Tänkte ha en tråd där jag kan skriva lite korta spelrapporter från diverse pass och händelser som inte är stora konvent och så, och som därmed inte riktigt kan fylla en egen tråd. Får se om tråden överlever.
I alla fall var jag i helgen och hälsade på Anne som var gräsänka i Uppsala och spelade med henne, Nathalie och @Bunny. Det blev totalt fyra spelpass: Ett på fredagen, två på lördagen och ett på söndagen.
Fredagspasset var Terres de sang av Simon Li. Det var länge sedan jag spelade det. Det är ett mysigt spel, men det lider lite av att vara lite väl svårt på slutet. Man spelar skeppsbrutna upptäcktsresande på en främmande kontinent. I vårt fall var vi en vetenskapskvinna, en botaniker, en bärare och en andlig rådgivare som förlist i en storm och hamnat som enda överlevande på en mystisk flytande ö. Vi tog tid på oss att spela ut skeppsbrottet och etablera rollpersonerna, och påbörjade sedan spelets cykel av utforskande och introspektion. Tanken är att man i dessa faser ska finna material för att bygga upp klimaxet för varje rollperson, konfliktscenen. Denna är tänkt att sätta rollpersonens livsåskådning och prioriteter i konflikt med varandra och tvinga fram ett svårt val. Det kluriga är att i och med att man är ensamma långt från civilisationen är ens verktyg som spelare att hitta på en sådan situation ganska begränsad, och det kräver att man är duktig på att i de tidigare faserna presentera olika begär och principer hos rollpersonen. Gör man inte detta på ett medvetet sätt (vilket vi inte gjorde, och det är nog lite mitt fel som inte mindes att det var detta som varit problemet när jag spelat det tidigare) så är det svårt att sätta konfliktscenerna.
Det blev ändå en ganska mysig historia och de konfliktscener vi lyckades krysta fram blev tunga och minnesvärda, även om de kanske inte var så tydliga dilemman som det var tänkt. Vetenskapskvinnan Magritte, som alltid var exakt, rationell och känslokall, fann sig vara ganska värdelös i den nya världen och uppfylldes av en melankoli som hon hade svårt att prata om för Tilly, den andlige vägledaren vars hokuspokus Magritt tidigare gjort narr av. Det blev en fin scen när hon öppnade upp sig, och Bunny spelade snyggt på fortsättningen. Magritte blev inte känslosvallande efteråt, utan istället väldigt analyserande över sitt eget beteende och om hur hon kommunicerar med andra.
Botanikern Toulouse gick med en hemlig förälskelse i Magritte, som hon inte vågade yppa, vilket ställdes på sin spets när denna började prata om hur hon borde bli gravid med bäraren Colline, som varandes den ende mannen, för att etablera en mer långsiktig koloni på ön. Och Tilly, som hela tiden offrade sig själv för gruppens bästa, sattes på prov när hon fann sig blöt och kall och med enda metod för att värma sig själv att bränna botanikerns älskade bok. Hon vägrade, och tog sitt eget liv för att rädda boken.
På lördagen hade tyvärr Bunny annat för sig, och det var därmed jag, Anne och Nathalie kvar. Vi började med Utochin, ett hack av Förefter som jag gjort för tre spelare. I detta spel har man två berättelser, en "ute"-berättelse och en "inne"-berättelse, som är en "play within a play", alltså en berättelse som existerar i "ute"-berättelsen och som konsumeras av huvudpersonen där. Det kan vara en roman, en telenovela, en rollspelskampanj, etc. I vårt fall var det en tv-serie, Seeing Zeya, som handlade om monsterjägaren Zeya, som har förmågan att se övernaturliga monster. "Ute"-personen var Veronica, som jobbar som åklagare på tingsrättsnivå och som är en stor beundrare av serien. Veronica är själv något av en "monsterjägare" i det att hon sätter dit folk som gjort hemska brott. I vår historia byggde hon ett fall mot en serievåldtäktsman, och kämpade med att få vittnen att våga tala och att bygga sitt fall. Zeya hade inga sådana bekymmer, utan jagade sina monster med höga sparkar och ockulta krafter istället. Idén med spelet är att bygga tematiska kopplingar mellan de två sidorna och kanske låta Ute påverkas av Inne. De tematiska kopplingarna funkade ganska bra. Zeya slogs mot det manipulerande Blodets brödraskap, medan Veronica slogs mot "systemet" och karriärstrukturerna på åklagarmyndigheten. Zeyas bästa allierade Nico var ganska lik Verinicas pålitlige assistent Fredrik, men medan Zeya och Nico till slut fick ihop det så hände aldrig detta med Fredrik. Dock fick Nico betala med sitt liv för sin inblandning, och frågan är om Fredriks karriär fick sig en törn av att associera med Veronica …
Jag tycker generellt att det funkade bra. Det är definitivt inte lika tungt och ångestfyllt som Förefter tenderar att bli, och är mer intellektuellt intressant i det tematiska byggandet av berättelsen. Jag gillade det, men kanske lite mindre än Förefter.
Det andra och sista lördagspasset, en riktig långkörare, var Psychodrame. Här jobbade vi medvetet med tung tematik för att få sådant där emotionellt ångestspel som bara rollspel kan ge. Tre personer, Johanna, Vilja och Aron, är i ett förhållande tillsammans, när Johanna hamnar på sjukhus efter ett närapå lyckat självmordsförsök. Vi spelade från sjukhuset, återkomsten, lite flashbackscener till hur de träffades och blev en triss, så att säga, lite andra slitningar på grund av att Aron inte berättat för sin konservativa familj att han hade två flickvänner, samt Viljas festknarkande. Mycket av "Det ska vara som vanligt, hon ska känna sig hemma, men hon får inte dricka alkohol, inte vara ensam, och vi måste gömma undan alla vassa föremål i huset". Det verkade som att Johanna mådde bättre, men här och där sken det igenom att hon inte alls mådde bra, och mot slutet fick hon en riktig psykos med andnöd och ilfärd till psykakuten där hon blev inlagd. Vi slutade där, utan att få veta hennes öde. En historia som kändes, djupt och hårt, sådär som det bara kan bli när man spelar vanliga människor, och vi gjorde det medvetet än mer "close to home" genom att spela i Uppsala, där vi satt, och genom andra detaljer, som att Aron hade samma jobb som mig, och Vilja samma som Anne. Den tog många timmar att spela igenom, och det blev väldigt sent. Historien lever fortfarande kvar i skallen och i hjärtat.
Det sista passet var på söndagsmorgonen, med Bunny tillbaka, och blev en omgång Toi qui i sekelskiftets Sverige. Vampyrjägaren Konrad hade sett sin älskade Sofia bli förvandlad, och dödat vampyren som gjorde det, men kunde inte förmå sig att döda Sofia, utan flydde staden. Fyra år senare återvänder han till Vitterholmen, en utstött och trasig man, och får reda på att Sofia var gravid när hon förvandlades, och nu hade en dotter, barn till en vampyr och en jägare. Detta barn, försett med övernaturlig styrka, är en profetias uppfyllelse, och det sägs att den som dricker av dess blod ska få återse solljuset utan att brinna. När detta uppdagas blir det en jakt på flickan, med bohemen Valter, som hållt henne gömd, samt societetsdamen Klara van Schatz, på spåret. Alla var ganska trötta, men jag gillade ändå ståryn vi fick fram. En sak som var ball är att vampyrjägaren lyckades hamna enkom i konflikter där vampyren hade minst en vägran, vilket gjorde honom läskig på riktigt, eftersom vampyrerna inte ens kunde lita på att besegra honom med Djävulens hjälp. Jag, som spelade honom, fick vara badass vampyrjägare på riktigt och alla vampyrer darrade i min åsyn. Slutet blev, liksom ofta är fallet, ett blodbad. Barnet dödade Valter, och Konrad dödade Sofia (efter en väldigt stämningsfull dialogscen) och Klara, när hon erbjöd honom och barnet sitt beskydd i ersättning för att då coih då få dricka hans dotters blod. Konrad var inte på det humöret.
Allt som allt en riktigt förtjusande helg i Uppsala. Första gången jag var där sedan jag besökte @Man Mountainman 2008. Det verkar dock som att det finns riktigt bra rollspel att fås i Uppsala, så förhoppningsvis dröjer det inte 15 år till innan nästa besök!
I alla fall var jag i helgen och hälsade på Anne som var gräsänka i Uppsala och spelade med henne, Nathalie och @Bunny. Det blev totalt fyra spelpass: Ett på fredagen, två på lördagen och ett på söndagen.
Fredagspasset var Terres de sang av Simon Li. Det var länge sedan jag spelade det. Det är ett mysigt spel, men det lider lite av att vara lite väl svårt på slutet. Man spelar skeppsbrutna upptäcktsresande på en främmande kontinent. I vårt fall var vi en vetenskapskvinna, en botaniker, en bärare och en andlig rådgivare som förlist i en storm och hamnat som enda överlevande på en mystisk flytande ö. Vi tog tid på oss att spela ut skeppsbrottet och etablera rollpersonerna, och påbörjade sedan spelets cykel av utforskande och introspektion. Tanken är att man i dessa faser ska finna material för att bygga upp klimaxet för varje rollperson, konfliktscenen. Denna är tänkt att sätta rollpersonens livsåskådning och prioriteter i konflikt med varandra och tvinga fram ett svårt val. Det kluriga är att i och med att man är ensamma långt från civilisationen är ens verktyg som spelare att hitta på en sådan situation ganska begränsad, och det kräver att man är duktig på att i de tidigare faserna presentera olika begär och principer hos rollpersonen. Gör man inte detta på ett medvetet sätt (vilket vi inte gjorde, och det är nog lite mitt fel som inte mindes att det var detta som varit problemet när jag spelat det tidigare) så är det svårt att sätta konfliktscenerna.
Det blev ändå en ganska mysig historia och de konfliktscener vi lyckades krysta fram blev tunga och minnesvärda, även om de kanske inte var så tydliga dilemman som det var tänkt. Vetenskapskvinnan Magritte, som alltid var exakt, rationell och känslokall, fann sig vara ganska värdelös i den nya världen och uppfylldes av en melankoli som hon hade svårt att prata om för Tilly, den andlige vägledaren vars hokuspokus Magritt tidigare gjort narr av. Det blev en fin scen när hon öppnade upp sig, och Bunny spelade snyggt på fortsättningen. Magritte blev inte känslosvallande efteråt, utan istället väldigt analyserande över sitt eget beteende och om hur hon kommunicerar med andra.
Botanikern Toulouse gick med en hemlig förälskelse i Magritte, som hon inte vågade yppa, vilket ställdes på sin spets när denna började prata om hur hon borde bli gravid med bäraren Colline, som varandes den ende mannen, för att etablera en mer långsiktig koloni på ön. Och Tilly, som hela tiden offrade sig själv för gruppens bästa, sattes på prov när hon fann sig blöt och kall och med enda metod för att värma sig själv att bränna botanikerns älskade bok. Hon vägrade, och tog sitt eget liv för att rädda boken.
På lördagen hade tyvärr Bunny annat för sig, och det var därmed jag, Anne och Nathalie kvar. Vi började med Utochin, ett hack av Förefter som jag gjort för tre spelare. I detta spel har man två berättelser, en "ute"-berättelse och en "inne"-berättelse, som är en "play within a play", alltså en berättelse som existerar i "ute"-berättelsen och som konsumeras av huvudpersonen där. Det kan vara en roman, en telenovela, en rollspelskampanj, etc. I vårt fall var det en tv-serie, Seeing Zeya, som handlade om monsterjägaren Zeya, som har förmågan att se övernaturliga monster. "Ute"-personen var Veronica, som jobbar som åklagare på tingsrättsnivå och som är en stor beundrare av serien. Veronica är själv något av en "monsterjägare" i det att hon sätter dit folk som gjort hemska brott. I vår historia byggde hon ett fall mot en serievåldtäktsman, och kämpade med att få vittnen att våga tala och att bygga sitt fall. Zeya hade inga sådana bekymmer, utan jagade sina monster med höga sparkar och ockulta krafter istället. Idén med spelet är att bygga tematiska kopplingar mellan de två sidorna och kanske låta Ute påverkas av Inne. De tematiska kopplingarna funkade ganska bra. Zeya slogs mot det manipulerande Blodets brödraskap, medan Veronica slogs mot "systemet" och karriärstrukturerna på åklagarmyndigheten. Zeyas bästa allierade Nico var ganska lik Verinicas pålitlige assistent Fredrik, men medan Zeya och Nico till slut fick ihop det så hände aldrig detta med Fredrik. Dock fick Nico betala med sitt liv för sin inblandning, och frågan är om Fredriks karriär fick sig en törn av att associera med Veronica …
Jag tycker generellt att det funkade bra. Det är definitivt inte lika tungt och ångestfyllt som Förefter tenderar att bli, och är mer intellektuellt intressant i det tematiska byggandet av berättelsen. Jag gillade det, men kanske lite mindre än Förefter.
Det andra och sista lördagspasset, en riktig långkörare, var Psychodrame. Här jobbade vi medvetet med tung tematik för att få sådant där emotionellt ångestspel som bara rollspel kan ge. Tre personer, Johanna, Vilja och Aron, är i ett förhållande tillsammans, när Johanna hamnar på sjukhus efter ett närapå lyckat självmordsförsök. Vi spelade från sjukhuset, återkomsten, lite flashbackscener till hur de träffades och blev en triss, så att säga, lite andra slitningar på grund av att Aron inte berättat för sin konservativa familj att han hade två flickvänner, samt Viljas festknarkande. Mycket av "Det ska vara som vanligt, hon ska känna sig hemma, men hon får inte dricka alkohol, inte vara ensam, och vi måste gömma undan alla vassa föremål i huset". Det verkade som att Johanna mådde bättre, men här och där sken det igenom att hon inte alls mådde bra, och mot slutet fick hon en riktig psykos med andnöd och ilfärd till psykakuten där hon blev inlagd. Vi slutade där, utan att få veta hennes öde. En historia som kändes, djupt och hårt, sådär som det bara kan bli när man spelar vanliga människor, och vi gjorde det medvetet än mer "close to home" genom att spela i Uppsala, där vi satt, och genom andra detaljer, som att Aron hade samma jobb som mig, och Vilja samma som Anne. Den tog många timmar att spela igenom, och det blev väldigt sent. Historien lever fortfarande kvar i skallen och i hjärtat.
Det sista passet var på söndagsmorgonen, med Bunny tillbaka, och blev en omgång Toi qui i sekelskiftets Sverige. Vampyrjägaren Konrad hade sett sin älskade Sofia bli förvandlad, och dödat vampyren som gjorde det, men kunde inte förmå sig att döda Sofia, utan flydde staden. Fyra år senare återvänder han till Vitterholmen, en utstött och trasig man, och får reda på att Sofia var gravid när hon förvandlades, och nu hade en dotter, barn till en vampyr och en jägare. Detta barn, försett med övernaturlig styrka, är en profetias uppfyllelse, och det sägs att den som dricker av dess blod ska få återse solljuset utan att brinna. När detta uppdagas blir det en jakt på flickan, med bohemen Valter, som hållt henne gömd, samt societetsdamen Klara van Schatz, på spåret. Alla var ganska trötta, men jag gillade ändå ståryn vi fick fram. En sak som var ball är att vampyrjägaren lyckades hamna enkom i konflikter där vampyren hade minst en vägran, vilket gjorde honom läskig på riktigt, eftersom vampyrerna inte ens kunde lita på att besegra honom med Djävulens hjälp. Jag, som spelade honom, fick vara badass vampyrjägare på riktigt och alla vampyrer darrade i min åsyn. Slutet blev, liksom ofta är fallet, ett blodbad. Barnet dödade Valter, och Konrad dödade Sofia (efter en väldigt stämningsfull dialogscen) och Klara, när hon erbjöd honom och barnet sitt beskydd i ersättning för att då coih då få dricka hans dotters blod. Konrad var inte på det humöret.
Allt som allt en riktigt förtjusande helg i Uppsala. Första gången jag var där sedan jag besökte @Man Mountainman 2008. Det verkar dock som att det finns riktigt bra rollspel att fås i Uppsala, så förhoppningsvis dröjer det inte 15 år till innan nästa besök!
Last edited:
