Rising spelar apa
"Frasen kan också översättas till "Vampire ger inte spelledaren stöd för att spela läskiga spelsessioner, vare sig i råd, regler, tips eller annan hjälp"."
"My little pony:rpg" hade inga råd, regler, tips eller annan hjälp för hur man spelade humorsessioner i det, ändock var det ett rollspel som var som gjort för att göra just detta. Man kan ju läsa mellan raderna också.
"Enligt din tes kan man nämligen inte se några skräckfilmer, för det finns inga."
Film är ett statiskt medium och en slutprodukt, till skillnad från rollspelen och äventyren. En filmregissör och en manusförfattare kan ha haft avsikten att skrämma publiken och då är det en "skräckfilm" även om delar av publiken inte blivit rädda. Det går dock utmärkt att spela Kult utan att ha några intentioner överhuvudtaget till att skapa skräckstämning. När spelsessionen är över kan man däremot titta tillbaka och fråga sig, precis som efter en film, "Var det meningen att det här skulle vara läskigt?" Var det en skräcksession?
Sedan kan man förstås, precis som med film, dividera fram och tillbaka om en film är skräck eller bara en komedi. Jag var livrädd för Gremlins när jag var liten, och tyckte till och med Little Shop of Horrors var otäck, men när jag ser om dem nu så undrar jag bara om jag hade något fel i huvudet när jag var liten. Nå, en film skapas av filmmakarna och upplevs av publiken, men i ett rollspel så är ingenting färdigt utan berättelsen skapas av både SL och spelarna gemensamt. Om spelarna skapar en skräckstämning tillsammans som de upplever som obehaglig, ja då har de skapat sig en skräcksession, inget snack om saken. Man kan alltså inte jämföra film och rollspel utan vidare.
"Eller så kan man ha spelat ett "rollspel med hjälp och stöd för att i första hand spela äventyr med skräckpotential i", vilket är en hyfsat korrekt beskrivning av ett antal rollspel som i folkmun brukar kallas för "skräckrollspel"."
Likafullt är det ren nonsens (My little pony:rpg saknar ju humorhjälp och humorstöd), och att folk har fel är knappast något nytt fenomen. Jag föreslår därför att folk vandrar upplysningens väg och genreindelar rollspel i den mån som genreindelningen gör någon nytta.
När det gäller de mekanismer som ett rollspel behöver ha för att man i slutskeendet ska kunna spela skräcksessioner i det finns det nämligen betydligt flera än vad du räknar upp:
CoC och Chock
är i grunden rollspel som gjort för att spela spännande matinésessioner i. Dock, då spelets antagonister är svåra att besegra med rakt våld så premieras spelsessionerna att handla om annat än hinder som skall överkommas; nämligen fasor som skall upplevas.
Kult
är i grunden ett actionrollspel. Spelets monster KAN bekämpas ganska enkelt med rakt våld, men rollpersonerna är tyngda av mörka hemligheter och nackdelar som gör att de ändå får problem och inte kan stampa in i äventyret såsom några pepsodentsmajlande actionhjältar. Då rollpersonerna inte är "framgångsrika" hjältar så ökar inlevelsen och skräckkänslor kan åstadkommas.
Little Fears
jobbar med en liknande princip. Rollpersonerna är barn och svåra att gestalta. De är inga "framgångsrika" hjältar och därför ökar inlevelsen och skräckkänslor kan åstadkommas.
Vampire
premierar äventyr där utmaningarna sällan är av enkel matinékaraktär som kan klaras av med raka, okomplicerade tärningskast. De måste rollspelas igenom. Intriger och rävspel är bra exempel på detta. Precis såsom Chock använder spöken som inte kan skjutas till döds så använder Vampire intrigutmaningar som inte med lätthet kan lösas med våld. Resultatet blir detsamma; möjlighet för skräcksessioner. Dessutom använder vampire Storytellersystemet,en mekanism som i sig framhäver skräckstämning (och alla ordvitsar på den meningen har jag redan räknat ut själv, tack så mycket).
Skräck kan alltså framhävas på flera sätt, inte bara trötta skräcktabeller och intetsägande spelledartips.
/Rising
