så jag satte ned foten och sa att jag inte tänker vara med längre, men att alla utom spelledaren var varmt välkomna att hänga på mig och starta en ny grupp istället. En annan gång var det en ny spelare med i gruppen, men efter flera sexistiska kommentarer som vittnade om taskig kvinnosyn – och ett våldtäktsförsök på en kvinnlig rollperson – bröt vi mötet och konstaterade att personen i fråga inte var välkommen framöver.

Jag tror det är enkelt mig att ha det synsättet iom att min spelgrupp är ihopsatt med just syftet att spela rollspel . Vi umgås inte nått större på det privata planet och jag har heller inte rekryterat mina spelare ifrån min vänskapskrets utan fram tills vi började spela ihop för några år sedan så var vi totala främlingar inför varandra vilket också gör det lättare för mig att koppla isär spelgruppen ifrån mitt övriga privatliv.

Sedan skulle någon uppföra sig illa på spelmötet eller respektlöst mot mig eller övriga spelare åker dom ut men så länge dom sköter sig vid mitt spelbord så bryr jag mig inte om Lisa är kristen och Olle muslim eller om Kalle är moderat och Pelle Vänsterpartist eller huruvida dom delar samma värderingar och grundsyn på saker och ting som mig eller inte .

 

[zo0ok]

Vi spelade på 90-talet och plockade upp det igen, samma lilla gäng, nu för några år sedan.

Efter ett litet tag lämnade en spelare på ett tråkigt sätt. Jag skulle säga att han var för World-of-Warcraft-ifierad - för teknisk/tävlingsinriktad. Samtidigt förväntade han sig plot armor visade det sig. Jag löste det som SL den gången, men sade att ni kan inte räkna med plot armor, det blir inte roligt då. Vi hade några dåliga diskussioner och sedan ville han inte vara med.

För två år sedan provade jag att köra en mini-kampanj med främlingar på discord, för att experimentera med OSR på ett sätt som min vanliga grupp inte var så road av. Vi hade kul ett tag, det rann ut i sanden. Jag får förutsätta att de sade att de tyckte det var roligt men att de tröttnade på mig. Eller så kom bara livet emellan. Det vara bara meningen att det skulle vara några få sessioner, och det blev längre än det var tänkt, så det är inte mycket att gnälla på.

 

[ceruleanfive]

Jag tycker att frågan kan stå för sig själv och att du kan klippa bort Evilspooks citat ovan, synd om den här tråden skapar ont blod i någons spelgrupp utifrån ett lösryckt citat.

Jag hänger inte alls med, hur kan det skapa ont blod?

Och det är ju inte lösryckt – det var hela svaret på det påståendet, och det länkar ju till rentav diskussionen det kommer från.

Däremot var det inte alls min avsikt att skapa någon slags drama genom det. Jag förstår bara inte vad du menar.

 

[ceruleanfive]

Vi hade kul ett tag, det rann ut i sanden. Jag får förutsätta att de sade att de tyckte det var roligt men att de tröttnade på mig. Eller så kom bara livet emellan. Det vara bara meningen att det skulle vara några få sessioner, och det blev längre än det var tänkt, så det är inte mycket att gnälla på.

Tror inte att du ska döma dig själv, om det inte fanns tydliga tecken på att så var fallet – livet har verkligen en en tendens att komma emellan.

 

[Skarpskytten]

Grundskolegruppen och gymnasiegruppen självdog utan att någon gjorde slut. Kan bara minnas en dålig spelare som fick kicken efter ett möte, eller snarare, som vi inte bjöd in igen.

Spelade med samma gäng c 94 till c 10. Jag gjorde inte öppet slut med dem, utan lämnade bara mellan två kampanjer. De var mina kompisar, och jag har ännu sporadisk kontakt med en eller två av dem (beroende på hur man definierar gruppen). Skälet att jag lämnade var att jag hade högre ambitioner och ville testa andra spel och spelstilar än vad de ville, men de villa bara ha mer av samma (90s games/tradd). Uppenbarligen var rollspelande viktigare än vänskapen för mig, men jag träffar ändå ett par av dem till och från. Tycker om att prata med dem, men känner noll längtan efter att spela med dem igen. Jag är väl en rastlös själ.

 

[Bifur]

Två gånger har det hänt.
- Första gången hoppade jag av som SL och lämnade gruppen eftersom en spelare gjorde möten väldigt trista. Hen power-gamade hårt i ett system som inte kunde hantera det och utnyttjade sin system-mastery mot mig och andra spelare. Plus att hen önskade regler kring logistik/schema som personen själv inte höll. Jag hade nog kunnat hantera det bättre men till slu blev det ohållbart. (Även om det funkade bra socialt i övrigt.)
- Andra gången kraschade en spelare socialt med två andra utanför spelmötena. Jag var inte berörd men det förstörde liksom den goda stämningen. Kanske mer en splittring än att någon tvingades ut men en tid efteråt samlades flera av oss andra i en ny grupp, så det säger väl något.

Men i övrigt ligger jag nog närmare att jag mer ser folk jag spelar med som kollegor än kompisar. Jag har inte haft förmånen att kunna att välja att spela med mina vänner sedan jag var tonåring så det påverkar ju säkert. Sen är det ju annorlunda när det kommer till dem jag spelat med i 10+ år, men även i de fallen umgås vi för att vi spelar rollspel, inte tvärtom. Det sagt tror jag något slags likartade grundvärderingar krävs för att man ska synka - annars kommer det skära sig. Men de behöver inte vara uttalade.

 

[Brödbane]

Har sagt upp en rollspelgrupp som också var ett kompisgäng, på grund av att vi hade helt olika värderingar (de hade/har problem med invandrare, kvinnor, grönsaker och all musik som inte var death-metal). Var ett gäng som jag växt upp med och också växte ifrån.
Tror det är ett av mina bättre beslut även om det kändes jobbigt då.

Har också varit med om att bli dumpad av en spelare. Vi hade lirat i ungefär ett år tillsammans och hade nyligen börjat en kort kampanj (förbestämt till 10 möten). En timme innan session 4 så gick spelaren under jorden och slutade svara från klar himmel. Vi trodde alla att han råkat ut för en olycka och försökte nå honom via telefon, sociala medier och genom vänner över vad som hänt. Men tydligen hade han bara bestämt sig för att ghosta oss. Har ännu, 8 månader senare, inte hört nåt. Måste medge att de kändes väldigt tråkigt då han aldrig verkade missnöjd på eftersnacket efter varje session.

 

[Rangertheman]

I kompisgänget när jag var ung gjorde vi slut och blev ihop igen massor av gånger

I modern tid kommer jag bara på ett tillfälle: En av spelarna hade tänkt ut en väldigt djup bakgrundshistoria till sin CoC-utredare. Problemet vara bara att bakgrunden innebar att rollpersonen var alltför laglydig och försiktig för att ens kunna vara utredare. Kampanjen höll på att köra fast för att rollpersonen blockerade alla förslag som var det minsta riskabla eller gråzonsaktiga, och spelaren vägrade att tänka om sin rollperson. Eftersom hen hade spellett CoC tidigare och visste vad som fungerar i utredarväg och vad som inte fungerar, handlade det inte om att "manage expectations".

 

[RasmusL]

Däremot var det inte alls min avsikt att skapa någon slags drama genom det. Jag förstår bara inte vad du menar.

Jag tänker att om nämnda spelledare läser på forumet så kanske hen blir ledsen om hens agerande kritiseras bakom ryggen. Det pratas ju om någon som inte är här och kan bemöta men som med en enkel googling kan hitta diskussionen.

 

[Rickard]

Om jag generaliserar, kan det vara att svenskar är konfliktskygga?

Har folk svårt att sluta med jobb också?

Bryta kärleksrelationer?

Jag har inga problem med att säga upp mig från jobb eller byta spelgrupper. Finns många anledningar varför; personkemi; drama bland spelarna; att spelstilen inte funkar; att det är för långt borta; att jag inte har tid; att jag bara ville testa ett enda rollspel; att jag blivit utkastad. Vet dock inte om det sista har hänt, men det hade varit helt OK för min del. Fast för mig är inte rollspel heligt. Jag har massor av olika hobbyer som jag kan pyssla med. Hade en åttaårsperiod då jag inte hade någon rollspelsgrupp, men spelade desto mer på konvent.

 

[Minimoni]

Jag ser rollspel lite som ett jobb och spelgruppen som mina kollegor , vi skall utföra en arbetsuppgift ihop och uppgiften är rollspel . När arbetsdagen är slut (spelmötet är över) stämplar vi ut och går hem och när var och en gått hem till sitt så skiter jag i om dom är stalinister eller djävulsdyrkare eller trumpsupportrar eller tror på att new world order och Illuminati förgiftat Coca colan på ica med mind control droger.

Dom är mina rollspelskollegor vi skall spela rollspel ihop inte umgås på fritiden och så länge vi funkar ihop inom kontexten av spelgruppen och alla sköter sin uppgift så skiter jag i om vi delar värderingar , syn på livet osv eller vad dom gör hemma inom sina fyra väggar så därför känner jag mig inte tvungen att bryta med någon så länge dom håller käften om sina värderingar , politiska hemvist , religiösa övertygelser och bara fokuserar på rollspel .

Nu har jag aldrig ”gjort slut” med någon spelgrupp, men jag håller med om stora delar av hur du tänker. Jag själv identifierar mig som libertarian med konservativa drag och min spelgrupp som också är mina vänner delar absolut långt ifrån alltid mina åsikter om politik och liknande. Jag ser inte rollspel med mina vänner som ett jobb, men jag respekterar verkligen ditt sätt att se på det och hur du genomför det. Om det fungerar för dig så awesome!

Jag vill faktiskt ta allt ett steg längre och mena att mina vänner tillika de som jag spelar rollspel med, inte alls delar speciellt mycket av mina politiska värderingar och det har aldrig varit ett krav från min sida och som tur är inte heller från de jag är SL för. Det finns absolut gränser för vad jag skulle klara av att umgås med, varken nazister, antifa, islamister eller liknande skulle fungera då de jag spelar med som minst måste värdera demokratin och att varje människa besitter ett värde som gör oss alla lika värda ur ett moraliskt perspektiv. För att förenkla det så kan jag säga att jag med min konservativ-libertarianska syn på världen inte har några problem att räkna bland mina bästa vänner allt från socialdemokrater, vänsterpartister, till kristdemokrater och faktiskt nästan anarkokapitalister.

Jag har spelat rollspel sen jag var fjorton eller något i den stilen och är nu 40, självklart har spelare kommit och gott. En del saknar jag och andra kanske inte passade in i gruppen eller så växte jag och andra ifrån varandra. Ett stort uppehåll blev det när jag flyttade till Japan, som tur var höll Beastslayer gruppen levande då och därför tror jag att den fortfarande existerade när jag flyttade tillbaka till Sverige då som nygift men fortfarande en rollspelare i själen. Nu har jag inte spelat med Beastslayer på många år och det grämer mig då han är en sådan spelare som kan driva en kampanj framåt när andra spelare tappar lite fotfäste. Han är också em duktig SL och jag saknar att ha en SL att bolla tankar och upplägg med, så Beastslayer se till att flytta tillbaka till Sverige och Karlstad med dig ;-)

 

[Rickard]

om tur var höll Beastslayer gruppen levande då och därför tror jag att den fortfarande existerade när jag flyttade tillbaka till Sverige då som nygift men fortfarande en rollspelare i själen. Nu har jag inte spelat med Beastslayer på många år och det grämer mig då han är en sådan spelare som kan driva en kampanj framåt när andra spelare tappar lite fotfäste

Ja, han är lika go' att spela med nu.

 

[Minimoni]

Ja, han är lika go' att spela med nu.

Förvånar mig inte! Skulle gärna själv vilja testa att spela med en hel hög av er forumiter som jag i runt 20 år diskuterat med, varit dryg mot, bråkat med, men framförallt haft grymma diskussioner om allt mellan himmel och jord. Någon gång skall jag ta mig till ett konvent och se mina rollspelsskapande idoler på riktigt och kanske även få spela en stund med några av er!