Björn den gode
Swashbuckler
De flesta jag spelar rollspel skulle jag nog säga är eller blir mina vänner, men det sagt så ser jag nog det framförallt som medskapare, och lite som om jag spelar i en orkester så krävs det att folk är tillräckligt bra för att det ska vara kul, och roligast är det om jag själv är lite under snittet så jag har större chans att utvecklas. Men sen känner jag att det här är väldigt sant:
Däremot så har jag faktiskt hoppat av en kampanj en gång, spelade ett OSR äventyr med ett gäng sköna gubbar (bland annat @Ape of Wrath ) och hade skoj även om det inte riktigt är min spelstil (det ska jag också ta en tråd om nån gång hur kul det är med olika spelstilar), men när det var dags för nästa äventyr så hade jag fått så mycket på jobbet och i livet att jag inte kände att jag hade tid att hålla på med två kampanjer och fick då säga att jag tänkte prioritera min 'ordinarie' spelgrupp, och jag tror inte det blev några hard feelings för det.
(Däremot tyckte jag det var skitläskigt att byta jobb, trodde dom flesta tyckte det, men det får vi nog ta i vrålan för det har nog rätt lite med rollspel att göra).
det är liksom inte så att jag någonsin tackat nej till nån som velat vara med på ett spelmöte eller ens en lång kampanj (10 spelmöten), utan det verkar ju mer fungera så att jag tjatar mest på dom som jag helst vill spela med och är det någon som jag inte tycker håller måttet så räcker det oftast med "hm, ok, så du kan ingen gång nästa vecka heller?, jag tror att vi får köra vidare ändå om vi ska komma någonstans".Överlag känns det som att det är såpass svårt att få till spelmöten med vuxna människor ändå, att det liksom inte kräver någon ansträngning att "göra slut" – det är bara att sluta anstränga sig för att få till spelmöten, så blir det inga fler spelmöten…
Däremot så har jag faktiskt hoppat av en kampanj en gång, spelade ett OSR äventyr med ett gäng sköna gubbar (bland annat @Ape of Wrath ) och hade skoj även om det inte riktigt är min spelstil (det ska jag också ta en tråd om nån gång hur kul det är med olika spelstilar), men när det var dags för nästa äventyr så hade jag fått så mycket på jobbet och i livet att jag inte kände att jag hade tid att hålla på med två kampanjer och fick då säga att jag tänkte prioritera min 'ordinarie' spelgrupp, och jag tror inte det blev några hard feelings för det.
(Däremot tyckte jag det var skitläskigt att byta jobb, trodde dom flesta tyckte det, men det får vi nog ta i vrålan för det har nog rätt lite med rollspel att göra).