Genre och setting - olika tankar och idéer

[Oscar Silferstjerna]

Personligen tycker jag rollspel ofta fokuserar alldeles för mycket på setting på bekostnad av båda de andra två komponenterna i den klassiska västerländska treenigheten: tema och karaktärer. Drama, thrillers, och mycket dylikt i andra media, brukar istället fokusera mer på dessa två. Kanske är det någon sorts preferenskrock. Kanske är det tradition. Kanske är det något annat.

Ibland glimmar det till i en kortfattad kommentar som sedan glöms bort... Spot on! Vad jag dock funderar på (även om det som synes tangeras här) är genre. Det kan tyckas helt självklart, men jag tycker att många rollspel alldeles för dåligt fångar den specifika genren och istället ägnar sig åt att fånga eller kopiera detaljer (som ju nästan alltid finns där av genremässiga orsaker). För att ta ett konkret exempel: det intressanta i en cyberpunk-miljö är inte att lista exakt vad finns i en viss film eller tv-serie, utan snarare hur genrens premiss ser ut. Alltså snarare VARFÖR saker och ting finns än bara ATT de finns.

Just genre - som ju består av ett antal identifierbara troper - borde i högre grad vara en god vägledning för hur scenarios och kampanjer byggs i ett visst spel. Genre blir då både en avgränsning och en tematiserande vägledning. Det är inte ett rollspel om ”allt möjligt” utan ett spel om något specifikt - deckargåtor, maffia, laglösa revolvermän, KGB-agenter etc. Jag tror dessutom att genre är det som många är ute efter och vill utforska, även om alla kanske inte uttrycker det.

 

[Mogger]

Ibland glimmar det till i en kortfattad kommentar som sedan glöms bort... Spot on! Vad jag dock funderar på (även om det som synes tangeras här) är genre. Det kan tyckas helt självklart, men jag tycker att många rollspel alldeles för dåligt fångar den specifika genren och istället ägnar sig åt att fånga eller kopiera detaljer (som ju nästan alltid finns där av genremässiga orsaker). För att ta ett konkret exempel: det intressanta i en cyberpunk-miljö är inte att lista exakt vad finns i en viss film eller tv-serie, utan snarare hur genrens premiss ser ut. Alltså snarare VARFÖR saker och ting finns än bara ATT de finns.

Jag tror att de flesta spelskapare lägger betydligt större vikt vid detta än vad läsare och spelare inser. Ett enkelt exempel är att vi i Kopparhavet valt att inte ha med några klassiska värdshus, utan presenterar istället karavanserajen som den naturliga mötesplatsen för äventyrare och andra på resande fot. Det kan ju vid en första anblick ses som trivialt, men det bygger på exakt den typen av val. I själva verket säger vi rätt mycket med detta. Dels att det här inte är vanlig standardfantasy, dels att vi snarare blickar mot öster för inspiration, dels att vår setting är ett ganska intrikat världsbygge (serajer var inte bara ett "ökenvärdshus för kamelkaravaner" utan var en del av ett modernt och sinnrikt "statligt" system med syfte att möjliggöra handel och resor) etc.

Jag tycker mig se den typen av val i väldigt många spel. Och det är en av orsaken till att jag älskar setting. Vi kan bygga in så enormt mycket i den under huven, som man som spelare kanske inte tänker på, men som sammantaget ger en bild och en känsla som är precis det som har eftersträvats. Det är också därför jag har lite svårt för spel med ingen eller lite setting. I de spelen måste man förklara detta på annat sätt, och det innebär oftast att man inte gör det alls eller så blir det lite torftigt.

Edit: Kanske ska bryta ut detta till en egen tråd?

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag tror att de flesta spelskapare lägger betydligt större vikt vid detta än vad läsare och spelare inser. Ett enkelt exempel är att vi i Kopparhavet valt att inte ha med några klassiska värdshus, utan presenterar istället karavanserajen som den naturliga mötesplatsen för äventyrare och andra på resande fot. Det kan ju vid en första anblick ses som trivialt, men det bygger på exakt den typen av val. I själva verket säger vi rätt mycket med detta. Dels att det här inte är vanlig standardfantasy, dels att vi snarare blickar mot öster för inspiration, dels att vår setting är ett ganska intrikat världsbygge (serajer var inte bara ett "ökenvärdshus för kamelkaravaner" utan var en del av ett modernt och sinnrikt "statligt" system med syfte att möjliggöra handel och resor) etc.

Jag tycker mig se den typen av val i väldigt många spel. Och det är en av orsaken till att jag älskar setting. Vi kan bygga in så enormt mycket i den under huven, som man som spelare kanske inte tänker på, men som sammantaget ger en bild och en känsla som är precis det som har eftersträvats. Det är också därför jag har lite svårt för spel med ingen eller lite setting. I de spelen måste man förklara detta på annat sätt, och det innebär oftast att man inte gör det alls eller så blir det lite torftigt.

Edit: Kanske ska bryta ut detta till en egen tråd?

Jo, du har säkert rätt i att det görs mycket som spelare/kunder inte ser. Och ditt exempel låter som ett handfast gruppkoncept (men jag har inte ert spel). Men min poäng var snarare skillnaden mellan genre och setting. För nog finns det en sådan? Jag anser att en setting kan rymma flera olika genrer - och kanske även tvärtom.

Och ja - det handlar inte riktigt specifikt om vanliga människor i rollspel, så trådsplittande kan vara relevant.

 

[Mogger]

Jo, du har säkert rätt i att det görs mycket som spelare/kunder inte ser. Och ditt exempel låter som ett handfast gruppkoncept (men jag har inte ert spel). Men min poäng var snarare skillnaden mellan genre och setting. För nog finns det en sådan? Jag anser att en setting kan rymma flera olika genrer - och kanske även tvärtom.

Och ja - det handlar inte riktigt specifikt om vanliga människor i rollspel, så trådsplittande kan vara relevant.

Den finns. Ibland. Ibland är settingen genren. Som Westerns. Noir är ju ett väldigt tydligt exempel på ett spel som simulerar genre framför setting. Twiligt 2000 med.

Jag tycker att det idag bland svenska spel är svårt att hitta spel som inte har en tydlig identitet vad gäller såväl genre som setting.

 

[Oscar Silferstjerna]

Den finns. Ibland. Ibland är settingen genren. Som Westerns. Noir är ju ett väldigt tydligt exempel på ett spel som simulerar genre framför setting. Twiligt 2000 med.

Jag tycker att det idag bland svenska spel är svårt att hitta spel som inte har en tydlig identitet vad gäller såväl genre som setting.

Det är här jag inte riktigt är med dig. Jag talade i och för sig inte bara om svenska spel, men vi kan ta det som exempel för enkelhetens skull. Vilken genre skulle du säga att Mutant Hindenburg hör till? Förmodligen är svaret ”flera olika”. Det finns ett kvarter och regler för att driva affärsrörelse (men samtidigt stödjer yrkena eller sysselsättningarna bara delvis det - jag hade hellre sett ett helt stadsfokuserat upplägg). Och hur ser det ut i de senaste versionerna av Drakar & Demoner? Vad jag funderar över är alltså vad det där ”flera olika” faktiskt får för konsekvenser designmässigt. Jag tycker att ”flera olika” är helt okej om spelet verkligen stödjer det. Annars inte.

Det jag menar med genre är nog konkret detta:
1. Vad gör man? (Den frågan besvaras, vad jag vet, oftast numera.)
2. Hur gör man detta? (Kanske inte lika tydliga svar? Frågan kan tyckas banal, men är inte det i mina ögon.)
3. Vilka typer kan dyka upp när man gör det man gör? Vad är troligt att de gör och vill?
(En sorts typecasting alltså, helt grundläggande för genrer. Tänk till exempel snuten i ett maffia-spel.)
4. Vilken utgång är trolig enligt genren? (Det måste man förstås inte följa, men om man inte gör det tycker jag att det på något vis bör bli en poäng i sig.)

Köpte det mesta till Trail of Cthulhu för kanske tio år sedan. Det är ett spel som verkligen renodlar genre på ett i mina ögon elegant vis. Följaktligen finns det också mycket Lovecraftskt som det spelet INTE gör - och det tycker jag är en styrka. Andra spel kan göra det istället - enligt andra premisser.

EDIT: En moderator skulle möjligen kunna lyfta ut det här till en separat tråd - Skillnaden mellan genre och setting?

 

[entomophobiac]

Jag tror att de flesta spelskapare lägger betydligt större vikt vid detta än vad läsare och spelare inser.

Det tycker jag är skitsamma om det inte syns, märks, och känns.

Men som med alla generaliseringar finns det alltid undantag och nyanser.

 

[krank]

Det tycker jag är skitsamma om det inte syns, märks, och känns.

Måste det synas, märkas och kännas medvetet? Måste allting vara liksom övertydligt och explicit, menar du? =)

 

[entomophobiac]

Måste det synas, märkas och kännas medvetet? Måste allting vara liksom övertydligt och explicit, menar du? =)

You tell me! Har inte sagt något om övertydlighet eller explicita saker alls, så det får stå för dig.

 

[Oscar Silferstjerna]

Det som är explicit behöver inte vara övertydligt. Att vara explicit tycker jag snarare handlar om att man är tydlig med sin vision. Det kan väl inte vara dåligt? Om premissen är att man ska spela äventyrare, så vill jag veta vad spelskaparen tänker sig att det är. Jag tycker alltså inte att det är självklart. Och det är INTE fult att göra saker enkla och tillgängliga.

 

[krank]

Jag tänkte mest att om spelskapare lägger större vikt vid sånt här än vad läsare och spelare inser, så är det kanske inte nödvändigtvis så att spelare behöver medvetet se, märka eller känna det för att det ska ha en effekt.

Det var lite så jag förstod det Måns skrev, iaf. Att spelare kanske inte tänker på det, men att det har effekt ändå. Och sånt gillar jag, alltså när spelskapare gör saker på ett typ lite lurigt sätt så läsare/spelare inte inser hur de blir "manipulerade"…

 

[Oscar Silferstjerna]

Tydlighet i spel tycker jag ofta handlar om att spegla eller gestalta något väl - exempelvis i så olika saker som spelsituationer, kartor och formgivning. Att sådant kanske är en form av manipulation tycker jag inte är så intressant. Jag vill mest bara att det ska vara välgjort.

 

[entomophobiac]

Det var lite så jag förstod det Måns skrev, iaf. Att spelare kanske inte tänker på det, men att det har effekt ändå. Och sånt gillar jag, alltså när spelskapare gör saker på ett typ lite lurigt sätt så läsare/spelare inte inser hur de blir "manipulerade"…

Jag gillar det också, men jag tycker sällan det faktiskt är så. Bra rollspel, för mig, är såna som förstärker en känsla genom mekaniker och textmaterial. Tycker ju bland de bästa exemplen är Star Wars d6, återigen, som i spel verkligen fångar mycket av matinékänslan, men som i senare utgåvor blev mycket mer som "andra" rollspel från sin samtid, där det helt enkelt var viktigare hur fort en X-Wing flyger eller hur många tärningar skada kejsarens blixtkraft gör.

Det finns olika skolor här och ett brett spektrum spel som gör saker både bra och dåligt och får massor med fans på grund av det, men jag kan känna att rollspel mer än många andra underhållningsformer börjar och slutar med setting och sen nöjer sig med det. Kanske för att det ofta gått lite hand i hand med den bredare nörd-/fandomkulturen.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag gillar det också, men jag tycker sällan det faktiskt är så. Bra rollspel, för mig, är såna som förstärker en känsla genom mekaniker och textmaterial. Tycker ju bland de bästa exemplen är Star Wars d6, återigen, som i spel verkligen fångar mycket av matinékänslan, men som i senare utgåvor blev mycket mer som "andra" rollspel från sin samtid, där det helt enkelt var viktigare hur fort en X-Wing flyger eller hur många tärningar skada kejsarens blixtkraft gör.

Det finns olika skolor här och ett brett spektrum spel som gör saker både bra och dåligt och får massor med fans på grund av det, men jag kan känna att rollspel mer än många andra underhållningsformer börjar och slutar med setting och sen nöjer sig med det. Kanske för att det ofta gått lite hand i hand med den bredare nörd-/fandomkulturen.

Menar du då att genre ligger närmre känslan än settingen som är mer detaljregistrerande än gestaltande? Det är det jag menar. För att ta ett konkret exempel från just Star Wars - jag vill inte bara veta exakt hur kantinan i Mos Eisley ser ut, utan också hur jag ska använda den på ett genretroget vis.

 

[entomophobiac]

Menar du då att genre ligger närmre känslan än settingen som är mer detaljregistrerande än gestaltande? Det är det jag menar. För att ta ett konkret exempel från just Star Wars - jag vill inte bara exakt hur kantinan i Mos Eisly ser ut, utan också hur jag ska använda den på ett genretroget vis.

Om thriller är genren, så kan de väl vara en thriller på kantinan i Mos Eisley och det kan vara en thriller i Faerûn - båda skulle fungera på snarlika sätt med olika setting?

Problemet är väl om genren är "science fiction" eller "fantasy", som ju bara ber om definitionsdiskussion och inte säger särskilt mycket.

 

[Sömniga Isaac]

Om thriller är genren, så kan de väl vara en thriller på kantinan i Mos Eisley och det kan vara en thriller i Faerûn - båda skulle fungera på snarlika sätt med olika setting?

Problemet är väl om genren är "science fiction" eller "fantasy", som ju bara ber om definitionsdiskussion och inte säger särskilt mycket.

Förstår jag dig rätt om du söker efter svar på frågorna som hjälper spelgruppen att verkligen spela ut den genre som spelet efterlyser. Att spelet verkligen förklarar hur dessa beståndsdelar samverkar för att skapa ett drama, om du kör drama. Eller dessa beståndsdelar samverkar om du vill köra en kriminalare då de mynnar ut i följande händelseförlopp. Att spelet tydligt förklarar hur spelgruppen uppnår tänkt genrer genom ett tydligt konkret ramverk som verkligen ingående förklarar för gruppen hur du uppnår och skapar en spelsession som fångar in den specifika genren med tillhörande känsla. Att om jag spelar ett rollspel med vanliga människor så kommer spelomgången skilja sig åt beroende på om jag kör med ramverket som mynnar ut i humor istället för tragedi till exempel?

 

[Oscar Silferstjerna]

Om thriller är genren, så kan de väl vara en thriller på kantinan i Mos Eisley och det kan vara en thriller i Faerûn - båda skulle fungera på snarlika sätt med olika setting?

Problemet är väl om genren är "science fiction" eller "fantasy", som ju bara ber om definitionsdiskussion och inte säger särskilt mycket.

Jo, men det jag menar med genre är något mycket mer avgränsat än fantasy eller science fiction. Jag inser nu att man nog behöver vara tydlig med det. För att genre ska bli meningsfullt behöver det rymma exempelvis någon typ av dramaturgi och typecasting. Film noir är ett bra exempel. Det är en ganska rymlig genre, som ändå är specifik. Precis så tydlig som en genre för rollspel behöver vara i mina ögon.

Vad gäller kantinan i Mos Eisley - det är inte en plats som är gjord för thrillers. Därför skulle jag inte använda den för det. Det är ju snarare en Western-bar med muppiga skummisar (typisk för Star Wars). Det är, i mina ögon, dess genrebundna funktion. Möjligen kan det finnas thriller-aktiga element, men inte utan de lätt parodiska element som är typiska för just Star Wars.

 

[entomophobiac]

Att om jag spelar ett rollspel med vanliga människor så kommer spelomgången skilja sig åt beroende på om jag kör med ramverket som mynnar ut i humor istället för tragedi till exempel?

Det behöver inte vara explicit eller ens tydligt, men det får gärna påverka resultatet av en spelsession. Jag försöker spela rollspel som de är skrivna, för jag hoppas att alla spelskapare har en vision om hur spelet går till och vad resultatet av det blir. Oavsett om det är D&D 5E eller Sorcerer eller Fall of Magic, etc. Ett spel som kan ge mig en upplevelse som är genuint unik för just det spelet får alla tummar upp från mig, även om det kanske inte skulle vara min kopp te i slutänden av något annat skäl.

Det jag därför tycker bäst om är spel som faktiskt ger en sån upplevelse, och inte påminner allt för mycket om något annat.

 

[Genesis]

Jag tycker att det känns problematiskt att direktöverföra konceptet ”genre” till rollspel. Rimligtvis är genren i många rollspel ”äventyrande”, och OSR och linjäräventyr är rimligtvis olika genrer. Vi kan inte bara titta på dramaturgin gör att avgöra genre, och ingen litterär eller cinematisk genre kan rimligtvis anses existera i rollspel. Det är alltför olika medier för det.

 

[entomophobiac]

Men det som då lätt händer, när ett rollspel framförallt kretsar kring sin setting, är att jag precis läst material om Fantasilandet Främre Långtbortien, men det har egentligen ingen betydelse, för dess "lummiga lövskogar" är samma lummiga lövskogar som kunde finnas i tusen miljarder likadana miljöer. Inklusive verkligheten.

 

[entomophobiac]

Vi kan inte bara titta på dramaturgin gör att avgöra genre, och ingen litterär eller cinematisk genre kan rimligtvis anses existera i rollspel. Det är alltför olika medier för det.

Det här tycker jag är intressant som påstående. Varför kan vi inte sträva mot något som kan anses tillhöra en viss genre? På det sätt Blades in the Dark lånar sitt ramverk från heistfilm, exempelvis.