Genesis strökrönikor

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Tänkte ha en tråd där jag kan skriva lite korta spelrapporter från diverse pass och händelser som inte är stora konvent och så, och som därmed inte riktigt kan fylla en egen tråd. Får se om tråden överlever.

I alla fall var jag i helgen och hälsade på Anne som var gräsänka i Uppsala och spelade med henne, Nathalie och @Bunny. Det blev totalt fyra spelpass: Ett på fredagen, två på lördagen och ett på söndagen.

Fredagspasset var Terres de sang av Simon Li. Det var länge sedan jag spelade det. Det är ett mysigt spel, men det lider lite av att vara lite väl svårt på slutet. Man spelar skeppsbrutna upptäcktsresande på en främmande kontinent. I vårt fall var vi en vetenskapskvinna, en botaniker, en bärare och en andlig rådgivare som förlist i en storm och hamnat som enda överlevande på en mystisk flytande ö. Vi tog tid på oss att spela ut skeppsbrottet och etablera rollpersonerna, och påbörjade sedan spelets cykel av utforskande och introspektion. Tanken är att man i dessa faser ska finna material för att bygga upp klimaxet för varje rollperson, konfliktscenen. Denna är tänkt att sätta rollpersonens livsåskådning och prioriteter i konflikt med varandra och tvinga fram ett svårt val. Det kluriga är att i och med att man är ensamma långt från civilisationen är ens verktyg som spelare att hitta på en sådan situation ganska begränsad, och det kräver att man är duktig på att i de tidigare faserna presentera olika begär och principer hos rollpersonen. Gör man inte detta på ett medvetet sätt (vilket vi inte gjorde, och det är nog lite mitt fel som inte mindes att det var detta som varit problemet när jag spelat det tidigare) så är det svårt att sätta konfliktscenerna.
Det blev ändå en ganska mysig historia och de konfliktscener vi lyckades krysta fram blev tunga och minnesvärda, även om de kanske inte var så tydliga dilemman som det var tänkt. Vetenskapskvinnan Magritte, som alltid var exakt, rationell och känslokall, fann sig vara ganska värdelös i den nya världen och uppfylldes av en melankoli som hon hade svårt att prata om för Tilly, den andlige vägledaren vars hokuspokus Magritt tidigare gjort narr av. Det blev en fin scen när hon öppnade upp sig, och Bunny spelade snyggt på fortsättningen. Magritte blev inte känslosvallande efteråt, utan istället väldigt analyserande över sitt eget beteende och om hur hon kommunicerar med andra.
Botanikern Toulouse gick med en hemlig förälskelse i Magritte, som hon inte vågade yppa, vilket ställdes på sin spets när denna började prata om hur hon borde bli gravid med bäraren Colline, som varandes den ende mannen, för att etablera en mer långsiktig koloni på ön. Och Tilly, som hela tiden offrade sig själv för gruppens bästa, sattes på prov när hon fann sig blöt och kall och med enda metod för att värma sig själv att bränna botanikerns älskade bok. Hon vägrade, och tog sitt eget liv för att rädda boken.

På lördagen hade tyvärr Bunny annat för sig, och det var därmed jag, Anne och Nathalie kvar. Vi började med Utochin, ett hack av Förefter som jag gjort för tre spelare. I detta spel har man två berättelser, en "ute"-berättelse och en "inne"-berättelse, som är en "play within a play", alltså en berättelse som existerar i "ute"-berättelsen och som konsumeras av huvudpersonen där. Det kan vara en roman, en telenovela, en rollspelskampanj, etc. I vårt fall var det en tv-serie, Seeing Zeya, som handlade om monsterjägaren Zeya, som har förmågan att se övernaturliga monster. "Ute"-personen var Veronica, som jobbar som åklagare på tingsrättsnivå och som är en stor beundrare av serien. Veronica är själv något av en "monsterjägare" i det att hon sätter dit folk som gjort hemska brott. I vår historia byggde hon ett fall mot en serievåldtäktsman, och kämpade med att få vittnen att våga tala och att bygga sitt fall. Zeya hade inga sådana bekymmer, utan jagade sina monster med höga sparkar och ockulta krafter istället. Idén med spelet är att bygga tematiska kopplingar mellan de två sidorna och kanske låta Ute påverkas av Inne. De tematiska kopplingarna funkade ganska bra. Zeya slogs mot det manipulerande Blodets brödraskap, medan Veronica slogs mot "systemet" och karriärstrukturerna på åklagarmyndigheten. Zeyas bästa allierade Nico var ganska lik Verinicas pålitlige assistent Fredrik, men medan Zeya och Nico till slut fick ihop det så hände aldrig detta med Fredrik. Dock fick Nico betala med sitt liv för sin inblandning, och frågan är om Fredriks karriär fick sig en törn av att associera med Veronica …
Jag tycker generellt att det funkade bra. Det är definitivt inte lika tungt och ångestfyllt som Förefter tenderar att bli, och är mer intellektuellt intressant i det tematiska byggandet av berättelsen. Jag gillade det, men kanske lite mindre än Förefter.

Det andra och sista lördagspasset, en riktig långkörare, var Psychodrame. Här jobbade vi medvetet med tung tematik för att få sådant där emotionellt ångestspel som bara rollspel kan ge. Tre personer, Johanna, Vilja och Aron, är i ett förhållande tillsammans, när Johanna hamnar på sjukhus efter ett närapå lyckat självmordsförsök. Vi spelade från sjukhuset, återkomsten, lite flashbackscener till hur de träffades och blev en triss, så att säga, lite andra slitningar på grund av att Aron inte berättat för sin konservativa familj att han hade två flickvänner, samt Viljas festknarkande. Mycket av "Det ska vara som vanligt, hon ska känna sig hemma, men hon får inte dricka alkohol, inte vara ensam, och vi måste gömma undan alla vassa föremål i huset". Det verkade som att Johanna mådde bättre, men här och där sken det igenom att hon inte alls mådde bra, och mot slutet fick hon en riktig psykos med andnöd och ilfärd till psykakuten där hon blev inlagd. Vi slutade där, utan att få veta hennes öde. En historia som kändes, djupt och hårt, sådär som det bara kan bli när man spelar vanliga människor, och vi gjorde det medvetet än mer "close to home" genom att spela i Uppsala, där vi satt, och genom andra detaljer, som att Aron hade samma jobb som mig, och Vilja samma som Anne. Den tog många timmar att spela igenom, och det blev väldigt sent. Historien lever fortfarande kvar i skallen och i hjärtat.

Det sista passet var på söndagsmorgonen, med Bunny tillbaka, och blev en omgång Toi qui i sekelskiftets Sverige. Vampyrjägaren Konrad hade sett sin älskade Sofia bli förvandlad, och dödat vampyren som gjorde det, men kunde inte förmå sig att döda Sofia, utan flydde staden. Fyra år senare återvänder han till Vitterholmen, en utstött och trasig man, och får reda på att Sofia var gravid när hon förvandlades, och nu hade en dotter, barn till en vampyr och en jägare. Detta barn, försett med övernaturlig styrka, är en profetias uppfyllelse, och det sägs att den som dricker av dess blod ska få återse solljuset utan att brinna. När detta uppdagas blir det en jakt på flickan, med bohemen Valter, som hållt henne gömd, samt societetsdamen Klara van Schatz, på spåret. Alla var ganska trötta, men jag gillade ändå ståryn vi fick fram. En sak som var ball är att vampyrjägaren lyckades hamna enkom i konflikter där vampyren hade minst en vägran, vilket gjorde honom läskig på riktigt, eftersom vampyrerna inte ens kunde lita på att besegra honom med Djävulens hjälp. Jag, som spelade honom, fick vara badass vampyrjägare på riktigt och alla vampyrer darrade i min åsyn. Slutet blev, liksom ofta är fallet, ett blodbad. Barnet dödade Valter, och Konrad dödade Sofia (efter en väldigt stämningsfull dialogscen) och Klara, när hon erbjöd honom och barnet sitt beskydd i ersättning för att då coih då få dricka hans dotters blod. Konrad var inte på det humöret.

Allt som allt en riktigt förtjusande helg i Uppsala. Första gången jag var där sedan jag besökte @Man Mountainman 2008. Det verkar dock som att det finns riktigt bra rollspel att fås i Uppsala, så förhoppningsvis dröjer det inte 15 år till innan nästa besök!
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Jag åkte till Uppsala och spelade igen! Så jag antar att det blir mer strökrönikor.

Första spelpasset var Till & från med Nathalie och Anne. Det är ännu en variant av Förefter, även denna för tre spelare, om en person som reser från en plats till en annan. I vår omgång handlade det om Albin, som efter att hans mormor, som tagit hand om honom när hans mor stack, och som han sedan tagit hand om när hon blev sjuk, dött, flyttade från Sollefteå till Göteborg. (Inte världens mest eleganta mening, men jag orkar inte redigera den.) Albin trivdes inte i lilla Sollefteå. Han älskade musiken och ville åka iväg och följa sina drömmar. Men så länge hans mormor levde kunde han inte åka. När hon dog var det enda som höll honom kvar hans stora kärlek Edith, som han varit tillsammans med sedan gymnasiet. Scenen där han verättade för henne att han måste åka, och där hon sade att hon inte kunde följa med, var fin och sorglig. Hon ljög lite och sade att de kunde få det att funka på distans, att kanske en dag skulle hon följa efter, för hon såg att han inte skulle bli lycklig om han stannade kvar. Jag spelade Till, alltså Göteborg, och där fann Albin musiken. Han blev med i ett band som gav honom preis det han längtat efter, och i processen trffade han också sin mamma. Men förutom musiken lyckades han aldrig känna sig hemma i Göteborg. Socialt kunde han inte riktigt känna sig bekväm, han hatade vädret, och relationen med mamman kunde inte repareras. Så i sista scenen berättade han för bandet att han skulle åka tillbaka till Sollefteå. Kanske skulle han kunna lappa ihop det med Edith. Kanske skulle han försmäkta i brist på utlopp för musiken. Men han var tvungen att åka.

Därefter spelade vi Kaffe tillsammans, översättningen av Doc Dandys Coffee together, som jag ännu inte publicerat (hittade lite fel i den nu när vi testade, så jag behöver fixa till den först). Tre främlingar sätter sig vid samma bord på den nattöppna bistro/barvagnen på Orientexpressen 2023. En ung engelsk adelsflicka som försöker att slå igenom som hälsoinfluencer. En dansk-belgisk kvinna som arbetar som arkitektassistent. En flygrädd tysk-italiensk man som säljer produktionssystem till kunder över hela Europa. Medan Balkans nattdränkta kullar passerar utanför fönstret, och bartendern förlustar sig på toaletten med en annan i personalen och därmed lämnat baren oövervakad, öppnar de långsamt upp sig för varandra och berättar om sin skam och sina trauman. Om sexuella trakasserier och en dominerande fadersfigur. Om dödshjälp för en älskad men lidande släkting. Om en bror som hamnade i dåligt sällskap, om skulder till fel personer, och att bli använd som instrument för mord. Det var en fin omgång, och lite speciell eftersom vi spelade den "på riktigt", det vill säga med riktig alkohol (om än i begränsade mängder). Det här är ett av få spel jag tycket funkar väldigt bra med alkohol, eftersom det i princip är ett lajv där man spelar personer som själva dricker (om det nu är alkohol och inte kaffe man dricker, då).

Nästa pass, dagen därpå, var Montsegur 1244, och här anslöt sig @Bunny till oss. Jag hade hajpat spelet ganska mycket och hoppades att det kunde leva upp till förväntningarna, och det tycker jag att det gjorde. En riktigt bra omgång, säkert delvis för att vi lät det ta tid. Tog uppemot åtta timmar att spela igenom, tror jag. Någon sorts rekord. Vi hade Amiel, som kämpade med sin vilja att hjälpa andra trots att han var liten och svag, och som försökte vara sann i en värld full av falska vuxna. Hans interaktioner med sin storasyster Faye var väldigt fina. Vi hade Esclarmonde, som var djupt religiös och följde perfekten Cecille i allt hon gjorde. Hennes bästa interaktioner var nog med hennes syster Philippa, som trodde sig vara gravid med en ängel och som förkastade katarernas tro. Och vi hade Arsende och Pierre-Roger, en sann och vacker kärlekshistoria i en otroligt smutsig värld. Samtalet mellan dem, där Arsende, spelad av Anne, förklarade för Pierre-Roger, spelad av mig, att hon bestämt sig för att brinna tillsammans med honom, var sjukt tungt. Det kom som ett knytnävsslag. Jag har märkt att jag har allt lättare att gråta i rollspel, men den här scenen fick mig verkligen att storböla i rollen av Pierre-Roger. "Då har jag inget lyckats rädda. Då är jag helt förlorad." Epilogscenen, där Pierre-Roger försökt lura Amiel till att avsvära sig sin tro, men där den lille pojken visade sig alltför smart för att bli lurad, var också sjukt stark.

Och så den sista omgången, som pågick till långt in på småtimmarna, blev en fortsättning på den tidigare Psychodrame-omgången, som därmed nu blivit en kampanj. Johanna, Vilja och Aron fortsatte sitt komplicerade förhållande. Vi spolade fram lite tid, tills dess att Johanna kommit tillbaka från psykvården, numera medicinerad. Vilja skulle fylla 30, och planerade sin fest. Av sin bästa vän Sandra får hon på födelsedagsfesten ett litet "kit" med allt hon behöver för att ha kul: en joint, lite extacy-piller, några magiska praliner, en liten påse kokain. Samtidigt som Vilja och Sandra skålar i extacy mottar Aron ett samtal från sin mor. Hans syster Maria, som länge haft drogproblem (introducerat i förra omgången) är död i en överdos. Aron vill inte sabba Viljas fest och får Johanna att lova att låta Vilja fortsätta att ha kul medan han skjutsas av sin kompis … Vilgot? Tror jag han hette. Johanna, som går på litium efter sina depressioner och sitt självskadebeteende, måste hålla igång en speedad Vilja och det slutar med ett långt, dåligt och väldigt kladdigt ligg i lägenheten. Här börjar deras förhållande få allvarliga problem, då Vilja har svårt att umgås med sin bästa vän Sandra utan att de tar droger ihop, medan Aron, som var obekväm med Viljas festknarkande redan innan sin systers överdos, mår riktigt dåligt över det hela. Men ingen av dem vill oroa den andra, så båda anförtror sig till Johanna och får henne att hålla hemligheter mellan dem. Det är väldigt sorgligt att se tre genuint sympatiska personer som alla vill varandra väl hamna i en sådan rävsax av lögner och olustkänslor. Sessionen slutade med att Vilja åkte iväg för att festa med Sandra, Aron försökte låtsas som att han var okej med det, och klockan tre på natten skickar Vilja ett SMS till Johanna, vilket väcker Aron, som läser meddelandet. "Kom hit. Säg inget till Aron." Johanna åker för att hämta Vilja, som kliver in i bilen med tallriksstora pupiller och spår av vitt pulver på läppen och gnyr fram ett "Förlåt".
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Strax innan nyår var jag hemma hos @Murmelgnu på GnuCon. Tre fullpackade dagar med mestadels skåningar. Massor av bra lir och trevliga människor. Inte så mycket sömn. Här är ett försök att redogöra för spelpassen ur minnet.

Det första passet var Anatman, med Hjalmar, Antonio, Anne, Jonas och Elsa. vi spelade Homo novus och Sönderfall, en kombo för crazyhistorier, och det tycker jag att vi fick. Berättelsen nystades upp bit för bit, och föklaras här inte i den ordning den avslöjades. Systrarna och vapensmugglarna Essa Robespierre och Tess Martínek flydde från staden Millevaux strax innan staden kärnvapenbombades för att slå ut den kollektiva intelligensen och hackern Akachi Pei, som infekterat stadens nätverk. I en annan stad ute i ödelandet har de påbörjat en ny verksamhet, där de skördar känslor och upplevelser av artificiella människor och säljer dem till kunder, bland annat genom bartendern Tai Ling-lok, som serverar dem i mixdrinkar till sitt klientel. Tess är kaxig och oförsiktig, och klarar sig mest tack vare en klonmaskin hon fått med sig från Millevaux, som låter henne streama sina upplevelser till molnet och, om något händer med henne, väcka liv i en ny klon med hennes egna minnen i. Men en dag kommer en ny gäst in till baren. Det är Lolcat Jesus, ödemarkens krigsherre, med sin armé av lojala programmerade undersåtar. Han har ett samtal med Drusa, en av Tess och Essas replikanter, och denna verkar sälja känslor till krigsherren, som vill ha dem av oklar anledning. Drusa spelar ett dubbelspel, sänd av Tess för att spionera på Jesus för att hitta svagheter inför en eventuell konfrontation. Men snart befinner hen sig i ett trippelspel, när hens hjärna infekteras av ingen annan än Akachi Pei, som lyckats undkomma Millevauxs förstörelse och nu infekterat den nya stadens nätverk. Det visar sig att Jesus är fullt medveten om detta, och poängen med alla känslor han köpt in har varit att syntetisera en enorm känslomässig överladdning som ska laddas in i Akachi Peis system för att driva denne galen. Men Essas hjälp driver han igenom sin plan, medan Tess rider sin motorcykel genom en stad där människor och datorer går bärsärkargång på gatorna, för att rädda sin vän Tai. Citat från omgången: "Säga vad man vill om Jesus, men han har bra smak i handeldvapen." Det var en bra omgång med en kul historia, även om jag tror att vi hade ett eller annat hål som gjorde det lite mer osnyggt.

Andra passet var Montsegur 1244 med Anne, Elsa, Jojjo och Emil, eftersom jag hade det på lån. Vi hade en rejält snårig kärlekshistoria där alla låg med alla, utom den de borde ligga med, typ. Jag spelade Garnier, vilket var kul, eftersom han sällan får huvudrollsstatus. Han var helt besatt i Esclarmonde, som han såg som det vackraste och renaste Gud skapat. Eftersom han själv var katolik, men hon katar, så fick det honom att tvilva på sin tro. Han delade inte samma åsikt om Philippa, Esclarmondes syster, som han låg med som en sorts ersatz-Esclarmonde, till den nivån att han flätade Philippas hår för att se ut som systerns, och sedan tog henne bakifrån. Philippa blev gravid med Garnier, inte med sin make Pierre-Roger. Denne låg istället med skökan Arsende, men arrangerade permissionen så att Garnier kunde hålla hans fru sällskap när han gjorde det. Och krigaren Guillaume var hemligt förälskad i sin vapenbroder Garnier, medan han låtsades ligga med Arsende (som spelade med) för att få någon sorts hetero-alibi. På det stora hela en snårig och mörk omgång, som inte fokuserade så mycket på tron, men den kom ändå in en del, speciellt i perfekten Céciles samtal med borgherren Raymond, där den senare försökte säga att han borde kapitulera för att rädda folks liv, medan Cécile hårt påpekade att det finns viktigare saker här i världen än människoliv. Cécile, spelad av Jojjo, var överhuvudtaget fantastisk. Väldigt mycket "snäll tant" men med en skarp och kompromisslös tro som kunde vara ganska känslokall.

Därefter spelade vi Kaffe tillsammans. Det var jag, Anne, Antonio och Micke. Vi spelade i Alsace tidigt 20-tal, snart efter att det övergått till Frankrike efter att Tyskland förlorat 1VK. Det blev en del mörka berättelser som vanligt. En soldat som skvallrat om sina kamraters hämndplaner mot sin känslokalle överordnade och därmed fick se dem avrättade. En sjuksköterska som hämnats sin systers död genom att förgifta hennes make. En bagare som spridit ett illvilligt rykte om sin fru som drev henne till självmord. En doktor som hämnats att han blivit passerad för posten som överläkare genom att se till att patienter dog under den oförtjäntes översyn. Jag tyckte mycket om den här omgången. Miljön, ett litet pensionnat på landet i mellankrigstiden, var väldigt msyig och en bra plats för mörka berättelser.

Nästa pass var Utpost, som jag inte spelat på länge. Tror att det var jag, Benjamin, Elsa (som dock blev tvungen att hoppa av ganska tidigt), Emil, Anne, och Jonas. Historien utspelade sig på en arkeologisk utgrävning på en isolerad och öde planet. I stort sett inget hade hittats och delar av expeditionen var otroligt uttråkade. Tills något mystiskt dök upp: I analysdatan för en av de nya, rosa stenarna, återfinns π med alldeles för många decimaler för att det ska kunna vara ett sammanträffande, trots att det bara handlar om data på den kemiska strukturen av stenarna, som inte borde ha något alls med något sådant att göra. Analytikern finner det otroligt spännande, medan de andra mest himlar med ögonen. Men mönstret slutar inte där. En cirkel dyker upp i en annan analys, också till synes helt orelaterat till något annat. Och när den uttråkade och tatuerade kapten åker ut för att undersöka en potentiellt underlig sensorrapport upptäcker hon plötlsigt att hon fått en ny tatuering: En cirkel i pannan. Här börjar mönstret sprida sig, både genom datorsystemet och i kapten Orbáns sinne och kropp. Allt som har någon sorts display börjar reproducera cirkeln, och bygga ut den till ett fraktalt mönster som växer. Analytikern håller på att infekteras, men räddas av sin hustru, och hon tvingas rensa nästan hela utpostens datasystem för att bli av med det växande mönstret. Kapten sätts i karantän, men i kaoset lämnas hon övervakad och börjar rita cirklar och fraktaler i karantänsrummet.

Sedan ett pass Hur man skriver en G E Trent-roman. Romanen vi skrev var Svalbarn vaknar: Legenden om den siste maharadjan. En galen pulp-historia om hur tyska tubanklädda nazister försökte väcka en uråldrig arisk maharadja under Svalbards is. De tre hjältarna Professor Jack, Boston Bo och norskan Monica the Swede (vink åt @Bunny som var med vid hennes första äventyr) kämpade för att stoppa dessa ondskefulla planer. Svårt att sammanfatta, men maharadjan hade varit inlåst under Svalbards mark i tusentals år, och djungelön och dess hemisfär hade frusits till is för att hålla honom fången, men han var nu på väg att vakna. Han tillkallade sin vän, våghalsen Boston Bo, som i sin tur rekryterade Monica the Swede, trots att hon försökt hålla sig borta från äventyren. Men när de skulle äta enchiladas och diskutera en plan överfölls de av kostymklädda män och kom endast undan genom en vild flykt i El queso locos enchilada-minibuss. Därefter gick expeditionen mot Norge, och efter att deras plan försökts kapas hamnade de i ett nunnekloster i Trondheim, där turbantysken Fritz höll på med ockulta experiment som förvandlade människor till gorillor, och Boston Bo förvandlades i processen till en kedjerökande och konjaksupande apa (som blev arg när han började kallas "Bobo"). Därifrån bar det av ttill djungelön Svalbard för att hitta och stoppa maharadjan innan turbantyskarnas Wehrmakt kom ifatt dem. Bästa citatet: "'Sultan' är inte bara ett uråldrigt namn på en ledare, utan också norska för 'hungrig'. Ditt folk har bevarat fruktan för mahardjan i sin kultur, Monika!".

Och till sist spelade jag Förefter med Kim, Anne och Lukas, som eventuellt stavar med 'c'. Vi spelade "förefter vi växte upp", där vi utforskade Martins och Sigrids romans på universitetstiden, och hur de sedan flyttade isär och tappade kontakten. När de sedan träffas igen känner sig Sigrid skamsen över hur hennes liv misslyckats i jämförelse med den ny rike Martin, som har en framgångsrik karriär som ekonom och är gift med en arvtagerska till en oljemiljonär. De träffas av en slump när Sigrid, som skulle bli utrikeskorrespondent, kommer för att skriva en artikel om "det moderna hemmet" för Hus och hem, och upptäcker att det snoffsiga hemmet hon ska besöka bebos av hennes ungdomskärlek. Martin, som lever ett rikt men tomt liv, finner att många känslor rivs upp av mötet, och Sigrid i sin skam hittar på historier om sin karriär för att inte låta så misslyckad. I slutet kan de inte längre motstå varandra, och de delar en förbjuden kyss och åker mot solnedgången, till en oklar framtid. Det var en vacker och tragisk historia om försvunnen kärlek och sorg över ett borttappat liv, men med en liten hint om att det aldrig är försent. Vi hade en hysteriskt rolig middagsscen full av missförstånd och dråpligheter när Sigrid och hennes vän Maja ska äta tillsammans med Martin och hans fru Anki, som fått för sig att Sigrid och Maja är ett lesbiskt par. Martin och Sigrid ljuger och menar att de aldrig varit tillsammans, och Sigrid spinner lögner om hur hon bevittnat dysenteri i Turkiet när hon var utrikeskorre där, vilket för Anki att vilja dra ihop en gala för de stackars turkiska dysenteribarnen. I slutet spelade Kim den här låten, som avslutning:

Jag tyckte mycket om berättelsen, men är lite missnöjd med min egen prestation. Jag spelade Martin i Före, och kände att jag inte gjorde något intressant med det. Det är inte ett stort problem i Förefter, för ofta är Före mest till för att leverera kontext till Efter, men jag kände att Martin blev ganska lik Aron i Psychodrame-kampanjen. Hade varit kul att göra något annat med honom. Citat: "Om kräkhångel är vad som erbjuds så tar jag det."
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Les belles rencontres font les bonnes tartelettes

Igår spelade jag med franska gruppen. Jag skriver ju om när vi spelar franska spel i Genesis spelar franska spel, men jag brukar inte skriva där när vi spelar svenska. Så jag skriver en liten krönika här istället. Vi spelade @Murmelgnus Glöd och trauma, ett minimalistiskt friformsspel som sätter upp en situation baserad på två teman. Vi hittade på två teman var och slumpade mellan dem, och resultatet blev "Ålderdom" och "Jordgubbspaj". Man kan tro att spelet blir flams när man lägger in ett tema som detta, men icke! Det blev en fin och rörande historia om pensionärsbokklubben som samlas på Le Fraisier gourmand för att tala om sina liv, lösa korsord, prata om boken som de skulle ha läst (med varierande efterlevnad), och såklart äta de delikata jordgubbspajerna som serveras här. Den här kvällen kommer den kände författaren Méphisto Cardigan för att ha en boksignering. En svår storm har dock gjort att han får svårt att ta sig därifrån, och han spenderar kvällen tillsammans med bokklubben.

Jag spelade Édouard Rousseau, VD för och ägare av Rousseau-Bongôut, ett mellanstort företag som tillverkar konfektyrer och bakverk som säljs i snabbköp i hela regionen. Han har gett sig den på att han ska lista ut hemligheten bakom de fantastiska jordgubbspajerna, men caféägaren svarar bara att "den hemliga ingrediensen är kärlek". Édouard jobbar mycket. För mycket. Han har svårt att sova och har inte tid att läsa sina böcker i bokklubben.

Andra rollpersoner var Dolores, som ger fan i sin diabetes och som inte vill vara gammal, utan lyssnar på rock och klär sig som en tjugoåring, Philippe, som har problem med minnet och koncentrationsförmågan, men som alltid får nytt liv när han får komma och äta jordgubbspajernaLe Fraisier gourmand, Judith, som är gammal och väldigt ensam, som aldrig lyckas äta upp sin paj, men finner en enorm glädje när hon kan dela den med någon annan, samt såklart Méphisto själv, vars romaner är otroligt populära bland den äldre generationen, och som avskyr jordgubbspaj sedan en traumatisk upplevelse i hans barndom.

Den stora upplösningen blev när Édouard till slut bröt ihop inför de andra om sitt arbete. Hur han offrat allt för företaget han byggt upp med sina bara händer, och hur han inte kunde släppa taget om det, för utan det var han ingen alls. Han hade inte lyckats hålla kvar någon kvinna, han hade inga hobbyer eller tidsfördriv, och inget att tillföra världen utanför företaget. Och värst av allt: Alla på företaget lyssnade på honom och nickade och sade "Oui, monsieur Rousseau", men sedan gjorde de som de ville i alla fall. Han låtsades driva företaget och de låtsades respektera honom. Det här fick även Méphisto att brista ut i gråt om sitt hektiska författarliv, hur han kände sig som en bedragare och hur han faktiskt egentligen inte tyckte om jordgubbspaj (detta efter att folk under hela kvällen hade berömt jordgubbspajerna och försökt få honom att smaka, och han stelt och artigt sagt "Mmm, ja, jag ska nog ta en lite senare" eller petat på pajen framför sig utan att äta av den).

Slutrepliken var Dolores, som sade "Vet du, de har riktigt bra citronpaj också", varpå Méphisto gick och köpte en citronpaj och bjöd alla på varm choklad.

Det var en väldigt fin och mysig omgång, och på många sätt liknade det en mindre svart version av Kaffe tillsammans. Hela spelet var en enda lång scen, och medlemmarna av bokklubben öppnade sig lite inför varandra, men istället för mord och förräderi så handlade deras hemligheter om oro inför pensionen, om ensamhet och om att egentligen inte tycka om jordgubbspaj. Det var mysigt pensionärsskvaller, det var referenser till Proust, det var ibland lite sorgligt men fundamentalt fullt av värme, och framförallt var det fullt av utsökt,

delikat,

kärleksfullt bakad

jordgubbspaj.

1708162479759.png

1708161815077.png
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
I helgen var jag i Uppsala igen för att spela vidare på Psychodrame-kampanjen om Aron, Johanna och Vilja. Det blev två rejäla pass spelade under helgen, där det första var ett speltest av Om natten är alla katter grå, ett spel som fötts ut slumplistorna jag gjorde till @entomophobiacs slumptabellsutmaning. Spelet har ändrats lite sedan dess, men en del av känslan är kvar, och det är fortfarande baserat på en setup med slumptabeller. Vi slumpade fram att vi skulle spela i Dehli med musikalisk inspiration från Sanam:


Berättelsen kretsade kring tre kvinnor: Sanjara, en sömmerska som skapar undersköna kreationer, Mala, en spåkvinna som en gång dejtat samma kille som Sanjara, och Seema, en poet som lever på sin farbrors pengar, intjänade genom tveksamma affärer. Seema och Sanjara har en plan att ta Sanjaras kreationer och lansera ett lyxigt klädmärke, men Seema plågas en hel del, dels över var pengarna kommer ifrån, men framförallt av den krassa kommersen och kommodifieringen av konsten. Seema söker äkthet och autenticitet, och spyr galla över kommers och reklam, samtidigt som hon lever gott på de smutsiga pengarna och nyttjar sin farbrors namn för att lansera märket.

Vi får också följa Malas och Sanjaras insikt över att de har samma pojkvän (och dumpar honom), och Sanjaras ganska bräckliga ego. Och Mala har i sina drömmar sett en symbol som gjort ett djupt intryck på henne, en känsla av vikt och storhet, och hon har tatuerat in den på sin arm:

1710704687691.png

När Mala och Sanjara träffas på en nattklubb där Sanjara är och dansar med Seema, så blir de två sistnämnda chockade över symbolen, som är identisk med en symbol som Seema tecknat och som ska användas som logga för deras klädmärke. Seema har redan själv tatuerat in den på axeln. Vi hade en hel del lite filosofiska och lite udda scener, som när Sanjara och Seema fulla på Grand marnier ger sig ut i slumkvarteren för att ge sina smycken till de fattiga (och det håller på att sluta riktigt illa), eller där Sanjara och Mala får åka in till polisstationen efter att Ranjits lik flutit upp i floden under monsunregnet.

En del av mekaniken, som är tarotkortsbaserad, förhindrar samtal från att nå någon djup och äkta koppling mellan människor om man inte har matchande svit framför sig, och vi misslyckaden kontinuerligt med detta, om och om igen, men till slut, i sista scenen (eventuellt mjölkande systemet lite) så får vi till två matchningar: Sanjara och Seema matchar om konst och bestämmer sig gemensat för att vägra att ta hjälp Seemas farbrors namn och pengar och istället försöka själva, trots att detta kommer att vara extremt mycket svårare och de kastar bort nästan garanterad framgång. Seema och Mala matchar därefter och har ett djupt samtal om mening och autenticitet och får en äkta koppling (eventuellt romantisk)

Jag är nöjd med speltestet, noterade lite småsaker jag behöver justera och lite saker att tänka på. Framförallt fick jag en känsla för hur spelets atmosfär känns i rollspel, vilket är viktigt. Det gör det också lättare att försöka få till någon sorts pitch till spelet, vilket jag tycker är väldigt svårt.

---

Det andra passet vi spelade var som sagt fortsättningen på vår Psychodrame-kampanj. Det var ett långt och långsamt pass, där egentligen inte jättemycket hände, annat än att rollpersonerna gick runt och mådde dåligt.

Vi började ganska direkt där vi slutade sist, med Johanna i bilen för att hämta den festknarkade Vilja, och Aron hemma. Bilfärden hem blir tryckt och ganska tyst, och när de kommer hem blir det närmast en tragisk förväxlingskomedi om vem som ska sova var. Aron kan inte med sig att se på Vilja, och har bäddat i soffan, men sitter i köket med en halvdrucken kopp te. Vilja skäms och känner att hon inte förtjänar att sova i sängen, så hon låser in sig i badrummet, Johanna försöker desperat att hålla ihop förhållandet och sig själv, och när Aron fäller en kommentar, som sedan dras tillbaka, om att behöva lite tid och att sova hos föräldrarna ett tag, så får Johanna panik inombords. Hon lyckas dock till slut få Vilja att gå med på att inte lämna henne ensam i sängen, och alla går och lägger sig, utan att Aron och Vilja så mycket som sett på varandra.

Dagen därpå vaknar Vilja och ser att Aron gett sig ut på en springtur och lämnat en lapp. Johanna får åter panik när Aron inte är där, men lugnar sig när hon ser lappen. En incident med kökskniven, där Johanna stirrar tomt framför sig en stund, väcker dock mörka minnen och oro till liv hos Vilja. När Aron kommer tillbaka är det totalt fönekelseläge. Han låtsas som ingenting, Vilja tycker att det är skönt att slippa tala om saken, och Johanna, som under sin självskadeperiod varit den som låtsas som att allt är väl, får smaka på sin egen medicin.

Johanna besöker psykologen, doktor Tjäder, och talar ut om sina känslor. Det är intensivt och hon berättar hur hon känner att Aron kommer att lämna henne. Hon säger också om Vilja: "Jag hatar henne". Hon försöker också återuppta sina studier, men det går inte, och hon får hoppa av efter bara en halv dag. Doktor Tjäder ökar frekvensen till två samtal i veckan och ber Johanna fundera på att öka på dosen på sin medicinering.

Vi besöker även det förflutna, med en scen där Marie, Arons i nutiden döda syster, ber Vilja att förvara lite droger åt henne, då hennes lägenhet städas ut för att hon ska flytta hem till sina föräldrar (eftersom hon inte riktigt kan ta hand om sig själv). Oklart om dessa droger finns kvar efter Maries död.

Efter att Aron och Vilja lyckats prata lite med varandra får Aron reda på att Vilja först tackat nej och inte velat ta något när hennes kompis Sandra hade bjudit under festen, men när hon senare frågat en andra gång så tackade Vilja ja. Det får Aron, som inte lyckas säga något till Vilja för att han inte vill begränsa henne eller förbjuda henne från saker, att identifiera Sandra som en problemkälla, och han tar en fika med henne på Espresso House. Det går … inte bra. Aron gör sitt bästa, men Sandra uppfattar det som en attack och ett försök att komma mellan henne och Vilja, och hon ringer till Vilja och säger att Aron "Typ hotade mig". Aron känner också att det gick dåligt och skickar senare ett SMS till Sandra där han ber om ursäkt.

Aron mår dåligt över allt det här och det påverkar honom ordentligt. Han får potensproblem och undviker sex, och i och med Johannas och Viljas spända läge så blir det inget sex alls i den tidigare så lustfyllda lägenheten.

Till slut lyckas de bestämma sig för att de alla ska "prata med varandra", på doktor Tjäders rekommendation. En kväll sätter de sig ned i soffan och försöker. Det är svårt, och i början är resultatet mest en lång och obekväm tystnad, men sakta lyckas de i alla fall få fram ett par välmenande fraser och förklaringar över hur de känner. Både Vilja och Johanna är rädda för att bli lämnade. Vilja vill egentligen inte sluta, men hon är beredd att ändra sig för de andras skull. Johanna ska besöka psykologen oftare, och även Aron har nu bokat en tid hos en av doktor Tjäders kollegor. Det blir … bättre? Men inte bra. Vi lämnade dem där på soffan, med halvsagda sanningar och blottlagda problem som saknar utväg.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Igår spelade jag Se och göra i Aliatra med @Björn den gode och Lisa i Gårdagruppen. Det blev såhär:

Arthur, Clemens och Theodora reser till Aliatra i vad som skulle blivit en dubbel parresa, men Theodora och Anna gjorde slut strax innan resan, och Anna, som var den som planerat resan, hoppade av. Arthur och Clemens hade nyligen öppnat upp sitt förhållande, vilket Clemes egentligen inte ville, men han ville ju inte verka tråkig.

Under en kväll på gayklubben L'Altru mondu raggar Theodora upp en tjej och Clemens efter att ha försökt att hångla med en främling mår inte toppen och återvänder till vandrarhemmet, medan Arthur får ihop det med tysken som bor på samma vandrarhem som dem, och de ligger med varandra. Efter att Arthur på morgonen insett att tysken är något av ett cyniskt svin, medan Theodora kommer väl överens med Okou, som pluggar filosofi på universitetet, åker de någon dag senare på naturutflykt, där Arthur och Clemens spenderar en lång stund med att prata om precis allt utom deras förhållande och vad som hände på klubben, medan Theodora filosoferar över naturen och undrar om hon borde flytta hem till Norrland nu när hon inte behöver bo kvar i Göteborg för Annas skull.

Vi ser också en "tänk om"-scen där vi får reda på vad som hade hänt om Clemens bestämt sig för att stanna i Aliatra. Det hade lärt honom att tro lite mer på sig själv och kanske lyckas lära sig något av den där förgudade frihetskämpen vars staty han köpte som nyckelring. Tyvärr gör han inte det, utan Clemens och Arthur åker hem utan att ha behandlat sina relationsproblem, medan Theodora säger farväl till Okou, med ett vagt löfte om att de ska hålla kontakten.

Vi får även lära oss en del om Aliatras historia, som deras många och långa krig med de indiska grannarna i söder, och hur detta skapat en viss anti-indisk känsla i landet, som bland annat manifesteras på Aliatras nationaldag, som i folkmun kallas "Hata Indien-dagen".
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Spelade med franska gruppen igår, men eftersom vi spelade ett svenskt spel (Om natten är alla katter grå) platsar det inte i den andra tråden, så jag gör en liten småkrönika här. Vår berättelse utspelade sig i Madrid och kretsade kring tre personer: Robertina, en polis som led av mycket press och dåligt mående från sitt jobb och som sökte fly från detta genom dansen, Isaac, en akademiker som arbetat länge på en tes han inte längre trodde på, och Luisa, en desillusionerad filmmakare som drack för mycket och hade svårt att acceptera att hon inte kunde förändra världen. Det var en ganska kort men mycket mysig omgång. Luisa kom till Campo de Cebada, ett tidigare nedgånget område som lite återtagits av lokala konstnärer. Det är där Isaac och Robertina träffats, och de jobbar sedan en tid tillbaka på ett projekt: att sätta ihop en dansföreställning. Luisa tas dit efter en blöt kväll av Isaac, för att hon ska komma ur sina gamla hjulspår, och hon träffar Robertina där. De känner varandra sedan innan, men Luisa visste inte att Robertina och Isaac känner varandra. Ett band spelar covers av La Romántica banda local:


Luisa och Robertina pratar om konsten, och Robertina pratar om hur hon kan fly från sin vardag genom danen. Hon dansar en stund till musiken medan Luisa går runt henne med tummarna och pekfingrarna i form av en ram som hon tittar genom.

Isaac går på natten längs med floden Manzanares med en lunta i handen: hundratals sidor av hans tes, fulla med markeringar av rödpenna. Han stannar, sätter sig och läser i skenet av en gatlykta, och sedan river han sönder dem, ett efter ett, och kastar dem i floden.

Luisa har blivit arresterad efter att en demonstration spårat ut. Hon skriker ut diverse förolämpningar, som hon ofta gör. Robertina, som jobbar den kvällen, känner igen hennes röst och går bort till arresten för att prata med henne. När Luisa ser henne ser hon oroligt omkring sig på de andra från demonstrationen. Hon vill inte att de ska veta att hon är kompis med en snut. Robertina fattar signalen och låtsas inte om henne, och får en tacksam blick från Luisa. Det gör ont. Efter att Luisa blivit frisläppt ringer hon Isaac, trots att det är mitt i natten. De går och dricker kaffe tillsammans. Luisa gråter och säger att hon insett att hon inte kan rädda världen, och att det gör ont. Isaac svarar "Tu peux pas sauver LE monde, mais tu peux sauver DU monde". Du kan inte rädda världen, men du kan rädda människor. Du har räddat mig. Utan dig hade jag varit instängd i mina studier och jag hade inte hittat kraften att göra upp med min tes och inse att jag kastar bort mitt liv. Plötsligt ser Luisa på honom. "Det är där det ligger! Det är så det måste vara!" ropar hon. Hon har fått någon sorts insikt, men lyckas inte, försöker inte ens, kommunicera vad det är, utan springer genom Madrids nattdränkta gator ropandes lösryckta fraser. "Det är SÅ det måste vara!"

Robertina skickar ett SMS till Luisa.
"Såg att du blivit frisläppt. Är du okej? Behöver du något?"
"Ja, jag mår toppen! Förlåt för förut."
"Det är okej. Jag förstår."

Robertina vandrar längs Manzanares. Solen kommer snart att gå upp. Hon ser framför sig en liten kyrka med öppna portar. Hon går in och sätter sig bland bänkarna. En präst nalkar sig, men hon gör en gest att hon vill vara ensam. Hon är den enda besökaren i kyrkan. Hon sitter stilla en stund och ser upp mot det stora crucifixet. Hon somnar. Eftersom hon besökt en kyrka drar jag enligt reglerna ett kort. Det är Solen.

Solen går upp, och spelet är slut.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
I helgen var jag återigen i Uppsala och spelade lite. På grund av tråkiga omständigheter med en sjuk katt, och även på grund av att preppen för et av passen tog lång tid, blev det bara två spelade pass.

Det första var Bois dormant, ett spel som utspelar sig i en stad invaderad av en mystisk skog, som växte upp i princip över en natt, samtidigt som 90% av befolkningen somnade. Dessa sovande åldras inte och behöver ingen mat, men de går inte att väcka. Dessutom verkar stadens andar ha vaknat och visar sig. Vi valde att sätta vår berättelse i Prag, där vårt 25 personer starka samhälle Kometární slagit sig ned i och omkring den judiska kyrkogården. Detta har hjälpt oss på två sätt: För det första har de mer våldsamma elementen i Prag lämnat oss i fred, trots att vi är en pacifistisk grupp, eftersom de är rädda för de andar som finns i kyrkogården. För det andra verkar dessa andar göra att den snabbt växande och muterande grönskan håller sig borta.

Våra tre rollpersoner är:
  • Dáša, en psykiatriker med oortodoxa metoder som tjänar som vår läkare, då ingen annan har någon medicinsk utbildning.
  • Otokar, en vältalig PR-konsult som sköter gruppens diplomati med de andra grupperingarna runtomkring, och som även spridit ryktena om kyrkogårdens andar.
  • Naděžda, en journalist som kom till staden just innan den spärrades av av regeringen, dels för att rapportera, dels för att leta efter sin vän. Hon gillar att utforska staden och dekorerar den med geometriska mandalor och tar kort på dem med sin polaroidkamera.
Vi började berättelsen med Otokar, som begivit sig till Palladium, en närbelägen grupp som håller till i ett köpcentrum. Det är i början av vintern och de har tidigare talat om att Palladium ska byta bort ett bilbatteri mot en cistern med rent vatten, den enda resurs som Kometární har gott om. Palladium har dock svåra tider och löjtnanten Marek är inte villig att ge bort ett bra batteri längre. Antingen kan vi få ett halvdåligt batteri, eller så kan vi få låna ett bra batteri i två månader. Otokar beger sig tillbaka med dessa dåliga nyheter.
Tillbaka pratar han med Dáša, som behandlar Anastázie, Naděždas sovande vän, som fått en förlupen kula i benet under nyliga stridigheter i närheten av muséet där vi förvarar våra sovande. Hennes sår vägrar att sluta sig, och Otokar hjälper Dáša att gräva ut kulan och sy ihop såret.
Naděžda hör också talas om detta och talar med Dáša, som hon inte riktigt litar på. Naděžda lider av PTSD-liknande symptom, som Dáša försöker bota medelst bad i månljus. Under samtalet ser Naděžda en hastig blick av en ande som sitter på knä bredvid Anastázie och slickar på hennes blödande sår.
Otokar kallar till gemensamt möte för att bestämma vad de ska göra angående överenskommelsen med Palladium. Gruppen beslutar att man ska acceptera att få låna ett bra batteri i två månader, och under denna tid arrangera en expedition för att få tag på de lådor som släppts av regeringens hjälpflygplan. Dessa har landat i Letna-parken, som är fullständigt övervuxen och farlig att ge sig in i, men under vintern kanske växterna och djuren är mindre aktiva, hoppas man. Naděžda är den som kommer att leda expeditionen.
Efter att ha talat med Naděžda och lyckats få ur henne vad hon sett i mausoléet där de behandlar Anastázie, går Dáša dit för att försöka tala med andarna. I början möts hon av tystnad, sedan lyckas hon i ögonvrån skymta gestalten som slickar på Anastázies sår. Efter vidare försök till kontakt översköljs hennes sinne av bilder från andarnas historia, till stor del judarnas kval under tysk ockupation. Hon flyr från mausoléet.
I den sista scenen ser vi Naděžda och hennes vän, tatueraren Viktor, som ibland köper hennes designer. Hon är uppe i ett träd på fjärde våningen i ett hus, och hon karvar in en mandala i dess bark när plötsligt grenen hon står på börjar ge vika. En röta verkar onaturligt snabbt angripa den, och det är med nöd och näppe hon lyckas ta sig in mot huskroppen och klättra ned på marken igen. Hon samtalar med Viktor, som står därnere, och får tre AA-batterier i utbyte mot designen. Viktor berättar att han numera har sin studio nära Karlsbron, under den mysticistiska Klementinum-gruppens beskydd. Dessa är i konflikt med Lucerna, som Kometární redan har en spänd relation med. Klementinum är en religiös grupp som lyder Lydia, en sorts orakel som uttalar mystiska order under inflytandet av diverse droger. Dessa tolkas sedan av Wroclaw, som är den som har den faktiska makten.

Här avbröt vi omgången för att ha tid med en session till, men jag tyckte om vad vi skapat, och det ska bli spännande att fortsätta på det någon annan gång. Spelets mekanik är intressant. Jag gillar mycket att det finns en mekanism specifikt för gemensamma beslut som tas i gruppen, och det är överhuvudtaget trevligt med ett postapokalyps-spel som inte går ut på att alla har vapen och skjuter varandra i huvudet hela tiden, utan som fokuserar på gemenskap och samarbete. En svår detalj var biten om att man i varje scen måste betala för att det inte ska gå dåligt. Det känns lite krystat att försöka hålla på det väldigt hårt, men om man är lite lösare och tillåter lite scener där det varken går bra eller dåligt så tror jag att man kan få till det okej.

----

Nästa spel var avslutningen på vår Psychodrame-kampanj med Johanna, Vilja och Aron. Den förra sessionen slutade i någon sorts limbo av olösta problem. Vi började med en drömscen, där Johanna var på flygplatsen och doktor Tjäder berättar för henne att Aron rest iväg till Prag och kanske inte kommer tillbaka igen. Plötsligt är hon i skolan, där läraren undrar varför hon inte lämnat in sitt arbete. Vilja dyker upp och undrar om Johanna sett hennes kokain. Men Johanna får inte knarka, för hon måste vara en duktig flicka. Ett enormt svart hål med tänder dyker upp och börjar förtära allt. Aron står med ryggen vänd mot det men kan inte höra Johannas varningsskrik, och precis när han ska bli svald så vaknar Johanna.
Morgonen därpå väcks Aron och Vilja av lite ljud i köket och doften av kaffe och nybakt bröd. Johanna har gått upp tidigt och bakat bröd, gjort kaffe, och sangria, och färskpressad juice … Aron blir lite överväldigad och förstår inte vad som pågår, men Vilja ser tecknen och går och letar reda på sitt förråd. Hon har koll på vad hon har, och ett piller fattas. Hon tar med sig Johanna ut på en joggingtur och de talar ut. Vilja som redan mår dåligt över vad hennes drogvanor gör med Aron ser att det även börjar förstöra Johanna, och beslutar sig för att göra en ansträngning för att lägga av på riktigt.
Hon ger sig av till Sandra, och har med sig alla sina varor. Säger till henne att det är bättre att Sandra har dem. Hon säger också att hon inte kan följa med ut på lördag. Sandra spelar skuldkortet och får Vilja att känna sig som en dålig vän som väljer sitt förhållande och inte längre vill umgås med Sandra. Hon övertalas att stanna och spenderar torsdagkvällen med Sandra, trots att hon skulle mysa med Johanna och Aron, som gjort sin berömda korv stroganoff med dijon-senap.
När hon kommer hem, efter att hon fått Johanna att spela med och fejka att något viktigt hänt för att ge henne en ursäkt, så är hon full, men inte hög. Det blir lite spänt.
Aron har börjat träffa doktor Tjäders kollega, doktor Orre (!). Han har ett långt samtal där han talar om sina känslor kring Vilja, kring Maries död, kring hans stigande antipati mot Sandra. Han anklagar sig själv för att han inte förhindrat Maries död, och genom terapin får han insikten att han håller på att göra samma sak med Vilja genom att inte sätta några gränser.
Senare, på fredagen, efter att ha jobbat över på ett stressigt projekt, går Aron ut på AW med sina kollegor. Han sitter och hivar öl med sin kollega Rashid, men när han ska gå och hämta ett par nya i baren får han syn på Stefan, Maries pejkvän, som varit den som givit henne drogerna, och som nu sitter och raggar på någon tjej i baren. Aron går fram. Samtalet går … inte bra, och snart har Aron både en blåtira och ont i handen. De båda kastas ut och i efterspelet får Aron höra av Stefan att Marie givit en stor del av sitt förråd till Vilja när Marie skulle flytta hem till sina föräldrar eftersom hon inte kunde ta hand om sig själv. Aron blir likblek och beger sig hem där han upprört frågar ut Vilja och börjar gå igenom hennes saker i jakt på knark, men vid det här laget har Vilja lämnat ifrån sig allt. De båda blir alldeles förstörda under grälet, men lyckas försonas och ber varandra om ursäkt. Det hela slutar med ett ganska hårdhänt samlag där Aron tar kontrollen och Vilja villigt deltar, men låter sig styras, något som de nog båda behövde. Johanna deltar endast passivt och behåller shortsen på, eftersom hon är trött.
Morgonen därefter visar sig dock den sanna anledningen till att Johanna inte deltog. Vilja har haft en gnagande oro och inte kunnat sluta tänka på varför Johanna var så snabb och insisterade på att hon skulle hämta förstahjälpenlådan när Aron kom hem. Vilja vaknar tidigt och går igenom medicinskåpet, sedan förbandslådan, och inbäddad bland bomullstussarna hittar hon … ett rakblad. Med en avgrundskänsla i bröstet smyger hon sig in till sovrummet där Johanna sover, och tittar på hennes handleder. Inga nya ärr. Sedan lyfter hon försiktigt på hennes shorts och finner flera ärr, av olika djup och ålder, i långa horisontella stråk. Hon ringer psykavdelningen där Johanna legat inlagt och ombeds åka med henne till psykakuten. Sedan väcker hon Aron och visar honom, och han känner en iskall klo greppa tag om hans hjärta.
Under frukosten efter att Johanna vaknat skämtar de och skrattar. Vilja föreslår att de ska åka till en nyöppnad restaurang i Ulleråker (samma stadsdel som psykakuten ligger i) för lunch. Johanna ser glad ut, men när hon sedan går på toaletten så kommer hon ut med en fruktansvärd blick i ansiktet. "Var är det?!" säger hon, först lugnt, sedan allt mer panikartat. Vad som följer är ett långt och smärtsamt samtal, där Johanna försvarar sitt beteende, hur hon måste ha rakbladet för att kontrollera smärtan, för att hindra sig själv från att göra ett nytt självmordsförsök, hur hon är rädd att Aron ska lämna dem, och Vilja och Aron försöker att lugna henne och försäkra henne, men Johanna är livrädd för att bli inlagd, för att bli inlåst skiljd från dem hon älskar. Hon är rädd och anklagande. Men till slut, efter en lång tid och många tårar, lyckas Aron och Vilja övertala henne om att komma med till psykakuten och tala med dem där, och de lovar att göra allt som går för att hon ska få vara kvar hos dem. Det är dock ingen brådska, så förstå går det till sängen och lägger sig tillsammans, och håller om varandra en stund.

Där avslutade vi kampanjen. Det blev en vacker symmetri, då den började med psykakuten och slutade med psykakuten, men på en något mer hoppfull, om än långt ifrån obefläckat lycklig, ton. Det har varit en väldigt tung och intensiv kampanj, som verkligen har gått på djupet, spelat på svåra och känslomässigt tunga ämnen, sådär som Psychodrame i princip alltid levererar, men ännu djupare i och med att det är i kampanjform och man verkligen har tid att gräva. Det kändes också rätt att avsluta kampanjen här; hade vi fortsatt hade vi antingen behövt fortsätta att mjölka samma ämnen, och det hade känts segdraget, eller behövt hitta nya svårigheter och konflikter, och det hade känts krystat. Så ett bra avslut på en bra kampanj, som naturligtvis kommer att leva med mig en tid.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
1718698475039.jpeg

Igår spelade jag Om natten är alla katter grå med Lisa, @Björn den gode, @Joel och Jonas. Vi slumpade fram platsen Santiago de Chile och spenderade en stund med att göra efterforskningar tillsammans. Under rollpersonsskapandet visade sig dock Colombia bli en nyckel, då jag slumpade fram "Medlem i paramilitär organisation" och bestämde att min rollperson Celestina var en tidigare soldat i en marxistisk gerilla som lämnat och flytt till Chile. Lisas rollperson var mitt ex Héctor, nu vän, som varit tillsammans med mig i Colombia och tidigare flyttat till Chile för att undkomma livet vi hade där. Jonas spelade Eduardo, en utkastare på en strippklubb som på fritiden målade tavlor, bland annat avbildande hans bror Alejandro, som blivit tagen av gerillan i Colombia och använd som barnsoldat. Så Eduardo var också colombian. Vi hade även Pablo, Joels rollperson, som var en journalist som bara fick skriva tomma reklamtexter och som vill eskriva om barnsoldater och inbördeskriget i Colombia, men inte lyckades få någon att vilja finansiera det arbetet och publicera texterna. Och till sist Björn rollperson, fader Juan Pedro, en präst i kyrkan i området där mycket av berättelsen utspelade sig. Pedro kämpade mycket med sin homosexualitet, och pratade om den med fader Juan, som han också var attraherad till, och fader Juan var mycket förtjust i Eduardos bilder, även om han såg djävulen som stark i den mannen.



Pablo talar med fader Juan om sina problem med att få skriva om det han brinner för, och om sina mörka (d.v.s. homosexuella) tankar. Héctor besöker Eduardo, vars bilder han sett online, för att fråga om han vill illustrera Héctors nya rollspel. Där träffar han även fader Juan, som kommit för att beundra målningarna och köpa en av dem. Héctor slås av en av målningarna, som visar ett erotiskt målat helvete i botten, och i toppen en ängel med en automatkarbin. Ängeln är väldigt lik en av pojkarna Héctor mött i Colombia. Senare visar hon bilden för Celestina, som sitter på en bar och dricker då hon återigen fått sparken från ett skitjobb. När Celestina ser bilden blir hon alldeles likblek, och den triggar hennes PTSD.



Celestina försöker senare att gå till kyrkan och tala med fader Juan, för att bikta sig. Hon tvekar, hon gör ett försök, hon går in i biktbåset, men hon kan inte få det ur sig. Hon mumlar fram en ursäkt till prästen och flyr kyrkan tillbaka ut i natten.



Héctor talar med Pedro, som pratar mycket om hur han vill skriva om inbördeskriget i Colombia, och pressar Héctor, som dock är ovillig att tala om det hela. "Jag kanske känner någon, men jag vet inte om hon heller vill prata." Senare talar Héctor med Eduardo, om hans konst, och berättar att hon varit inblandad som gerillasoldat i Colombia, och om hur hon känner igen Alejandro. Eduardo frågar om hon känner Celestine, kvinnan som "rekryterade" Alejando, och som han en gång i bister hämndvilja försökte skjuta på en flygplats i Bolivia. Héctor erkänner att det gör han, och hon är där, i Santiago. Hon vill att Eduardo ska spela hennes rollspel, det hon bett honom illustrera. Han går med på att göra det, om Celestina är med. Han lovar att inte skjuta henne.



I rollspelssessionen är det Héctor som är spelledare, och scenariot är en lätt fiktionaliserad och fantasyifierad version av historien bakom Alejandros bortförande, där Eduardo och Pedro får spela Celestina och Héctor, och Celestina och Angelina, en ur Héctors spelgrupp, spelar Alejandro och Eduardo. Vid det här tillfället har alla fyra inblandade i spelet ett kort från högre arkanan framför sig, vilket i spelet innebär att de har möjligheten att nå en sann kontakt, att förstå varandra. Scenariot övergår sömlöst till att Celestina berättar för Eduardo om hennes egen bakgrund, hur hon själv blev bortförd när hon var tolv och tränad till att slåss och döda för den marxistiska revolutionen. Eduardo visar sitt anteckningsblock för Celestina, som är fullt av teckningar av Alejandro och av henne, framställd som en hornprydd demon, med frenetiska och agiterade streck. Celestina bryter ihop och sitter och snyftar, en liten och bräcklig varelse, långt ifrån demonen Eduardo hela tiden föreställt sig.



Pedro försöker övertala Celestina att låta honom skriva om henne, men hon är inte övertygad om att han kan göra hennes berättelse rättvisa. Däremot Eduardo, med sin konst, han är den ende som kan förmedla hennes historia. Hon och Eduardo sitter fram till morgonen i Héctors lägenhet; hon berättar om sitt liv och han skissar fram en grafisk roman. Om hennes bakgrund, om hennes liv, om Alejandro och hans liv, om hur hon rekryterar honom, om hur han blir skjuten och dör.



Det var en väldigt mäktig berättelse, och jag tror att det var första gången jag spelat rollpersoner som spelar rollspel i rollspelet. Jag var väldigt nöjd med att få etablera i spel att rollspel är konst, eftersom man i spelet får dra ett kort om man upplever konst, vilket alla som deltog i spelpasset gjorde. Min rollperson hade slumpat fram "Söker efter något eller någon som kan läka mig", och det fann hon till slut.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Jag är i Frankrike och spelar med litte skönt folk här. Skrev om Marchebranche och La Grive noir i fransktråden, men igår spelade jag svenska spel, så då skriver jag lite kort här.

Den här helgen var lite huvudeventet, men blev betydligt blygsammare än planerat. Céline fick förhinder långt i förväg, och Simon fick corona dagarna innan och fick därför hoppa av. Lite ironiskt då att jag tänkte åka till Frankrike för att spela fysiskt med min franska grupp, men det slutade med att ingen av dem kunde dyka upp! Men igår lirade jag i alla fall med Julien, kF och Côme. Eftersom jag redan fått spela franska spel härnere ville jag visa upp lite svenskt, så vi lirade Se och göra i Aliatra följt av Förefter.

Aliatra-omgången var lite mysig, men ingen riktig toppomgång. Tre kollegor hade varit på konferens i New Dehli och åkte därifrån för att spendera några dagar i Aliatra innan de åkte hem. Jeanne led lite av ett existentiellt tomrum och sökte någon form av spirituell upplysning i Aliatra, men lyckades mest göra bort sig, då hon inte hade mer än en ytlig förståelse för vad aliatrisk spiritualitet och religion egentligen handlar om. Isabelle kunde inte riktigt njuta av resan då hon hela tiden oroade sig över de donationspengar i kontanter som hon hade ansvar för och som låg i ett dåligt fungerande kassaskåp i hennes billiga hotellrum. Och Marc hade en ganska dålig och respektlös attityd till hela resan och till Aliatra, delvis på grund av hur hans arbete gick. Han mottog flertalet tecken från universum att han kanske borde göra något annat, men frågan är om han lyssnade? De förföljdes av en man med en höna, och av ödet, de gick på kalligrafimuseum (första gången jag spelat med någon som gått dit!) och var omedvetet (eller i Marcs fall medvetet) respektlösa mot ett tempel. Åh, och Marc fick en flashback till sin ungdom när han spelat underliga norska rollspel, och vi lärde oss att han hade varit lika burdus och okänslig då. Så för andra gången på kort tid hade jag en rollspelsomgång inuti en rollspelsomgång. Den såkallade ketchupeffekten?

Den andra omgången var däremot riktigt vass. Vi spelade Förefter (i fransk översättning, under namnet Le Passé du futur) och gestaltade Guillermo och Camille (i "efter"-delen under namnet Florian), två teaterintresserade ungdomar som träffas igen efter många år, när Florian blivit en hyllad dramaskådespelare, medan Guillermo blivit teaterlärare för ungdomar. Det var en väldigt fin och öm historia. I ungdomstiden ville Camille väldigt gärna bli någon, och sporrade även Guillermo, som hade en otrolig magnetism på scenen. Han fick ett erbjudande att spela i en pjäs i Lyon, men när hans mamma plötsligt avled och begravningen skulle vara på hans premiärdag så skippade han hennes begravning för att han inte ville missa premiären. Som en konsekvens blev han avskydd av sin familj, och på scenen presterade han så dåligt att pjäsen fick kass kritik och han fick inte fortsätta. Därifrån började han dricka och fick rejäla alkoholproblem och hamnade till slut på rehab, där han lyckades ta sig tillbaka genom att undervisa i teater. Camille å sin tur fortsatte kontakten med teatern i Lyon, som hon hade besökt med Guillermo, och fick en roll i deras nästa pjäs, som blev startskottet på hennes, och sedan hans, karriär.

I "efter"-delen fick vi se hur Guillermo gick på alla Florians pjäser, men utan att ge sig tillkänna, tills Florian en dag känner igenom honom och pratar med honom. Här var det Florian som hade alkoholproblem, och var ganska trött och cynisk efter lång tid i teaterbranschen. Hans senaste produktion är mest en svidande kritik mot hela teaterbranschen (men tillräckligt dämpad för att slå inte alltför hårt mot de betalande teaterbesökarna, såklart). Tillsammans återupptäcker de gnistan de hade som unga, och vi slutade med att de på natten besökte Guillermos teaterlokal och inför en publik bestående av deras ungdomsjag spelade upp den första pjäsen de spelat i tillsammans, L'Été de notre jeunesse (vår ungdoms sommar).

Väldigt fin och stämningsfull omgång, och den kändes väldigt fransk, med den åldrande och cyniska teaterprimadonnan som återupptcker sin kärlek till teatern genom en gammal vän.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
I helgen var det OGothCon, och jag, @Vicotnik, @Hellzon, @Lukas och @DeBracy körde järnet i tre dagar. Totalt blev det fyra pass.

Vi började med The Job, ett heist-spel som Vico hade skaffat och som han ville testa för att se om det var något att köra i Indierummet. Vi spelade en pickpockare, en konnman och en griskvinna som skulle frita sin boss från ett fängelse som var Alcatraz. Planen var följande:
  1. Konnmannen A förför en vakt och lyckas få jobb på fängelset.
  2. Pickpockaren J kopplar in sig på telefonlinan som leder till företaget som reparerar säkerhetsutrustningen på fängelset.
  3. Griskvinnan M smyger en liten motorbåt till ön ock gömmer den under en utskjutande klippa.
  4. A saboterar säkerhetssystemet.
  5. M smyger upp till muren och planerar sprängämnen nära sjukstugan.
  6. J tar emot samtalet till reparationsfirman och åker ut till fängelset.
  7. A går och förför en mattant och planterar ett giftpiller i matsalen tillsammans med en hemlig symbol så att bossen ska kunna se det och ta det.
  8. M smyger över muren och in i ventilationssystemet.
  9. J går på toa, eskorterad av vakter.
  10. J och M möts i toaletten, och övermannar vakterna och tar deras uniformer och nycklar.
  11. Bossen tar pillret och förs till sjukstugan.
  12. M, J och A tar sig till matsalen, där A ställer till med en scen medan M och J låser upp fångarnas bojor så att de kan starta ett uppror.
  13. Under kalabaliken smiter alla till sjukstugan, där de hämtar upp bossen, spränger muren och flyr i båten.
Det gick hyfsat enligt plan, såklart med en del missöden på vägen. Spelet är byggt så att man alltid kan fortsätta med planen och att de problem som dyker upp ansamlas fram tills att allting kraschar. Så man behöver inte improvisera en helt ny plan, utan bara lösningar på problemet. Spelets gimmick var att man bygger tärningstorn när det går dåligt, och när tornen kraschar kommer man närmare att åka fast. Det kändes som en enklare metod än att använda Jenga-torn. På det stora hela ett habilt heist-spel, ganska kul på ett lättsamt underhållningssätt. Spelet menade att det tar 1,5 timme för planering och 1,5 timme för genomförande, men vår planering var mycket snabbare än så, medan genomförandet tog längre tid. Totalt klockade vi nog in på under tre timmar, dock.

På lördagen började vi enligt tradition med Plommonkrönikan. Vi konstaterade att vi spelat den i sex år nu. Detta var det första scenariot i Hongkong, efter att Lukas rollperson flytt dit efter kulturrevolutionen. Det kretsar inte kring någon specifik historisk händelse, utan vad det handlar om beror mycket på vilka bakgrunder man väljer, enligt det nya systemet där man gör egna rollpersoner. I vår historia hade vi en journalist (Athena Lee Wai) som skrev om triaderna, en triadboss (Tony Fok Tai-sing) som drev en mahjongspelhåla i Kowloons bemurade stad, en 49:a (fotsoldat bland triaderna, Zeng Ga-lin) som jobbade för bossen, en heroinberoende stackare (Joe Lung Yu-ban) som också bodde i den bemurade staden och försökte klara sig bäst han kunde, samt en servitris (Cindy Yam) som hankade sig fram på ett ganska sorglöst vis, till stor del för att hon ovetandes var beskyddad av bossen, som hade lovat hennes bror att ta hand om henne.
Berättelsen kretsade mycket kring rollpersonernas relationer med varandra och kring triadpolitiken. Journalisten visade sig inte vara så mycket en rättvisekämpe som hon kanske utgav sig för att vara, utan manipulerade framförallt den stackars Joe för att få information till sina artiklar. Joe satt fastklämd mellan Ga-lin och Wai och skvallrade för båda, för att sedan skvallra om att han hade skvallrat. När saker hettade till och det var tydligt att det skulle bli en riktig fajt, då Hunan-gruppen hade allierat sig med Storcirkelgänget och utmanade 14K (som Tony och Ga-lin tillhörde). Tony beslutade sig för att slå till först, och skickade iväg två grupper för att anfalla Hunan-gruppens nattklubbar. Men det fanns en 25:a (en mullvad) ibland dem. Joe hade fått veta detta av Wai, och varnade Ga-lin, som bad honom att bevaka och ta hand om 25:an om det skulle visa sig vara sant. När detta väl hände så var Ga-lins grupp förvarnad om att Hunan-gruppen var förvarande, men Tonys grupp visste ingenting, och blev slaktade. I slutet fick Cindy lämna Kowloons bemurade stad, medan Ga-lin tog över Mahjonghålan. Hon var hård mot både Wai och Joe. Wai skulle helst aldrig visa sig där igen, och Ga-lin skulle inte garantera hennes säkerhet såsom Tony hade gjort, medan Joe blev belönad för att han avslöjat 25:an, men fick veta att han inte var tillförlitlig och aldrig skulle få bli en medlem av organisationen eller anförtros något viktigt.
Det var en bra omgång, och jag tycker att systemet med att välja kulturella bakgrunder och basera rollpersonerna från dem funkar bra för att skapa rollpersoner grundade i miljön.

Lördagens andra pass blev Om natten är alla katter grå, där vi spelade i Casablanca och lyssnade på Saida Fikri:
Jag spelade kontraktsmördaren Amira som beslutat sig att vända blad och bli en god människa, men som inte riktigt visste hur man gjorde, och som hade dödat den delen av sig själv som lät henne känna saker. Det närmaste en vän hon hade var Vicos rollperson Zina, som arbetade på en begravningsbyrå. Zina hatade sitt jobb och hade brutit med sin familj efter att hennes far kommit ut som bisexuell. Zina och Amira fann varandra i en väldigt vacker förening. De var båda tomma inombords, av väldigt olika anledningar, men lyckades fylla varandras tomrum. Samtidigt hade vi Hellzons rollperson, Zinas bror Kalim, som var impressario åt en boxare, Lukas rollperson Réda. Kalim hade även anlitat Amira som livvakt, då han kommit ut i försvar för homosexuellas rättigheter efter att fadern kommit ut, vilket gjorde att hon mottagit diverse dödshot. Réda, i sin tur, började känna att han blev gammal, utan att någonsin ha vunnit mästerskapstiteln, utan bara kommit tvåa flertalet gånger. Han hade en match på gång, men var övertygad om att han skulle förlora. Till sist hade vi Debbies rollperson Joël, alias "Pythia", en fransk 50-årig dragshowartist som dejtade Kalims och Zinas far, och för vilken Kalim försökte att hitta platser att uppträda på, vilket inte var lätt i Marocko, där homosexualitet är olagligt. Genom diverse turer och existentiella samtal lyckades i alla fall Zina återuppta kontakten med sin bror efter att hon tvingats konfrontera sin egen homosexualitet. Amira fann att hon åter lyckades gråta, för första gången sedan hon var 17, och påbörjade så resan mot att återfå sin mänsklighet. Joël fick en show på en liten svartklubb, och lyckades övertala Réda att delta i hennes show i Frankrike som en guldmålad Herkules. Och Réda, han vann faktiskt, mot alla odds, sin mästerskapsmatch, och fick till slut det eftertraktade mästerskapsbältet.
Jag älskade den här historien. Jag är väldigt svag för den här kombinationen av excentriska människor, en intressant skådeplats och lågmält drama med filosofiska samtal.

Eftersom jag inte hittade en tidig resa hem som inte kostade orimligt mycket så hann vi även med ett pass Huldran på söndagen. Här spelade vi i det nystartade Jordborgs glasbruk, som låg långt ute i Tystveden, mitt i ingenstans, men med god tillgång på vattenkraft och sand. Disponenten som drev det hela, ditplacerad av sin far för att bevisa sig, var en nervös stackare, och när den dyra glashyttan visade sig ha en spricka så kollapsade han i ett nervöst sammanbrott. Bokhållaren, som egentligen aldrig velat vara där, beslutade sig för att sälja sina aktier innan priset dök, och förberedde sig för att lämna skutan. Han ville gärna ha med sig jungfrun i disponentvillan, och bekände sin kärlek och sina avsikter att åka, men blev utskälld för sitt skamliga beteende. En plan för att rädda bruket kläcktes av disponentens rådiga hustru, efter att ha samtalat med den duktige glasblåsargesällen, som försäkrade att om en ny hytta kunde byggas så fanns det goda möjligheter att driva ett framgångsrikt glasbruk på platsen. Nu när aktierna var så billiga bad disponentfrun sin far att köpa upp dem, samt att låna upp pengar för att bekosta en ny hytta. Och så fick Jordborgs bruk en ny ägare, och på kalaset som ordnades lyckades jungfrun och gesällen till slut överkomma sin blygsamhet och smet iväg till ån för att fira på tu man hand.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
I helgen besökte jag Ron Edwards Happening i Norrköping. Det var mycket trevligt, även om det inte blev lika mycket interaktion med deltagarna som jag inte reda spelat mycket med som jag hade hoppats. Eftersom konventet stängde klockan 18 så blev det kvällspass i lägenheten jag hyrde med Anne, Nathalie och Kim.

På grund av diverse omständigheter kom jag och Kim inte fram till Norrköping förrän vid konventets stängningsdags på fredagen, så det blev bara ett kvällspass i lägenheten den dagen. Vi fyra körde ett pass Om natten är alla katter grå. Skådeplatsen var Sarajevo (soundtrack Bijelo Dugme), och berättelsen koncentrerade sig kring en gangsterboss och tre av hans underhuggare: en dödlig löjtnant, en ganska anonym springpojk och en konstförfalskare. Bossen var alldeles besatt av att få se förfalskarens riktiga, äkta tavlor, men hon vägrade att visa honom dem. Springpojken var egentligen en förklädd polis, och löjtnanten var en före detta polis som tappat minnet. Det blev en utsökt berättelse om bedrägeri och förfalskningar, om konstens och känslornas äkthet, och om en desperat mans försök att bevisa för sig själv att han är mer än en simpel kriminell. Jag tyckte väldigt mycket om tematiken runt bedrägerier, som kom igen på flera olika sätt och skapade en tematisk sammanhållning. Mycket bra omgång.

På lördagen gav vi oss iväg till konventet och eftersom Ron var intresserad av att prova Om natten så blev det ännu ett pass av detta, med honom, Anne, och Joe Prince, författare till bland annat Contenders och Hell 4 Leather. Denna gång var skådeplatsen Chongqing (soundtrack Cui Jian), och tematiken var kring sanning i ett auktoritärt samhälle. Vi hade en pensionerad journalist som ville berätta sanningen om en historia han tvingats tysta ned en gång i tiden. Vi hade en psykolog som hjälpte sagde journalist, och som dejtade en rockmusiker som inte längre kunde skriva låtarna hon ville spela, efter att ha hamnat i trubbel med censorerna. Och vi hade "städaren", regeringsagenten som både hjälpt rockmusikern att komma ur sin tidigare prekära situation och varit ansvarig för nedtystandet av journalistens gamla scoop. När journalisten börjar skriva om den gamla histoiren och rockmusikern genom sin flickvän får tag på ett kapitel av manuskriptet skapas något som städaren har svårt att tysta ned. Detta samtidigt som psykologen, trött på sitt ohälsosamma förhållande med den egocentriska rockmusikern, börjar dejta en ny, stabilare man, som "äger en städfirma" …

Pass två var Hell 4 Leather med Kim, Anne, Nathalie och Gregor Hutton, författare till indierumsfavoriten Best Friends, 3:16: Carnage Amongst the Stars, Remember Tomorrow samt såklart Big Mutherfuckin' Crab Truckers. Det var ett väldigt tajt spel om hämnd, och vi fick följa bikern, mördaren och generellt hemske människan Vince som efter att ha blivit mördad av sina bikerkompisar får lov av djävulen att återvända en natt för att ta hämnd på sina gamla kompanjoner. Det var bisarrt, överdrivet, och otroligt våldsamt, med satanistiska barnoffer, folk som brann levande, en tjej som blev överkörd så hårt att hon delades på mitten, och orimliga mängder svordomar. "Fuck you, Vince!" Allt som allt en kul omgång och ett kul spel, dock eventuellt med begränsad omspelbarhet. Vi fick ett varsitt exemplar av spelet och det kommer säkerligen att ligga framme i Indierummet, där jag är övertygad om att folk kommer att plocka upp det och vilja spela.

Efter detta stängde konventet och vi åkte tillbaka till lägenheten, där vi körde en omgång Gastkammaren. Vi följde fyra vänner som snart skulle skiljas åt, då Conny och Jasmine snart skulle flytta till Norge eftersom Cony fått nytt jobb där. Förutom då att Conny i själva verket inte alls fått jobbet och inte visste hur han skulle berätte detta. Vi hade även Fabian som var lite av en trevlig skitstövel, och som inte kunde förlåta Nike för att hon varit otrogen mot honom. Nike, som inte alls varit otrogen utan offer för sexuella trakasserier, är inte alls nöjd över att behöva spendera tid med Fabian, och det surnar ganska rejält mellan dem när de är ensamma tillsammans. För att komplicera saker mer så har Jasmine och Fabian kysst varandra på en fest, och Nike är kär i Conny, som själv också fantiserar en del om att vara med Nike. Conny har väldigt dålig självbild och tror att Jasmine är tillsammans med honom av medlidande, och Jasmine har gjort ett misstag på sjukhuset som hade ihjäl en patient och försökte dölja det, och nu har en utredning startats … ja, ni hör ju själva. Det var en jäkla soppa, men det slutade relativt lyckligt när allting kom upp i dagen, och Conny till slut friade till Jasmine. Det var en väldigt stark och känslomässig omgång, med några rusktigt tunga scener.

Vi dök också upp på söndagen för ett pass, men eftersom vi hade sovit ut och städat lägenheten så hade alla andra satt igång när vi kom, så det blev att vi fyra indierummare spelade med varandra igen. Denna gång blev det FörEfter (vi växte upp), en historia om Sander och Sia, som efter att ha varit otroligt förälskade med varandra i gymnasiet gled isär, och sedan av en slump träffade på varandra när Sia besöker skolan där hennes systerson blir mobbad och finner Sander som bildlärare där. Historien om varför Sander drivit bort Sia förklaras när vi får veta att han har en kronisk nervsjukdom som långsamt saboterar hans nervsystem och kommer att sluta med att hans motorik och/eller minne kommer att förstöras. Av den anledningen målar han desperat medan han kan, och han har ett helt lagerutrymme fullt av målningar av minnen ur hans liv, bland annat många av Sia. Det blir en kamp mellan deras återfunna tonårskärlek, deras vuxna ansvar och Sanders löfte till sitt tonåriga jag att inte tvinga Sia att ta hand om en handikappad och gaggig man när sjukdomen går för långt. En stark berättelse, speciellt med tanke på att vi körde igång med i princip noll prepp. En del detaljer, som Sias syster och relationen med systersonen Robert, hade varit intressanta att duka ned djupare i, men vi hade inte tid för det innan det var dags att åka hem.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,520
Location
Göteborg
Jag har varit på spelhelg i Uppsala igen och där hunnit med tre partier med Anne och Nathalie. Skriver en lite längre krönika om det första, då det är del av en kampanj och vi kommer att behöva komma ihåg detta om flertalet månader när nästa parti blir. Det första partiet i denna kampanj i Bois dormant finns tidigare i tråden.

Så, Bois dormant. Vi fortsatte att följa Daša, Nadešda och Otokar. När vi lämnade dem senast planerade de en expedition till Letna-parken. Under förberedelserna till den går Otokar för att tala med Nadešda. Det är hon som i egenskap av vildmarksvan ska leda den, och han undrar om han borde följa med. Han vill egentligen inte, men Ilya, den andre journalisten, som kanske hade varit ett bättre val, har inte synts till på sistone. Expeditionen kommer att ha behov av Otokar, samt Nadešda, Daša och parkförvaltaren Drahomir. Efter detta samtal går Otokar för att tala med Blesk, en talande hund han känner ute i staden. Han har med sig lite burkskinka som gåva och samtalar lite med den begåvade terriern. Denne säger att vill man hålla sig väl med andarna så behöver man ge dem ett offer.
Daša själv är orolig för Anastásya, Nadešdas vän som sover och som har en skottskada i benet som inte vill sluta läka. Nadešda och Daša har båda sett en ande sitta och slicka i sig blodet från såret. Daša gör ett nytt försök att få kontakt med andarna, trots hennes traumatiska tidigare upplevelse. Denna gång har hon utan att veta det ett litet sår på kinden där hon kliat hål på något, och hon kan känna en andedräkt mot hennes hals, och sedan den blöta känslan av att någon slickar på hennes kind. Hon flyr kryptan återigen och sitter nästan katatonisk utanför, tills Nadešda lyckas tala lite med henne.
Sedan expeditionen, som avgår vid gryningen. Efter en nära dust med några vargar och en farlig klättring över den övervuxna bron anländer de fyra expeditionsmedlemmarna i parken, men i den förvirrande rörliga växtligheten och under hot från djur kommer Otokar bort sig. När han klättrat upp i ett träd för att kika efter landmärken rör sig trädet under honom och verkar hindra honom från att klättra ned. Otokar, som börjar få panik, beslutar sig för att försöka ta kontakt med parkens ande, och häller ut ett litet dryckesoffer av tändvätska och talar om sina barndomsminnen när han och hans familj grillade i parken. Han verkar få svar, en vag doft av kol och en känsla av röster, och trädet verkar nu släppa ned honom.
Efter att de lyckats finna varandra igen lyckas gruppen till slut hitta lådan som blev nedsläppt i parken från ett flygplan. Den har fastnat uppe i ett träd, och trädet verkar ha växt runt den och kramar om den. De måste försöka bända bort de grenar och rankor som täcker den. Daša gör ett försök att tala med trädet, såsom hon tänker att Otokar gjort, men utan effekt. De försöker att bända och skära bort rankorna, och trädet reagerar med att dra dem undan som i smärta. Men allteftersom de försöker lasta ur det värdefulla innehållet av medicinska artiklar, gasol och andra förnödenheter så sluter sig omrkligt några rankor runt Dašas fot och hon sitter fast. Försök att bända loss henne gör bara att de börjar krossa hennes fot. Men ett nytt försök till kommunikation med parkens ande lyckas få loss henne, och de sätter av mot bron igen.
Men i en klätterfärd på väg tillbaka tappar plötsligt Nadešda fästet och faller handlöst ned på marken. Hon är alldeles svag och de lyckas inte kommunicera med henne. Otokar berättar att han sett henne gå till en hemlig medecingömma, och de söker igenom henne och finner hennes insulinsprutor, som räddar hennes liv. De måste slå läger på vägen tillbaka. Otokar gör en snögubbe, vilket parkens ande verkar tycka om, och de tar sig tillbaka utan vidare olyckor. Men under kvällen tycker sig Otokar se ett mänster på snögubben som påminner honom om de mandalor som Nadešda karvar och fotograferar över staden.
Väl tillbaka bestämmer sig Daša att applicera deras nya kunskaper på problemet med andarna i kyrkogården. Hon tvingar sig själv, livrädd, att gå tillbaka in i kryptan, åtföljd av Otokar, och hon skär sig själv i handen i ett blodsoffer till de döda. Det går … förvånansvärt bra. Efter en skärmmande inledning finner hon en fridfull känsla, och såret i handen verkar ha läkt. Men hon har förlorat mycket blod, och Otokar tar henne för att dricka blodsoppa.
Senare konfronterar Daša Nadešda om insulinincidenten, och får henne att öppna upp lite. Nadešda har inte velat visa sig svag inför gruppen. Otokar konfronterar henne också, och vill ha svar om mandalan, och det går mindre bra. "Jag är trött på din själviskhet", säger han. Men deras gräl avbryts av Ilya, som varit och vakat över Anastásya. Hon är illa däran. Nadešda springer till kryptan där hon vårdas, i tid för att se hennes vän öppna ögonen för första gången sedan allt detta började, le ett svagt leende och sedan dö. Nadešda skriker rakt ut och kollapsar på kryptans golv.

Vi inledde lördagen med ett pass Det sjätte inseglet. Drottning Franca av Kastilien hade förlorat kontrollen över Valencia, när folket hade rest sig och kastat ut henne. Vi följde tre olika hjältar i berättelsen: den dödsföraktande svärdskämpen Marina, den hyllade älskaren Tristán och den nobla ädlingen, tillika nunnan, Esperança. Tristán hade varit Francas valencianske älskare och ville ha tiollbaka henne på tronen eller få inflytande över vem som nu skulle ta över. Marina hade varit vakt i palatsgardet och tog snart en ledarroll för rojalisterna genom att döda den inte så populäre kapten Sanchez och ta över hans rang. Och Esperança hade sett sin släkt vanhedras av illvilliga rykten och bli politiskt utmanövrerad. Hennes mor och far hade blivit avrättade och själv placerades hon i ett kloster i den nya världen. Men när nyheter om upproret spred sig dit så reste hon tillbaka för att återta sin familjs plats i området. Berättelsen hade flera intressanta vändningar. Det visade sig att det var den nye påven som låg bakom upproret för att införliva Valencia i Påvestaten. Det visade sig att Tristán var far till Marina (även om han länge vägrade erkänna det). Och det visade sig att Esperanças nunneorden sysslade med blodsoffer och att ryktena om hennes familjs missdåd var sanna. Ovanligt i D6I var att det blev ett lyckligt slut, där Tristán och Esperança gifte sig och accepterade Marina som sin dotter, och kardinal Gregorius, vars liv räddats av Esperança från att bli offrad av abedissan, gick med på att sluta blåsa liv i upproret och låta drottningen återfå makten. Hade det varit konvent hade citatet varit "Ditt blod, för Kristus utgjutet".

Sista passet var Gastkammaren, som ingen av oss hade spelat på tre förut. Vi spelade tre unga vuxna som bodde tillsammans av ekonomiska anledningar. Joel pluggar webbdesign men hans passion är cosplay och tackvare hans skicklighet och ciselerade fysik är han mycket poppis på konventen. Mette jobbar deltid på förskola, men "det är bara tillfälligt" (livslögn). Och Edit utan 'h' jobbar som montör, för att någon måste ju vara vuxen och dra in en stadig inkomst. Hon gillar också cosplay, men skäms lite för det inför Mette. I teorin borde berättelsen handla om hur lägenheten de hyr tillsammans ska ombildas till bostadsrätt, men det kom snart i bakgrunden. Mette får ett erbjudande att posera som fetishmotell för en av papporna i förskolan. Hon visar sig också vara självdestruktiv och saboterade sitt förhållande med Edits kompis Felicia genom att ljuga om att ha varit otrogen. Joels instagramkonto exploderar efter att han kommit tvåa i en cosplaytävling på konvent. Edit låtsas som att hon träffar en kille, när hon i själva verket tar in på hotell ensam för att de andra inte ska tycka att hon är töntig som är oskuld. Hon har också en låda med utskrivna och laminerade foton på Joel som hon ibland tar med sig till hotellet. Joels och Mettes bakgrund nystas upp, där Mette trott att hon legat med Joel på gymnasiet, men har vaga minnen då hon var full, och egentligen var det Joels lillebror Fredrik som hade utnyttjat henne. Hade det varit konvent hade citatet varit "Jag trodde att du var min första". Det var en riktigt stark scen när Nathalie och Anne spelade igenom natten med övergreppet. Den spelades ganska vagt, med otydliga beskrivningar som rimmade med Mettes otydliga minnen av händelsen. Sjukt snyggt och starkt. Slutet kom när Edit kom hem efter att ha flytt lägenheten när hon fått reda på att Mette och Joel hånglat. Hon försöker att låtsas som inget, men tappar ut lådan med foton, som sprids över hela golvet. Kvidande av skam rafsar hon ihop dem och springer in och gömmer sig på toaletten, där till slut Mette kommer för att prata med henne. De bondar ver hur jävla trasiga de är båda två, kommer ut tillsammans, och de tre äter thaimat ihop. Ingenting är egentligen löst, men vissa sanningar har bubblat upp till ytan och lämnat spår.
 
Top