Nekromanti [Garderobsvärlden] Språk i rollspel?

[krank]

Jag har funderat en massa på Garderobsvärlden de senaste dagarna. Och läst Baxter/Clarkes "Time Odyssey".

Och funderat på tidiga avsnitt Stargate SG-1.


I garderobsvärlden vill jag att utforskandet ska stå i centrum. Lite som i Traveller. Lite hexcrawl-stuket.

Jag vill däremot ha mer humanistiskt fokus än Traveller, som ju mest fokuserar på det naturvetenskapliga. Jag vill ge Garderobsvärlden en motor som underlättar konstruktionen av komplexa kulturer rollpersonerna kan möta.

Det är viktigt att påpeka att jag inte vill att dessa kulturer ska vara underlägsna rollpersonerna. De ska inte kunna komma in och fejka att de är gudar. Mer som när de reser i tiden i Timeline, och upptäcker att medeltiden faktiskt är skitfarlig, att man ligger i underläge jämfört med en måhända teknologiskt underlägsen kultur. Utsatthet och fara.


En aspekt av det, som jag gillar i både Timeline, Time Odyssey och Stargate är det här med språk. Att det är skillnad på dem, mer exakt. Jag försökte hitta trådar, men misslyckades... Jag funderar: Hur kan man använda språk i konkret spel?

Jag vill ha känslan av att utforska ett språk. Av att steg för steg få in orden, och förstå mer och mer av vad folk säger. Utsattheten när man inte känner till varken sociala koder eller språk. Och när de man har att göra med inte har något större intresse av att lära sig ens språk.

Hur gör man det i rollspel?


Jag funderar på att ha nåtslags "nivåer". Först när man möter en ny kultur så fattar man ingenting. Sen börjar man förstå enkla substantiv, namn. Kanske ett verb här och där. Konstruera enkla meningsbyggnader typ "sitta stol" eller "måla vägg" eller vad det nu kan vara. verb+substantiv. Enklare adjektiv för att skilja på saker "måla stor vägg".

Kanske har olika språk olika nivåer? Och så får spelarna helt enkelt försöka hålla sig inom sin nivås gränser när de vill kommunicera...

Har ni några idéer?

 

[Sapient]

Jag känner igen det du beskriver och jag har mycket samma känsla inför språk. Både själva upplevelsen av att kunna börja pussla ihop enkla meningar på ett språk man inte riktigt behärskar - eller kunna tyda andras meningar genom att skönja relationen mellan ord i former man bara anar betydelsen av.

Men jag tror det är svårt att åstadkomma denna känsla i ett rollspelssammanhang. Eller iaf. att det finns fallgropar.

Den största är så klart att ge sig i kast med att skapa ett påhittat språk. (Eller möjligen lånandet av ett befintligt, för spelarna okänt). Man ska nog ha rätt mycket kunskap eller åtminstone känsla för lingvistik för att det inte ska bli fånigt.

I mindre skala går det, typ att klura ut meddelanden, men är ju i stort sett likvärdigt med diverse chifferbaserade gåtor och annat som jag vet från andra trådar att du inte så mycket uppskattar.

Du tycks vara inne på en väg som jag tror kan funka i och för sig - om jag tolkar dig rätt - nämligen att helt enkelt kommunicera med spelarna kraftigt reducerat, när man spelar "infödingar". Och kanske gradvis öka detaljrikedomen, vart efter spelarna kartlägger språket.

Men även om det kan funka, så lär det ju snabbt bli gammalt. "Åh nej, en ny planet - nu kommer vi få höra det där eviga 'sitta stol' i två spelmöten innan han börjar prata normalt igen..."

I så fall bör det väl vara en grej man sparar till situationer där det behövs mer än annars?

En annan vinkling kan vara att spåra in på att språken är oöversättbara, av någon anledning. T.ex. på grund av för stora metafysiska skillnader i världsåskådningen, "gavagai" betyder helt enkelt inget begripligt... Men fallgropen där är att det blir corny utav helsike. ("Darmok and Jalad at Tanagra" liksom.)

 

[krank]

Men även om det kan funka, så lär det ju snabbt bli gammalt. "Åh nej, en ny planet - nu kommer vi få höra det där eviga 'sitta stol' i två spelmöten innan han börjar prata normalt igen..."

Mjo; men jag föreställer mig å andra sidan kulturer som sitter ihop; garderobsvärlden är närmare Narnia än Traveller, rent genremässigt - så länder/områden kommer att sitta ihop och ha haft med varandra att göra. Man kan därför till exempel ofta klara sig hjälpligt på det språk man först lär sig, lite som att man kan klara sig på engelska i stora delar av västvärlden. Annars kan man alltid försöka styra upp en tolk...

Sedan tänker jag mig att samma språk ofta används av flera kulturer, och att en kultur inte är något man avhandlar på ett spelmöte eller ens ett "äventyr"; en kultur ska vara komplex nog att generera nya krokar ett ganska bra tag...

 

[Sapient]

En sak som går att göra förhållandevis lätt med hjälp av internet, är att på förhand bestämma ett språk och låna ord därifrån och sprida i kulturen. Som Frank Herbert gör i Dune-serien t.ex.

Det är förmodligen ett relativt enkelt sätt att åstadkomma en känsla av djup. Genom att gå på befintliga språk, så slipper man (förhoppningsvis) känslan av fantasilöshet och godtycklighet som annars är så vanlig med namn och liknande i rollspel.

 

[krank]

Japp.

Min tanke är att det räcker med att man bygger ett par enstaka meningar som man övar in, för rollpersonernas/spelarnas första möte med språket. Sedan behöver man kanske inte bokstavligen använda språket i spel efter det, annat än i undantagsfall. Så man kanske behöver ett par glosor, men man behöver inte skapa ett helt språk - det räcker nog bra med känslan av ett språk.

 

[solvebring]

Jag har ingen erfarenhet eller kunskap på området, men jag har en tanke som jag fäster mig vid. Det här med språk och förståelse kring kulturella sammanhang, kommunikationer och liknande, har för mig att göra hur pass intim man gör sig med saken i fråga. Ju närmare man lever och ju mer aktiv man är, desto mer lär man och på desto kortare tid... Det tror jag i alla fall.

Därav anser jag att språk och förståelse har mycket att göra med hur mycket relationer och kontakter man har. Om jag till exempel skulle åka till Finland, just eftersom jag inte kan finska alls, och verkligen umgås med finländare och skaffar mig stadiga relationer där, så kommer ju mina vyer av förståelse inför kultur och språk vidgas i och med det.

Därför tror jag att det kan ligga något i att bygga språknivåerna ihop med något slags regelverk för relationer och kontakter. Så visst, gärna nivåer med riktlinjer för ungefär hur mycket man kan tyda och förstå. Börjar du däremot bygga regler för hur många substantiv och verb man uppfattar så ber jag dig att tänka två gånger - för det vore verklig, verklig boredom.

Det ger trots allt inget. Det vi vill ta reda påoch som vi då behöver regeltekniskt stöd för, är en övervägning av hur mycket man i allmänhet kan anses att förstå. Exakt hur många ord, vilka ord och i vilken kombination är däremot fullkomligt oväsentligt - om nu inte spelets fokus ska vara just språklära. Och om du skriver en spel om språklära så ska du ha smisk. =)

Indian-tala-vit-man-snack kanske kan vara kul att göra på något enstaka spelmöte. Annars tror jag inte på det alls, eftersom det är en megabegränsning och tar en massa fokus från själva handlingen. Jag skulle kort och gott sannerligen inte orka eller vilja spela ett spel som handlar om att forma meningar.

 

[krank]

Hm. Jag inser att det här absolut inte är ågot om nödvändigtvis tilltalar alla, men jag tror att du missuppfattar hur stort fokus jag vill lägga vid det här. Samt, kanske, att du tycker att det är tråkigare än vad jag tycker =)

Jag tänker mig Garderobsvärlden som ett ganska inlevelsefokuserat spel; väldigt lite "metaregler" av indietyp med relationer och liknande. Relationskartor som hjälpmedel för SL, absolut, men för spelarna vill jag nog inte abstrahera det på det viset.

Däremot kommer jag inte ha regler för typ antal substantiv eller verb; men riktlinjer av typen jag skissade ovan tror jag kan bli intressanta - "OK, efter att ha lyssnat på vakternas prat nu ett par dagar - ni har fortfarande inte fått reda på varför de tagit er tillfånga - så börjar du få en liten känsla för språket; kanske några enkla ord här och där. Om du skulle försöka dig på att prata så blir det nog inte så avancerat, kanske enstaka ord med en massa kroppsspråk..."

Dvs, man konstruerar kanske ett översiktligt "schema", typ "först enstaka ord, sedan enkla meningar av typ bebisspråk - sitta stolen - sedan enkla modifikationer - stor, liten, där, höger - sedan lite mer abstrakta saker - ledsen, glad, planera, framtid/dåtid - oc så vidare. Här finns det trots allt en del forskning kring hur barn (och vuxna) lär sig språk och så. Och det är inte "nu kan du femton nya adverb", utan det är en mer organisk, versiktlig progression. Var man börjar, vad som kommer i vilken ordning.

Eller nåt sånt. Det kommer såklart att hända saker hela tiden - oavsett om man lägger ner tid på att förstå språk eller inte. Vill man inte så slipper man; då får man hitta andra sätt att ta sig förbi eller besegra kulturen man stöter på...

För mig är det en ny aspekt av utforskande, minst lika spännande som att gå runt i ruinerna uppe på bergen eller se vad som döljer sig i stora skogen...

 

[Tyr]

Jag tror du är inne på rätt spår. Om jag skulle skulle skapa ett system för språk efter dina kriterier så skulle jag nog gjort så här:

En grundegenskap/färdighet som heter Språksinne. Språksinne bestämmer hur snabbt du lär dig nya språk och hjälper dig snappa upp ord som egentligen ligger ovanför din kunskapsnivå.

Varje språk är sedan uppdelad i nivår, t.ex. 0-5. Nedan är bara exempel. Det viktiga är att det är enkelt för dig att snabbt sätta order/fraser i rätt fack.

0 - Du har aldrig hört språket innan.
1 - Du har lärt dig de mest grundläggande av ord och fraser. Du kan visa att du gjort en liten ansträngning för att lära dig språket men inte mycket mer. Talar du använder du sällan mer än en till två ord per mening, och ofta används kroppspråk.
2 - Du har lärt dig nog för att nå "överlevnadsnivå". Du kan t.ex. handla, fråga om vägen och läsa enklare texter. Du får ofta improvisera fram ord och talar i kortare meningar, men bortsett från att det skriker utlänning om dig så klarar du dig rätt bra.
3 - Du kan nu nog av språket för att slippa Språksinne-slag i de flesta fall. Så länge du håller dig till vardagsspråk så är det bara din brytning som säger att du är utlänning.
4 - Du har nu arbetat bort din brytning till den grad att du kan utge dig för att ha språket som modersmål med ett Språksinne-slag utan att någon misstänker dig. Bara specialisttermer kräver i regel Språksinne-slag.
5 - Du har mer eller mindre bemästrat språket och slipper slå Språksinne-slag för att utge dig för att ha språket som modersmål. Du behöver bara slå Språksinne-slag för de mest obskyra ord, men även infödda har sina kunskapsluckor.

Vad du kan göra med Språksinne:
* Komma på ett enstaka ord som ligger en rank högre än rollpersonens språkrank. Misslyckas slaget så får spelaren försöka beskriva ordet med enklare ord eller ge upp. Om fummel används så kan rollpersonen få tro att han hittade rätt ord när han i själva verket sa något helt annat.
* Vid rank 4 kan du försöka dölja din brytning.
* Språksinne bestämmer hur snabbt din språkrank ökar. Det som väger mest är att ha språket talande runt sig eller att bli upplärd, men det går snabbare för någon med högt språksinne.

Övrigt

Dialekter - Används dialekter så kan rollpersonens språkrank räknas som en lägre om han talar med någon med främmande dialekt, dock till lägst rank 3.
Nära besläktade språk - Samma som dialekter, men med två till tre lägre i språkrank. Kan sänkas till lägst rank 2.

 

[krank]

Typ så tänkte jag, ja.

Fast utan färdigheten. Färdigheter för sånt tycker jag är astråkigt... =) Framför allt skulle det kräva öppna tärningsslag, något jag generellt försöker undvika.


EDIT: Tog bort otacksamt gnällande. Det är askul att ta del av dina förslag, även om de kanske inte motsvarar min egen smak helt och hållet.



//Krank, som nog startar en tråd i makarforumet om det här nångång senare, då idéerna hunnit mogna lite...

 

[SaknarStämband]

Då ska vi se, tänkte försöka dra mitt strå till stacken så att säga. Du pratade om att du ville ha nivåer, du vill ge känslan av att lära sig ett nytt språk. Vi får se om det faller dig i smaken, eller om det är helt åt skogen.

Spelledaren (om det nu finns någon sådan) skriver innan man utforskar en ny värld (om jag förstått korrekt) upp ett antal ord som denne tänker kan tillhöra kulturen. Dessa bör användas frekvent eller ha med "kroken" att göra för besta effekt. Om spelarna är instängda i ett fängelse som du skrev, kanske "mat" "vänta" "tyst" "piskrapp" eller dylikt kan vara nyckelord. Ju längre de vistas i en värld, ju fler ord får spelaren reda på. Det ger också upphov till klur "Varför piskas vi varje gång de säger Brammam? Har vi gjort något fel?" När de sedan får reda på att "Turrush" betyder tyst, och sedan hör "Turrush brammam" kanske de kan klura att de skall vara tysta om de inte vill få piska.

Spelaren har också ett antal "nivåer" eller "kryss" (eller något annat praktiskt) som signalerar hur stor språkförståelse de har. Det visar på hur komplicerade meningar de får bygga när de kommunicerar. Jag bara kastar lite förslag här. Kan ju modiferas efter tycke.
Mer komplicerade meningar än så förstår inte de utomstående, spelaren "måste" tala på detta viset för att göra sig förstådd.

- Ingen förståelse alls, allt är gibberish.
- Ett substantiv de hört.
- Ett "vanligt" substantiv och ett "vanligt" verb.
- Ett substantiv och två verb eller två substantiv och ett verb.
- Fyra av vilken kombination som helst, adverb.
- Andra ordklasser, någorlunda vanliga meningar.

Vet inte om det faller dig i smaken. Bara en idé, ger dessutom en rolig spelarutmaning att utforska ett språk.

 

[Pom]

Jag har verkligen ingen bra idé om hur man gör ökningen av språkkunskapen gradvis och organisk, så jag tänkte bara brainstorma lite idéer till hur samtal kan försvåras.

- Man får bara säga ord som börjar på en viss bokstav. Riktiga nybörjare får en slumpvis bokstav, senare får man kanske välja.

- Samarbetsövning där sällskapet måste bilda meningar tillsammans genom att varje person i tur och ordning bidrar med ett ord.

- Man kan prata normalt men de infödda betraktar allt man säger som om det kom från ett barn (tar saker bokstavligt, underskattar talarens intelligens så till den grad att komplexa saker slätas över med närmast missvisande förenklingar, allmänt kryddat med nedlåtande undanflykter eller ovidkommande komplimanger eller hån.)

- Som ovan med de infödda betraktar allt man säger som vore man ett fyllo man möter på bussen (fåordig artighet, tenderar att hålla med om de flesta påståenden för att få slut på samtalet eller inte provocera).

- Tala smurfspråk. (Stämningsmässigt ödeläggande, men man kanske kan experimentera med mer miljöanpassade ord som föreslagits på andra håll i tråden.)

- Sluddra.

- Ena parten kan vara hur komplex som helst, andra parten får bara svara ja, nej eller kanske/omöjligt att besvara kort.

- Tala obehindrat men låta varje mening ta ohemult lång tid i kampanjen (halvtimme, timme, eller kanske en hel dag).

- Viskleken.

- Tala ett verkligt främmande språk. Funkar nog bara med exakt rätt gruppsammansättning för att ge rätt nivå av förvirring.

- Konstant missuppfatta något mycket vanligt begrepp. ("Jag" uppfattas som "du", "nära" som "lång borta", "höger" som "vänster" eller så.)

Äh. Jag skall följa denna och liknande trådar noga för att få tips för egen del.