Ge mig dina favoritdikter!

[Vimes]

Tvehövdad kalv



Imorgon när bondpojken hittar detta

missfoster, kommer de slå in hans kropp

i tidningspapper och bära honom till museet.



Men i natt är han vid liv på det norra

fältet tillsammans med sin moder. Det är en perfekt

sommarkväll: månen stiger över

fruktträdgården, vinden i gräset. Och

medan han bligar på himlen, finns

dubbelt så många stjärnor som vanligt.



--- Laura Gilpin

Den var fin!

 

[Organ]

Kjell Höglund är en favorit för mig. En sak jag gillar med hans skrivande är att var och en av hans meningar alla står på egna ben. Även om de utgör en helhet tillsammans så är de också som egna små dikter. Man skulle kunna ta vilken som helst och trycka upp på en t-shirt. Han är kungen av one-liners och ingenstans är det tydligare än i Genesarets sjö.


Rötterna blir starka när det blåser
Luften blir friskare när åskan går
Det blåser på Gennesarets Sjö
Och likaså på Galleri Bleue

Dina kyssar smakar smultron och mjölk
Drömmen ska brinna om ett annat liv
Låt ditt hjärta slå ett extra slag
Låt oss hoppas att det snart blir dag

Mina minnen är som körsbär i punsch
Och det brinner som en flod i min inre värld
Låt mig gråta, låt mig vara i fred
Och bränna mina böcker som ved

Jag ser framåt, jag ser uppåt, jag är varm
Det förflutna tornar upp som en ouvertyr
Våra liv blir till sist i harmoni
Med den värld vi har ett leva i

Får jag se, låt mig känna, kan jag tro
Har jag mod att försvinna i en tyst minut?
Jag ser fyrar blinka här från min balkong
Tänk på mig nån enstaka gång

Vi är många som är här på vernissage
Och vi dricker lite portvin och tuggar kex
Det blåser på Gennesarets Sjö
Och likaså på Galleri Bleue

Det är roligt att så många ville komma
Drömmen ska brinna om ett annat liv
Vi visar några målningar i blått
Men konstnären har visst redan gått

Mitt yttre är en vitmenad grav
I mitt inre är det fullt med de dödas ben
Det blåser på Gennesarets Sjö
Och likaså på Galleri Bleue

Kan du minnas vår sommar i Palalda?
Hur vi målade i olja och skrattade så gott
Jag kan höra åskan mullra i det blå
Och det blåser så jag knappast kan stå

Jag ska göra några sista kalkyler
Och studera förloppet i ett experiment
Om förändringarna stöder teorin
Så kan vatten förvandlas till vin

Jag har funnit några papper i en grav
Det är bortglömda rester från en svunnen kultur
Jag vill tyda dessa gamla fragment
Som om ingenting väsentligt har hänt

Säg, hur många sekunder har jag på mig
Innan dimman förhindrar mig att komma iväg?
Kan det möjligen förhålla sig så
Att det redan är för sent att gå?

Jag har packat personliga artiklar
Jag har skrivit ett brev till den det vederbör
Jag ska göra vad jag kan och lite till
Och sedan får det bli som det vill

Jag går ner mellan sfinxens båda framben
För att möta det öde som är skräddarsytt
Egyptens drottning väntar i sin loge
Och hon fingrar på en silverbrosch

Jag ska stilla alla stormar i min själ
Bara dyningar ska gunga i godan ro
I mitt sinne ska orkanerna dö
Vackert väder på Gennesarets Sjö

 

[Genesis]

Kjell Höglund är en favorit för mig. En sak jag gillar med hans skrivande är att var och en av hans meningar alla står på egna ben. Även om de utgör en helhet tillsammans så är de också som egna små dikter. Man skulle kunna ta vilken som helst och trycka upp på en t-shirt. Han är kungen av one-liners och ingenstans är det tydligare än i Genesarets sjö.


Rötterna blir starka när det blåser
Luften blir friskare när åskan går
Det blåser på Gennesarets Sjö
Och likaså på Galleri Bleue

Dina kyssar smakar smultron och mjölk
Drömmen ska brinna om ett annat liv
Låt ditt hjärta slå ett extra slag
Låt oss hoppas att det snart blir dag

Mina minnen är som körsbär i punsch
Och det brinner som en flod i min inre värld
Låt mig gråta, låt mig vara i fred
Och bränna mina böcker som ved

Jag ser framåt, jag ser uppåt, jag är varm
Det förflutna tornar upp som en ouvertyr
Våra liv blir till sist i harmoni
Med den värld vi har ett leva i

Får jag se, låt mig känna, kan jag tro
Har jag mod att försvinna i en tyst minut?
Jag ser fyrar blinka här från min balkong
Tänk på mig nån enstaka gång

Vi är många som är här på vernissage
Och vi dricker lite portvin och tuggar kex
Det blåser på Gennesarets Sjö
Och likaså på Galleri Bleue

Det är roligt att så många ville komma
Drömmen ska brinna om ett annat liv
Vi visar några målningar i blått
Men konstnären har visst redan gått

Mitt yttre är en vitmenad grav
I mitt inre är det fullt med de dödas ben
Det blåser på Gennesarets Sjö
Och likaså på Galleri Bleue

Kan du minnas vår sommar i Palalda?
Hur vi målade i olja och skrattade så gott
Jag kan höra åskan mullra i det blå
Och det blåser så jag knappast kan stå

Jag ska göra några sista kalkyler
Och studera förloppet i ett experiment
Om förändringarna stöder teorin
Så kan vatten förvandlas till vin

Jag har funnit några papper i en grav
Det är bortglömda rester från en svunnen kultur
Jag vill tyda dessa gamla fragment
Som om ingenting väsentligt har hänt

Säg, hur många sekunder har jag på mig
Innan dimman förhindrar mig att komma iväg?
Kan det möjligen förhålla sig så
Att det redan är för sent att gå?

Jag har packat personliga artiklar
Jag har skrivit ett brev till den det vederbör
Jag ska göra vad jag kan och lite till
Och sedan får det bli som det vill

Jag går ner mellan sfinxens båda framben
För att möta det öde som är skräddarsytt
Egyptens drottning väntar i sin loge
Och hon fingrar på en silverbrosch

Jag ska stilla alla stormar i min själ
Bara dyningar ska gunga i godan ro
I mitt sinne ska orkanerna dö
Vackert väder på Gennesarets Sjö

Fan, den där var riktigt maffig! Bitar av den är sådana där fraser som får en att känna att jävlar vilket pampigt och starkt språk svenskan kan vara när man behärskar den. Samma känsla som jag får av att läsa Boye. Blir att kolla upp Kjell Höglund, helt klart!

 

[Brödbane]

Men om vi ska lägga på något mer klassiskt och rätt i frågan är jag av åsikten att den som skrivit vackrast poesi på svenska är finnen Runeberg. Fänrik Ståls sägner är alltid värd att läsa, och jag vet att många med mig håller hans berättande poesi som det bästa som skrivits inom genren.

Mossigt? Visst. Krigsförhärligande? Definitivt. Men inte en stavelse på fel plats, allt i perfekt rörelse och jag har genuint blivit rörd av dikterna i verket, trots att jag hörde Hasseåtages parodi innan originalet.

Fänrik Stål - Johan Runeberg

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades magister;
Mitt "mensa" gav mig överflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte "Gävle vapen" jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar av blad sitt slag,
Då han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
Hans nötta masurhuvuds lott.

O tid av guld, o liv blott tänt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!

Vad visste jag av andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Vad man sig tyckte vara ren.

Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalmar på.

Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
Och kom sitt nät att riva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus
Och drev mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.

Att även gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flera steg än jag
Och prövat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;

Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod givit
För detta samma fosterland,
Som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift av onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.

I farans stund, i stridens brand
Vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskat vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Av dem du närt med bröd av bark!

Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett liv gick för mitt hjärta opp,
Vars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort,
O, vad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,
Jag kom med ändrat sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig,
Och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
Kanhända får jag det av er?"

Så var min hälsning. Gubben såg
Förvånad upp från noten,
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med."

Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Vars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömt.

Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit halvt förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte glatt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!

Tycker nog att Herr danielssons variant slår lite högre!

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna;
hur gick det till i forna år att fosterlandet värna?

Hur slogs man anno sextiofem
till Fänrik Stål då gick jag hem.
Jag rökte Philip Morris, jag,
men gubben var en frisk en: han rökte Dunhill Mixture,
svag, på grund av cancerrisken.
Hans blick var ljus,
han panna klar.
jag glömmer ej hur skön han var.

Jag lyssnade som i en dröm;
han började berätta;
om Rapp, de Gaulle och Wennerström
hur var det nu med detta?
Jo, därom kan jag ge besked,
om herr'n så vill, ty jag var med.


Det blev larm, det blev liv i vår meteorolog
där han satt vid sin radarmanick.
När vi fienden plötsligt i vitögat såg
där på skärmen i form av en prick
då ett ilbud i sporrsträck blev sänt därifrån
på löddrig fälttelefon.

Generalen, han satt på Lidingöbro,
vid sin frukost när detta blev sport.
Välan, käcka gossar! han ropte och, tjo,
nu äntligen blir nånting gjort.
Detta sagt, hjältemodigt han ilade bort
och försvann i en svart Volvo Sport.

Han sprang in på Försvarets Forskninganstalt,
den stolte och modige Rapp,
men vid hemliga skåpet där gjorde han halt
att trycka dess hemliga knapp.

Men då av hans brådska kom mattan på glid,
han damp och han stukade tummen därvid.
Men Rapp han reste sig stolt tills han stod
och ropade tappert Framåt!
Om krigaren blott utav tummen bestod
då skulle man brista i gråt.

Blott delvis är krigaren stukad, sa Rapp,
och tryckte med armbågen käckt på sin knapp.
Och då sa det Poff! uti fiendens land
och halva befolkningen dog.
Men general Rapp med sin trasiga hand,
han gjorde honnör där han stod.

Vid genomgången efteråt
man prisade hans mod,
en dålig tumme hade han
men armbågen var god.

Nu tänkte jag plötsligt på Lotta Svärd,
som en tagg i hjärtat det högg.
Vid julitden stod hon, en dam av värld
och sålde sin fesljumma glögg.

En tjock disponentsfru,
arméklädd och grå,
som stod där en stund och blev våt.
Och något tålte hon hedras ändå
men mer att skrattas åt.

Sven Duva var en dum major,
den dummaste man fann,
men noga med att putsa skor,
en korkad hedersman.
Hans hela värld var disciplin,
på mässen söp han som ett svin;
han tänkte som en tröskmaskin;
han blev befordrad han!

Jag spart i många år
en gammal tidning med en notis om löjtnant Skog,
som genom hälsning medelst huvudvridning
vred nacken av sig själv och dog.

Välan! Jag minns jämväl en löjtnant Schiller,
en stor och kraftig bakteriolog.
Hans vapen var ett vattenlösligt piller,
hans manskap var bakterier och baciller
som var så små att man dem knappast såg.

När Schiller kom var klockan slagen
och fienden blev lös i magen.
Hurra! för löjtnant Schiller
som pest i vattnet spiller.

Så drömde jag förliden natt
om vårt civilförsvar,
jag drömde att det blivit krig,
ett bombanfall det var
och pensionären Olofsson
gick ut i stridens storm;
en rutig ulster och en keps,
det var hans uniform.

Han frågade fru Pettersson:
Var husets skyddsrum fanns?
Han letade i källaren
men det fanns ingenstans.

Evakueringsplanen så,
som sitter i vår trapp.
Han tittade och tittade
men där fanns ingen lapp.
I ilfart till sin portvakt
han på fläcken stegen styr.
Varthän ska jag ta vägen?
Det står i er broschyr!

Då sprang han uppför trapporna
och kände hjärtats sting.
Och i broschyren läste han.
Men där stod ingenting.

 

[Brödbane]

Annars är nog det här min favoritdikt av Tage Danielsson följande, även om några av referenserna är lite utdaterade:

Livet är kort
BB
GB TV
IQ AB Ba BC C TV
FF LP EP UKV LSD
SSU RFSU TV
vpl OP
SKF LO ABF TV
SKF PR TCO DN TV
SKF VD SAF SvD TV
ATP KDS TV
GB TV
TV
TV
STOP